Elfriede Jelinek – Documentary
Elfriede Jelinek – Bibliography
| Works in German |
| Lisas Schatten : [Gedichte]. – München : Relief-Verlag Eilers, 1967. – (Der Viergroschenbogen; 76) |
| wir sind lockvögel baby! : [Roman]. – Reinbek bei Hamburg : Rowohlt, 1970 |
| Michael : ein Jugendbuch für die Infantilgesellschaft. – Reinbek bei Hamburg : Rowohlt, 1972 |
| Die Liebhaberinnen : [Roman]. – Reinbek bei Hamburg : Rowohlt, 1975 |
| bukolit : hörroman. – Wien : Rhombus-Verlag, 1979 |
| Die Ausgesperrten : [Roman]. – Reinbek bei Hamburg : Rowohlt, 1980 |
| ende : gedichte von 1966 – 1968. – Schwifting : Schwiftinger Galerie-Verlag, 1980 |
| Die endlose Unschuldigkeit : Prosa, Hörspiel, Essay. – Schwifting : Schwiftinger Galerie-Verlag, 1980 |
| Was geschah, nachdem Nora ihren Mann verlassen hatte oder Stützen der Gesellschaften. – Wien : Sessler, 1980 |
| Die Klavierspielerin : Roman. – Reinbek bei Hamburg : Rowohlt, 1983 |
| Theaterstücke / hrsg. und mit ein Nachwort von Ute Nyssen. – Köln : Prometh-Verlag, 1984 |
| Oh Wildnis, oh Schutz vor ihr : Prosa. – Reinbek bei Hamburg : Rowohlt, 1985 |
| Krankheit oder moderne Frauen. – Köln : Prometh-Verlag, 1987 |
| Lust : [Roman]. – Reinbek bei Hamburg : Rowohlt, 1989 |
| Wolken. Heim. – Göttingen : Steidl, 1990 |
| Isabelle Huppert in Malina : ein Filmbuch / nach dem Roman von Ingeborg Bachmann. – Frankfurt am Main : Suhrkamp, 1991 |
| Totenauberg : ein Stück. – Reinbek bei Hamburg : Rowohlt, 1991 |
| Theaterstücke / hrsg. von Ute Nyssen, Regine Friedrich. – Reinbek bei Hamburg : Rowohlt, 1992 |
| Die Kinder der Toten : Roman. – Reinbek bei Hamburg : Rowohlt, 1995 |
| Sturm und Zwang : Schreiben als Geschlechterkampf / Elfriede Jelinek, Jutta Heinrich, Adolf-Ernst Meyer. – Hamburg : Klein, 1995 |
| Stecken, Stab und Stangl : Raststätte [und andere] neue Theaterstücke. – Reinbek bei Hamburg : Rowohlt, 1997 |
| Ein Sportstück. – Reinbek bei Hamburg : Rowohlt, 1998 |
| er nicht als er : (zu, mit Robert Walser) : ein Stück. – Frankfurt am Main : Suhrkamp, 1998 |
| Macht nichts : eine kleine Trilogie des Todes. – Reinbek bei Hamburg : Rowohlt-Taschenbuch-Verlag, 1999 |
| Gier : ein Unterhaltungsroman. – Reinbek bei Hamburg : Rowohlt, 2000 |
| Das Lebewohl : 3 kl. Dramen. – Berlin : Berlin-Verlag, 2000 |
| In den Alpen : drei Dramen. – Berlin : Berlin-Verlag, 2002 |
| Der Tod und das Mädchen I-V : Prinzessinnendramen. – Berlin : Berliner Taschenbuch-Verlag, 2003 |
| Bambiland ; Babel : zwei Theatertexte. – Reinbek bei Hamburg : Rowolht, 2004 |
| Drei Theaterstücke. – Reinbek bei Hamburg : Rowohlt Taschenbuch, 2009 |
| Winterreise : ein Theaterstück. – Reinbek bei Hamburg : Rowohlt, 2011 |
| Works in English |
| The Piano Teacher : a Novel / translated from the German by Joachim Neugroschel. – New York : Weidenfeld & Nicolson, 1988. – Translation of Die Klavierspielerin |
| Wonderful, Wonderful Times : [novel] / translated by Michael Hulse. – London : Serpent’s Tail, 1990. – Translation of Die Ausgesperrten |
| Lust : [novel] / translated by Michael Hulse. – London : Serpent’s Tail, 1992. – Translation of Lust |
| Women as Lovers : [novel] / translated by Martin Chalmers. – London : Serpent’s Tail, 1994. – Translation of Die Liebhaberinnen |
| Einar / translated from German by P.J. Blumenthal. – Sausalito, Calif. : Post-Apollo Press, 2006. – Translation of Einar |
| Greed : a Novel / translated by Martin Chalmers. – New York : Seven Stories Press, 2007. – Uniform Title: Gier |
| Sports Play / translated by Penny Black with translation assistance and a foreword by Karen Jürs-Munby. – London : Oberon Books, 2012 |
