Nobelprize.org
Nobel Prizes and Laureates


Nobel Prizes and Laureates

The Nobel Prize in Literature 2011
Tomas Tranströmer

Share this:
English
Swedish
Swedish/English [pdf]
© Tomas Tranströmer, Albert Bonniers Förlag.
För publicering i tidskrifter eller böcker krävs upphovsmannens och bokförlagets medgivande. Kontakt tas direkt med Albert Bonniers förlag eller gällande översättningen med Bloodaxe Books Ltd.

Nobelföreläsning

7 december 2011

 

Ett program med texter av Tomas Tranströmer

Program - Börssalen den 7 december 2011

 

Introduktion
Ständige sekreteraren

Minnena ser mig ur Det vilda torget (1983)
Musik: Anna Cederberg-Orreteg
Gustaf Sjökvists kammarkör

En konstnär i norr ur Klanger och spår (1966)
Funchal ur Sanningsbarriären (1978)
Krister Henriksson

Ljuset strömmar in ur Sorgegondolen (1996)
Musik: Daniel Börtz
Sång: Jeanette Köhn, piano: Roland Pöntinen

Vermeer ur För levande och döda (1989)
Kristina Adolphson

Resan mot C
Resan / C-dur ur Den halvfärdiga himlen (1962)
Musik: Bo Holten
Gustaf Sjökvists kammarkör

Ensamhet ur Klanger och spår (1966)
Tomas Tranströmer,
Aimée Delblanc, Jasim Mohamed, Dan Shafran,
Chen Wenfen, Antolina Gutiérrez del Castro

Sorgegondolen
Musik: Franz Liszt
Piano: Roland Pöntinen

Sorgegondol nr 2 ur Sorgegondolen (1996)
Krister Henriksson

Långsam musik ur Klanger och spår (1966)
Musik: Sven-David Sandström, uruppförande
Gustaf Sjökvists kammarkör

Blåsipporna ur Det vilda torget (1983)
Kristina Adolphson

November i forna DDR ur Sorgegondolen (1996)
Musik: Georg Riedel
Gustaf Sjökvists kammarkör

Schubertiana ur Sanningsbarriären (1978)
Tomas Tranströmer

Adagio ur Stråkkvintett i C-dur
Musik: Franz Schubert
Uppsala Kammarsolister

 

Medverkande

Peter Englund, Svenska Akademiens ständige sekreterare

Kristina Adolphson, skådespelerska
Krister Henriksson, skådespelare

Jeanette Köhn, operasångerska
Roland Pöntinen, pianist

Gustaf Sjökvists kammarkör
Gustaf Sjökvist, dirigent

Aimée Delblanc, översättare
Antolina Gutiérrez del Castro, skådespelerska
Jasim Mohamed, översättare och författare
Dan Shafran, chef för Rumänska Kulturinstitutet
Chen Wenfen, författare

Uppsala Kammarsolister
Bert Lysell, violin
Klara Hellgren, violin
Susanne Magnusson, viola
Erik Wahlgren, cello
Daniel Blendulf, cello

 

Minnena ser mig

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

 

En konstnär i norr

Jag Edvard Grieg rörde mig som en fri man bland
                               människor.
Jag skämtade flitigt, läste aviserna, reste och for.
Jag ledde orkestern.
Auditoriet med sina lampor darrade av triumf som tågfärjan
                               just när den lägger till.

Jag har dragit mig upp hit för att stångas med tystnaden.
Min arbetsstuga är liten.
Flygeln har det lika skavande trångt därinne som svalan
                               under tegelpannan.

De vackra branta sluttningarna tiger för det mesta.
Det finns ingen passage
men det finns en lucka som öppnas ibland
och ett märkvärdigt sipprande ljus direkt från trollen.

Reducera!

Och hammarslagen i berget kom
kom
kom
kom in en vårnatt i vårt rum
förklädda till hjärtats slag.

Året innan jag dör ska jag sända ut fyra psalmer för att
                              spåra upp Gud.
Men det börjar här.
En sång om det som är nära.

Det som är nära.

Slagfält inom oss
där vi Dödas Ben
slåss för att bli levande.

 

Funchal

Fiskrestaurangen på stranden, enkel, ett skjul uppfört av skeppsbrutna. Många vänder i dörren men inte vindstötarna från havet. En skugga står i sin rykande hytt och steker två fiskar enligt ett gammalt recept från Atlantis, små explosioner av vitlök, olja som rinner på tomatskivorna. Varje tugga säger att oceanen vill oss väl, ett nynnande från djupen.

