Nobelprize.org
Nobel Prizes and Laureates


Nobel Prizes and Laureates

The Nobel Prize in Literature 2004
Elfriede Jelinek

Share this:
English
Swedish
French
German

Nobelföreläsning

Copyright © Nobel Media AB 2004

 

Avsides

Är skrivande gåvan att smyga sig på, att anpassa sig till verkligheten? Man skulle ju gärna vilja anpassa sig, men vad sker då med mig? Vad sker med dem som verkligen inte känner verkligheten? Den är till den grad hoptovad. Ingen kam som kunde reda ut den. Författarna kammar igenom och samlar förtvivlat sitt hår till en frisyr, som de sedan omedelbart plågas av om nätterna. Någonting stämmer inte längre med utseendet. Från sitt drömläge kan det vackert upptornade håret åter fördrivas, men det låter sig ändå inte tämjas. Eller det har sjunkit ihop igen och hänger nu som en slöja framför ett ansikte, när det äntligen nödtorftigt kunde betvingas. Eller ofrivilligt står på ända av förskräckelse för det som oavbrutet sker. Det går helt enkelt inte att få ordning på det. Det vill inte. Hur ofta man än drar genom det med kammen, som saknar några tänder - det vill helt enkelt inte. Någonting stämmer nu ännu mindre. Det skrivna, det som handlar om det som hänt, rinner bort mellan fingrarna, liksom tiden, och inte bara den tid under vilken det skrevs, under vilken det inte levdes. Ingen har förlorat någonting när det inte har levts. Inte den levande och inte den dödade tiden, och rakt inte den döde. Tiden har, medan man ännu skrev, trängt in i andra diktares verk. Eftersom den är tiden, kan den allt på en gång: tränga in i ens eget arbete och samtidigt i andras, dra in i andras rufsiga frisyrer som en frisk, om än elak vind, vilken plötsligt och oväntat har lyft från verkligheten. Om någonting en gång har rest sig, lägger det sig kanske inte så snabbt igen. Vredesvinden blåser och för med sig allt. Och den för bort allt, vart som helst, men aldrig mer tillbaka in i denna verklighet, som ju skall återges, åt alla håll, bara inte dit. Verkligheten är det som rusar in under håret, under kjolarna, just den: för bort, in i någonting annat. Hur skall författaren känna verkligheten, när det är den som drar in i honom och för bort honom, alltid avsides. Därifrån ser han å ena sidan bättre, å andra sidan kan han själv inte stanna på verklighetens väg. Han har ingen plats där. Hans plats är alltid utanför. Bara vad han säger utifrån kan uppfattas, just för att han talar dubbelbottnat. Och där finns också redan två passande, två riktiga, som påminner om att ingenting händer, två, som uttolkar det i olika riktningar, urholkar det ända in på den otillräckliga grund, som för länge sedan har rasat liksom kammens utryckta tänder. Antingen eller. Sant eller falskt. Detta måste ju hända förr eller senare, eftersom bottnen som byggnadsgrund var ytterst otillräcklig. Hur skulle man också kunna bygga på ett bottenlöst hål? Men det otillräckliga som hamnar i författarnas blickfält räcker trots det alltjämt till för någonting som de också skulle kunna lämna därhän. De skulle kunna lämna det därhän, och de lämnar det också därhän. De utplånar det inte. De betraktar det bara med sina oklara ögon, men genom denna oklara blick blir det inte godtyckligt. Blicken träffar exakt. Det som träffas av denna blick anser alltjämt i hopsjunkandet, trots att det knappt iakttogs, trots att det ännu inte ens utsatts för offentlighetens skarpblick, det träffade uttrycker aldrig att det också hade kunnat vara någonting annat, innan det föll offer för denna enda beskrivning. Det utsäger just det som vore bättre att lämnas osagt (för att man hade kunnat säga det bättre?), vad som alltid måste förbli oklart och bottenlöst. Alltför många har redan sjunkit ner till midjan i det. Det är drivsand, men den driver ingenting. Det är bottenlöst, men inte utan botten. Det är godtyckligt, men inte omtyckt.