| Critical studies |
| Elfriede Jelinek : Framed by Language / edited by Jorun B. Johns and Katherine Arens. – Riverside, Calif. : Ariadne Press, 1994 |
| Fiddler, Allyson, Rewriting Reality : an Introduction to Elfriede Jelinek. – Oxford : Berg, 1994 |
| Janz, Marlies, Elfriede Jelinek. – Stuttgart : Metzler, 1995 |
| Szczepaniak, Monika, Dekonstruktion des Mythos in ausgewählten Prosawerken von Elfriede Jelinek. – Frankfurt am Main : Lang, 1998 |
| Vis, Veronika, Darstellung und Manifestation von Weiblichkeit in der Prosa Elfriede Jelineks. – Frankfurt am Main : Lang, 1998 |
| Strobel, Heidi, Gewalt von Jugendlichen als Symptom gesellschaftlicher Krisen : literarische Gewaltdarstellungen in Elfriede Jelineks “Die Ausgesperrten” und in ausgewählten Jugendromanen der neunziger Jahre. – Frankfurt am Main : Lang, 1998 |
| Hoffmann, Yasmin, Elfriede Jelinek : Sprach- und Kulturkritik im Erzählwerk. – Opladen : Westdeutscher Verlag, 1999 |
| Die Nestbeschmutzerin : Jelinek & Österreich / Pia Janke (Hrsg.). – Salzburg ; Wien : Jung und Jung, cop. 2002 |
| Heberger, Alexandra, Der Mythos Mann in ausgewählten Prosawerken von Elfriede Jelinek. – Osnabrück : Der Andere Verlag, 2002 |
| Janke, Pia, Werkverzeichnis Elfriede Jelinek. – Wien : Edition Praesens, 2004 |
| Johanning, Antje, KörperStücke : der Körper als Medium in den Theaterstücken Elfriede Jelineks. – Dresden : Thelem, 2004 |
| Janke, Pia, Literaturnobelpreis Elfriede Jelinek. – Wien : Praesens, 2005 |
| Mayer, Verena, Elfriede Jelinek : ein Porträt. – Reinbeck bei Hamburg : Rowohlt, 2006 |
| Elfriede Jelinek : writing woman, nation, and identity : a critical anthology / edited by Matthias Piccolruaz Konzett and Margarete Lamb-Faffelberger. – Madison, [N.J.] : Fairleigh Dickinson University Press, 2007 |
| Bethman, Brenda, “Obscene fantasies” : Elfriede Jelinek’s generic perversions. – New York : Peter Lang, 2011 |
The Swedish Academy, 2013
Elfriede Jelinek – Conférence Nobel
English
Swedish
French
German
À l’écart
Ecrire est-ce la faculté de se plier à la réalité, de se blottir contre? On aimerait bien se blottir, mais que marrive-t-il alors? Qu’arrive-t-il à ceux qui ne connaissent pas réellement la réalité? Elle est tellement décoiffée. Pas de peigne qui pourrait la lisser. Les poètes passent à travers et rassemblent désespérément leurs cheveux en une coiffure, qui très vite les hante la nuit. Ça ne va plus avec l’apparence. De sa maison des rêves, bien rassemblée, la chevelure peut être encore chassée, mais ne se laisse plus apprivoiser. Ou est à nouveau effondrée et maintenant s’accroche comme un voile devant le visage, à peine peut-elle être maîtrisée. Ou se dresse sur la tête, effrayée par ce qui se passe sans arrêt. Elle ne se laisse simplement pas peigner. Elle ne veut pas. Aussi souvent qu’on passe le peigne avec quelques dents arrachées – elle ne veut tout simplement pas. C’est encore pire maintenant. L’écrit quand il parle de ce qui se passe, s’enfuit sous la main comme le temps, et pas seulement le temps, pendant lequel il a été écrit, pendant lequel il n’a pas été vécu. Personne n’a raté quelque chose, quand ça n’a pas été vécu. Ni le vivant, ni le temps tué, et le mort pas du tout. Le temps, quand on écrivait encore, a pénétré dans les œuvres des autres poètes. Puisqu’il est le temps, il peut tout en même temps: pénétrer dans son propre travail et dans celui des autres, dans les coiffures arrachées des autres, il passe comme un vent frais, même s’il est mauvais, qui s’est levé, soudain et inattendu, à partir de la réalité. Lorsque il s’est levé une fois, il ne se calme peut-être pas si rapidement. Le