Nobelprize.org
Nobel Prizes and Laureates


Nobel Prizes and Laureates

The Sveriges Riksbank Prize in Economic Sciences in Memory of Alfred Nobel 1999
Robert A. Mundell

Share this:

 

Pressmeddelande: Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1999

13 oktober 1999

Kungl. Vetenskapsakademien har utdelat Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne år 1999 till

Professor Robert A. Mundell, Columbia University, New York, USA

för hans analys av penning- och finanspolitik under olika växelkursregimer, samt hans analys av optimala valutaområden.

Ekonomisk politik, växelkurser och kapitalrörlighet
Robert Mundell har lagt grunden för den teori som dominerar den praktiska ekonomisk-politiska diskussionen kring penning- och finanspolitik i öppna ekonomier. Hans arbete om monetär dynamik och optimala valutaområden har inspirerat generationer av forskare. Trots att de ligger flera decennier tillbaka i tiden, står Mundells insatser fortfarande i särklass och utgör kärnan i undervisningen på området internationell makroekonomi.

Att Mundells analys fick så stort och varaktigt genomslag beror på att den kombinerar formell - men ändå lättillgänglig - analys, intuitiv tolkning och tydliga slutsatser för tillämpad ekonomisk politik. Framför allt valde Mundell sina problem med sällsynt, närmast profetisk, träffsäkerhet när det gällde den framtida utvecklingen av internationella monetära arrangemang och kapitalmarknader. Mundells insats är ett utmärkt exempel på betydelsen av grundforskning. Vid en viss tid kan akademiska bidrag framstå som tämligen esoteriska. De kan dock snart få stor praktisk betydelse.

***

Hur hänger penning- och finanspolitikens effekter samman med integrationen av de internationella kapitalmarknaderna? Hur beror dessa effekter på om ett land fixerar värdet av sin valuta eller låter valutan flyta fritt? När bör enskilda länder överhuvud taget ha en egen valuta? Genom att ställa och besvara frågor som dessa har Robert Mundell bidragit till att stöpa om makroteorin för öppna ekonomier. Han gjorde sina viktigaste insatser under loppet av sextiotalet. Den senare hälften av detta årtionde tillhörde Mundell de intellektuella ledarna i den livaktiga miljön vid University of Chicago. Många av hans studenter från denna tid har blivit framgångsrika forskare på samma område och byggt vidare på Mundells pionjärinsatser.

Mundells vetenskapliga bidrag är originella. De blev ändå tidigt skolbildande för forskningen på området och fick allt mer aktualitet i den praktiskt inriktade diskussionen om stabiliseringspolitik och växelkurssystem. En vistelse vid Internationella Valutafondens forskningsavdelning 1961-63 kom, av allt att döma, att stimulera Mundells val av forskningsproblem; den bidrog också till att ge hans forskning stor betydelse för ekonomisk politik.

Stabiliseringspolitikens effekter
I en handfull arbeten från sextiotalets första hälft - återgivna i boken International Economics (1968) - utvecklar Robert Mundell sin analys av penning- och finanspolitik, s.k. stabiliseringspolitik, i öppna ekonomier.

Mundell-Fleming modellen
I en banbrytande artikel (1963) behandlar Mundell penning- och finanspolitikens kortsiktiga effekter i en öppen ekonomi. Analysen är enkel, men slutsatserna många, starka och tydliga. Mundell förde in utrikeshandel och kapitalrörelser i den s.k. IS-LM-modellen för en sluten ekonomi, som utvecklats av ekonomipristagaren Sir John Hicks (1972). Han kunde därigenom visa hur stabiliseringspolitikens verkningar beror på graden av internationell kapitalrörlighet. Framför allt visade han på växelkursregimens stora betydelse; under flytande växelkurs blir penningpolitiken kraftfull och finanspolitiken kraftlös, medan det motsatta är fallet under fast växelkurs.

