English

Swedish

Portuguese

Prose

 

Utdrag ur Baltasar och Blimunda

Nu är de klara för avfärd. Fader Bartolomeu Lourenço tittar rakt upp på den molnfria himlen, solen ser ut som en gyllene monstrans, sedan tittar han på Baltasar som tar ett stadigt grepp om repet med vilket de skall reva seglen, sedan på Blimunda, ack om hennes ögon kunde se vad som skall hända, Vi överlämnar oss åt Herren om han finns, mumlade han, och sedan med kvävd röst, Drag Baltasar, men Baltasar drog inte genast, hans hand darrade, detta är som att säga Fiat, man säger det och så har det skett, hur är det möjligt, man bara drar och så hamnar vi på ett helt annat ställe, men var. Blimunda kom fram till honom och lade sina båda händer över hans och med en enda rörelse, som om det bara kunde gå till just så här, drog de båda två i repet. Hela seglet drogs ner på ena sidan, solen lyste för fullt på bärnstenskulorna och nu, hur skall detta gå. Det gick en skälvning genom maskinen, den vajade som om den sökte återfinna jämvikten som den plötsligt hade förlorat, överallt knakade och gnisslade det, ljudet kom från järnplåtarna och de flätade videgrenarna, och plötsligt var det som om maskinen hade sugits upp i en strålande strömvirvel, två gånger snurrade den runt medan den steg, men så snart den hade kommit ovanför väggarna återfick den balansen, lyfte sitt måshuvud och steg som en pil upp i luften. Baltasar och Blimunda har kastats omkull av de tvära kasten och hamnat på maskinens brädgolv, men fader Bartolomeu Lourenço har gripit tag i ett av loden som håller fast seglen och därför kan han se hur jorden avlägsnar sig med otrolig hastighet, det är redan svårt att urskilja godset mellan kullarna, och vad kan det vara därborta, Lissabon naturligtvis, och floden, och havet, detta hav som jag, Bartolomeu Lourenço de Gusmão, har korsat på väg från Brasilien, havet som jag seglade över på väg till Holland, till vilka nya kontinenter på jorden och i luften skall du föra mig, maskin, vinden tjuter i öronen, aldrig har någon fågel stigit så här högt, om kungen ändå såg mig nu, om den där Tomás Pinto Brandão såg mig, han som gjorde sig löjlig över mig i sina dikter, om Sanctum Officium såg mig, då skulle alla begripa att jag är Guds utvalde son, Just jag, jag som nu stiger mot himlen i kraft av mitt snille och även tack vare Blimundas ögon, finns det månne ögon som hennes i himlen, och tack vare Baltasars högerhand, Gud, här kommer jag till dig med en som inte heller har någon vänsterhand, Blimunda, Baltasar, res på er och kom och titta, var inte rädda.

De var inte rädda, de var bara förskräckta över sin egen djärvhet. Prästen skrattade, ropade högt, han hade redan släppt taget om lodet och sprang fram och tillbaka över flygmaskinens däck för att kunna betrakta jorden i alla fyra väderstrecken, så stor den var nu när de var långt borta från den, till sist reste Baltasar och Blimunda sig upp medan de ängsligt fattade tag i förtöjningarna och sedan i relingen, bländade av ljus och vind, och snart inte rädda längre, Åh, Baltasar ropade, Vi lyckades, han omfamnade Blimunda och brast plötsligt i gråt, han var som ett barn som har gått vilse, tänka sig en soldat som varit ute i kriget, som dödat en man med sin pik i Pegões, och nu snyftar han av lycka medan han omfamnar Blimunda som kysser hans smutsiga ansikte, såja, såja. Prästen kom fram till dem och omfamnade dem, plötsligt oroad av en analogi som italienaren skulle ha gjort honom uppmärksam på, han själv är Gud, Baltasar hans son, Blimunda den heliga Ande, och där var de tre i himlen, Det finns bara en Gud, skrek han, men vinden tog orden ur munnen på honom. Då sade Blimunda, Om vi inte spänner ut seglet kommer vi att fortsätta stiga och var skall vi då hamna, på solen kanske.