vent de rage souffle et arrache tout avec lui. Et il arrache tout, peu importe où, mais plus jamais ne revient à cette réalité qui doit être représentée. Partout, sauf là. La réalité est ce qui va sous les cheveux, sous les jupes et justement: arrache vers quelque chose d’autre. Comment le poète peut-il connaître la réalité, si c’est elle qui passe en lui et l’arrache, toujours vers l’écart. De là, il voit d’une part mieux, d’autre part lui-même ne peut pas rester sur le chemin de la réalité. Là, il n’a pas de place. Sa place est toujours à l’extérieur. Seul ce qu’il dit de l’exterieur, peut être reçu, et ce, parce qu’il dit des ambiguïtés. Et là, surgissent déjà deux adéquations, deux vérités aussi qui rappellent que rien ne se passe, les deux l’interprètent dans des directions différentes, le triturent jusqu’à son fondement instable, qui lui manque depuis longtemps comme les dents arrachées au peigne. De deux choses l’une. Vrai ou faux. Ça devait bien finir par arriver, puisque le sol comme terrain à bâtir était quand même très insuffisant. Comment bâtir sur un trou sans sol? Mais l’insuffisant, qui tombe dans leur champ visuel, suffit toujours aux poètes pour produire quelque chose qu’ils pourraient aussi bien laisser tomber. Ils pourraient laisser tomber, et ils laissent aussi tomber. Ils ne le tuent pas. Ils le regardent seulement de leurs yeux troubles, mais il ne devient pas arbitraire par ce regard peu clair. Le regard touche avec précision. Ce qui est touché par ce regard dit encore en s’écroulant, bien qu’il ait à peine été regardé, bien qu’il n’ait même pas encore été exposé à la vue aiguisée du public, ce qui est touché ne dit jamais qu’il aurait aussi pu être autre chose, avant qu’il ne soit victime de cette description. Il signifie précisément ce qui serait mieux resté non-dit (parce qu’on aurait pu mieux le dire?), ce qui devrait toujours rester trouble et sans raison. Trop se sont déjà enlisés jusqu’au ventre dedans. Ce sont des sables mouvants, mais ils ne meuvent rien. C’est sans fond, mais pas sans fondement. C’est arbitraire, mais ça n’est jamais aimé.
L’extérieur sert à la vie qui ne se trouve précisément pas là, sinon nous ne serions pas tous en plein milieu, dans le plein, dans la vie humaine pleine, et il sert à l’observation de la vie qui se trouve toujours ailleurs. Là, où on n’est pas. Pourquoi insulter quelqu’un, parce qu’il ne retrouve pas le chemin du voyage, de la vie, du voyage de la vie, s’il a été déporté – et déporter n’est pas déporter avec quelqu’un d’autre, ni même emporter, tout simplement déplacé par hasard comme la poussière aux chaussures pourchassée inexorablement par la ménagère, quoi qu’un peu moins inexorablement que l’étranger par les autochtones. Qu’est-ce que c’est comme poussière? Est-elle radioactive ou simplement active d’elle-même, je demande seulement, parce qu’elle laisse cette traînée lumineuse étrange sur le chemin? Est-ce ce qui court là à côté et ne se réunit jamais plus avec l’écrivant, le chemin, ou l’écrivant est-il celui qui court à côté, dans cet écart? Différent, il n’est pas encore, mais dans l’isolement il est déjà. De là, il voit ceux qui sont différents de lui, mais entre eux aussi, dans leur diversité, pour les représenter dans la simplicité, pour les mettre en forme, car la forme est le plus important, de là-bas il les voit mieux. Mais on lui en garde rancune, alors sont-ce des traces de craie et pas des particules de matière lumineuse qui marquent le chemin de l’écriture? En tous les cas, c’est une marque qui montre en même temps et à nouveau voile et efface soigneusement la trace