Nobelprize.org
Nobel Prizes and Laureates


The Nobel Prize in Literature 1999
Günter Grass

Share this:
English
German
Swedish

Nobelföreläsning

Copyright © Nobel Media AB 1999
Photo: Hans Mehlin

 

"Fortsättning följer ..."

Ärade ledamöter av Svenska Akademien, mina damer och herrar!

Detta tillkännagivande signalerade på artonhundratalet att ett prosaverk drog ut på längden. Både dags- och veckotidningar erbjöd plats under strecket. Följetongsromanen blomstrade. Medan de första kapitlen i rask följd trycktes i svart på vitt hade berättelsens mittparti just präntats ner, och slutet var ännu inte uttänkt. Men det var inte enbart triviala skräckhistorier och hjärteknipande passioner som så trollband läsaren. Flera Dickens-romaner kom först ut på det sättet, i småportioner. Tolstojs Anna Karenina var också en följetongsroman. Balzacs tid som flitig leverantör av stapelvara i följetongsform kan mycket väl, innan han hade gjort sig ett namn, ha lärt honom tekniken att stegra spänningen alldeles i slutet av ett avsnitt. Och även nästan alla Fontaneromaner trycktes i nummer efter nummer av någon tidning eller tidskrift, så till exempel Irrungen, Wirrungen, vilket fick ägaren av Vossische Zeitung att indignerat utropa: "Ska den där horhistorien då aldrig ta slut?!"

Men innan jag spinner vidare på huvudtråden i mitt tal eller repar upp den så att jag får några sidotrådar att följa, ska det nämnas att den sal jag nu befinner mig i och Svenska Akademien, vars gäst jag är, inte är mig främmande, rent litterärt sett. I min roman Råttinnan, som kom ut för nästan fjorton år sedan och vars katastrofala förlopp på brant sluttande episka plan en eller annan läsare kanske minns, förekommer ett hyllningstal som hålls i Stockholm inför ett jämförbart blandat sällskap, ett tal ägnat råttan, närmare bestämt laboratorieråttan.

Hon, råtthonan, har fått Nobelpriset. Äntligen, måste man säga. För hon hade länge funnits med på förslagslistorna och ansågs tillhöra favoriterna. Ställföreträdande för miljoner försöksdjur alltifrån marsvinen till rhesusaporna är det nu hon, den vithåriga och rödögda laboratorieråttan, som har erhållit hedersbetygelsen. Hon mer än någon annan – påstår berättaren i min roman – har möjliggjort alla de nobeliserade forskningarna och uppfinningarna på det medicinska området och – vad beträffar de upptäckter som gjorts av Nobelpristagarna Watson och Crick – verksamheten på genmanipulationens snart sagt obegränsade experimentalfält. Sedan dess är det fritt fram för mer eller mindre legal kloning. Av majs, grönsaker, men också allehanda kräk. De råttmänniskor som mot slutet av den nämnda romanen, alltså under posthuman tid, visar sig alltmer dominanta kallas därför "watsoncricks". De förenar i sig det bästa hos bägge släktena. Det råttiga ingår i människans väsen och omvänt. Världen tycks sträva efter att tillfriskna genom denna framavlade varelses väsen. Det var också hög tid att bringa ordning i kaos efter den stora knallen, som annars bara råttor, kackerlackor och spyflugor plus en liten rest av fisk- och grodrom hade överlevt, och den nya ordningen skulle skapas med hjälp av dessa mirakulöst räddade watsoncricks.

Men eftersom denna tråd i berättelsen inte var färdigspunnen, utan kunde tänkas avbruten med ett "Fortsättning följer ... ", och Nobelpristalet till laboratorieråttan ingalunda står sist i romanen, som en avslutande muntration, kan jag så att säga principiellt övergå till att tala om berättandet som överlevnads- och konstform.

Redan i begynnelsen berättades det. Långt innan människosläktet övade sig i att skriva och blev gradvis alfabetiserat berättade envar för envar, och varje människa lyssnade till den andra. Snart fanns det bland de ännu inte skrivkunniga sådana som kunde berätta mer och bättre och som kunde ljuga mera trovärdigt. Och bland dem fanns det återigen en del som på ett konstfullt sätt lyckades dämma upp sin berättelses ström, sedan den först flutit fram helt makligt, varefter de lät den uppdämda stoffmassan svämma över och fick floden att förgrena sig utan att någonsin sina; plötsligt och överraskande fann den en bred bädd, och nu förde den med sig mycket drivgods, vilket gav upphov till sidohandlingar. De där allra första berättarna, som inte var beroende av dagsljus eller lampsken och kunde viska hemlighetsfullt även i mörkret, ja förstod sig på att avvinna mörkret eller skymningsljuset ett tillskott av spänning, skyggade inte för vare sig ökentorra vägsträckor eller dånande vattenfall och lade på sin höjd in en paus i handlingen på grund av att alla började känna sig trötta – och då med löftet "Fortsättning följer ..." – och därför infann sig många åhörare, som för all del också själva kunde berätta, fast inte så outtömligt.

