Nobelprize.org
Nobel Prizes and Laureates


Nobel Prizes and Laureates

The Nobel Prize in Literature 2004
Elfriede Jelinek

Share this:
English
French
German
Swedish

Prose

Utdrag ur Pianolärarinnan

Elfriede Jelinek Textutdragen valda av Nobelbiblioteket, Svenska Akademien.

(Sid. 7–8 och 108–110)

 

Pianolärarinnan Erika Kohut rusar som en virvelvind in i lägenheten som hon delar med sin mor. Modern tycker om att kalla Erika sin lilla virvelvind, för barnet rör sig ibland extremt snabbt. Hon försöker undkomma sin mor. Erika är på väg mot de fyrtio. Modern skulle vad åldern beträffar lätt kunna vara Erikas mormor. Först efter många hårda äktenskapsår kom Erika till världen. Genast lämnade fadern över stafetten till sin dotter och lämnade scenen. Erika gjorde entré, fadern sorti. I dag har nöden tvingat Erika till snabbhet. Som en svärm höstlöv viner hon in genom ytterdörren och försöker nå sitt rum utan att bli sedd. Men utanför det står mamma redan stor och ställer Erika till svars och mot väggen, inkvisitor och exekutionspluton i en och samma person, i stat och familj enhälligt erkänd som mor. Modern frågar varför Erika först nu, så sent, hittar vägen hem. Den sista eleven gick redan för tre timmar sedan, överöst med hån av Erika. Du tror väl att jag inte får veta var du har varit, Erika. Ett barn står självmant till svars inför sin mor, som ändå inte kommer att tro det, eftersom barnet gärna ljuger. Modern väntar alltjämt, men bara tills hon har räknat till tre.

Redan vid två kommer dottern med ett svar som starkt avviker från sanningen. Nu slits den notfyllda portföljen från henne, och strax tittar det bittra svaret på alla frågor ut ur den, modern till mötes. Fyra band Beethovensonater delar indignerat det snåla utrymmet med en ny klänning, på vilken man ser att den nyss har köpts. Modern rasar genast mot plagget. Alldeles nyss, i affären, såg klänningen, genomborrad av sin hängare, så lockande ut, färgglad och mjuk, nu ligger den där som en sladdrig tygbit och genomborras av moderns blickar. Klädpengarna var avsedda för sparkassan! Nu är de förbrukade i förtid. Den här klänningen skulle man när som helst ha kunnat se för sig i form av en insättning i bankboken till den österrikiska sparkassan, om man inte skydde vägen till linneskåpet, där bankboken sticker fram bakom en stapel handdukar. Men i dag har den gjort en utflykt, ett uttag har gjorts, resultatet ser man nu: varje gång man vill veta var de goda slantarna har hamnat borde Erika ta på sig denna klänning. Modern skriker: Med det här har du förspillt en framtida belöning! I framtiden skulle vi ha haft en ny lägenhet, men eftersom du inte kunde vänta har du nu en trasa som snart blir omodern. Modern vill ha allting i framtiden. Ingenting vill hon ha genast. Men barnet vill hon alltid ha, och hon vill alltid veta var man i nödfall kan nå barnet om mamma hotas av en hjärtinfarkt. Modern vill spara nu, för att kunna njuta i framtiden. Och då köper Erika just en klänning!, nästan ännu förgängligare än en klatt majonnäs på en fisksmörgås. Den här klänningen kommer inte först nästa år utan redan nästa månad att stå utanför varje mode. Pengar blir aldrig omoderna.

Man sparar till en gemensam stor insatslägenhet. Hyreslägenheten, som de ännu vistas i, är vid det här laget så bedagad att man bara kan slänga bort den. De kommer dessförinnan att tillsammans kunna välja ut de skåp som ska byggas in och till och med platsen för skiljeväggarna, ty det är ett alldeles nytt byggsystem som ska användas för deras nya lägenhet. Allt kommer att utföras exakt efter personliga anvisningar. Den som betalar bestämmer. Modern, som bara har en obetydlig pension, bestämmer vad Erika ska betala. I denna splitter nya våning, byggd enligt framtida metod, får var och en sitt eget rike, Erika här, modern där, båda rikena ordentligt skilda från varandra. Men ett gemensamt vardagsrum kommer det att finnas, där man träffas. Om man vill. Men mor och dotter vill naturligtvis alltid, eftersom de hör samman. Redan här, i denna svinstia som långsamt förfaller, har Erika ett eget rike där hon blir styrd och ställd. Det är bara ett provisoriskt rike, för modern har när som helst fritt tillträde. Dörren till Erikas rum har inget lås, och inget barn har hemligheter.

/---/

Erika flyttar saker från ena sidan av rummet till den andra och genast tillbaka igen; hon ser menande på klockan och ger en osynlig signal från sin höga mast som anger hur trött hon är efter sin hårda arbetsdag, under vilken konst dilettantiskt har missbrukats för att tillfredsställa föräldrars ärelystnad.

Klemmer står där och ser på henne.

Erika vill inte låta någon tystnad uppstå och säger någonting vardagligt. Konst är för Erika vardag, eftersom hon låter sig försörjas av konsten. Hur mycket lättare är det inte för konstnären, säger kvinnan, att slunga ur sig känsla eller lidelse. Vändningen till det dramatiska som ni så uppskattar, Klemmer, betyder ju att konstnären tar till bedrägliga medel och försummar de äkta medlen. Hon talar för att ingen tystnad ska uppstå. Jag som lärarinna är för den odramatiska konsten, Schumann till exempel, dramat är alltid lättare! Känslor och lidelser är alltid bara ersättning, surrogat för det andligt genomlysta. Efter en jordbävning, ett rytande dån som i rasande storm kastar sig över henne, längtar lärarinnan. Den vilde Klemmer borrar av vrede nästan in sitt huvud i muren; klarinettklassen intill, som han på sistone har börjat frekventera två gånger i veckan som andrainstrumentalist, skulle förvisso ha häpnat om den förbittrade Klemmerskallen plötsligt hade dykt upp ur väggen intill Beethovens dödsmask. Denna Erika, denna Erika känner inte att han i verkligheten bara talar om henne, och naturligtvis om sig själv! Han för in sig och Erika i ett sinnligt sammanhang och förtränger därmed anden, denna sinnenas fiende, denna köttets urfiende. Hon tror att han menar Schubert, och då menar han bara sig själv, liksom han alltid bara brukar mena sig själv när han talar.

Han börjar plötsligt dua Erika, hon råder honom, håll er till saken. Hennes mun snörps utan hennes vilja och medverkan ihop till en rynkig rosett, hon har inte längre makt över den. Vad den säger, denna mun, har hon visserligen makt över, men inte över hur den presenterar sig utåt. Huden knottrar sig på henne, överallt.

Klemmer blir förskräckt över sig själv, han vältrar sig grymtande av välbehag i små tankars och ords värmefyllda kar. Han kastar sig med nöje över pianot. Han spelar i starkt förhöjt tempo en längre fras som han har råkat lära sig utantill. Någonting vill han demonstrera med frasen, man kan fråga sig vad. Erika Kohut är glad över den stilla avvikelsen från ämnet, hon kastar sig mot eleven för att uppehålla snälltåget innan det har kommit upp i full fart. Ni spelar det alldeles för snabbt och för högt också, herr Klemmer, och bevisar med det bara vilka luckor i tolkningen som den totala bristen på ande kan riva upp.

Mannen katapulterar sig baklänges i en stol. Han står under högtryck som en kapplöpningshäst, vilken har tagit hem många segrar. Som gottgörelse för segrar och till förebyggande av nederlag kräver han minst lika dyrbar behandling och omsorgsfull vård som en tolv delars silverservis.

Erika vill hem. Erika vill hem. Erika vill hem. Hon ger ett gott råd: gå helt enkelt runt i Wien och andas in djupt. Sedan spelar ni Schubert, men den här gången rätt!

 

Utdrag ur Pianolärarinnan
Österrikiska originalets titel: Die Klavierspielerin
Översättning av Margaretha Holmqvist
Copyright © 1983 Rowohlt Verlag GmbH, Reinbeck bei Hamburg
Bokförlaget Forum, 2004
ISBN 91-37-12750-0

 

Share this:
To cite this page
MLA style: "Elfriede Jelinek - Utdrag ur Pianolärarinnan". Nobelprize.org. Nobel Media AB 2014. Web. 26 Nov 2014. <http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/2004/jelinek-prose-s.html>

Recommended:

Which Nobel Laureates are hidden within the maze of letters?

 

All you need to know about the Literature Prize!

 

Read about Alfred Nobel's Will and the Literature Prize.