qu’elle a elle-même laissée. On n’est pas du tout présent. Mais on sait malgré tout, ce qui s’est passé. Ça a été dit du haut de l’écran, par des visages déformés de douleur, barbouillés de sang, des bouches riantes maquillées, gonflées pour le maquillage ou d’autres bouches qui ont répondu correctement à une question du Quiz, ou des gens nés bouches, femmes qui n’y peuvent rien et n’ont rien à ajouter, qui se sont levées et ont enlevé leur veste, pour montrer à la caméra leur poitrine fraîchement durcie, déjà durcie et qui a appartenu aux hommes. De quantité de gorges s’exhalent des chants comme une mauvaise haleine, mais encore plus fort. C’est ce qui pourrait être vu sur le chemin, si on s’y trouvait encore. On va son chemin hors du chemin. On le voit peut-être de loin, là où on reste seul et bien volontiers, car le chemin on veut le voir, mais pas le prendre. Ce sentier a-t-il donné maintenant un bruit de lui? Ne veut-il pas à travers les bruits, pas seulement les lumières, rendre des gens qui crient, des lumières criardes, attentifs à lui? Le chemin qu’on ne peut pas prendre, a-t-il peur de ne d’être pas emprunté, lui que pourtant tant de péchés ont emprunté sans arrêt, tortures, crimes, vols, contraintes dures, dureté contrainte, pour la création de destins mondiaux remarquables? Peu lui importe au chemin. Il porte tout sur lui, dans la fermeté, même si c’est infondé. Sans fondements. Sur le sol perdu. Mes cheveux se dressent sur ma tête, comme je l’ai dit , et aucune permanente, qui pourrait les forcer encore à s’aplatir. Aussi pas de permanence en moi. Pas sur moi, pas dans moi. Si on est à l’écart, on doit toujours être prêt à sauter encore et encore, dans le Rien qui se trouve à côté de l’écart. Et l’écart a tout de suite apporté son piège d’écart prêt à tout moment, l’entrouvre, pour attirer quelqu’un encore plus loin. Attirer, c’est tirer à l’intérieur. S’il vous plaît, maintenant je ne voudrais pas perdre de vue le chemin, sur lequel je ne suis pas. Je voudrais le décrire quand même, bien et surtout correctement et précisément. Si je le décris déjà, il faut que ça serve à quelque chose. Mais ce chemin ne m’épargne rien. Il ne me laisse rien. Qu’est-ce qui me reste alors? Même en chemin, c’est bloqué pour moi, je peux à peine me déplacer. Je suis loin pendant que je ne pars pas. Et là je voudrais par sécurité être protégée de ma propre incertitude, mais aussi l’incertitude du sol sur lequel je me trouve. Elle court, par sécurité, pas seulement pour me protéger, ma langue, à côté de moi, et contrôle que je le fais correctement, que je le fais correctement faux, décrire la réalité, car elle doit être décrite toujours faussement, elle ne peut pas autrement, mais si faussement que chacun qui la lit ou l’entend, remarque immédiatement sa fausseté. Elle ment! Et cette chienne de langue qui doit me protéger, c’est pour ça que je l’ai, elle qui me happe maintenant. Ma protection veut me mordre. Mon unique protection contre le fait d’être décrite, la langue qui, à l’inverse, est là pour décrire quelque chose, que je ne suis pas, – c’est pour ça que je remplis tant de papier, mon unique protection se retourne contre moi. Je l’ai peut-être seulement pour que, sous prétexte de me protéger, elle se jette sur moi. Parce que j’ai cherché la protection dans l’écriture, cet être en chemin, la langue, qui dans le mouvement, la parole, me semblait être un abri sûr, se retourne contre moi. Aucun miracle. Pourtant, je m’en suis tout de suite méfiée. Qu’est-ce que c’est que ce camouflage qui est là, pour qu’on ne devienne pas invisible, mais toujours plus lisible?