Vad var det då som berättades på den tiden när ännu ingen kunde skriva, skriva ner något? Redan i början, redan på Kains och Abels tid, var det säkert mycket tal om mord och dråp. Hämnd, särskilt blodshämnd, bjöd på stoff. Och det dröjde inte länge förrän folkmord blev vardagsmat. Men man kunde också berätta om syndafloder och torka, om magra och feta år. Man skyggade inte för långa egendomslistor som förtecknade både kreatur och människor. Ingen berättelse kunde göra anspråk på trovärdighet om den inte innehöll utförliga släktregister, där det angavs vem som kom före respektive efter den och den. På sådana ättartavlor byggde också hjältehistorierna. I synnerhet de än i dag omtyckta triangeldramerna, men även ruskiga berättelser om varelser mittemellan människa och djur som härskade i labyrinter eller lurade i vassen vid flodstranden var antagligen episk stapelvara redan på den tiden. För att inte tala om guda- och avgudalegender så väl som äventyrliga sjöresor, som den ene berättaren vidarebefordrade till den andre, historier som slipades, byggdes ut, varierades, försågs med omvända förtecken och slutligen nedtecknades av en berättare som lär ha hetat Homeros eller – i Bibelns fall – av ett berättarkollektiv. Alltsedan dess finns litteraturen. I Kina, Persien, Indien, på det peruanska höglandet och andra ställen, överallt där det uppkom någon typ av skrift var det berättare som gjorde sig ett namn, antingen som enskilda litterata eller som medlemmar av ett författarkollektiv, såvida de inte förblev anonyma.

Vi nutidsmänniskor, som är så extremt fixerade vid det skriftliga, har ändå kvar minnet av det muntliga berättandet, av litteraturens orala ursprung. Men skulle det så vara att vi har glömt bort att allt berättande ursprungligen skedde via läpparna, ömsom långsamt malande och med ofrivilliga pauser, ömsom hastande, liksom påjagat av ångest, och även viskande, som om den avslöjade hemligheten måste bevaras från att bli känd av alltför många, sedan återigen högljutt, avbrutet av emfatiska meningsyttringar eller av frågor som sedan urminnes tider liksom med böjd snabel har försökt nosa reda på hur det förhåller sig med de innersta och yttersta tingen – skulle vi händelsevis ha glömt bort allt det där, skrifttroende som vi är, då vore vart berättande knastertorrt och inte buret av fuktig andning.

Så bra att vi har nog med böcker inom räckhåll, böcker som står sig, vare sig de läses tyst eller högt. Där finns mina förebilder. Mästare som Melville eller Döblin, men också Luther med sin bibeltyska, puffade på mig medan jag ännu var ung och läraktig, så att jag skrev medan jag formade satserna högt för mig själv och blandade bläcket med spott. Och på den vägen är det. Nu i det femte årtiondet av min med lust burna livegenskap som skribent tuggar jag segfibriga satsfogningar till en formbar gröt, orerar för mig själv i den härligaste skrivensamhet och låter ingenting annat få plats på papperet än det som även muntligt har funnit sitt varierande tonläge och visat sig klinga rätt och ge eko.

Ja, jag älskar mitt yrke. Det skaffar mig sällskap, som mångstämmigt söker komma till tals och vill in i mitt manuskript så ordagrant som möjligt. De bästa mötena med mina för si eller så många år sedan bortsprungna eller av läsarna exproprierade böcker har jag när jag inför en åhörarskara läser någonting som skrivits, tryckts och kommit till ro. Då, inför ungdomar som språkligt blivit tidigt avvanda, och inför grånade åhörare som ännu inte blivit mätta på ord, återförvandlas det skrivna och tryckta ordet till det talade. Och denna förtrollning lyckas gång efter annan. På det viset skaffar sig schamanen i skriftställaren lite extrainkomster. Han, som skriver för att besvärja den tid som flyr, han, som ljuger ihop hållbara sanningar åt sig, blir trodd när han lovar, om än outtalat: Fortsättning följer ...

Men hur blev jag då skriftställare, diktare, tecknare – och alltihop tillika på förfärande vitt papper? Vad var det för en hemmagjord hybris som kunde egga ett barn till en så överspänd verksamhet? Jag var nämligen bara tolv år när jag kände mig säker på att det var konstnär jag ville bli. Det var när andra världskriget började, i mina hemtrakter, alldeles i närheten av förorten Danzig-Langfuhr. Specialiseringen med inriktning på att bli diktare växte fram först påföljande krigsår när jag fick ett lockande anbud i Hitlerjugends tidskrift Hilf mit! [Hjälp till!]. Det var ett upprop till deltagande i en berättartävling. Priser utlovades. Och genast började jag skriva min första roman, i ett diariehäfte. Under inflytande av min mors familjebakgrund fick den titeln Die Kaschuben, men den utspelade sig inte i den närvarande tid som för den försvinnande lilla kasjubiska folkspillran återigen var smärtfylld, utan på tolvhundratalet, under interregnumtiden, den kejsarlösa, den förskräckliga tid då stråtrövare och rovriddare behärskade vägar och broar och bönderna inte såg någon annan utväg att hävda sin rätt än den att tillsätta egna, hemliga domstolar.