I det intressanta specialfallet med hög kapitalrörlighet sammanfaller räntan på utländska och inhemska tillgångar (givet att växelkursen förväntas vara konstant). En fast växelkurs kräver då att centralbanken, via interventioner på valutamarknaden, tillgodoser allmänhetens efterfrågan på utländsk valuta. Centralbanken förlorar därigenom kontrollen över penningmängden i ekonomin, som passivt anpassas till efterfrågan på pengar (inhemsk likviditet). Försök till självständig nationell penningpolitik genom s.k. öppna marknadsoperationer blir fruktlösa, då varken ränta eller växelkurs kan påverkas. Ökade offentliga utgifter, eller andra finanspolitiska åtgärder, förmår däremot öka den inhemska aktivitetsnivån och nationalinkomsten utan att dessa bromsas av stigande ränta eller en starkare växelkurs.

En flytande växelkurs är marknadsbestämd, eftersom centralbanken avstår från valutainterventioner. Finanspolitiken blir då kraftlös. Vid oförändrad penningpolitik, ger högre statsutgifter större efterfrågan på pengar och tendenser till högre ränta. Kapitalinflöden stärker växelkursen så mycket att en lägre nettoexport helt eliminerar den expansiva effekten av de högre statsutgifterna. Med flytande växelkurs blir penning-politiken däremot ett kraftfullt verktyg för att påverka aktiviteten. En expansion av penningmängden ger tendenser till lägre ränta, vilket ger kapitalutflöden och en svagare växelkurs, som i sin tur expanderar ekonomin via ökad nettoexport.

Flytande växelkurs och hög kapitalrörlighet fångar väl dagens förhållanden i många länder. Men i början av sextiotalet måste en studie av dessa för många ha framstått som ett akademiskt kuriosum. Nästan alla länder var sammanknutna med fasta växelkurser inom det s.k. Bretton-Woods systemet. De internationella kapitalrörelserna var också högst begränsade, bl.a. till följd av omfattande valutaregleringar. Mundells hemland, Kanada, hade dock under femtiotalet börjat lätta på regleringarna och låtit sin valuta flyta mot USA-dollarn. Hans förutseende analys fick allt större aktualitet under de kommande tio åren, då de internationella kapitalmarknaderna öppnades och Bretton-Woods systemet bröts upp.

Marcus Fleming (avliden 1976) var under många år biträdande chef vid Internationella Valutafondens forskningsavdelning, där han verkade samtidigt som Mundell. Fleming framlade vid ungefär samma tid en liknade analys av stabiliseringspolitikens problem, varför dagens läroböcker talar om Mundell-Fleming modellen. Mundells bidrag dominerar dock i djup, bredd och analyskraft.

Den ursprungliga Mundell-Fleming modellen har förvisso en del begränsningar. Den gör t.ex., som all makroanalys vid den tiden, mycket förenklade antaganden om förväntningarnas betydelse på finansiella marknader samt antar att priserna är helt stela på kort sikt. Dessa brister har undanröjts av senare forskare, som visat att man kan föra in gradvis prisanpassning och rationella förväntningar i analysen utan att nämnvärt förändra resultaten.

Monetär dynamik
I motsats till andra forskare vid denna tid stannade Mundell emellertid inte vid kortsiktsanalys. Monetär dynamik är ett betydelsefullt tema i flera betydelsefulla artiklar. Han betonade särskilt skillnaderna i anpassningshastighet på olika marknader (the principle of effective market classification). Dessa skillnader utnyttjades av hans egna studenter och andra forskare då de senare visade hur växelkursen temporärt kan "skjuta över målet" vid vissa typer av störningar.