Hon och jag ser in i varann. Som att klättra uppför de vilt blommande sluttningarna utan att känna den minsta trötthet. Vi är på djursidan, välkomna, åldras inte. Men vi har upplevt så mycket tillsammans, det minns vi, också stunder då vi inte var mycket värda (som när vi köade för att ge den välmående jätten blod – han hade beordrat transfusion), händelser som skulle ha skilt oss om de inte hade förenat oss, och händelser som vi glömt tillsammans – men de har inte glömt oss! De blev stenar, mörka och ljusa. Stenarna i en förskingrad mosaik. Och nu händer det: skärvorna flyger samman, mosaiken blir till. Den väntar på oss. Den strålar från väggen i hotellrummet, en design våldsam och öm, kanske ett ansikte, vi hinner inte uppfatta allt när vi drar av oss kläderna.

I skymningen går vi ut. Uddens väldiga mörkblå tass ligger slängd i havet. Vi går in i människovirveln, knuffas omkring vänligt, mjuka kontroller, alla pratar ivrigt på det främmande språket. ”Ingen människa är en ö.” Vi blir starka av dem, men också av oss själva. Av det inom oss som den andre inte kan se. Det som bara kan möta sig själv. Den innersta paradoxen, garageblomman, ventilen mot det goda mörkret. En dryck som bubblar i tomma glas. En högtalare som utsänder tyst­nad. En gångstig som växer igen bakom varje steg. En bok som bara kan läsas i mörkret.

 

Ljuset strömmar in

Utanför fönstret är vårens långa djur
den genomskinliga draken av solsken
rinner förbi som ett ändlöst
förortståg – vi hann aldrig se huvudet.

Strandvillorna flyttar sig i sidled
de är stolta som krabbor.
Solen får statyerna att blinka.

Det rasande eldhavet ute i rymden
transjorderas till en smekning.
Nedräkningen har börjat.

 

Vermeer

Ingen skyddad värld... Strax bakom väggen börjar larmet
börjar värdshuset
med skratt och kvirr, tandrader tårar klockornas dån
och den sinnesrubbade svågern, dödsbringaren som alla måste
   darra för.

Den stora explosionen och räddningens försenade tramp
båtarna som kråmar sig på redden, pengarna som kryper ner i
   fickan på fel man
krav som staplas på krav
gapande röda blomkalkar som svettas föraningar om krig.

Därifrån och tvärs genom väggen in i den klara ateljén
in i sekunden som får leva i århundraden.
Tavlor som kallar sig ”Musiklektionen”
eller ”Kvinna i blått som läser ett brev” –
hon är i åttonde månaden, två hjärtan sparkar i henne.
På väggen bakom hänger en skrynklig karta över Terra Incognita.

Andas lugnt... En okänd blå materia är fastnaglad vid stolarna.
Guldnitarna flög in med oerhörd hastighet
och tvärstannade
som om de aldrig varit annat än stillhet.

Det susar i öronen av antingen djup eller höjd.
Det är trycket från andra sidan väggen.
Det får varje faktum att sväva
och gör penseln stadig.

Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det
men det är nödvändigt.
Världen är en. Men väggar...
Och väggen är en del av dig själv –
man vet det eller vet det inte men det är så för alla
utom för små barn. För dem ingen vägg.

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.
Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar
”Jag är inte tom, jag är öppen”.

 

Resan

På tunnelbanestationen.
En trängsel bland plakat
i ett stirrande dött ljus.

Tåget kom och hämtade
ansikten och portföljer.

Mörkret nästa. Vi satt
som stoder i vagnarna
som halades i hålorna.
Tvång, drömmar, tvång.

På stationer under havsnivån
sålde man mörkrets nyheter.
Folk var i rörelse, sorgset,
tyst under urtavlorna.

Tåget förde med sig
ytterkläder och själar.

Blickar i alla riktningar
på resan genom berget.
Ingen förändring ännu.

Men närmare ytan började
frihetens humlor surra.
Vi steg ur jorden.

Landet slog med vingarna
en gång och blev stilla
under oss, vidsträckt och grönt

Sädesax blåste in
över perrongerna.

Slutstationen! Jag följde
med bortom slutstationen.

Hur många var med? Fyra,
fem, knappast flera.