Så mycket minns jag som att huggandet och stickandet satte igång direkt efter en kortfattad skildring av det ekonomiska läget i det kasjubiska upplandet. Så häftigt ströps, knivhöggs, spetsades och – efter den hemliga domstolens utslag – avrättades det, med rep eller svärd, att redan kapitel 1 slutade med att alla huvudpersonerna och en stor del av bipersonerna var döda och antingen vilade i hastigt grävda gravar eller hade kastats som föda åt kråkorna. Eftersom min stilkänsla inte tillät mig att låta dessa talrika döda övergå till att agera som andar och driva romanen vidare in i rysargenren måste mitt försök uppges såsom kapsejsat, och det blev tvärstopp för "Fortsättning följer ... "; inte för tid och evighet, men nybörjaren vaccinerades med den klart förnimbara uppmaningen att i sin framtida berättarverksamhet handskas försiktigare och mer ekonomiskt med sitt fiktiva persongalleri.

Men först läste jag, satte i mig böcker. Jag läste på ett särskilt sätt: med pekfingrarna i öronen. Som förklaring måste jag infoga att min yngre syster och jag växte upp i trångboddhet, nämligen i en tvårummare, alltså utan att som barn ha eget rum eller ens en pytteliten avbalkning. Det visade sig dock vara till fördel för mig, ty på det viset lärde jag mig tidigt att koncentrera mig även mitt ibland människor och omgiven av diverse ljud. Liksom under en skyddande ostkupa var jag så försjunken i min bok och dess berättade värld att min mor, som var pigg på skämt, bytte ut en limpsmörgås, som låg bredvid min bok och som jag då och då tog en tugga av, mot en tvål – antagligen av märket Palmolive – och det bara för att bevisa för en grannfru hur fullständigt absent hennes son var, med påföljd att bägge kvinnorna – min mor med en viss stolthet – blev vittne till hur jag, utan att ta ögonen från boken, tog upp tvålen, bet i den och tuggade på den i en dryg minut innan jag kastades ut ur det tryckta händelseförloppet.

Denna tidiga inövning i koncentration gav resultat som blivit bestående till den dag i dag är; men aldrig mer har jag läst så maniskt. Böckerna fanns i ett litet skåp bakom glas med blåa gardiner. Min mor var medlem i en bokklubb. Dostojevskijs och Tolstojs romaner stod bredvid och mellan några av Hamsun, Raabe och Vicki Baum. Även Selma Lagerlöfs "Gösta Berling" fanns inom räckhåll. Senare var det stadsbiblioteket som utfodrade mig. Men det var nog min mors bokskatt som var den utlösande faktorn. Hon, den noga kalkylerande affärskvinnan, som i sin speceriaffär betjänade en opålitlig kundkrets som ofta handlade på krita, älskade det sköna, lyssnade till opera- och operettmelodier i folkmottagaren, tyckte om att höra mig läsa upp mina löftesrika historier och gick ofta på stadsteatern, dit jag ibland fick följa med henne.

Men dessa anekdoter, som jag här endast flyktigt har skisserat och som handlar om upplevelser i en trång, småborgerlig miljö, som jag för årtionden sedan återgav med episk bredd och ett fiktivt persongalleri, fyller här ingen annan funktion än att hjälpa mig att besvara frågan "Hur blev jag författare?" Min fallenhet för ihållande dagdrömmeri, lusten att vara kvick och att leka med ord, det oemotståndliga behovet att ljuga utan att ha någon fördel av det, bara för att det skulle vara för långtråkigt att återge sanningen, kort sagt det som man vagt nog kallar begåvning, fanns där säkert som en grundförutsättning, men det var politikens plötsliga inbrytning i familjeidyllen som försåg den alltför lätt ivägseglande talangen med varaktig barlast och fick den att gå lite mer på djupet.

Min mors älsklingskusin, av kasjubisk härkomst liksom hon själv, var anställd vid polska posten i fristaten Danzig. Han gick ut och in hemma hos oss, var en gärna sedd gäst. Efter det att posthuset vid Heveliusplatz, när kriget började, en tid hade hållit stånd mot anstormningen av SS-Heimwehr hörde min onkel till de kapitulerande, som allesammans dömdes till döden av en ståndrätt och arkebuserades. Plötsligt var denne onkel frånvarande. Plötsligt slutade man prata om honom, och det höll i sig. Han förblev utsparad. Men just i och med att han var som borta måste han ha satt sig fast inom mig och funnits där obemärkt under alla år, när jag vid femton års ålder gick omkring i uniform, vid sexton lärde mig vad fruktan vill säga, vid sjutton blev krigsfånge hos amerikanarna, vid arton var fri och verksam som svartabörshandlare, varpå jag slutligen lärde mig sten- och bildhuggaryrket, övade mig vid konstakademier, skrev och tecknade, tecknade och skrev, lättfotade verser med mycket vind i, absurdistiska enaktare. Det fortsatte så, tills en stoffmassa spärrade vägen för mig, som verkade ha en medfödd förmåga att glädjas åt det estetiska. Där låg, under en mängd lösa stenar, min mors älsklingskusin begravd, där väntade den ihjälskjutne polske posttjänstemannen på att jag – vem annars? – skulle hitta och gräva upp honom för att han under annat namn och i annan gestalt skulle bli återuppväckt genom episk andning; fast den gången i en roman vars huvud- och bifigurer, med aptit på livet och pigga som mörtar, överlevde många kapitel och i vissa fall till och med höll ut ända till slutet, så att författarens ständiga löfte "Fortsättning följer ..." kunde infrias.

