Nobelprize.org
Nobel Prizes and Laureates


Nobel Prizes and Laureates

The Nobel Prize in Literature 1996
Wislawa Szymborska

Share this:
English
Swedish
Polish

Nobelföreläsning

 

Poeten och världen

Det sägs att första meningen är den allra svåraste när man ska hålla tal. I så fall har jag det svåraste bakom mig ... Men jag känner på mig att följande meningar också kommer att bli svåra, den tredje, den sjätte, den tionde, fram till och med den sista, eftersom det är poesi jag ska tala om. I det ämnet har jag uttalat mig så sällan, nästan inte alls. Och jag har aldrig tyckt mig vara särskilt bra på det. Därför blir mitt anförande inte alltför långt. Ofullkomligheter är alltid lättare att smälta om de serveras i små portioner.

Poeten av idag är skeptiskt inställd, rentav misstänksam - inte minst gentemot sig själv. Bara motvilligt kallar han sig offentligt för poet, som om han skämdes lite för det. Men i vårt högröstade tidevarv är det mycket lättare att tillstå sina fel och brister, bara de framställs på ett effektfullt sätt, och desto svårare att medge sina förtjänster, som ligger djupare fördolda och som man själv inte riktigt kan tro på ... När poeten blir tillfrågad, eller pratar med folk han stöter på, och han är så illa tvungen att tala om vad han sysslar med, då säger han lite vagt att han "skriver", eller också nämner han något arbete han gör vid sidan av. Och när utfrågarna eller medpassagerarna på bussen får veta att de har att göra med en poet reagerar de med en lättare känsla av misstro och oro. Jag antar att en filosof kan vålla samma slags förlägenhet. Men filosofens utgångsläge brukar vara bättre, eftersom han för det mesta kan styra ut sin yrkesbeteckning med en vetenskaplig titel. Professor i filosofi låter betydligt seriösare.

Några professorer i poesi finns det däremot inte. Det skulle nämligen betyda att det rörde sig om en syssla som krävde specialiststudier, regelrätt avlagda examina, teoretiska arbeten, rikligt försedda med bibliografier och referenser, och till slut ett diplom att mottaga i högtidliga former. Vilket i sin tur skulle innebära att alla pappren med de aldrig så utmärkta dikterna på inte räckte för att bli poet - nej, först och främst skulle det behövas ett mindre papper med stämpel på. Vi minns att det var just på sådana grunder som den ryska poesins stolthet, sedermera Nobelpristagaren Joseph Brodsky, dömdes till förvisning. Han förklarades som "parasit", eftersom han inte hade vederbörligt intyg på att han var poet ...

För några år sedan hade jag glädjen och äran att få lära känna Joseph Brodsky. Jag märkte då att han, som den ende bland de poeter jag har känt, med förkärlek kallade sig själv "poet", och han uttalade ordet utan inre motstånd, på ett nästan utmanande naturligt sätt. Jag tror att han gjorde det därför att han mindes de brutala förödmjukelser han hade varit utsatt för i sin ungdom.

I lyckligare länder, där den mänskliga värdigheten inte träds för när lika lätt, vill poeterna givetvis bli publicerade, lästa och förstådda, men de gör just ingenting numera, eller väldigt lite, för att dagligdags skilja sig från andra människor. Ändå var det inte länge sedan, under de första decennierna av vårt sekel, som poeterna älskade att chockera med utstuderad klädsel och excentriskt uppförande. Men det var alltid en uppvisning, avsedd för publik. Sedan kom det ögonblick då poeten stängde dörren om sig, kastade av sig slängkappan och grannlåten, den poetiska rekvisitan, och blev ensam med sin tystnad, i väntan på sig själv, med ett oskrivet blad framför sig. För det är det enda som räknas egentligen.