Utanförskapet tjänar livet, som inte äger rum just där, annars vore vi alla ju inte mitt i det, fullt ut, i ett fullt människoliv, och det tjänar iakttagelsen av livet, som alltid äger rum någon annanstans. Där man inte är. Varför håna någon för att han inte hittar tillbaka på resans, livets, livsresans väg, när den har burit honom bort - och detta att bäras bort är inte att bäras lika med någon annan, men inte heller att bäras vidare -, helt enkelt tillfälligt burit honom, som dammet på skorna, vilket obönhörligt förföljs av hemmafrun, om än något mindre obönhörligt än främlingen förföljs av de infödda. Vad är det för damm? Är det radioaktivt eller aktivt i sig, helt enkelt så, jag frågar bara, eftersom det lämnar efter sig detta egendomliga ljusspår på vägen? Är det, som går jämsides med och aldrig mer möter den skrivande, vägen, eller är den skrivande, den som går jämsides med den, avsides? Skild är han ännu inte, men i avskiljandet befinner han sig i alla fall. Därifrån ser han dem som är skilda från honom, men också från varandra, i deras mångfald, för att framställa dem i deras enfald, för att forma dem, ty formen är det viktigaste, därifrån ser han dem alltså bättre. Men också detta får han sig påskrivet, alltså är det spåret av denna skrift och inte lysämnespartiklar som markerar skrivandets väg? I varje fall är det en markering, som samtidigt visar och åter döljer spåret som lagts av honom själv, därefter omsorgsfullt sopar bort det igen. Man har inte varit där. Men man vet ändå vad som händer. En TV-skärm babblar, från blodsmetade ansikten förvridna av smärta, från skrattande sminkade, redan före sminket artificiellt svällande munnar eller andra, som har svarat rätt på en fråga i frågeleken, eller födda munmänniskor, kvinnor som ingenting har att säga till om, som har stigit upp och tagit av sig jackan, för att hålla fram för kameran sina nyhärdade bröst, som tidigare varit stålhärdade och tillhört männen. Till det en mängd strupar, ur vilka det sjunger som dålig andedräkt, bara ljudligare. Det är detta som skulle kunna ses på vägen om man alltjämt befann sig på den. Man går ur vägen för vägen. Kanske ser man den på avstånd, där man förblir ensam, gärna dessutom, för vägen vill man se men inte gå. Har denna stig nu givit ett ljud ifrån sig? Vill den dessutom väcka uppmärksamhet genom ljud, inte bara genom ljus, skrikiga människor, skrikig belysning. Är vägen som man inte kan gå rädd för att inte bli gången, när ändå så många synder blir begångna, ständigt, tortyr, brott, stöld, grovt tvång, nödtvungen hårdhet vid framställningen av betydande världsöden? För vägen är det likgiltigt. Den bär allting, i hållfasthet, om än ogrundad. Utan grund. På förlorad mark. På mig står, som sagt, håret på ända, och inget fixativ som skulle kunna tvinga det att lägga sig. Och ingen hållfasthet i mig. Inte på mig, inte i mig. När man befinner sig offside måste man alltid vara beredd att springa ett stycke och ett stycke till åt sidan, till tomrummet som ligger strax intill offside. Och offside har också genast medfört sin offsidefälla som när som helst är redo, den gapar för att locka en ännu längre bort. Bortlockande är ett inlockande. Jag skulle inte nu vilja förlora ur sikte den väg som jag inte befinner mig på. Jag skulle dock vilja beskriva den ordentligt och framför allt rätt och exakt. När jag ändå betraktar den skall det också medföra någonting. Men den här vägen besparar mig ingenting. Den lämnar mig ingenting. Vad återstår alltså för mig? Också vägen är stängd för mig, jag kan ju knappast gå min väg. Jag är ur vägen, genom att jag inte går vägen. Och även där skulle jag för säkerhets skull vilja ha skydd för min egen osäkerhet, men även för osäkerheten hos marken som jag står på. För säkerhets skull, inte för att skydda mig, går mitt språk bredvid mig och kontrollerar att jag också gör en riktig, att jag också gör en riktigt felaktig beskrivning av verkligheten, ty den måste alltid beskrivas fel, den kan inte annat, men så fel att var och en som läser eller hör den genast märker dess felaktighet. Den ljuger ju! Och Språket, den hunden, som skall beskydda mig, det är ju därför jag har den, den nafsar nu efter mig. Mitt skydd vill bita mig. Mitt enda skydd mot att beskrivas, språket, som tvärtom är där för att beskriva någonting annat, som inte är jag - därför skriver jag ju på så mycket papper -, mitt enda skydd vänder sig alltså mot mig. Kanske har jag det över huvudtaget bara för att det, genom att låtsas skydda mig, skall störta sig över mig. Därför att jag har sökt skydd i skrivandet vänder sig språket, detta varande på väg, som i rörelsen, i talet, tycktes mig vara en säker tillflykt, mot mig. Inte så underligt. Jag misstrodde det ju genast. Vad är det för en maskering, som är till för att man inte blir osynlig, utan allt tydligare?