Och så vidare och så vidare. I samband med publiceringen av mina första romaner Blecktrumman och Hundår och den mellan dem inskjutna novellen Katt och råtta fick jag tidigt, som ännu relativt ung författare, lära mig att böcker kan väcka anstöt, frigöra ursinne och hat. Det som var avsett som en inte alltför lätthanterlig kärleksgåva till det egna landet uppfattades som kackande i eget bo. Sedan dess har jag rykte om mig att vara omstridd.

I den egenskapen är jag i gott sällskap av andra författare som man helst velat skicka till Sibirien eller ni vet vart. Vi bör inte beklaga oss över det. Snarare kan vi tillåta oss att uppfatta tillståndet av permanent omstriddhet som livgivande och även i linje med den risk vi tog när vi valde yrke. Det är nu en gång så att upphovsmännen till handlingar som utspelar sig enbart i ord gärna och välbetänkt spottar i soppan för de mäktiga, för dem som alltid påstar sig ha rätt till en plats på segrarnas bänk, och därför står litteraturhistorien i ett analogt förhållande till censurmetodernas utveckling och förfining.

Makthavarnas misshag tvingade Sokrates att tömma giftbägaren, drev Ovidius i landsflykt, nödgade Seneca att öppna pulsådrorna. De skönaste litterära frukter som skördats i den västerländska kulturträdgården har i synnerhet prytt den katolska kyrkans Index, i århundraden och fram till våra dagar. Vilken grad av försening fick upplysningen i Europa vidkännas till följd av enväldiga furstars censuråtgärder? Hur många tyska, italienska, spanska och portugisiska författare fördrevs ur sitt land, sitt språkområde, av fascismen i dess olika former? Hur många författare föll offer för den leninistisk-stalinistiska terrorn? Och vilka tvångsåtgärder drabbar, ännu i dag, skrivande människor i länder som Kina, Kenya eller Kroatien?

Jag kommer från bokbålens land. Vi vet att lusten att på ett eller annat sätt förinta den förhatliga boken fortfarande eller återigen står i samklang med tidsandan och då och då kommer till telegent uttryck, det vill säga finner en publik. Långt värre är dock det faktum att förföljelsen av människor med författandet som yrke tilltar i hela världen, ända till mordhot eller genomfört mord, och att hela världen har vant sig vid denna fortsatta terror. Den del av världen som kallar sig fri upphäver visserligen indignerade rop när en Ken Saro-Wiwa och hans medkämpar döms till döden och faktiskt också avrättas efter att ha anklagat de styrande för förgiftning av hembygden, som vi känner det från Nigeria 1995, men sedan återgår man till dagordningen, därför att ekologiskt motiverade protester skulle kunna störa oljegiganten Shells affärsverksamhet.

Vad är det då som gör böcker och med dem författare så farliga att stat och kyrka, mediekoncerner och politbyråer ser sig tvingade till motåtgärder? Sällan är det direkta försyndelser mot den just där och då härskande ideologin som leder till tystnadsdekret och värre saker än så. Ofta räcker det med att litterärt påvisa att sanningen existerar enbart i pluralis – liksom det ju inte heller finns bara en verklighet utan många verkligheter – för att ett sådant konstaterande i berättelsens form ska bedömas som en fara, en dödlig sådan för dem som för tillfället är bevararna av den enda och allena saliggörande sanningen. Även det förhållandet att författarna, sitt kall likmätigt, inte kan låta det förflutna vara i fred, utan river upp sår som tillåtits läka alltför snabbt, gräver upp lik som placerats i förseglade källare, beträder förbjudna rum, äter upp heliga kor eller i likhet med Jonathan Swift rekommenderar irländska barn som biffråvara för det förnäma engelska köket, att således ingenting över huvud taget är heligt för dem, inte ens kapitalismen, allt detta gör författarna illa beryktade och straffvärda. Deras värsta förseelse är och förblir ändå att de i sina böcker inte vill göra sig gemena med sin tids segrare i det historiska förloppet utan snarare gillar att driva omkring bland förlorarna i samma process, de marginaliserade, som visserligen kunde ha en hel del att berätta men inte kommer till tals. Den som ger röst åt dem ifrågasätter segern. Den som omger sig med förlorare hör till deras skara.

De mäktiga, klädda i den ena eller andra tidskostymen, har förvisso ingenting generellt emot litteratur. De rentav önskar sig en som rumsdekoration och är beredda att främja den, För närvarande ska den roa, tjäna underhållningskulturen, alltså inte bara se det negativa utan snarare tända ett litet hoppets ljus för människorna i deras nöd. Vad man i grund och botten vill ha, om det också inte krävs så uttryckligt som på kommunismens tid, är den "positive hjälten". Han kan i våra dagar utan vidare fara fram som Rambo i den fria marknadshushållningens obegränsade djungel och skrattande gå över lik på sin väg till succé – en Bror Lättsinnig som är beredd till ett snabbknull mellan två skottväxlingar, en winner som lämnar idel losers efter sig, kort sagt en hjälte som lämnar sina positiva doftmärken på vår globaliserade jord. Och efterfrågan på en så hårdkokt ståfigur tillgodoses också med hjälp av medier som ständigt är redo att ställa sig till förfogande: James Bond har gjort barn i massor, lika honom som Dollies. På hans manér – som en cool typ – får det goda även fortsättningsvis segra över det onda.