En sak att lägga märke till: här produceras rader av filmer som handlar om stora vetenskapsmän och konstnärer och deras liv. En någorlunda ambitiös regissör ställer sig uppgiften att på ett trovärdigt sätt presentera den kreativa process som leder fram till de epokgörande upptäckterna och de lysande konstverken. Med viss framgång lyckas han visa hur en vetenskapsman arbetar: laboratoriet och alla instrumenten, och mekanismerna som sätts i rörelse, fångar åskådarens uppmärksamhet för en stund. Här finns dessutom den dramatik som ligger i själva ovissheten huruvida experimentet, som görs om för tusende gången i modifierad form, till slut ska ge det förväntade resultatet. Filmer om konstnärer kan också bli sevärda - här får man följa en tavlas tillkomstfaser, från första strecket till sista penseldraget. Och i filmer om kompositörer finns musiken med hela tiden - från de första takterna, som tonsättaren hör inuti sitt huvud, fram till verkets färdiga, orkestrerade form. Alltsammans är fortfarande lika naivt och säger lika lite om det underliga själstillstånd som bär det gängse namnet inspiration, men här finns åtminstone något att titta på och lyssna till.

Desto värre är det med poeterna. Deras arbete gör sig inte alls på bild. En människa sitter vid ett bord eller ligger på en soffa, stirrar in i vägen eller upp i taket, skriver då och då sju rader ord, stryker en av dem efter en kvart, och så går en timme till utan att någonting händer ... Vilken publik kan i längden stå ut med något sådant?

Jag nämnde nyss inspirationen. På frågan vad den är, om den finns, brukar våra dagars poeter svara undvikande. Inte därför att de aldrig har välsignats med denna inre gnista. Skälet är ett annat - svårigheten att för andra förklara det man själv inte förstår.

Också jag får ibland den frågan och håller mig då undan den springande punkten. I stället brukar jag svara så här: inspiration är inte ett exklusivt privilegium för poeter eller konstnärer i största allmänhet. Det finns, har alltid funnits och kommer alltid att finnas en sorts människor som drabbas av inspiration. Det är alla de som medvetet väljer sitt arbete och utför det med liv och lust, med fantasi. Det finns till exempel sådana läkare och pedagoger, det finns sådana trädgårdsmästare och hundra yrken till. För dem kan arbetet vara ett oupphörligt äventyr, där de hela tiden hittar nya utmaningar. Trots mödor och tillkortakommanden falnar aldrig deras nyfikenhet. Ur varje gåta som de har löst fladdrar det upp en hel svärm av nya frågor. Inspirationen - vad den nu är för någonting - uppstår ur ett ständigt "Jag vet inte".

Sådana människor är inte alltför talrika. De flesta inbyggare på vår jord arbetar för sitt uppehälle, arbetar därför att de måste. De har inte valt arbete efter sin egen lidelse, utan deras levnadsomständigheter har valt åt dem. Ett arbete som man tycker illa om, ett arbete som tråkar ut en, som har sitt enda värde i att det trots sin tristess inte är tillgängligt för alla, det är ett av människornas gissel. Och inte ser det ut att bli någon ändring därvidlag de närmaste århundradena.

Jag tar mig alltså friheten att säga att visserligen fråntar jag poeterna inspirationsmonopolet, men samtidigt räknar jag dem till den lilla kretsen av lyckligt lottade.

Här kanske ett tvivel har börjat spira hos mina åhörare. Alla dessa bödlar, diktatorer, fanatiker och demagoger som slåss om makten med sina få och gapiga paroller, de älskar ju också sitt arbete och utför det idogt och uppfinningsrikt. Ja, det gör de - men de "vet". De vet, och det de vet är nog för dem, en gång för alla. De är inte nyfikna på någonting därutöver, för det skulle kunna ta udden av deras argument. Men en vetskap som inte alstrar nya frågor blir livlös mycket snart, tappar den temperatur som håller vid liv. Och i sina ytterlighetsformer kan den sortens vetande - som vi vet så väl från vår äldre och nyare historia - vara livsfarligt för samhällena i världen.

Därför håller jag dem så högt, de tre små orden: "Jag vet inte". Små men starkt bevingade. De vidgar våra liv till de vidder som finns inom oss och dem där vår ringa Jord hänger och gungar. Om inte Isaac Newton hade sagt till sig själv: "Jag vet inte", kunde äpplena ha haglat mitt för ögonen på honom där i trädgården, och han hade på sin höjd plockat upp några och tuggat i sig dem med god aptit. Om min landsmaninna Marie Sklodowska-Curie inte hade sagt till sig själv: "Jag vet inte", skulle hon väl ha blivit kemilärarinna på något internat för flickor av god familj, och detta - i alla avseenden hederliga - arbete skulle ha upptagit hennes liv. Men hon sade till sig själv om och om igen: "Jag vet inte", och det var de orden som förde henne till Stockholm två gånger om, där människor som har ett rastlöst och sökande sinnelag belönas med Nobelpris.

