English Swedish

 

Pressmeddelande: Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne år 1998

14 oktober 1998

Kungl. Vetenskapsakademien har beslutat utdela Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne år 1998 till

Professor Amartya Sen, Trinity College, Cambridge, Storbritannien (indisk medborgare)

för hans bidrag till den ekonomiska välfärdsanalysen.

Kollektiva beslut, välfärdsfördelning, fattigdom
Amartya Sen har gjort ett flertal centrala insatser i forskningen om grundläggande välfärdsfrågor. Insatserna sträcker sig från abstrakt teori för kollektiva beslut, över definitioner av olika mått på välfärd, till empiriska studier av svältkatastrofer. De knyts nära samman av ett allmänt intresse för fördelningsfrågor och ett speciellt intresse för de sämst ställda i samhället. Sen har fördjupat kunskapen om villkoren för att de enskilda individernas värderingar skall kunna vägas ihop till kollektiva beslut och att regler för dessa gemensamma beslut skall vara förenliga med krav på individuella rättigheter. Han har analyserat betydelsen av den information om olika individers välfärd som föreligger vid samhällets beslut. Utifrån denna analys har han lagt en bättre teoretisk grund för att jämföra olika fördelningar av välfärd samt definierat nya, mer tillfredsställande, sätt att mäta graden av fattigdom. Han har tillämpat sitt teoretiska synsätt i studier av faktiska svältkatastrofer, vilka givit en djupare förståelse av de ekonomiska orsakerna till svält och fattigdom.

***

Kan enskilda individers värderingar av olika alternativ på ett rättvist och principiellt tillfredsställande sätt vägas samman till värderingar för hela samhället? Hur väl fungerar majoritetsprincipen? Hur bör inkomstolikhet mätas i ett samhälle? Hur kan man jämföra välfärdsfördelningar i olika samhällen? Hur skall vi bäst kunna avgöra om fattigdomen minskar? Vilka faktorer utlöser svältkatastrofer? Genom att besvara frågor som dessa har Amartya Sen gett ett antal viktiga bidrag till centrala områden av de ekonomiska vetenskaperna och öppnat nya fält för senare forskare. Genom att kombinera nationalekonomi och filosofi har han också bidragit till en förnyad moralfilosofisk diskussion av viktiga samhällsfrågor.

Individers värderingar och samhällets beslut
När enighet föreligger är samhällets beslut oftast okontroversiellt. Problemet är att finna metoder som kan sammanjämka olika meningar till ett beslut som berör alla. Teorin om kollektiva beslut (social choice) analyserar just relationen mellan enskilda individers värderingar och gemensamma beslut. Fundamentala frågor är om - och i så fall hur - individuella värderingar av olika alternativ på ett konsistent sätt kan vägas ihop vid samhällets val mellan dessa alternativ. Svaren är avgörande för möjligheten att rangordna eller värdera olika samhällstillstånd och därmed för möjligheten att kunna konstruera meningsfulla välfärdsindikatorer.

Majoritetsregeln
Att fatta majoritetsbeslut är kanske det vanligaste exemplet på en samhällelig beslutsregel. Denna befanns tidigt ha allvarliga brister, utöver möjligheten att en majoritet undertrycker en minoritet. I vissa situationer kan det nämligen löna sig att rösta strategiskt (dvs. rösta på något annat än sitt eget bästa alternativ), eller att manipulera den ordning i vilken olika alternativ ställs mot varandra. Ett välkänt problem vid parvis omröstning är också att en majoritet kan föredra alternativ a framför alternativ b samtidigt som en (annan) majoritet föredrar b framför c, men att trots detta en (tredje) majoritet föredrar c framför a. Beslutsregeln förmår alltså vid en sådan "intransitivitet" inte att välja ut ett alternativ som är entydigt bäst för en majoritet. Amartya Sen har i samarbete med Prasanta Pattanaik preciserat de generella villkoren för att sådana intransitiviteter i majoritetsregeln inte skall uppstå.

Dylika problem med regler för kollektiva beslut motiverade 1972 års ekonomipristagare Kenneth Arrow att i början av 1950-talet undersöka olika tänkbara regler för att väga samman individuella preferenser (röster, värderingar, etc.), med majoritetsregeln som en av många tänkbara möjligheter. Hans överraskande och fundamentala resultat var att det inte finns någon regel för att väga ihop individuella preferenser som uppfyller fem stycken, var och ett för sig mycket rimliga, krav (axiom).

Länge tycktes detta "omöjlighetsteorem" som ett svåröverstigligt hinder för den normativt orienterade grenen av nationalekonomin. Det föreföll omöjligt att på ett teoretiskt tillfredställande sätt väga ihop individuella preferenser och att värdera olika samhällstillstånd. Amartya Sens insatser från mitten av sextiotalet och framåt spelade en avgörande roll för att bryta denna pessimism. Hans arbeten berikade dels teorin om kollektiva beslut på ett antal punkter, dels öppnade de nya och viktiga fält för analys. Monografin Collective Choice and Social Welfare från 1970 hade särskilt stor betydelse och inspirerade många forskare att på nytt intressera sig för grundläggande välfärdsfrågor. Genom sin uppläggning, med varvade formella och filosofiskt inriktade kapitel, gav boken den ekonomiska analysen av normativa frågor en ny dimension. I boken och i ett stort antal artiklar behandlade Sen bland annat majoritetsregeln (se ovan), individuella rättigheter och den tillgängliga informationen om enskilda individers välfärd.