Alltså skulle hans motbild eller motspelare vara den negative hjälten? Inte nödvändigtvis. Som ni nog har läst har jag gått i pikareskromanens morisk-spanska skola. Där är kampen mot väderkvarnsvingar alltjämt en modell som går att överföra århundradena igenom. Alltså lever äventyraren av kapsejsandets komik. Hans kvickhet pinkar på maktens pelare och sågar igenom dess högsäte men är samtidigt medveten om att han varken kan få templet att rasa eller tronen att tippa omkull. Däremot ser det upphöjda tämligen sjabbigt ut sedan min pícaro, min skälm, har släntrat förbi, och tronen vacklar en smula. Hans humor har utvunnits ur förtvivlan. Medan Ragnarök drar ut på tiden inför en prominent publik i Bayreuth hör man honom fnissa, för på hans teater går komedi och tragedi hand i hand. Han förhånar segrarna som skrider fram som Ödets män, och han får dem att snubbla. Visserligen skrattar vi när han själv gör bort sig, men det skratt han utlöser är av det skrymmande slaget och fastnar i halsen; till och med hans med ursinnig humor tillspetsade cynismer är av tragiskt snitt. Ur illröda eller svartblå Beckmesserfigurers synvinkel är han till på köpet formalist, ja manierist ut i fingerspetsarna: han håller kikaren felvänd. Tiden är för honom verksam på en rangerbangård. Överallt ställer han upp speglar. Aldrig vet man vems buktalare han för tillfället är. För det lockande perspektivets skull är till och med dvärgar och jättar i farten på den pikareska arenan. Se exempelvis på Rabelais, som under hela sitt aktiva liv var på flykt undan den världsliga polisen och den heliga inkvisitionen, därför att hans övermänskligt storvuxna karlar Gargantua och Pantagruel hade ställt den skolastiskt ortodoxt ordnade världen på huvudet. Vilket infernaliskt skratt utlöste inte dessa båda! Och när Gargantua vilade sitt breda arsle på Notre-Dame-kyrkans torn och pissade däruppifrån så att han satte hela Paris under vatten, då skrattade folket, i den mån det inte hade drunknat. Eller för att ännu en gång kalla Swift som vittne: hans kulinariskt kryddade förslag till mildring av hungersnöden på Irland skulle man kunna ta upp igen i en variant som passar vår tid, genom att på nästa ekonomiska toppmöte servera de till taffel församlade statsöverhuvudena – inte som på Swifts tid hungrande irländska föräldrars barn, utan i stället gatubarn från Brasilien eller södra Sudan, lukulliskt tillredda. Satir kallas denna konstform. För den är som bekant allting tillåtet, till och med att kittla skrattmusklerna med det fasansfulla.

När Heinrich Böll höll sin Nobelföreläsning här den 2 maj 1973 och därvid i allt trängre cirklar ringade in de båda positionerna förnuft och poesi och konfronterade dem med varandra, två olika positioner som i förstone verkar vara varandras motpoler, beklagade han i den sista meningen av sitt anförande en försummelse som berodde på tidsbrist: "Jag har varit tvungen att förbigå humorn, som inte heller är något klassprivilegium, och ändå glömmer man bort dess poesi och att den kan tjäna som gömställe för motståndet." – Heinrich Böll visste hur långt ut i periferin, knappast längre läst, Jean Paul har sin plats i de tyska andliga storheternas panoptikon, visste också i hur hög grad Thomas Manns litterära verk misstänktes för ironi, och det både ur höger- och vänsterperspektiv på den tiden; och jag supplerar: en misstanke som finns kvar än i dag. Böll avsåg säkerligen inte den gångbara myshumorn, men däremot det ohörbara skrattet mellan raderna, den kroniska mottaglighet för sorgmod som kännetecknar hans clown, den förtvivlade komik som vilar över hans kände samlare, mannen som arkiverade tystnad. För övrigt en sysselsättning som – om jag än en gång får anknyta till aviseringen "Fortsättning följer..." – har bildat skola i de medier jag här titt och tätt har refererat till och som under beteckningen "frivillig självkontroll" utgör censurens tjänstvilliga förklädnad i det fria västerlandet.

I början av femtiotalet, när jag hade börjat skriva på ett medvetet sätt, var Heinrich Böll redan en känd, om också inte erkänd, författare. Tillsammans med Wolfgang Koeppen, Günter Eich och Arno Schmidt stod han vid sidan av kulturindustrin, som på den tiden bar restaurationens prägel. Den ännu unga efterkrigslitteraturen hade allvarliga bekymmer med det tyska språket, som hade blivit korrumperat under nazismens herravälde. Ett annat hinder på vägen, ja en förbudstavla, för Bölls generation, men också för de yngre författarna, till vilka jag själv räknade mig, var ett uttalande av Adorno. Jag citerar: "Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt, och detta fräter också på insikten [ --- ] varför det blivit omöjligt att skriva dikter i dag ... "

Alltså inte längre något "Fortsättning följer...". Nåja, vi skrev ändå. Men vi gjorde det samtidigt som vi var tvungna att – liksom Adorno i sin bok från 1951, Minima Moralia. Reflektionen aus dem beschädigten Leben [svensk undertitel 1986: Reflexioner ur det stympade livet] – uppfatta Auschwitz som en snittpunkt, ett brott utan möjlighet till bot och läkning i civilisationens historia. Det var enda sättet att komma förbi denna förbudstavla. Och likväl har Adornos menetekel behållit sin genomslagskraft till den dag i dag är. Mot det har min generations författare stött sina pannor ur en klart deklarerad försvarsposition. Tiga kunde och ville ingen göra. Det gällde ju att befria det tyska språket från att marschera i takt, och att locka fram det ur idyller och blåaktigt missfärgad inåtvändhet. För oss, de brända barnen, var det viktigt att vi avsvor oss de absoluta storheterna, det ideologiska svartvitmåleriet. Tvivel och skepsis stod fadder; som dopgåva skänkte de oss hela gråskalan. I varje fall ålade jag mig denna askes, för att först därefter upptäcka rikedomen i mitt språk, som alltför kategoriskt hade förklarats skyldigt, detta tungomåls förförbara mjukhet, dess söndergrubblade fallenhet för djupsinne, dess avgjort böjliga hårdhet, ja lystern i dess dialekter, dess enfald och mångtydighet, dess excentriciteter och dess i konjunktivformer uppblomstrande skönhet. Detta återvunna pund gällde det att förvalta väl, trots Adorno eller uppfordrad genom Adornos domslut. Endast så kunde skrivandet efter Auschwitz fortsätta – vare sig det rörde sig om dikter eller prosatexter. Endast så, genom att bli till minne och inte låta det förgångna ta slut, kunde den tyskspråkiga efterkrigslitteraturen inför sig själv och efterkommande generationer rättfärdiga den allmängiltiga skrivregeln "Fortsättning följer ... ". Och endast så gick det att hålla såret öppet och genom ett envist upprepat "Det var en gång ..." upphäva den önskade såväl som den påbjudna glömskan.

Hur ofta det än krävdes, i vems intresse det vara månde, att man skulle sätta ett slutstreck, att man skulle återgå till normaliteten och befria sig från den skändliga förflutenheten med hänvisning till att den var historia, så motsatte sig litteraturen denna lika förståeliga som dåraktiga begäran. Med rätta! Ty varje gång timmen noll och slutet på efterkrigstiden har proklamerats – senast för tio år sedan, när Muren hade fallit och det fanns papper på Tysklands enhet – hann förflutenheten ännu en gång ikapp oss.

Vid den tiden, i februari 1990, höll jag i Frankfurt am Main en föreläsning för studenter betitlad "Att skriva efter Auschwitz". Jag gjorde upp en balansräkning och avlade räkenskap, bok efter bok. Så kom jag till den 1972 publicerade En snigels dagbok, i vilken förfluten och närvarande tid korsar varandra på flera spår men också löper parallellt och ibland kolliderar. I den här boken finner man, därför att mina söner kräver besked, följande svar på frågan hur mitt yrke kan definieras: "En författare, mina barn, är någon som skriver mot den tid som flyr." jag sade till studenterna: "Om man är med på att den skrivande bör inta denna ståndpunkt, så förutsätter det att han inte ser sig själv som distanserad eller som innesluten i en kapsel av tidlöshet, utan som en samtida, ja mer än så, att han utsätter sig för den bortflyende tidens skiften, lägger sig i och tar parti. Riskerna med en sådan inblandning och ett sådant partitagande är kända: Distansen hotar att gå förlorad; hans språk utsätts för frestelsen att leva ur hand i mun; trångheten hos de förhållanden som råder just för tillfället kan snäva in även honom och hans för frihjul upptränade föreställningskraft, han löper risk att bli andfådd."

Den risk som jag den gången talade om har förblivit mig trogen under de gångna årtiondena. Men vad vore den yrkesmässiga litterära verksamheten om den vore riskfri? Nå ja, den skulle kunna ge författaren en tryggad existens, som en litteraturtjänsteman. Men konfronterad med sin samtid skulle han vara sin beröringsångests fånge. Av rädsla för att förlora distansen skulle han villa bort sig i det avlägset liggande, där numera endast myterna fladdrar och det upphöjda firar sig självt. Nej, den nutid som ständigt övergår i förflutenhet kommer att hinna upp honom och ta honom i förhör. Ty varje författare har fötts in i sin egen tid, hur häftigt han än må bedyra att han kommit för tidigt eller för sent. Det är inte han som egenmäktigt väljer ämne, snarare har ämnet givits honom i förväg. Själv har jag i varje fall inte kunnat välja fritt. Ty om uteslutande jag själv och min lekdrift hade fått bestämma skulle jag ha lytt rent estetiska lagar när jag satte mig på prov och funnit min roll i det absurdistiska, lika obesvärad som ofarlig.

Men det gick inte. Jag stötte på motstånd av olika slag. Som ett resultat av den tyska historiedräktigheten tornade ruin- och kadaverberg upp sig framför mig. Denna stoffmassa, som blev större när jag började röja i den, var omöjlig att blinka bort. Dessutom har vi i min familj varit flyktingar. Därför har till alla de krafter som kan tänkas driva på en författare från bok till bok – vanlig ärelystnad, fruktan för långtråkighet, egocentricitetsmaskineriet – sällat sig vissheten om att hembygden är oåterkalleligt förlorad. Genom berättandet skulle den förstörda, förlorade staden Danzig, nej inte återvinnas men frambesvärjas. Denna skrivbesatthet har eggat mig. Inte utan trotsighet ville jag tala om för mig själv och mina läsare att det förlorade inte är dömt att spårlöst sjunka i glömska, utan kan vinna gestalt på nytt genom litteraturens konst: i all sin storhet och jämmerliga småskurenhet, med sina kyrkor och begravningsplatser, med ljuden från skeppsvarven och lukten från Östersjöns vatten när dess vågor slår matt mot land, med ett språk som nu för länge sedan ebbat ut – detta stallvarma mumsande på orden! – där det förutom synder som dög i bikten också begicks brott och underlåtenhetssynder för vilka den önskade absolutionen aldrig kunde ges, hur man än biktade sig.

Förluster av detta slag har även för andra författare visat sig vara välgödslade rabatter ur vilka ett maniskt berättande spirat. I varje fall kom Salman Rushdie och jag för flera år sedan samtalsvis överens om att hans förlorade Bombay är hans källa och sopgrop, fixpunkt och centrum i världen på samma sätt som mitt förlorade Danzig är det för mig. Denna förmätenhet, denna överspändhet kvarstår, hör till när det gäller litteraturen. Den är en förutsättning för ett berättande som är mäktigt att spänna över alla register. Med ciselerad smäkonst, subtil psykologisering eller en realism som felaktigt tror sig böra vara naturtrogen imitation kan man inte få grepp om sådana stoffmassor. Hur mycket vi än i upplysningens efterföljd är förpliktade att lyssna till förnuftets röst är historiens förlopp så präglat av absurditet att det trotsar varje enbart förnuftig förklaring.

Precis som Nobelpriset, så snart vi avkläder det all högtidlighet, är grundat på dynamit, en uppfinning som i likhet med andra mänskliga tankefoster – exempelvis atomklyvningen eller den likaledes nobeliserade kartläggningen av arvsmassan – har beskärt vår jord både väl och ve, så visar sig också litteraturen ha sprängkraft, fastän de explosioner som den ger upphov till sker långsamt och så att säga framträder som världsförändrande tilldragelser i ultrarapid; även där rör det sig både om välgärningar och om sådant som gett människosläktet skäl att ropa ve. Hur mycket tid behövde inte den europeiska upplysningen, alltifrån Montaigne över Voltaire, Diderot, Kant, Lessing och Lichtenberg, för att med förnuftets talgdank nå ända in i de mörkaste av de vrår dit skolastiken spritt sitt dunkel. Ofta nog släcktes det lilla ljuset. Censur fördröjde den illuminering förnuftet erbjöd. Men när det sedan väl hade brett ut sig med sitt skarpa ljus var det ett kallnat förnuft, reducerat till det tekniskt genomförbara, ett förnuft som helt hade försvurit sig åt det ekonomiska och sociala framsteget och bara utgav sig för att vara upplysning, och i sina barn Kapitalismen och Socialismen, som brakade ohjälpligt med varandra redan från första början, hade det då bankat in en snusförnuftig jargong och två olika men lika doktrinära uppfattningar om vägen till framgång, där priset fick bli hur högt som helst.

I dag kan vi se vart detta har lett upplysningens geniala men vansläktade barn. Vi kan bilda oss en uppfattning om i vilket farligt lutande läge vi mycket omilt har försatts av den explosion som utlösts genom ord och visat sig verkningsfull i slow motion. Jo visst försöker vi reparera skadan med upplysningens medel – några andra har vi faktiskt inte. Förfärade ser vi att Kapitalismen tycks drivas av storhetsvansinne och har börjat härja ohämmat efter det att hans bror, Socialismen, blivit dödförklarad. Han upprepar de fel som begåtts av denne dödförklarade broder på så sätt att han nu håller på att bli alltmer dogmatisk, utger marknadsekonomin för att vara den enda sanningen, låter sig berusas av sina totalt obegränsade möjligheter, och går på som en galning, det vill säga runt om i världen genomför fusioner som bara maximerar profiten. Inte att undra på att kapitalismen, liksom den kommunism som kvävt sig själv, visar sig vara oförmögen till reformer. Globalisering heter dess diktat. Och återigen påstås det, med den inbilskhet som åtföljer tron på den egna ofelbarheten, att det inte finns något alternativ.

I så fall är historien slut. Inget "Fortsättning följer ... " kan med spänning inväntas. Eller vågar man hoppas att åtminstone litteraturen ska komma på något som får nydogmatismen att svikta, då man knappast kan förvänta sig det av en politik som har överlåtit all beslutskraft åt ekonomin?

Men hur skulle ett sådant subversivt berättande kunna visa sig vara dynamit med litterär kvalitet? Finns det möjligtvis nog med tid på lager för att man ska kunna satsa på en verkningsfull fördröjd detonation? Kan man tänka sig en bok som bristvaran framtid ger rejält med svängrum? Är det inte för närvarande snarare så att litteraturen har satts på undantag och de unga författarna på sin höjd får lov att tumla om på internet? Ett driftigt stillestånd, som av humbugordet "kommunikation" förlänas en viss aura, breder ut sig. Alla förråd av tid planeras bort ända till den punkt där kollapsen står och väntar på människan. Västvärlden stängs in i en kulturindustriell jämmerdal. Vad göra?

Jag i min gudlöshet har inte längre något annat val än att böja knä inför det helgon som hittills alltid har visat prov på hjälpsamhet och fått även de tyngsta block i rullning. Alltså ber jag: Ack, helige Sisyfos, av Camus' nåde nobeliserad, sörj för att stenbumlingen inte blir liggande där uppe, utan att vi även i fortsättningen får lov att vältra upp den, på det att vi liksom du måtte bli lyckliga med vår sten och den berättade historien om vår existens' besvärligheter aldrig måtte ta slut.

Månne min djupa suck blir hörsammad? Eller kan det vara så som det på sistone har glunkats om, att i stället bara den systematiskt framavlade människan, en klonad skapelse, kommer att vara i stånd att sörja för den fortsatta humanhistorien?

Därmed är jag tillbaka vid den punkt där jag inledde mitt tal och slår ännu en gång upp romanen Råttinnan, i vars femte kapitel det konjunktiviskt övervägs om inte laboratorieråttan, som representant för miljoner andra försöksdjur i den forskande vetenskapens tjänst, borde tilldelas Nobelpriset. Och genast står det klart för mig hur lite alla prisbelönta förtjänster hittills har varit ägnade att avskaffa svälten, mänsklighetens gissel. Låt vara att man kan operera in nya njurar på alla som har råd att betala för sig. Hjärtan kan också transplanteras. Trådlöst telefonerar vi över hela världen. Satelliter och rymdstationer kretsar kring oss i omsorg om vårt bästa. Som en följd av lovprisade forskningsresultat har hela vapensystem tänkts ut och förverkligats, så att deras ägare på en mångfald sätt kan skydda sig till döds. Allt vad den mänskliga hjärnan kan frambringa har avsatt förvånansvärda resultat. Endast svälten kan man inte få bukt med. Den förvärras till och med. Där det förr rått fattigdom från generation till generation kan man nu tala om utblottning. Över hela världen är flyktingströmmar på väg någonstans; svält är deras följeslagare. Och ingen politisk vilja, parad med vetenskapligt kunnande, har beslutsamheten att sätta stopp för det ohejdat växande eländet.

År 1973, samtidigt som terrorn slog till i Chile, understödd av USA:s aktiva välvilja, talade Willy Brandt som förste tyske förbundskansler inför Förenta Nationerna. Han kom in på den tilltagande utarmningen i världen. Hans utrop "Även svält är krig! " hade en så övertygande verkan att han på stående fot möttes av ett mördande bifall.

Jag var närvarande när detta tal hölls. Vid den tiden skrev jag på min roman Flundran, som till stor del handlar om den primära grunden för den mänskliga existensen, om livsmedelsförsörjningen, alltså om brist och överflöd, om stora frossare och svältande människor som ingen räknat, om gommens

Detta ämne har vi kvar. Fattigdomens svar på den rika världens förmögenhetstillväxt är ökad befolkningstillväxt. Den välmående norra och västra delen av vart klot må aldrig så trygghetstörstande vilja avskärma sig, och hävda sig som fästning mot den fattiga södern, flyktingströmmarna kommer likväl att nå den; mot trycket från de svältande kommer inga reglar att hålla stånd.

Att berätta om detta hör till våra uppgifter för framtiden. När allt kommer omkring måste det finnas en fortsättning för allas vår roman. Och till och med om det en dag inte skrivs och trycks längre, eller om det blir förbjudet att göra det, om böcker som överlevnadsmedel inte längre går att få tag i, kommer det att finnas berättare som mun mot öra blåser luft i oss genom att av de gamla historiernas stoff spinna nya trådar: högröstat eller lågmält, andfått flåsande eller eftertänksamt utdraget, och ibland kommer man att ha nära till skrattet, ibland till gråten.

 

Översättning från tyskan: Lars W. Freij

 

Copyright © The Nobel Foundation 1999

 

Share this:
To cite this page
MLA style: "Günter Grass - Nobel Lecture: Fortsättning följer ...". Nobelprize.org. Nobel Media AB 2014. Web. 23 Aug 2014. <http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/1999/lecture-s.html>

Recommended:

Which Nobel Laureates are hidden within the maze of letters?

 

All you need to know about the Literature Prize!

 

Read about Alfred Nobel's Will and the Literature Prize.