English

German

Swedish

Prose

 

Utdrag ur Blecktrumman

Illustration av Günter Grass © Günter Grass & DTV

 

Nu var det emellertid måndagseftermiddag och min mormor satt vid potatiselden. Söndagskjolen hade kommit henne ett steg närmare in på livet medan det plagg som på söndagen hade njutit hennes kroppsvärme nu hängde helt söckent ytterst över hennes höfter. Hon visslade lite, utan att mena någon melodi, medan hon med hasselkäppen petade fram den första rostade potatisen ur askan. Hon lät den svalna en bit från elden varpå hon spetsade potatisen med det knastrande, förkolnade skalet på en kvist och förde den till sina torra spruckna läppar som nu inte längre visslade utan blåste jord och aska från potatisen.
    Hon blundade medan hon blåste och då hon tyckte att hon hade blåst tillräckligt, öppnade hon först det ena, sedan det andra ögat, bet försöksvis med sina glesa men felfria tänder, höll ett ögonblick den ännu heta ångande potatisen i munnen, sög in röken och höstluften genom näsborrarna och stirrade med öppna ögon över åkern bort mot horisonten med dess rad av telegrafstolpar och den övre tredjedelen av tegelbruksskorstenen.
    Något rörde sig mellan telegrafstolparna. Mormor slöt läpparna, knep ihop ögonen och mumsade på potatisen. Något rörde sig mellan telegrafstolparna, det var några som sprang. Tre karlar sprang mellan stolparna bortåt skorstenen, en av dem vände och tog ny sats, han verkade kort och bred och kom förbi, det såg ut som om han försvann i luften bakom skorstenen, medan de båda andra som var längre och smalare stannade och tycktes ha tappat lusten att följa efter.
    Nu stod de och tog igen sig eller bytte kostym eller slog tegel och fick betalt för det.
    Men min mormor använde pausen till att peta fram en ny potatis och såg hur den lilla korta och breda klättrade över horisonten som om den vore ett staket och lämnade efter sig de båda förföljarna bakom detta staket, antingen vid tegelbruket eller på vägen till Brenntau. Men han hade trots detta bråttom, han ville komma fortare än telegrafstolparna, han tog långa språng över åkern, sparkade av sig leran som fastnade under stövlarna, men det gick långsamt för honom, ibland såg det ut som om han stannade i luften i språnget, liten och bred som han var, och tog sig tid att torka svetten ur pannan, innan han åter satte fötterna på den nyplöjda potatisåkern som sträckte sig fram till hålvägen.
    Och han nådde hålvägen och hade knappt försvunnit i den förrän de båda långa och magra, som under tiden måtte ha besökt tegelbruket, också klättrade över horisonten och kom stövlande i leran så att min mormor återigen hindrades att äta sin potatis, ty det var inte alla dagar man fick se tre vuxna karlar, om också vuxna på olika sätt, sno omkring bland telegrafstolparna, leka kurragömma kring tegelbruksskorstenen och språngvis eller släpande benen efter sig stövla fram över åkern, som Vincent hade plöjt för ett par dar sen, och försvinna i hålvägen, först den lilla och breda , sen de långa och smala.
    Till slut var alla tre borta och min mormor kunde återgå till att spisa en nästan kallnad potatis. Hon blåste hastigt jord och aska av skalet, stoppade in hela potatisen i munnen och tänkte – om hon alls tänkte något – att de var väl från tegelbruket. Hon tuggade kretsformigt men hade inte tuggat färdigt förrän en av dem kom springande ur hålvägen, såg sig omkring med vilda ögon ovanför den kraftiga mustaschen, närmade sig elden med ett par tre språng, stod framför och bakom och bredvid elden samtidigt, än svor han, än var han rädd och visste inte vart han skulle ta vägen, kunde inte vända tillbaka ty bakom honom kom de magra fram ur hålvägen. Han slog sig på knäna, ögonen såg ut att vilja tränga ut ur sina hålor, svetten stod honom i pannan och flåsande och med darrande mustascher kröp han närmare sulorna, mormors skosulor, och såg upp mot henne som ett litet och brett djur så att mormor inte kunde fortsätta att mumsa på sin potatis; hon drog åt sig benen och tänkte inte längre på tegelbruket, teglet, tegelbrännarna och tegelslagarna utan lyfte kjolen, nej alla fyra kjolarna så högt att den lilla men breda mannen som inte tillhörde tegelbruket kunde krypa under dem; borta var han med mustaschen och såg inte mer ut som ett djur och var varken från Ramkau eller från Viereck, befann sig med sin rädsla under kjolen och slog sig inte mer på knäna, var varken bred eller liten och intog likväl sin plats; han glömde att flåsa och darra: det var tyst och stilla som på den första dagen eller den sista; vinden virvlade om ett tag med röken, telegrafstolparna sträckte sig bortåt i en ljudlös rad, tegelbrukets skorsten stod där hög och oberörd och hon, min mormor, slätade ordentligt till den översta kjolen och förstod inte riktigt varför det kändes så ovanligt på hennes hud under den fjärde. Men eftersom den första och andra och tredje låg släta och ordentliga återgick hon till potatisen, petade fram ännu ett par stycken ur askan, tog fyra råa ur korgen under sin högra armbåge, sköt in dem i glöden, öste över aska och rörde om i elden så att den flammade upp på nytt – vad annat kunde hon väl ha gjort?
    Knappt hade mormors kjolar lagt sig till ro, knappt hade den tjocka röken från potatisblastelden som genom mannens slag mot knäna, platsbytet och mormors petande i elden förlorat sin riktning, åter vänt sig mot sydväst och utbrett sig gul över åkern, förrän de båda långa och magra som var efter den lilla men breda, nu under kjolarna installerade karlen, från hålvägen och det visade sig att de verkligen var långa och smala och av uniformen att döma tillhörde fältgendarmeriet.

 

Översättning av Nils Holmberg

Utdrag ur Blecktrumman
Originalets titel: Die Blechtrommel
© 1959 by Hermann Luchterhand Verlag, Darmstadt und Neuwied och Günter Grass
Rahms, Lund 1979