En viktig frågeställning gällde under- och överskott i betalningsbalansen. Den under efterkrigstiden existerande forskningen byggde på statiska modeller och betonade realekonomiska faktorer samt flödena i utrikeshandeln. Mundell inspirerades av David Humes klassiska mekanism för internationell prisanpassning som i stället betonat monetära faktorer och beståndsvariabler och formulerade dynamiska modeller för att beskriva hur varaktiga obalanser kan uppkomma och elimineras. Han visade hur ekonomins anpassning kommer att ske gradvis över tiden i och med att över- eller underskott förändrar den privata sektorns penninginnehav (och därmed dess förmögenhet). Under fast växelkurs kommer t.ex. expansiv penningpolitik, om kapitalrörelserna är tröga, att sänka räntan och öka den inhemska efterfrågan. Det följande underskottet i betalningsbalansen genererar monetära utflöden, vilka i sin tur sänker efterfrågenivån tills betalningsbalansen åter kommer i jämvikt. Ansatsen togs upp av en rad andra forskare och kallades the monetary approach to the balance of payments. Den kom länge att betraktas som ett slags långsiktigt riktmärke för analys av stabiliseringspolitik i öppna ekonomier. Insikterna från analysen har också flitigt utnyttjats i praktisk ekonomisk politik - inte minst av Internationella Valutafondens ekonomer.

Mundell gav ytterligare ett bidrag som starkt kontrasterade mot den då förhärskande teorin för stabiliseringspolitik. Denna var inte bara statisk utan antog också att all ekonomisk politik i ett land är koordinerad och samlad i en hand. Mundell utnyttjade en enkel dynamisk modell för att undersöka hur de två medlen, penning- och finanspolitik, vart och ett bör riktas in mot ettdera av två mål, yttre och inre balans, för att ekonomin skall närma sig dessa mål över tiden. Frågeställningen innebär att olika myndigheter - regering respektive centralbank - ges ansvar för var sitt stabiliseringspolitiskt medel. Mundells slutsats var tydlig. För att ekonomin inte skall bli instabil, krävs en koppling i enlighet med medlens relativa verkningsgrad. I hans modell innebär detta att penningpolitiken kopplas till extern balans och finanspolitiken till intern balans. Mundells huvudfråga gällde inte decentralisering i sig. Genom att reda ut förutsättningarna för decentralisering, föregrep han den mycket senare och numera vitt omfattande idén att centralbanken bör ges ett självständigt ansvar för prisstabilitet.

Mundells bidrag innebar en vattendelare för forskningen inom internationell makroekonomi. Genom sin klara distinktion mellan bestånds- och flödesvariabler och sin analys av samspelet dem emellan under ekonomins anpassning mot en långsiktigt stabil situation, introducerade de en meningsfull dynamisk analys. De påbörjade också det nödvändiga brobygget mellan Keynesiansk kortsiktsanalys och klassisk långsiktsanalys. Senare forskare har byggt vidare på Mundells bidrag. Modellerna har utökats med framåtblickande hushålls- och företagsbeslut, fler typer av finansiella tillgångar samt en mer fullständig anpassning av bytesbalans och priser. Trots dessa modifikationer står sig fortfarande Mundells slutsatser.

Mundells kortsiktsanalys och långsiktsanalys leder fram till samma grundläggande slutsats rörande penningpolitikens villkor. Med (i) fria kapitalrörelser kan penningpolitiken inriktas antingen mot (ii) ett externt mål - som växelkursen - eller (iii) ett inhemskt mål - som prisnivån - men inte mot båda målen samtidigt. Denna s.k. incompatible trinity blev snart en självklarhet för akademiska ekonomer; insikten delas numera också av de allra flesta deltagarna i den praktiska debatten.

Optimala valutaområden
Som ovan konstaterats, var en fast växelkurs legio vid början av sextiotalet. Enstaka forskare diskuterade visserligen fördelar och nackdelar med en flytande växelkurs. Men existensen av en nationell valuta betraktades som en självklarhet. Den fråga Mundell ställde i sin artikel om "optimala valutaområden" (1961) var därför radikal. När är det fördelaktigt för ett antal regioner att avstå sin monetära suveränitet till förmån för en gemensam valuta?