La langue arrive par erreur parfois sur le chemin, mais elle ne va pas hors du chemin. Ce n’est pas un processus arbitraire, la parole d’une langue, involontairement arbitraire, qu’on le veuille ou non. La langue sait ce qu’elle veut. Ce qui est bon pour elle, je ne le sais pas en effet, et je ne sais pas les noms. Le verbiage, le discours discourt maintenant toujours plus, car c’est toujours un flot de discours, sans début et fin, mais ce n’est pas une parole. Ça discourt de l’autre côté, là où toujours les autres sont parce qu’ils ne veulent pas y être, ils sont très occupés. Là de l’autre côté elle. Pas moi. Elle, la langue qui s’éloigne parfois de moi, pour les gens, pas les autres gens, mais les réels, les vrais, éloignée là-bas sur le chemin bien balisé (qui peut s’égarer ici encore?), elle les suit comme une caméra dans tous leurs mouvements pour qu’au moins elle, la langue, apprenne, comment et ce qu’est la vie, parce qu’à ce moment précis, ce n’est pas la vie, ce qu’elle est, et en plus il faut décrire ce qu’elle n’est pas. Discourons sur le fait que nous devions aller une fois de plus à l’examen prophylactique. Mais d’un seul coup, nous parlons soudain, en toute rigueur, comme quelqu’un qui a le choix de ne pas parler non plus. Quoiqu’il arrive, seule la langue part de moi, moi-même je m’absente. La langue va. Je reste, mais loin. Pas en chemin. Je suis coupée de ma langue.
Non, elle est encore là. A-t-elle été là tout le temps, a-t-elle réfléchi à quoi elle pourrait réfléchir? Maintenant elle m’a remarqué et m’a tout de suite rappelée à l’ordre, cette langue. Elle s’est risquée à cette arrogance de maître contre moi, elle lève la main sur moi, elle ne m’aime pas. Elle aurait bien aimé les gens gentils sur le chemin, à côté desquels elle court comme le chien qu’elle est, simulant l’obéissance. En réalité, elle est désobéissante, pas seulement à moi, mais à tous les autres aussi. Elle est pour elle-même. Elle crie dans la nuit, car on a oublié de placer au bord de ce chemin des lumières, qui n’ont pas de soleil pour les alimenter et n’ont plus besoin d’aucun courant, pour donner un nom de sentier convenable au sentier. Donc, il a tellement de noms qu’on n’arriverait pas à suivre les dénominations, si on l’essayait. Je crie dans ma solitude, en marchant à pas lourds sur les tombes des morts, car puisque je cours à côté, je ne peux pas aussi faire attention à ce sur quoi je marche, ce que j’écrase, je voudrais seulement arriver là où ma langue est déjà et, moqueuse, ricane de moi. Elle sait que si j’essayais une fois de vivre, elle me le ferait payer immédiatement. Elle me le ferait payer d’abord, mais quelque chose de salé. Bien. Si je répands encore du sel sur le chemin des autres, je le jette de l’autre côté pour que leur glace fonde, le sel à répandre, pour que soit pris le plus sûr fondement de la langue. Alors qu’elle n’a plus de fondements depuis longtemps. Une insolence insondable d’elle-même! Si je ne me trouve pas sur un fondement sûr, ma langue non plus ne doit pas l’être. Bien fait pour elle ! Pourquoi n’est-elle pas restée près de moi, à l’écart, pourquoi s’est-elle séparée de moi? Elle voulait voir plus que moi? Sur le grand chemin, là, de l’autre côté, où il y a plus de gens, avant tout plus agréables, qui bavardent ensemble gentiment? Elle voulait savoir plus que moi? Elle savait, déjà plus que moi, mais il faut toujours plus. Elle se suicidera encore en se bouffant elle-même, ma langue. Elle se goinfrera de la réalité. Bien fait pour elle! Je l’ai crachée, mais elle ne crache rien, de toute façon, elle ne grossit pas. Ma langue m’appelle à l’écart, elle appelle volontiers à l’écart, là elle n’a pas besoin de viser juste, elle n’en a pas besoin, car de toute façon elle atteint son but en ne disant pas n’importe quoi, mais en parlant avec la “rigueur du Laisser-être”, comme le dit Heidegger de Trakl1. Elle m’appelle, la langue, tout le monde le fait aujourd’hui, car tout le monde a toujours sa langue avec lui dans un petit appareil, pour pouvoir parler – pourquoi donc l’aurait-il apprise? – elle m’appelle là, dans le piège où je suis et crie et gigote, non, ce n’est pas vrai, ce n’est pas ma langue qui m’appelle, elle