Nobelprize.org
Nobel Prizes and Laureates

Nobel Prizes and Laureates

The Nobel Prize in Literature 2017
Kazuo Ishiguro

Share this:
English
Swedish

Presentationstal

Presentationstal av professor Sara Danius, Svenska Akademiens Ständige Sekreterare, ledamot i Nobelkommittén för litteratur, 10 december 2017.

Professor Sara Danius presenterar Nobelpriset i litteratur 2017.

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter, excellenser, mina damer och herrar!

Några sidor in i romanen When We Were Orphans (2000) får huvudpersonen en present. Han är ung, bara en pojke. När han lossar på omslagspapperet inser han att presenten är inslagen i flera lager. Han avlägsnar ark efter ark. Kan hans kompisar ha velat skoja med honom? Till slut packar han upp ett gammalt läderfodral, och i fodralet gömmer sig - ett förstoringsglas.

Förstoringsglaset saknar betydelse för handlingen. Det är bara en detalj. Ingen skulle märka om passagen togs bort. Men glaset saknar ändå inte mening. Scenen ger oss en bild av Kazuo Ishiguros enastående författarskap. När vi läser hans romaner och noveller, när vi vänder blad efter blad, när vi dras in i hans finessrika berättelser, när vi drabbas av begäret att få veta vad som gömmer sig mellan raderna, när vi till slut öppnar fodralet, då sitter vi där med - ett förstoringsglas. Det är Kazuo Ishiguros gåva till oss läsare. Ett optiskt redskap som gör att vi människovarelser får syn på oss själva, nedsänkta som vi är i en våldsam historia utan slut.

När man läser Ishiguro kliver man in i en stilistisk värld som är utsökt opretentiös. Prosan är behärskad, tillbakahållen och exakt, ibland rent av torr. Men så börjar det röra på sig under de fulländade satserna. Ett själsligt skalv är på väg. Det är nu undertexten ger sig till känna.

En berättelse av Ishiguro är som en blandning mellan Jane Austen och Franz Kafka. Det låter egendomligt. Strängt taget borde mixen vara omöjlig. Men Ishiguro visar att det går. Det går rent av utmärkt. Däri ligger en del av hans storhet. Å ena sidan gestaltningen av det ordinära, det sociala livets tvingande regler, den mänskliga tillvarons obönhörliga ironier. Å andra sidan lyhördheten för det absurt komiska, som när Kafkas Gregor Samsa vaknar efter en orolig natt och inser att han förvandlats till en insekt.

Ishiguros berättelser är som mentala avklädningsnummer utförda i slow motion. The Remains of the Day (1989) inleds som en berättelse av P. G. Wodehouse och tar avstamp i den aningslösa dagbok som förs av Mr Stephens, pliktens knekt, under de dagar då han kör genom ett engelskt landskap för att träffa en bekant från 1930-talet. Innan man vet ordet av är man på väg rätt ned i existensens avgrund.

Romanen upplöses i tragedi - de missade tillfällenas tragedi. Och ändå fortsätter livet att pågå. På köpet får man en sociologisk betraktelse över nedmonteringen av ett äldre klassamhälle. Men denna betraktelse bär också på ett försonande drag, visserligen inte när det gäller samhällsordningen, men väl människorna i den. Ishiguros värld är en tillvaro utan hjältar. Och lika viktigt: där märks heller inga förövare - och således saknas också offer.

Författarskapet stiger ur den realistiska 1800-talstraditionen, med förnyare som Jane Austen, Charles Dickens, Charlotte Brontë och George Eliot. Det är nu romanen slår upp fönstret mot den vardagliga världen. Ishiguro själv är också en förnyare. Han tar ständiga risker. För varje ny bok undersöker han en ny genreblandning, med inslag av detektivroman, saga, science fiction, myt ... Romanens fönster har alltid varit stort. Ishiguro har gjort det än större.

Och den tidiga 1900-talsmodernismen? Har den aldrig inträffat? Det vore svårt att tänka sig Ishiguro utan Kafka, men också utan Marcel Proust, James Joyce, Virginia Woolf och andra som utforskat okänd mark, i synnerhet det mänskliga medvetandet. Så kan man placera in Ishiguro på den litterära kartan.

Samtidigt är allt detta bara bakgrund. Ty Ishiguros berättande präglas av påfallande integritet. Han tittar inte åt något annat håll än sitt eget - det ser man redan i debuten. Han skriver om olika sorters människor, om en japansk mor till en dotter som begått självmord under åren efter andra världskriget, om en manlig pianist från England som står inför ett avgörande framträdande, om en kvinnlig vårdare på den fasansfulla anstalten Hailsham, om en åldring som under 500-talet ger sig ut på en färd tillsammans med sin hustru och förflyttar sig genom ett arkaiskt landskap ... Vad har dessa berättelser gemensamt? Man får leta efter rottrådarna, men de finns där. Alla böckerna gestaltar, var och på sitt sätt, förhållandet mellan nuet och det förflutna. Detta förhållande kallar vi minne.

Författare som Proust och Woolf är ute efter att bärga det förflutna. Ishiguros syfte är ett annat. Han vill färdas med sina berättelser som om de vore dykarklockor och göra fynd i den stora glömskans hav. Framför allt undersöker han i detalj hur vi umgås med det förflutna och vad vi - enskilda människor, gemenskaper, samhällen - också måste glömma för att alls kunna överleva.

Dear Mr Ishiguro,
it is my great pleasure to convey to you the warm congratulations of the Swedish Academy and to ask you to receive from the hands of His Majesty the King the Nobel Prize for Literature for 2017.

 

Copyright © The Nobel Foundation 2017
Share this:
To cite this page
MLA style: "Nobelpriset i litteratur 2017 - Presentationstal". Nobelprize.org. Nobel Media AB 2014. Web. 20 Jan 2018. <http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/2017/presentation-speech_sv.html>

Recommended: