English
Swedish

Utdrag ur Herscht 07769 : Florian Herschts roman om Bach

[…] Bossen älskade grislever, när han undantagsvis gav sig på att laga mat så stekte han då oftast grislever, men det betydde att han måste gå upp tidigt, för de lusiga kärringarna står där redan när de öppnar, morrade han åt Florian ibland, de står där och dräller utanför Netto redan innan de öppnar, så de kan kasta sig över grislevern, för den är billig, han hade pratat i enrum med en varuansvarig, att om det kom in grislever, så skulle han snabbt lägga undan två förpackningar, ring bara, så kan du komma in och hämta dem när du vill, hade killen sagt och blinkat, och det skedde i allmänhet på fredagar, för om han lagade mat var det oftast på lördagar, men inte genast efter att han kom hem från repetitionerna, för då behövde han åtminstone en timme för att lugna ner sig, han satt på bänken framför teven, men satte inte igång den, han bara satt där framför den och försökte glömma vad Kanasymfonikerna sysslat med, för han kunde inte förstå det, i slutändan kunde de ju alla spela, alla på sin egen nivå, och om de kunde spela, varför gick det då inte?!, han hade fått låna gymnastiksalen mot löftet att förära Lichtenberggymnasiet en konsert inom ett år, sedan dess hade det gått tre år, vi behöver lite mer tid, han avvärjde bestämt rektorns frågor, men när kan vi räkna med er då, Johann Sebastian Bach ger inte efter särskilt lätt, förklarade Bossen, och han och Kanasymfonikerna ville erbjuda det allra bästa, de skulle inte ställa sig framför en publik innan det var helt solklart att de gav sitt allra bästa, men de skulle producera en konsert värdig Bach, och Lichtenberggymnasiets namn skulle lysa upp hela Thüringen, bara herr rektorn har lite tålamod, jo, men allt hade sin baksida, insåg han där han på sin bänk försökte lugna ner sig efter repetitionerna i musiksalen, det hela var en skandalös katastrof, han visste helt enkelt inte vad han skulle ta sig till med sina musiker, om de var så jvla bra på Beatles och annan skit, varför kom de inte vidare med Bach?!, om han åtminstone bara kunde se en liten nivåskillnad, en liten förbättring, ett litet framsteg, men han såg ingen nivåskillnad och ingen förbättring, det fanns helt enkelt ingen framtid, men varför inte?!, han slog till bänkens armstöd, vilket inte alls gjorde honom lugnare, snarare stegrades ilskan, men han gav inte upp, han satte igång med grislevern och bestämde sig för att nästa lördag skulle han piska ur dem allt, men kommande lördag lyckades han inte piska ur dem någonting, och han frågade Feldmann om det inte fanns något väldigt enkelt som skulle fungera för dem där i gymnastiksalen, men Feldmann svarade bara uppblåst att vad gäller Bach var ingenting enkelt, så det kunde han glömma, eller så kunde de bara ge upp, vilket alltid hade varit hans åsikt, Bossen fick lägga band på sig och svälja vad han ville säga, för han var utlämnad åt Feldmann, det var bara Feldmann som, utifrån de Bachverk som hittills varit i fråga, kunde skriva orkesterpartitur som var anpassade efter deras förmågor, det vill säga kunde ha varit anpassade, om Kanasymfonikerna kunde ha varit benägna att göra en ansträngning för Bachs skull, men som Bossen visste mycket väl var just detta problemet, att musikerna inte var villiga att göra någon som helst ansträngning, för så är det, förklarade han för dem när han flög upp från sin puka för att på given signal stoppa den outhärdliga kakofonin, utan ansträngning kan man inte nå toppen, sedan såg han på den knäpptysta skaran, för alla höll naturligtvis tyst, innan han sin vana trogen viftade åt dem och satte sig bakom pukan så att de kunde börja om, det enda som tröstade honom någorlunda var att han upptäckt hur en tysk patriot vaknat inom Florian, och att hans närvaro vid repetitionerna lett till önskat resultat, det gick nämligen att se på honom att Bach påverkade honom, du gillar det, va?, sa han och såg på honom under en cigarettpaus, jag gillar det, svarade Florian med ett leende, och det gjorde han verkligen, allt fler toner fastnade i huvudet och det gav en allt djupare tröst att han kunde fångas av hur en melodi som ljöd i dur plötsligt övergick i moll, dessa vändningar var helt enkelt otroliga, hur kunde något vara så underbart?, sa han inspirerat till Bossen i Opeln, som nickade belåtet, där ser du, din otursfågel, jag sa ju att du skulle komma på repetitionerna, där får du jvlarimej vad du inte kan få någon annanstans, och det stämde ju, fast han hade börjat tänka på att han någon gång skulle vilja åka till Leipzig och lyssna på en Bachkonsert i Thomaskirche, han sa inget till Bossen, för han visste inte vad reaktionen skulle bli, […]

Utdrag ur titeln Herscht 07769 : Florian Herschts roman om Bach av László Krasznahorkai
Copyright © 2021, László Krasznahorkai
Svensk utgåva: Stockholm : Norstedts, 2023
Originalets titel: Herscht 07769 : Florian Herscht Bach-regénye
Översättning: Daniel Gustafsson