 

Språket hamnar ju av misstag ibland på vägen, men det går inte ur vägen. Det är ingen godtycklig process att tala med språket, det är en oavsiktligt godtycklig process, vare sig man vill eller inte. Språket vet vad det vill. Det är väl bra, jag vet det nämligen inte, och jag vet inte namnen. Pratet, pratandet över huvud taget fortsätter nu att prata där borta, ty det är alltid ett fortsatt prat, utan början och slut, men det är inget talande. Det pratar alltså där borta, där de andra alltid uppehåller sig, därför att de inte vill uppehållas, de är mycket upptagna. Där borta bara de. Inte jag. Bara språket, som ibland fjärmar sig från mig, till människorna, inte till de andra människorna, utan till de verkliga, äkta, till den andra sidan av den väl skyltade vägen (vem kan villa bort sig här?), förföljer dem som en kamera vid varje rörelse, så att åtminstone det, språket, får veta hur och vad livet är, eftersom det sedan inte är just detta, och allting måste därefter också beskrivas just sådant det inte är. Låt oss prata om att vi än en gång borde gå på hälsokontroll. Men plötsligt talar vi mycket strängt, som någon som också fritt kan välja att inte tala. Vad som än sker, bara språket tar vägen bort från mig, jag själv, jag blir borta. Språket går. Jag stannar, men borta. Inte på vägen. Och för mig blir språket borta.

 

Nej, det är ännu kvar. Har det kanske varit där hela tiden, har det överlagt vem det kunde vara överlägset? Det har märkt mig nu och genast tillrättavisat mig barskt, detta språk. Denna herrförmätenhet vågar ge sig på mig, höjer handen mot mig, den tycker inte om mig. Den skulle gärna vilja tycka om de trevliga människorna på vägen, bredvid vilka den springer som den hund den är och låtsas vara lydig. I själva verket är den olydig inte bara mot mig, den är det också mot alla andra. Den är för sig. Den tjuter natten igenom, för att man har glömt att vid den här vägen sätta upp belysning, som matas med ingenting annat än sol och inte längre behöver någon ström ur dosan, och att ge stigen ett hederligt stignamn. Den har ändå så många namn, att man inte skulle hinna med att benämna dem om man försökte det. Jag ropar dit över, i min avskildhet, medan jag kliver över de avlidnas gravar, ty eftersom jag redan springer vid sidan av kan jag inte dessutom ge akt på var jag trampar, vem jag trampar sönder, jag skulle bara på något sätt vilja dit där mitt språk redan är och hånfullt flinar mot mig. Det vet ju, att om jag en gång försökte leva, skulle det vid lämpligt tillfälle låta mig få sota för det. Det skulle först låta mig få sota för det, sedan dessutom strö salt i såren. Bra. Må jag alltså också strö salt på de andras väg, jag täcker över den, så att språkets is smälter, strösalt, så att det berövas sin säkra grund. Dessutom är det sedan länge bottenlöst. En bottenlös fräckhet av det! Om jag nu inte befinner mig på säker grund, skall mitt språk inte heller få göra det. Rätt åt det! Varför stannade det inte hos mig, avsides, varför skilde det sig från mig? Ville det se mer än jag? På huvudvägen där borta där det finns mer människor, framför allt angenämare, som språkar trevligt ned varandra? Ville det veta mer än jag? Det har visserligen alltid vetat mer än jag, men det måste ständigt vara ännu mer. Det kommer säkert att ta livet av sig genom att äta sig in i sig självt, mitt språk. Det kommer att föräta sig på verkligheten. Rätt åt det! Jag har spottat ut det, men själv spottar det inte ut någonting, det är en god foderutvinnare. Mitt språk ropar över till mig, vid sidan av, det ropar helst vid sidan av, då behöver det inte sikta så noga, det behöver det inte heller, ty det träffar ju sitt mål genom att inte säga någonting, utan tala med "avståendets stränghet", som Heidegger säger om Trakl. Språket, det ringer till mig, det kan varenda människa i dag, ty hon har alltid sitt språk hos sig i en liten apparat så att hon kan tala, varför skulle hon annars ha lärt sig det?, det ringer mig alltså där jag sitter i fällan och skriker och sprattlar, men nej, det stämmer inte, mitt språk ringer inte, det är ju likaså borta, mitt språk är borta för mig, därför måste det ringa, det skriker mig i örat från vilken apparat som helst, en dator eller mobil, en kiosktelefon, därifrån ryter det i örat på mig att det inte är någon mening med att yttra någonting, det gör det självt, jag skall helt enkelt säga vad det förestavar mig; ty ännu meningslösare vore det att en gång tala ut med en älskad människa, som fallet är och som man kan ha förtroende för, eftersom hon har fallit och inte så snabbt kan resa sig igen för att förfölja en och, ja, pladdra med en. Det är meningslöst. Det som mitt språk säger där borta på den angenäma vägen (jag vet, den är angenämare än min, som egentligen inte är någon väg, jag kan inte exakt se den, men jag vet att jag också gärna skulle vara där), det som mitt språk säger har alltså, genom att det skilt sig från mig, genast blivit ett yttrande. Nej, inget samspråk med någon. Ett yttrande. Vid yttrandet lyssnar det till sig självt, mitt språk, det korrigerar sig självt, eftersom