Hus, vägar, skyar,
blå fjärdar, berg
öppnade sina fönster.

 

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

 

Ensamhet

I

Här var jag nära att omkomma en kväll i februari.
Bilen gled sidledes på halkan, ut
på fel sida av vägen. De mötande bilarna –
deras lyktor – kom nära.

Mitt namn, mina flickor, mitt jobb
lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,
allt längre bort. Jag var anonym
som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.

Mötande trafik hade väldiga ljus.
De lyste på mig medan jag styrde och styrde
i en genomskinlig skräck som flöt som äggvita.
Sekunderna växte – man fick rum där –
de blev stora som sjukhusbyggnader.

Man kunde nästan stanna upp
och andas ut en stund
innan man krossades.

Då uppstod ett fäste: ett hjälpande sandkorn
eller en underbar vindstöt. Bilen kom loss
och krälade snabbt tvärs över vägen.
En stolpe sköt upp och knäcktes – en skarp klang – den
flög bort i mörkret.

Tills det blev stilla. Jag satt kvar i selen
och såg hur någon kom genom snöyran
för att se vad det blev av mig.

II

Jag har gått omkring länge
på de frusna östgötska fälten.
Ingen människa har varit i sikte.

I andra delar av världen
finns de som föds, lever, dör
i en ständig folkträngsel.

Att alltid vara synlig – leva
i en svärm av ögon –
måste ge ett särskilt ansiktsuttryck.
Ansikte överdraget med lera.

Mumlandet stiger och sjunker
medan de delar upp mellan sig
himlen, skuggorna, sandkornen.

Jag måste vara ensam
tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
– Utan program.

Alla står i kö hos alla.

Flera.

En.

 

Sorgegondol nr 2

I

Två gubbar, svärfar och svärson, Liszt och Wagner, bor vid
      Canal Grande
tillsammans med den rastlösa kvinnan som är gift med
      kung Midas
han som förvandlar allting han rör vid till Wagner.
Havets gröna köld tränger upp genom golven i palatset.
Wagner är märkt, den kända kasperprofilen är tröttare
      än förr
ansiktet en vit flagg.
Gondolen är tungt lastad med deras liv, två tur och retur
      och en enkel.

II

Ett fönster i palatset flyger upp och man grimaserar i det
      plötsliga draget.
Utanför på vattnet visar sig sopgondolen paddlad av två
      enårade banditer.
Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de
      borde skickas
till mineralogiska institutionen i Padova för analys.
Meteoriter!
För tunga för att vila, de kan bara sjunka och sjunka genom
      framtiden ända ner
till brunskjortornas år.
Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar.

III

Gluggar mot 1990.

25 mars. Oro för Litauen.
Drömde att jag besökte ett stort sjukhus.
Ingen personal. Alla var patienter.

I samma dröm en nyfödd flicka
som talade i fullständiga meningar.

IV

Bredvid svärsonen som är tidens man är Liszt en maläten
      grandseigneur.
Det är en förklädnad.
Djupet som prövar och förkastar olika masker har valt just
      den här åt honom –
djupet som vill stiga in till människorna utan att visa sitt
      ansikte.

V

Abbé Liszt är van att bära sin resväska själv genom snöglopp
      och solsken
och när han en gång skall dö är det ingen som möter vid
      stationen.
En ljum bris av mycket begåvad konjak för honom bort mitt i
      ett uppdrag.
Han har alltid uppdrag.
Tvåtusen brev om året!
Skolpojken som skriver det felstavade ordet hundra gånger
      innan han får gå hem.
Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.

VI

Åter till 1990.

Drömde att jag körde tjugo mil förgäves.
Då förstorades allt. Sparvar stora som höns
sjöng så att det slog lock för öronen.

Drömde att jag ritat upp pianotangenter
på köksbordet. Jag spelade på dem, stumt.
Grannarna kom in för att lyssna.

VII

Klaveret som har tigit genom hela Parsifal (men lyssnat)
      får äntligen säga något.
Suckar... sospiri...
När Liszt spelar ikväll håller han havspedalen nertryckt
så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter
      samman med all sten i byggnaden.
Godafton vackra djup!
Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.

VIII

Drömde att jag skulle börja skolan men kom försent.
Alla i rummet bar vita masker för ansiktet.
Vem som var läraren gick inte att säga.