Individuella rättigheter
Ett självklart krav är att en beslutsregel för samhället skall vara "icke-diktatorisk", dvs. att den inte skall avspegla en enda individs värderingar. Ett absolut minimikrav på individuella rättigheter är att regeln för åtminstone några individer skall respektera individuella värderingar i åtminstone något avseende, t.ex. i sådana frågor som gäller den rent personliga sfären. Sen pekade på ett grundläggande dilemma då han visade att ingen beslutsregel samtidigt kan uppfylla detta minimala rättighetskrav och de övriga krav Arrow ursprungligen formulerat. Resultatet initierade en omfattande vetenskaplig diskussion av huruvida kravet på en individuell rättighetssfär kan göras förenligt med en kollektiv beslutsregel.

Informationen om enskilda individers välfärd
Den traditionella teorin hade endast förutsatt att olika individer kan rangordna olika alternativ, utan att för den skull anta att olika individers välfärd kan jämföras med varandra. Visserligen undviker denna förutsättning den svåra frågan om det egentligen är möjligt att jämföra den ena individens nytta av olika alternativ med någon annans. Men den gör också det näst intill omöjligt att säga något intressant om ojämlikhet. Sen initierade ett nytt område inom teorin för kollektiva beslut då han visade hur olika antaganden om interpersonell jämförbarhet påverkar möjligheterna att finna en konsistent (icke-diktatorisk) beslutsregel. Han visade dessutom på de antaganden man faktiskt gör om individuella preferenser när man utnyttjar olika existerande samhällsfilosofiska principer för att värdera olika alternativ. En utilitaristisk princip innebär t.ex. att summan av alla individers nytta avgör hur ett samhällstillstånd bör bedömas; detta förutsätter att man individer emellan kan jämföra skillnaden i nytta mellan olika samhällstillstånd. Den samhällsmodell som formulerats av den amerikanske filosofen John Rawls - att samhällstillståndet skall bedömas efter den sämst ställde individens villkor - förutsätter ett annat krav; att nivån för en individs nytta kan jämföras med varje annan individs nytta. Vidareutvecklingen av teorin för kollektiva beslut vilar i hög grad på Sens analys av den tillgängliga informationen om och jämförbarheten mellan enskilda individers välfärd (nytta).

Mått på välfärd och ojämlikhet
Om man vill jämföra välfärdsfördelningar i olika länder eller studera förändringar över tiden i ett visst lands fördelning måste man använda någon form av index som mäter skillnader i inkomst eller välfärd. Teorin för kollektiva beslut har fått en betydelsefull tillämpning i konstruktionen av olika välfärdsindikatorer eftersom ojämlikhetsindex är nära kopplade till välfärdsfunktioner som representerar samhällets preferenser. Serge Kolm, Anthony Atkinson och Amartya Sen var pionjärer på detta område. Runt 1970 klargjorde dessa forskare relationen mellan den s.k. Lorenzkurvan (som beskriver inkomstfördelningen i ett samhälle), Gini-koefficienten (som mäter graden av inkomstojämlikhet) och samhällets rangordning mellan olika inkomstfördelningar. Sen har senare också gjort viktiga insatser vad gäller konstruktionen av fattigdomsindex och andra välfärdindikatorer.

Fattigdomsindex
Man mäter ofta graden av fattigdom i ett samhälle som andelen, H, av befolkningen med inkomster under en viss, i förväg bestämd, fattigdomsgräns. Den teoretiska grunden för ett sådant index är emellertid oklar. Måttet tar heller ingen hänsyn till graden av fattigdom hos de fattiga; en väsentlig ökning av inkomsterna hos de allra fattigaste påverkar ju inte H så länge inkomsterna inte lyfts över fattigdoms-strecket. För att råda bot på dessa brister härledde Sen, utifrån fem rimliga axiom, ett fattigdomsindex P = H ·[I + (l - I) · G], där G är Gini-koefficienten och I är ett mått (mellan 0 och 1) på fördelningen av inkomster, bägge beräknade endast för dem som faller under fattigdomsgränsen. Han anknöt därvid till de ovannämnda antagandena rörande informationen om enskilda individers nytta och klargjorde därmed i vilka praktiska situationer som fattigdomsindexet skall och kan användas; jämförelser är t. ex. möjliga även då data är bristfälliga, vilket ofta är fallet i fattiga länder där fattigdomsindex har sin främsta tillämpning. Sens fattigdomsindex har fått stor tillämpning. I senare studier har andra forskare föreslagit alternativa index. Formuleringen av dessa har dock utgått från tre av de grundläggande axiom som Sen ställt upp.