Också poeten måste, om han är en riktig poet, ständigt säga till sig själv: "Jag vet inte". I och med varje dikt försöker han att finna lösningen på gåtan, men så fort han har satt punkt blir han betänksam igen, han kommer underfund med att lösningen var av tillfällig natur, svaret var ingalunda uttömmande. Alltså gör han nya försök om och om igen, och med tiden samlar litteraturhistorikerna alla dessa bevis på hans missnöje med sig själv till en stor bunt och kallar den för hans "författarskap" ...

Det händer att jag drömmer om sådana situationer som aldrig går att förverkliga. Jag kan till exempel vara fräck nog att tänka mig att jag för samtal med Predikaren, han som har skrivit den så gripande klagosången över det fåfängliga i mänskliga göranden och låtanden. Jag skulle buga mig så djupt jag kunde för honom, han är ju en av de allra största diktarna, i varje fall för mig. Men sedan skulle jag ta hans hand och säga: "'Intet nytt sker under solen', skriver Du, Min Predikare. Men Du föddes ju själv ny under solen. Och den stora dikt som Du har skrivit är också den ny under solen, ty före Dig hade ingen skrivit den. Och nya under solen är alla Dina läsare, ty de som levde före Dig kunde ju inte läsa den. Och cypressen som Du sitter under har inte heller den växt här sedan världens tillblivelse. Den har blivit till på grund av en annan cypress, som liknade Din, men inte var alldeles densamma. Och jag vill vidare fråga Dig, Min Predikare, vad nytt under solen Du ämnar skriva nu. Blir det en fortsättning på Din tankegång, eller känner Du Dig frestad att säga emot Dig själv på någon punkt, trots allt? I Din förra dikt pekade Du också på glädjen - förgänglig, visst, men än sedan? Kanske är det glädjen den ska handla om, Din nya dikt under solen? Har Du skrivit ned någonting, ett första utkast? För inte tänker Du väl säga: 'Jag har skrivit allt, jag har inget att tillägga'. Så får ingen enda poet i världen säga, allra minst en så stor poet som Du."

Världen - vad vi än kan tänka oss om den, i vår förfäran över dess väldighet och vår egen vanmakt inför den, i vår förbittring över dess likgiltighet för det enskilda lidandet, människornas, djurens och kanske också växternas, ty vem kan vara säker på att växterna inte lider; vad vi än kan tänka oss om rymden runt den, genomstungen av strålarna från stjärnorna, stjärnor kring vilka man har börjat upptäcka planeter, redan döda? fortfarande döda?, det vet vi inte; vad vi än kan tänka oss om denna måttlösa teater, dit vi visserligen har inträdesbiljett, men med en giltighetstid som är så löjligt kort, från ett ofrånkomligt datum till ett annat; vad vi än kan tänka oss om världen - är den häpnadsväckande.

Men i beteckningen "häpnadsväckande" döljer sig en logisk fälla. Vår häpnad väcks ju av det som avviker från en känd och vedertagen norm, från någonting självklart, det som vi är vana vid. Och så finns det ingen sådan självklar värld. Vår häpnad står på egna ben, den bygger inte på jämförelser med någonting.

Jovisst, i dagligt tal, där vi inte funderar över varje ord, säger vi sådana saker som "den vanliga världen", "det vanliga livet", "tingens gilla gång" ... Men i poesins språk, där varje ord vägs på våg, finns ingenting som är vanligt och normalt. Ingen sten och inget moln därovanför. Ingen dag och ingen natt därpå. Och i synnerhet ingen, ingens, tillvaro i världen.

Poeterna - så ser det ut - kommer alltid att ha mycket att stå i.

Översättning från polskan: Anders Bodegård

 

Copyright © The Nobel Foundation 1996
Share this:
To cite this page
MLA style: "Wislawa Szymborska - Nobel Lecture: Poeten och världen". Nobelprize.org. Nobel Media AB 2014. Web. 20 Dec 2014. <http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/1996/szymborska-lecture-s.html>

Recommended:

Which Nobel Laureates are hidden within the maze of letters?

 

All you need to know about the Literature Prize!

 

Read about Alfred Nobel's Will and the Literature Prize.