Mundells artikel nämner kortfattat fördelarna av en gemensam valuta, som lägre transaktionskostnader i handeln och minskad osäkerhet om relativpriser. Nackdelarna diskuteras mer utförligt. Den största svårigheten är att upprätthålla sysselsättningen i samband med efterfrågeförändringar eller andra "asymmetriska" störningar som kräver sänkta reallöner i en enskild region. Mundell pekade särskilt på betydelsen av en hög arbetskraftsrörlighet för att dämpa dylika störningar. Han karakteriserade ett optimalt valutaområde som de regioner mellan vilka migrationsbenägenheten är tillräckligt hög för att möjliggöra full sysselsättning när någon av dem drabbas av en asymmetrisk störning. Andra forskare utvecklade teorin vidare och identifierade ytterligare kriterier, t.ex. kapitalrörlighet, regional specialisering, och ett gemensamt system för offentliga transfereringar. Mundells ursprungliga sätt att formulera problemet kom dock att influera generationer av senare forskare.

Mundells frågeställning har fått allt större aktualitet. Allt högre kapitalrörlighet i världsekonomin har gjort regimer med temporärt fixerad, men justerbar, växelkurs allt bräckligare; dessa regimer har också allt mer kommit att ifrågasättas. Valutaunion eller flytande växelkurs - de två fall som diskuterades i Mundells artikel - framstår i många sakkunnigas ögon som de mest relevanta alternativen. Mundells analys har också naturligen uppmärksammats i samband med den gemensamma europeiska valutan. Forskare som analyserat de ekonomiska fördelarna och nackdelarna med EMU har tagit idén om ett optimalt valutaområde som en naturlig utgångspunkt. Just frågan om arbetskraftens rörlighet vid asymmetriska störningar har då varit central.

Övriga bidrag
Mundell har gjort andra insatser inom makroteorin. Han har visat hur högre inflation kan få investerare att minska sin kassahållning till förmån för ökad realkapitalbildning. Även förväntad inflation får därigenom en realekonomisk effekt, som kommit att benämnas Mundell-Tobin effekten. Mundell har också gett bestående bidrag till utrikeshandelsteorin. Han har påvisat hur internationell rörlighet av kapital och arbetskraft tenderar att jämna ut varupriserna mellan länder, även om utrikeshandeln begränsas av handelshinder. Detta kan ses som spegelbilden till Heckscher-Ohlin-Samuelsons välkända resultat att frihandel för varor tenderar att jämna ut ersättningen till kapital och arbetskraft mellan länder, även om de internationella kapitalrörelserna och migrationen är begränsade. Resultaten ger en tydlig förutsägelse; handelshinder stimulerar internationell rörlighet av kapital och arbetskraft, medan hinder för migration och kapitalrörelser stimulerar varuhandel.

***

Lästips

Ytterligare bakgrundsinformation finns i Background in English (pdf) samt i

Mundell, R. A. (1961), "A Theory of Optimum Currency Areas", American Economic Review 51: 657-665.

Mundell, R. A. (1963), "Capital Mobility and Stabilization Policy under Fixed and Flexible Exchange Rates", Canadian Journal of Economics 29: 475-485.

Mundell, R. A. (1968), International Economics (New York: MacMillan).

***

Robert A. Mundell föddes i Kanada år 1932. Efter grundutbildning vid University of British Columbia inledde han högre studier vid University of Washington som fortsatte vid M.I.T. och London School of Economics. Mundell tog sin doktorsgrad vid M.I.T. 1956 med en avhandling om internationella kapitalrörelser. Han har innehaft flera olika professurer, men verkar sedan 1974 vid Columbia University, New York.

Professor Robert A. Mundell
Economics Department, Columbia University
1022 International Affairs Building
420 West 118th Street
New York, NY 10027
USA

Prissumman uppgår 1999 till 7,9 miljoner kronor.

 

Share this:
To cite this page
MLA style: "Pressmeddelande: Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 199". Nobelprize.org. Nobel Media AB 2014. Web. 21 Oct 2014. <http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/economic-sciences/laureates/1999/press-sv.html>

Recommended:

Find out if all countries in the world gain on trading.

 

On 27 November 1895 Alfred Nobel signed his last will in Paris.

 

All you want to know about the Prize in Economic Sciences!