loin de moi, j’ai été coupée de ma langue, elle doit donc appeler, elle me crie dans l’oreille, peu importe l’appareil, ordinateur, mobile, cabine téléphonique, elle me hurle dans l’oreille que ça n’a pas de sens d’exprimer quelque chose, elle le fait elle-même, je dois simplement répéter ce qu’elle me souffle; car ça aurait encore moins de sens de vider son sac auprès d’un être cher, qui tombe à pic et auquel on peut se fier, parce qu’il est tombé et ne peut se relever tout de suite et ne peut me poursuivre pour causer un peu. Ça n’a pas de sens. Les paroles de ma langue là-bas sur le chemin agréable (je sais qu’il est plus agréable que le mien qui n’est pas vraiment un chemin, mais je ne peux pas le voir distinctement, pourtant je sais que j’y serais bien aussi), les paroles de ma langue, en se séparant de moi, sont devenues tout de suite des expressions. Non, pas des explications pour quelqu’un. Des expressions. Elle s’écoute elle-même en s’exprimant, ma langue, elle se corrige elle-même parce que l’expression peut être améliorée toujours et encore; oui, elle peut toujours être améliorée, elle est même là pour être améliorée et trouver de nouvelles règles de langue, mais uniquement pour les bafouer ces règles. Alors elles deviennent la nouvelle voie vers une dissolution, bien sûr je pense solution. Une voie sans issue. S’il te plaît, chère langue, tu ne veux pas écouter au moins une fois avant? Pour que tu apprennes quelque chose, pour que tu apprennes enfin les règles de l’expression… Que cries-tu là-bas, que rabaches-tu? Fais-tu cela, langue, pour revenir en grâce auprès de moi? Je pensais que tu ne voulais plus revenir à moi! Tu n’as donné aucun signe de ta volonté de revenir à moi, cela aurait été absurde, je n’aurais pas compris le signe. Tu serais devenue langue rien que pour t’échapper de moi et me rassurer comme ça sur mes progrès? Ce n’est pas sûr. Surtout de toi, telle que je te connais. Je ne te reconnais pas du tout. Tu veux vraiment revenir à moi? Je ne te reprends plus. Que dis-tu maintenant? Le chemin est loin. Loin n’est pas un chemin. Donc si ma solitude, si mon manque permanent, mon écart continu venaient personnellement pour ramener la langue, afin que bien installée chez moi, enfin à la maison, elle arrive à un joli son, qu’elle pourrait émettre, elle me repousserait encore plus, toujours plus à l’écart avec ce son, ce hurlement perçant, strident d’une sirène, dans laquelle l’air pénètre. Par la réaction de cette langue que j’ai produite moi-même et qui s’est enfuie de moi (ou l’ai-je produite dans ce but? Pour qu’elle s’enfuie immédiatement devant moi parce que je n’ai pas réussi moi-même à me fuir à temps?), je serai chassée toujours plus loin vers cet espace à l’écart. Ma langue se vautre avec plaisir dans sa bauge, la petite tombe provisoire sur le chemin, et elle regarde en haut vers la tombe dans les airs, elle se vautre sur le dos, un animal confiant qui voudrait plaire aux gens comme toute langue convenable, elle se vautre, écarte les jambes, probablement pour laisser caresser, sinon pourquoi. Elle est droguée aux câlins. Ça l’empêche de regarder les morts dont je dois m’occuper, c’est toujours à moi que ça incombe. C’est pour ça que je n’avais pas le temps de maitriser ma langue qui se vautre maintenant effrontément dans les mains du caresseur. Il y a simplement trop de morts que je dois regarder pour m’occuper d’eux, c’est le terme technique autrichien pour ça, les bien traiter, mais nous sommes connus pour bien traiter tout le monde. Le monde s’occupe déjà de nous, pas de souci. Ne nous en soucions pas. Mais plus forte résonne cette invitation à les regarder, les morts, moins je peux contrôler mes mots. Je dois regarder les morts, pendant que les promeneurs caressent et cajolent la chère bonne langue, ce qui ne rend pas les morts plus vivants. Personne n’est coupable. Moi aussi, ébouriffée comme le sont moi et mes cheveux, je ne suis pas coupable que les morts restent morts. Je veux qu’enfin la langue cesse de se faire l’esclave de mains étrangères, même si elles lui font du bien, je veux qu’elle commence à ne poser aucune exigence, mais soit elle-même une exigence à se poser enfin, qu’elle revienne vers moi, non pour câliner, mais par exigence car la langue doit toujours se poser, elle ne le sait pas souvent et ne m’écoute pas. Elle doit se poser, car les gens qui veulent l’accepter, à la place d’enfant, elle est si mignonne quand on l’aime aussi, les gens ne se posent jamais, ils décrètent, mais ils ne se posent pas, beaucoup ont immédiatement détruit leur ordre d’appel à la sociabilité, l’ont déchiré, ont brûlé le drapeau. Plus il y a de gens pour accepter l’invitation de ma langue à lui gratter le ventre, quelque chose à ébouriffer, pour accepter affectueusement sa confiance, plus je continue à trébucher, je leur ai abandonné ma langue définitivement , ils la traitent mieux, je vole presque, où était ce chemin dont j’ai besoin pour courir après? Comment je viens pourquoi où? Comment j’en viens à l’endroit, où je déballe mon outil, mais en réalité je peux aussi l’emballer? Là-bas miroite quelque chose de clair sous les branches, est-ce l’endroit, où ma langue les flatte, les berce en sécurité, juste pour être bercée elle-même affectueusement une fois, enfin? Ou veut-elle encore mordre? Elle veut toujours mordre, seulement les autres ne le savent pas encore, mais moi, je la connais bien, ça fait longtemps qu’elle est chez moi. Avant, on a donc câliné et bécoté cet animal apparemment apprivoisé qu’ils ont, de toute façon, tous à la maison, pourquoi devraient-ils se chercher un animal étranger à la maison? Pourquoi cette langue devrait-elle être autre que ce qu’ils connaissent déjà? Et si elle était autre, il ne serait peut-être pas sans danger de la prendre chez soi. Peut-être, elle ne s’entend pas avec celle qu’ils ont déjà. Plus il y a de gens étrangers aimables, qui savent vivre, et pour autant ne comprennent pas leur vie puisqu’ils suivent des projets de caresses, car ils doivent toujours poursuivre quelque chose, moins mon regard devine le chemin du retour à la langue. Miles and more. Qui d’autre devinerait, sinon le regard? La parole veut aussi assumer le regard? Parlerait-elle avant même de regarder? Elle se vautre là, tâtée par des mains, mugie par des vents, calinée par des tempêtes, offensée par l’écoute jusqu’à ce qu’elle n’entende plus du tout. Alors: que tout le monde écoute ! Celui qui ne veut pas entendre doit parler sans être entendu. Presque tous ne sont pas entendus bien qu’ils parlent. Je suis entendue, bien que ma langue ne m’appartienne pas, bien que je puisse à peine la voir. On dit beaucoup de choses d’elle. Comme ça elle n’a plus beaucoup à dire d’elle-même, très bien. On l’écoute, se répèter lentement pendant que quelque part un bouton rouge est pressé qui déclenche une terrible explosion. Il ne nous reste qu’à dire : notre père, qui êtes. Elle ne peut pas me penser ainsi, bien que moi, enfin, père de ma langue, donc : je suis mère. Je suis le père de ma langue maternelle. La langue maternelle était là dès le début, elle était dans moi, mais il n’y avait pas de père à qui elle aurait appartenu. Ma langue était souvent inconvenante, on me l’avait bien fait comprendre, mais je ne voulais pas le comprendre. Ma faute. Le père a quitté cette petite famille avec la langue maternelle. Il avait raison. A sa place, je ne serais pas restée non plus. Ma langue maternelle a suivi le père, elle est loin maintenant. Elle est, comme j’ai dit, là-bas, de l’autre côté. Elle écoute les gens sur le chemin. Sur le chemin du père qui s’en est allé trop tôt. Maintenant, elle sait quelque chose que tu ne sais pas qu’il n’a pas su. Mais plus elle sait, plus elle devient insignifiante. Elle n’arrête pas de dire quelque chose, mais elle est insignifiante. La solitude prend son congé. Elle n’est pas utilisée. Personne ne voit que j’y suis encore, dans la solitude. On ne fait pas attention à moi On m’estime, peut-être, mais on ne fait pas attention à moi. Comment j’arrive, à ce que tous ces mots disent quelque chose de moi qui pourrait nous dire quelque chose? Pas pendant que je parle. Je ne peux pas du tout parler, ma langue n’est malheureusement pas à la maison. Là de l’autre côté, elle dit quelque chose d’autre que je ne lui ai pas non plus confié, mais dès le début elle a oublié ce que je lui ai commandé. Elle ne me le dit pas, bien