Välfärdsindikatorer
Ett problem vid jämförelser av välfärden i olika samhällen är att många av de indikatorer som används - t.ex. inkomsten per capita - enbart beaktar genomsnittliga förhållanden. Sen har utvecklat alternativ som också tar hänsyn till inkomstens fördelning. Ett specifikt förslag, vilket han liksom sitt fattigdomsindex härledde från ett antal axiom, är att vid jämförelser använda måttet y · (1 - G), där y är inkomsten per capita och G Gini-koefficienten.

Sen har framhållit att nytta inte skapas av varor i sig, utan av vad innehavaren kan använda varorna till. Inkomstens betydelse ligger i de handlingsmöjligheter den ger, men de faktiska handlingsmöjligheterna ("capabilities") beror även på en rad andra förhållanden - kanske främst hälsan - som också bör beaktas vid välfärdsmätning. Alternativa välfärdsmått, som FNs Human Development Index är konstruerade just i denna anda.

Amartya Sen har påpekat att alla samhällsetiska föreställningar värda namnet förutsätter likhet mellan människor i något avseende. Eftersom människors förutsättningar att utnyttja samma möjligheter varierar, kan lösningen på fördelningsproblemet aldrig tillfredsställa alla; lika villkor eller rättigheter i ett avseende måste med nödvändighet innebära olikhet i andra. I vilket avseende vi anser att likhet bör föreligga och i vilka avseenden vi måste acceptera ojämlikhet, beror på hur vi värderar olika välfärdsdimensioner. I analogi med sin syn på välfärdsmätning, menar Sen att människors faktiska handlingsmöjligheter är den centrala dimension i vilken vi bör sträva efter likhet mellan individer. Samtidigt observerar han problemet med en sådan rättvisesyn, nämligen att individer fattar beslut som i ett senare skede påverkar deras handlingsutrymme.

Välfärden för de fattigaste
Sens allra första arbeten analyserade utvecklingsländers val av produktionsteknik. Man kan dock hävda att nästan alla Sens arbeten avser utvecklingsekonomi, eftersom en stor del av dem är inriktade mot de mest fattigas välfärd. Sen har också genomfört undersökningar av faktiska svältkatastrofer, vars inriktning väl stämmer överens med hans teoretiska arbeten om välfärdsmätning.

Analys av svältkatastrofer
Mest känd är boken Poverty and Famines: An Essay on Entitlement and Deprivation från 1981. Här argumenterar Sen mot den vanliga uppfattningen att brist på livsmedel är den främsta (ibland enda) förklaringen till svältkatastrofer. På grundval av ett noggrant studium av sådana katastrofer i Indien, Bangladesh, Etiopien och länder i Sahara, från 1940-talet och framåt, finner han att andra förklaringar också spelat in. Ett antal observerade fenomen kan nämligen inte förklaras av brist på mat; t. ex. att hungersnöd uppkommit trots att tillgången på mat inte varit märkbart lägre än under tidigare perioder (utan svält), eller att områden som drabbats av hungersnöd i flera fall exporterat livsmedel. Sen visar att en djupare förståelse av svältkatastrofer förutsätter en analys av hur olika ekonomiska och sociala förhållanden i samhället påverkar olika grupper och därmed människors faktiska handlingsmöjligheter. En av hans delförklaringar till hungerkatastrofen i Bangladesh år 1974 är t. ex. att de översvämningar som drabbade landet ledde till kraftigt höjda matpriser, samtidigt som arbetstillfällena för lantarbetare drastiskt minskade då en av årets skördar inte kunde bärgas. Lantarbetarnas inkomster sjönk därför kraftigt och denna grupp kom att innefatta ett oproportionellt antal svältdrabbade.

Senare arbeten (framför allt en bok från 1989 med Jean Drèze) diskuterar i samma anda hur man kan förebygga svältkatastrofer, eller minska deras verkningar när de väl inträffat. Även om enstaka kritiker ifrågasatt vissa empiriska resultat i Poverty and Famines är det ingen tvekan om att den är ett centralt bidrag till utvecklingsekonomin. Med sin betoning på fördelningsfrågor och fattigdom knyter boken nära an till det genomgående temat i Amartya Sens forskning.

Lästips

Ytterligare bakgrundsmaterial (pdf)

Sen, A.K., 1970, Collective Choice and Social Welfare, San Fransisco: Holden Day, också London: Oliver and Boyd (återtryckt Amsterdam: North-Holland).

Sen, A.K., 1973, On Economic Inequality, Oxford: Clarendon Press.

Sen, A.K., 1981, Poverty and Famines: An Essay on Entitlement and Deprivation, Oxford: Clarendon Press.

***

Amartya Sen föddes 1933 i Bengalen (indisk medborgare). Han tog sin doktorsexamen i Cambridge, England år 1959 och har sedan dess innehaft professurer i Indien, England och USA. Sen har i år lämnat de professurer i ekonomi och filosofi han upprätthöll vid Harvard University för att bli Master vid Trinity College, Cambridge, England.

Professor Amartya Sen
Trinity College
Cambridge, CB2 1TQ, England