English
Swedish

Utdrag ur Seiobo där nere

En fiskande fågel i vattnet, kanske vore den inte mer än så för en ointresserad betraktare, om den över huvud taget blir iakttagen – men det handlar inte om att iaktta, för i kraft av det första vidgande ögonkastet måste man veta, eller i alla fall veta och se precis hur den orörliga fiskande fågeln där i det grunda vattnet bland busköarna på ett sätt som liknar en förbannelse är överflödig, man måste genast känna hur detta väldiga, snövita, respektingivande djur är skyddslöst; ja, eftersom den är överflödig och skyddslös, för som sig bör förklarar det ena med exakthet det andra, nämligen att den på grund av sin överflödighet är skyddslös, att dess skyddslöshet gjort den överflödig, skyddslös och överflödig i sitt majestät, sådan är Ooshirosagin i Kamogawas grunda vatten; men det är förstås inte tal om några ointresserade betraktare, där uppe på stranden promenerar man, en cykel rullar, bussarna åker, medan Ooshirosagin bara står där helt oberörd med blicken fäst mot den porlande vattenytan, och det eviga värdet av dess odelade koncentration förändras aldrig, eftersom denna överflödiga och skyddslösa konstnärs koncentration aldrig lämnar några tvivel om att denna koncentration verkligen är odelad, det gör detsamma om det kommer en fisk, någon liten reptil, insekt eller något skaldjur som den med ett perfekt, obeskrivbart precist hugg kommer att fånga i det enda möjliga ögonblicket, precis som det också är ett faktum att den kommit hit från någonstans över gryningshimlen med sina tunga, långsamma, förnäma vingslag, och att den med samma vingslag kommer att återvända dit när det börjar skymma, helt säkert har den lämnat ett rede bakom sig, det vill säga att det finns något bakom den, precis som det uppenbarligen ligger något framför den: historia, händelser, en kedja av handlingar i dess liv, det är bara det att dess uppmärksamhet, dess blick, dess orörliga hållning avslöjar att allt detta ständigt pågående inte är värt att nämna, att tyngden från allt detta fullständigt saknas för Ooshirosagin, det betyder inget, det är fjun, skum, dun och plym; allt som finns är den odelade koncentrationen, bara den äger tyngd, den är dess historia, och den har ingen like, den är helt unik, vilket betyder att den orörliga blickens konst är det enda som Ooshirosagin gjort och gör, utan den skulle den inte ha del i existensen, den är dess overkliga kulmen, därför sändes den hit, och därför ska den en gång kallas tillbaka.

Inte en darrning syns som skulle kunna avslöja att den någonsin kommer att röra sig ur sitt förstenade tillstånd och utföra den blixtsnabba harpunattacken, och därför, och fram till dess, väcker denna orörlighet det bestämda intrycket att på denna punkt i Kamogawa som den behärskar, står inte alls en snövit jättehäger, utan ingenting alls, men detta ingenting är så intensivt, denna blick, denna koncentration, denna beständighet, detta perfekta ingenting är helt uppenbart identiskt med dess egen fulla potential: att allt kan hända, att den kan göra vad som helst, när som helst och av vilken anledning som helst, och det antyder att där den står, kan vad som helst ske, när som helst och av vilken anledning som helst när den väl gör något, men detta betyder inte alls något slags oordning, bara att den skarpt och fjäderlätt tippar över, att ur detta gigantiska rum, möjligheternas rum, kommer något att komma, kommer världen att tippa över, något kommer att ske, ur den absoluta orörlighetens vara, ur denna orörlighetens vara som inte kan spännas hårdare följer att vid en bestämd punkt briserar den oändliga koncentrationen, och om en fisk är den direkta orsaken, en amago, en kamotsuka eller en unagi, så är målet att den ska sväljas: genom att spetsa fisken håller fågeln sig vid liv, men hela scenen är redan bortom allt det, för här, framför ögonen på oss, på treans buss eller på en sliten cykel, eller promenerande på grusstigen nere på Kamos strand, är vi alla blinda: vi går förbi den, eftersom vi vant oss, vi skulle kunna svara på frågan hur det är möjligt att vi inte längre ser den, och därför, säger vi oss, kvarstår bara hoppet att det då och då bland oss finns någon som utan orsak och bara helt slumpmässigt tittar dit, att blicken fäster och för en stund hålls kvar och därmed beblandar sig med något som inte var avsikten, men att detta ögonkast ändå – självklart darrande inför den oändliga kraften i fågelns intensiva blick – fångar den, men eftersom den mänskliga blicken helt enkelt inte ständigt kan hållas fixerad på samma sätt, vilket vore helt nödvändigt nu, eftersom det är nästintill omöjligt att i varje ögonblick behålla samma intensitetsgrad, betyder det att vid en omärkbar punkt i den dalande vågen av koncentration, den så kallade observationsdalens nedre, möjligtvis dess allra understa nivå, slår den till med sin harpun, och ögonen som av en händelse råkar titta dit just då ser olyckligtvis ändå ingenting, bara en orörlig fågel som lutar sig framåt, som inte gör något särskilt, och därför kommer antagligen en sådan människa – en som befinner sig långt ner i sin egen hjärnas observationsdal och som kunnat vara den enda bland oss – aldrig mer att få se någonting liknande, och kanske förblir hela livet sedan så, allt som hade kunnat ge mening uteblir i livet, och därför blir livet sorgligt, fattigt och ödsligt, ett torftigt, bittert liv utan hopp, risker eller storslagenhet, utan aning om en högre ordning – när allt som behövts hade varit att titta ditåt från treans buss, en sliten cykel eller under promenaden på grusstigen nere på Kamos strand och undra vad det där är som står i vattnet, vad den där stora vita fågeln gör där helt orörlig, medan den med halsen och huvudet och näbben framsträckta stirrar oavvänt på den porlande och skummande vattenytan.

Utdrag ur Seiobo där nere av László Krasznahorkai
Copyright © 2008, László Krasznahorkai
Svensk utgåva: Stockholm : Norstedts, 2017
Originalets titel: Seiobo járt odalent
Översättning: Daniel Gustafsson