 

Kommentar
Vid årsskiftet 1882/1883 besökte Liszt sin dotter Cosima och hennes man, Richard Wagner, i Venedig. Wagner dog några månader senare. Under denna tid komponerade Liszt två pianostycken som publicerades under titeln ”Sorgegondol”.

 

Långsam musik

Byggnaden är stängd. Solen tränger in genom fönsterrutorna
och värmer upp ovansidan på skrivborden
som är starka nog att bära människoödens tyngd.

Vi är ute i dag, på den långa vida sluttningen.
Många har mörka kläder. Man kan stå i solen och blunda
och känna hur man långsamt blåser framåt.

Jag kommer för sällan fram till vattnet. Men nu är jag här,
bland stora stenar med fridfulla ryggar.
Stenar som långsamt vandrat baklänges upp ur vågorna.

 

Blåsipporna

Att förtrollas – ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak. ”Karriär” – ovidkommande! ”Makt” och ”publicitet” – löjeväckande! De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk ok mykit bangh. Högt i tak – över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas. Istäl­let för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är dödstyst.

 

Kommentar
”the giordo rusk” etc. citat ur Erikskrönikan (1300-talet), beskriver musikutövning.

 

November i forna DDR

Det allsmäktiga cyklopögat gick i moln
och gräset ruskade på sig i koldammet.

Mörbultade av nattens drömmar
stiger vi ombord på tåget
som stannar vid varje station
och lägger ägg.

Det är ganska tyst.
Klångandet från kyrkklockornas ämbar
som hämtat vatten.
Och någons obevekliga hosta
som skäller på allt och alla.

Ett stenbeläte rör sina läppar:
det är staden.
Där råder järnhårda missförstånd
bland kioskbiträden slaktare
plåtslagare marinofficerare
järnhårda missförstånd, akademiker.

Vad mina ögon värker!
De har läst vid lysmasklampornas matta sken.

November bjuder på karameller av granit.
Oberäkneligt!
Som världshistorien
som skrattar på fel ställe.

Men vi hör klångandet
från kyrkklockornas ämbar när de hämtar vatten
varje onsdag
– är det onsdag? –
där har vi för våra söndagar!

 

Schubertiana

I

I kvällsmörkret på en plats utanför New York, en utsikts­-
    punkt där man med en enda blick kan omfatta åtta
    miljoner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva, en spiral­-
    galax från sidan.
Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken, skyltfönstren
    tigger av förbipasserande, ett vimmel av skor som inte
    sätter några spår.
De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glider ihop,
    bakom dörrar med polislås ett ständigt svall av röster.
Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna,
    de framrusande katakomberna.
Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas Schubert i
    något rum därborta och att för någon är de tonerna verk-
    ­ligare än allt det andra.

II

Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till en
    knytnäves storlek.
I april återvänder svalan till sitt fjolårsbo under takrännan
    på just den ladan i just den socknen.
Hon flyger från Transvaal, passerar ekvatorn, flyger under
    sex veckor över två kontinenter, styr mot just denna
    försvinnande prick i landmassan.
Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några
    ganska vanliga ackord av fem stråkar
han som får en flod att strömma genom ett nålsöga
är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad
    ”Svampen”, som sov med glasögonen på
och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i
    rörelse.

III

De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar
    med marken fjädrande under mig
kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i fram­-
    tiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

IV

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
    utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
    ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
    olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga
    yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den
    trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
    förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

V

Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra
    händer i f-moll, två kuskar på samma ekipage, det ser en
    aning löjligt ut.
Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka,
    som om vi rörde motvikterna
i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga balans:
    glädje och lidande väger precis lika.
Annie sa ”den här musiken är så heroisk”, och det är sant.
Men de som sneglar avundsjukt på handlingens män, de som
    innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare
de känner inte igen sig här.
Och de många som köper och säljer människor och tror att alla
    kan köpas, de känner inte igen sig här.
Inte deras musik. Den långa melodin som är sig själv i alla
    förvandlingar, ibland glittrande och vek, ibland skrovlig och
    stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.

 

© Tomas Tranströmer, Albert Bonniers Förlag.

 

Share this:
To cite this page
MLA style: "Tomas Tranströmer - Nobelföreläsning". Nobelprize.org. Nobel Media AB 2014. Web. 27 Nov 2014. <http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/2011/transtromer-lecture_sv.html>

Recommended:

Which Nobel Laureates are hidden within the maze of letters?

 

All you need to know about the Literature Prize!

 

Read about Alfred Nobel's Will and the Literature Prize.