Vi frågar aldrig om det ligger något förnuft i galenskapen, men vi säger gärna att vi alla är lite galna. På så sätt håller vi oss kvar på den här sidan, vi tar helt enkelt de galna som förevändning för att kräva jämlikhet i de förnuftigas värld, vi är bara lite galna, en hel del förnuft behåller vi, för att rädda vårt eget liv till exempel, som fader Bartolomeu Lourenço gör nu, Om vi spänner ut seglet för hastigt kommer maskinen att falla till jorden som en sten, och nu är det han som skall sköta repet, släppa efter precis så mycket att seglet mjukt kan öppna sig, allt hänger på handlaget, och seglet vecklar ut sig, låter sin skugga falla över bärnstenskulorna, och maskinens hastighet avtar, vem kunde ana att det skulle vara så här enkelt att vara styrman i luften, nu kan vi fara i väg och leta efter nya Indien. Jättefågeln slutar stiga, den står stilla i luften med utbredda vingar och näbben mot norr, det verkar inte som om den rörde sig. Prästen spänner ut seglet ännu mer, tre fjärdedelar av bärnstenskulorna är skuggade nu, och maskinen sänker sig sakta, det är som att vara ombord på en båt i en stilla insjö, ett slag med rodret, ett tag med åran, vad allt kan inte människan komma på. Långsamt närmar jorden sig, man ser Lissabon så tydligt, palatstorgets sneda rektangel, labyrinten av gator och gränder, frisen av verandor i huset där prästen bodde och där nu inkvisitionens män träder in för att gripa honom, men för sent, tänk att folk som så noga bevakar himlens intressen inte kommer på tanken att titta up i skyn, men på den här höjden är maskinen förstås bara en liten prick mot det blå, och hur skulle de förresten kunna höja blicken när de är så skräckslagna inför åsynen av en bibel med alla Moseböckernas sidor sönderrivna och en koran som slitits i tusen bitar, de är redan på väg ut, nu går de mot Rossio och Estausplatset för att meddela att prästen redan hade flytt då de kom för att fängsla honom och de kan inte ana att han är beskyddad av det mäktiga himlavalvet dit de aldrig kommer upp, det är faktiskt sant att Gud väljer ut sina gunstlingar, de galna, krymplingarna, de övermåttan utrustade, men inte inkvisitionens folk. Jättefågeln sjunker lite till, nu kan man till och med urskilja hertigens gods, det är tydligt att dessa luftfarare är nybörjare, de har inte tillräckligt stor vana att snabbt uppfatta de viktigaste konturerna i landskapet, vattendragen, sjöarna, byarna uströdda som stjärnor över marken och de mörka skogarna, men där är ju ladans fyra väggar, flygplatsen varifrån de startade, fader Bartolomeu Lourenço kommer ihåg att det ligger en kikare i kistan, snabbt går han bort och hämtar den och ställer in den, vad underbart det är att leva och uppfinna saker, allting syns så tydligt, halmmadrassen i sin vrå, smedjan, det är bara cembalon som är borta, vad kan ha hänt med cembalon, vi som vet det skall berätta det, Domenico Scarlatti hade begivit sig till godset och när han kom närmare fick han se hur maskinen plötsligt steg till väders med ett väldigt vingsus, vad skulle han ha gjort om den hade börjat slå med vingarna, och när han kom in möttes han av ödeläggelsen efter flykten, de krossade takteglen som låg strödda överallt på golvet, de avhuggna eller nerrivna sparrarna och bjälkarna, det finns ingenting vemodigare än tomrummet efter någons avfärd, flygplanet rusar fram på banan, stiger upp i skyn, det enda som blir kvar är en molande melankoli, Domenico Scarlatti känner att han måste sätta sig vid sin cembalo och spela lite, det blir nästan ingenting, fingrarna bara rör sig lite över tangenterna som om de strök över ett ansikte när alla ord redan har sagts eller inte längre har någon betydelse, men eftersom han mycket väl vet att det är farligt att lämna kvar cembalon här, släpar han i väg med den över den ojämna marken, strängarna kvider disharmoniskt vid skakningarna, nu råkar hamrarna ohjälpligt i olag, Scarlatti släpar fram cembalon till brunnskanten som lyckligtvis är låg, med mycken möda häver han upp den och välter ner den i djupet, två gånger slår resonanslådan mot brunnsväggen, alla strängarna jämrar sig, till slut faller den ner i vattnet, ingen vet vilket öde denna cembalo går till mötes, den spelade så vackert och nu sjunker den med ett gurglande ljud som en drunknande tills den lägger sig till ro i slammet. Uppifrån luften kan man inte se musikern, nu är han redan på väg tillbaka, han väljer de mest undanskymda stigarna, kanske går han vilse, kanske tittar han uppåt, får syn på jättefågeln, vinkar med sin hatt, bara en gång, det är bäst att förställa sig och låtsas att man ingenting vet, därför såg de honom inte från flygmaskinen, vem vet om de någonsin kommer att träffas igen.

Vinden är sydlig, en svag bris som knappt får Blimundas hår att fladdra, med den kommer de ingen vart, det är som om de skulle simma över oceanen, och därför frågar Baltasar, Skall jag ta till blåsbälgen, allt har två sidor, först proklamerade prästen, Det finns bara en Gud, nu vill Baltasar veta, Skall jag använda blåsbälgen, först det upphöjda, sedan det prosaiska, när Gud inte blåser får människan själv försöka. Men det ser ut som om fader Bartolomeu Lourenço drabbats av förlamning, han säger ingenting, rör sig inte, betraktar bara jordens vida cirkel, en del är floder och hav, en del är berg och högslätt, om det han ser långt där borta inte är skummande vågor kan det vara det vita seglet på ett skepp, så vida det inte är dimsjok eller rök från en skorsten, nu har världen tagit slut och människorna med, tystnaden gör ont, vinden har mojnat, inte ett hårstrå rör sig på Blimundas huvud, Ta till blåsbälgen, Baltasar, sade prästen.

 

Översättning Marianne Eyre

Utdrag ur Baltasar och Blimunda
Originalets titel: Memorial do Convento
Copyright © José Saramago och Editorial Caminho, SARL, Lissabon, 1982
Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1988