yttrandet när som helst och alltjämt kan förbättras: ja, det kan alltid förbättras, det finns till och med uteslutande där för att förbättras och sedan möta en ny språkreglering, men också den bara för att genast igen kunna kullkasta reglerna. Det blir sedan det nya överbryggandet till en förlösning, jag menar naturligtvis lösning. En åsnebrygga. Snälla, kära språk, vill du inte först lyssna åtminstone en enda gång? Så att du lär dig något, så att du äntligen lär dig uttalsreglerna… Vad skriker du och bråkar om där borta? Gör du det, språk, för att jag åter skall ta dig till nåder? Jag trodde att du inte alls ville tillbaka till mig! Du har inte med ett enda tecken antytt att du ville tillbaka till mig, det hade också varit meningslöst, jag hade inte förstått tecknet. Blev du först språk för att komma bort från mig och därmed garantera mitt försvinnande? Men där garanteras ingenting. Och rakt inte av dig, sådan jag känner dig. Jag känner inte igen dig. Vill du frivilligt tillbaka till mig? Jag tar inte emot dig längre, vad säger du nu? Väck är väck. Väg är ingen väg. Alltså om min ensamhet, om min ständiga frånvaro, min oavbrutna avskildhet personligen skulle komma för att hämta tillbaka språket, så att det, väl omhändertaget, äntligen hemma hos mig, kunde åstadkomma ett vackert ljud som det kunde utstöta, så skulle det ju bara ske för att med detta ljud, detta genomträngande, gälla ylande av en siren dit luften far in, driva mig ännu längre in i avskildhet. Genom rekylen från detta språk som jag själv har skapat och som har sprungit ifrån mig (eller har jag skapat det i detta syfte? För att det genast skall springa ifrån mig, emedan jag själv inte har klarat av att i rättan tid springa ifrån mig själv?), jagas jag allt längre in i detta avsides belägna utrymme. Mitt språk vältrar sig redan med välbehag i sin dypöl, den lilla provisoriska graven på vägen, och det ser upp mot graven i luften, det vältrar sig på rygg, ett tillitsfullt djur som skulle vilja vara människorna till lags liksom varje anständigt språk, det vältrar sig, skrevar med benen, antagligen för att låta sig klappas, varför annars. Det har ett begär efter smekningar. Det hindrar det från att se till de döda, som jag i stället måste se till, detta kommer sedan naturligtvis att hänga på mig. Därför hade jag inte tid att hålla mitt språk i styr, vilket nu skamlöst vältrar sig under händerna på dem som klappar det. Det finns helt enkelt för många döda som jag måste se till, det är ett österrikiskt fackuttryck för: som jag måste ta hand om, som jag måste behandla väl, men det är vi ju berömda för, att vi alltid behandlar alla väl. Världen ser redan till oss, inga bekymmer. Det behöver vi inte själva bekymra oss om. Men ju tydligare denna uppmaning att se till de döda ljuder i mig, desto mindre kan jag ge akt på mina ord. Jag måste se till de döda under tiden de promenerande klappar och kliar det kära goda språket, vilket inte gör de döda mer levande. Ingen bär skuld. Inte heller jag, rufsiga som jag och mitt hår är, bär någon skuld för att de döda förblir döda. Jag vill att språket där borta äntligen slutar att göra sig till slav under främmande händer, om de så gör det till en aldrig så stor njutning, jag vill att det skall sluta att ställa krav, utan självt bli ett krav, att äntligen inte inställa sig för att bli smekt, utan ställas inför ett krav att komma tillbaka till mig, ty inställa sig måste språket alltid, ofta vet det visserligen inte det och lyssnar inte till mig. Det måste inställa sig, ty människor som vill ta till sig det i stället för barn, det är ju så älskligt, när man å andra sidan också älskar det, människorna alltså inställer sig aldrig, de tar ställning, men de inställer sig inte, många av dem har till och med omedelbart förstört sin inställelseorder till samvaro, rivit sönder, bränt den, fanan likaså. Ju fler människor som alltså accepterar mitt språks inbjudan att klia det på magen, rufsa om det en smula, kärleksfullt acceptera dess förtrolighet, desto längre bort från det stapplar jag, jag har slutgiltigt förlorat mitt språk till dem som behandlar det bättre, jag flyger ju nästan, var fanns just den väg som jag behöver för att följa efter språket? Hur kommer jag dit? Hur kommer jag till det ställe där jag kan packa upp mitt verktyg, men i själva verket genast kan packa in det igen? Där borta skimrar någonting ljust under grenarna, är det stället där mitt språk först smickrar de andra, vaggar dem i trygghet, bara för att självt äntligen en gång kärleksfullt bli vaggat? Eller vill det rent av bitas igen? Det vill alltid bara bitas, fast de andra ännu inte vet det. Men jag känner det väl, det har varit så länge hos mig. Först smeks det och kelas med detta skenbart tama djur, som de alla för övrigt själva har där hemma, varför skulle de alltså ta in ett främmande i huset? Varför skulle detta språk alltså vara annorlunda än det som de redan känner? Och vore det annorlunda, då blir det kanske inte ofarligt att ta till sig det. Kanske samsas det inte med det som de redan har. Ju mer vänliga främmande människor, som förstår att leva men för den skull inte på långt när förstår sitt liv, följer sina smekningssyften, ty följa någonting måste de alltid, desto mindre genomskådar mitt skådande vägen tillbaka till språket. Miles and more. Vem skulle genomskåda någonting om inte skådandet? Vill talandet dessutom överta skådandet? Vill det tala innan det ännu har skådat? Det vältrar sig där, grips av händer, ruskas om av vindar, blir bortklemat av stormar, förolämpat av lyssnande, tills det inte längre hör på. Då så: lystring! Den som inte vill höra måste tala utan att höras. Nästan alla blir inte hörda trots att de talar. Jag blir hörd, trots att mitt språk inte tillhör mig, trots att jag knappt kan se det längre. Man har mycket att säga om det. Därför behöver det inte längre säga mycket, också bra. Man lyssnar efter språket, det långsamt eftersägande, medan någonstans en röd knapp trycks ner, som utlöser en förfärlig explosion. Det återstår bara att säga: Fader vår som är. Det kan inte mena mig med det, trots att jag när allt kommer omkring är far, alltså mor till mitt språk. Jag är far till mitt modersmål. Modersmålet var där ända från början, det fanns i mig, men någon tillhörande far fanns inte. Mitt språk har ofta varit opassande, det har man tydligt låtit mig förstå, men jag har inte velat förstå det. Mitt fel. Far lämnade den här kärnfamiljen tillsammans med modersmålet. Det gjorde han rätt i. Jag hade i hans ställe inte heller stannat. Mitt modersmål följde efter far, det är borta. Det finns, som sagt, där borta. Det lyssnar till människorna på vägen. På fars väg, far som gick den alltför tidigt. Nu vet det något som du inte vet, som han inte visste. Men ju mer det vet, desto mer intetsägande blir det. Det säger naturligtvis ständigt någonting, men det är intetsägande. Och redan tar avskildheten avsked. Den behövs inte. Ingen ser att jag ännu är där inne, i avskildheten. Man aktar mig inte. Man ger kanske akt på mig, men man aktar mig inte. Hur uppnår jag att alla dessa ord av mig säger någonting som skulle kunna säga oss någonting? Inte genom att jag talar. Jag kan ju inte tala, mitt språk är tyvärr inte hemma för närvarande. Där borta säger det någonting annat som jag inte har givit det i uppdrag att säga, men min order har det glömt redan från början. Till mig säger det inte det, trots att det tillhör mig. Mig säger mitt språk ingenting, hur skall det då säga andra någonting? Men det är inte heller intetsägande, det måste Ni medge! Det säger desto mer, ju längre borta det är från mig, ja först då törs det säga någonting som det självt vill. Då törs det låta bli att lyda mig, att motsätta sig mig. När man tittar avlägsnar man sig från sitt föremål, ju längre man ser på det. När man talar fångar man åter in det, men man kan inte behålla det. Det sliter sig loss och ilar efter sin egen benämning, de många ord som jag har tillverkat och som jag har förlorat. Orden har växlat tillräckligt, växelkursen är skrämmande låg, och sedan är den bara skrämmande. Jag säger någonting, och då var det redan från början bortglömt. Detta har det eftersträvat, det ville ju bort från mig. Det outsägliga sägs varje dag, men det jag säger, det borde inte ha fått sägas. Det är gement av det sagda. Det är sagolikt gement. Inte ens tillhöra mig vill det sagda. Det vill bli gjort, så att man kan säga: sagt och gjort. Jag skulle nöja mig med om det, mitt språk, förnekade att det tillhörde mig, men tillhöra mig borde det nog. Hur kan jag uppnå att det åtminstone hänger fast vid mig en smula? På de andra blir ju ingenting hängande, alltså erbjuder jag mig. Kom tillbaka! Snälla Ni, kom tillbaka! Men nej. Där borta på stigen hör det hemligheter, mitt språk, som jag inte bör veta om, och dessa hemligheter för det vidare till andra, som inte vill höra dem. Jag skulle nog vilja, jag skulle också ha rätt till det, ja, det skulle också passa bra för min del, men det blir inte stående, och tala till mig, det gör det inte heller. Det befinner sig i tomheten, som utmärker och skiljer sig från mig just genom att så många befinner sig där. Tomheten är vägen. Jag befinner mig till och med vid sidan av tomheten. Jag har lämnat vägen. Jag har alltid bara återgivit. Man har återgivit mycket om mig, men nästan ingenting stämmer. Jag har själv bara återgivit, och jag påstår: detta är nu den egentliga utsagan. Som sagt - helt enkelt sagolikt! Så mycket har inte blivit sagt på länge. Man hinner inte med lyssnandet, trots att man måste lyssna för att kunna någonting. I detta avseende, som i själva verket är ett bortseende, också ett bortseende från mig själv, kan man emellertid inte återge något om mig, där finns ingenting, det ger ingenting. Jag följer alltid bara livet med ögonen, mitt språk visar mig ryggen, så att det kan hålla fram magen för främmande människor att älska, skamlöst, mig visar det ryggen, om över huvudtaget någonting. Alltför ofta ger det mig inget tecken och säger heller ingenting. Ibland ser jag det inte längre där borta, och nu kan jag inte ens säga "som sagt", för jag har väl ganska ofta sagt det, men nu kan jag inte längre säga det, jag saknar orden. Ibland ser jag ryggen på dem eller undersidan av deras fötter, med vilka de, orden, inte kan gå ordentligt, men ändå alltid långt snabbare än jag. Vad gör jag där? Har det därför lagt sig ner på något avstånd från mig, det kära språket? Så kommer det naturligtvis alltid att vara snabbare än jag, hoppa upp och springa sin väg, när jag från mitt avsides ställe går över till det för att hämta det. Jag vet inte varför jag skulle hämta det. För att det inte skall hämta mig? Kanske det som har sprungit ifrån mig vet det? Som inte följer mig? Som nu följer de andras blickar och ord, och dem kan det verkligen inte förväxla med mig. De är annorlunda, eftersom de är de andra. Av inget annat skäl än att de är de andra. Det räcker för mitt tal. Huvudsaken är att jag inte gör det: talar. De andra, alltid de andra, för att det inte är mig det tillhör, det söta språket Jag skulle ju också så gärna vilja klappa det, som de andra där borta, om jag bara kunde få tag i det. Men det är där borta, för att jag inte skall kunna få tag i det.

 

När kommer det att tyst avlägsna sig därifrån? När kommer någonting att avlägsna sig därifrån, så att det blir tyst? Ju mer språket avlägsnar sig därifrån, desto starkare hör man det. Det är i allas munnar, bara i min mun är det inte. Jag är omtöcknad. Jag är inte vanmäktig, men jag är omtöcknad. Jag är utvakad av att med blicken följa mitt språk som ett fyrtorn på havet, som skall lysa någon hem och därför självt har blivit upplyst, som i sitt roterande alltid ur mörkret skalar fram någonting annat, som ändå finns där, antingen man lyser upp det eller inte, det är ett fyrtorn som inte hjälper någon, också om denne önskar sig det aldrig så mycket, för att inte behöva dö i vattnet. Ju grundligare jag försöker släcka språket, desto mer egensinnigt vägrar det att slockna. Jag släcker nu mekaniskt denna språklåga, jag vrider på sparlåga, men ju mer jag försöker lägga lock på den med en släckare på en lång stång, med vilken ljusen släcktes i kyrkan under min barndom, ju mer jag försöker kväva denna låga, desto mer luft tycks den ha. Desto högre skriker språket medan det vältrar sig under tusentals välgörande händer, vilket jag tyvärr aldrig har gjort, jag vet ju inte själv vad som skulle vara välgörande för mig, det skriker alltså nu för att det skall kunna stanna borta från mig. Det eggar de andra att blåsa i lur och skrika som det, så att ljudet blir starkare. Det skriker att jag inte skall komma det för nära. Ingen skall över huvudtaget komma en annan för nära. Och det sagda bör inte heller komma för nära det man vill säga. Man bör inte träda det egna språket för nära, det är en skymf, det förmår utan vidare att upprepa något för sig självt, skallande högt, för att man inte skall höra att det som det säger dessförinnan förestavats det. Det ger mig till och med löften, för att jag skall stanna borta från det. Det lovar mig allt, bara jag inte kommer för nära det. Miljoner får komma det nära, bara inte jag! Ändå är det mitt! Vad tycker Ni om det? Jag kan inte säga vad jag tycker om det. Detta språk har väl glömt sin början, på något annat sätt kan jag inte förklara det för mig. Det började en gång som litet hos mig. Nej, det går inte att beskriva hur stort det har blivit! Så känner jag inte igen det. Jag kände det ännu när det var så litet. När det var så tyst, när språket ännu var mitt barn. Nu har det med ens blivit jättelikt. Det är inte längre mitt barn. Barnet har inte blivit vuxet, men däremot stort, det vet inte att det ännu inte har växt ifrån mig, men vaket är det i alla fall. Det är så vaket att det överröstar sig självt med sitt skrikande, och även alla andra som skriker högre än det. Då skruvar det upp sig till otroliga höjder. Tro mig, det vill Ni verkligen inte höra! Jag är inte stolt över detta barn, var snäll och tro mig också på den punkten! Jag ville vid dess början att det skulle bli så tyst som den gången då det ännu var språklöst. Jag vill inte heller nu att det sveper över någonting som en storm, att det får andra att ryta ännu högre och sträcka upp armarna och kasta hårda föremål, som mitt språk alls inte längre kan fatta och fånga, det har ju - också mitt fel - alltid varit så osportsligt. Det fångar inte. Det kastar visserligen, men fånga kan det inte. Jag förblir fången i det, också när det är borta. Jag är fången i mitt språk, som är min fångvaktare. Löjligt - det vaktar mig ju inte! Eftersom det är så säkert på mig? Eftersom det är så säkert på att jag inte springer min väg, tror det därför att det självt kan komma bort från mig? Där kommer någon som redan är död, och han talar till mig, trots att han saknar förutsättning för det. Han får det, många döda talar nu med sina kvävda röster, nu törs de det, eftersom mitt eget språk inte vaktar mig. Eftersom det vet att det inte är nödvändigt. Även om det kunde springa ifrån mig kommer jag inte undan det. Jag finns till hands för det, men i stället har det försvunnit ur händerna på mig. Men jag blir kvar. Men vad som blir kvar bestämmer inte författarna. Kvarblivet, försvunnet. Luftfärden inställdes. Ingenting och ingen kom. Och om ändå, mot allt förnuft, någonting som inte kom ändå skulle vilja stanna en stund, då är i stället det som stannar kvar, det mest flyktiga, språket, försvunnet. Det har svarat på ett nytt erbjudande om anställning. Det som bör bli kvar är alltid borta. Det är i varje fall inte där. Vad återstår alltså.

Översättning från tyska: Margaretha Holmqvist

 

Copyright © The Nobel Foundation 2004

 

Share this:
To cite this page
MLA style: "Elfriede Jelinek - Nobelföreläsning: Avsides". Nobelprize.org. Nobel Media AB 2014. Web. 27 Nov 2014. <http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/2004/jelinek-lecture-s.html>

Recommended:

Which Nobel Laureates are hidden within the maze of letters?

 

All you need to know about the Literature Prize!

 

Read about Alfred Nobel's Will and the Literature Prize.