qu’elle m’appartienne. Ma langue ne me dit rien, comment alors, pourrait-elle dire quelque chose aux autres? Pourtant elle n’est pas insignifiante, reconnaissez-le! Elle dit d’autant plus qu’ elle est loin de moi, alors seulement elle ose dire quelque chose qu’elle veut dire, alors elle ose ne pas m’obéir, s’opposer à moi. Quand on regarde, plus on regarde longtemps, plus on s’éloigne de son objet. Quand on parle, on le saisit, mais on ne peut pas le retenir. Il se dégage et veut rattraper sa propre désignation, tous ces mots que j’ai faits et que j’ai perdus. Assez de mot échangés, le cours du change est affreusement mauvais, et alors, il n’est plus qu’affreux. Je dis quelque chose et c’est oublié dès le début. Ça a été aspiré, ça se voulait loin de moi. L’indicible est dit tous les jours, mais ce que je dis, ça ne doit pas être dit. C’est injuste de la part du Dit. C’est très injuste. Le Dit ne veut même pas m’appartenir. Il veut être fait pour qu’on puisse dire: aussitôt dit – aussitôt fait. Je serais contente, si elle niait m’appartenir, ma langue, mais encore devrait-elle m’appartenir. Comment puis-je l’atteindre pour qu’elle s’attache au moins un peu à moi? Aux autres, rien ne l’attache, donc je m’offre à elle. Reviens ! Revenez, s’il vous plaît! Mais non. Elle entend de l’autre côté, sur le chemin, des secrets que je ne dois pas savoir, ma langue, et elle leur redit aux autres ces secrets, qu’ils ne veulent pas entendre. Moi, j’aimerais bien, ça serait mon droit, ça me ressemble, si on veut, mais elle ne s’arrête pas et me parler, elle ne le fait pas non plus. Elle est dans le vide qui se distingue justement par cela et diffère de moi parce que beaucoup s’y trouvent. Le vide est le chemin. Je suis même à l’écart du vide. J’ai quitté le chemin. Je n’ai jamais fait que répéter. On dit beaucoup de choses de moi, mais presque tout est faux. J’ai seulement répété, et j’affirme maintenant que c’est ça, ma parole. Comme j’ai dit – trop dit! On n’a pas dit tant de choses depuis longtemps. On n’arrive plus du tout à écouter bien qu’il faille écouter pour pouvoir quelque chose. A ce sujet, qui est en réalité le fait de détourner les yeux, même de détourner les yeux de moi-même, on ne peut rien dire de moi, puisqu’il n’y a rien, ça ne donne rien. Je regarde toujours la vie passer, ma langue me tourne le dos pour pouvoir tendre son ventre à d’autres qui le cajolent, effrontément, à moi elle tourne le dos, si jamais elle tourne quelque chose. Trop souvent, elle ne me donne aucun signe et ne dit rien non plus. Parfois je ne la vois plus du tout, là, de l’autre côté, et maintenant, je ne peux même pas dire “comme je l’ai dit”, je l’ai déjà dit très souvent, mais maintenant, je ne peux pas le dire, les mots me manquent. Parfois je vois leur dos ou le dessous de leurs pieds avec lesquels ils ne peuvent pas marcher correctement, les mots, mais plus vite que moi, depuis longtemps et toujours encore. Que fais-je là? Est-ce pour ça qu’elle s’est allongée à une certaine distance de moi, la chère langue? Ainsi elle sera plus rapide que moi, bondira et partira en courant, quand je viendrai de mon Écart pour la chercher. Je ne sais pas, pourquoi je devrais la chercher. Pour qu’elle ne me cherche pas? Peut-être, le sait-elle, elle qui m’a fuie? Qui ne me suit pas? Qui suit maintenant le regard et la parole des autres, et qui ne peut pas vraiment les confondre avec moi. Ils sont autrement parce qu’ils sont les autres. Sans autre raison que d’être les autres. Cela suffit déjà à ma parole. Le principal, moi je ne le fais pas : parler. Les autres, toujours les autres, pour que je ne le sois pas, celle à qui elle appartient, la douce langue. J’aimerais aussi la caresser, comme les autres, là, si seulement je pouvais l’attraper. Mais elle est là-bas, pour que je ne puisse pas l’attraper.
Quand décampera-t-elle doucement? Quand décampera-t-elle un peu pour que le silence soit? Plus la langue décampe là-bas de l’autre côté, plus on l’entend fort. Elle est dans toute les bouches, il n’y a que dans ma bouche qu’elle n’est pas. Je suis folle. Je ne suis pas inconsciente, mais je suis folle. Je suis épuisée de vérifier ma langue comme un phare sur la mer qui doit éclairer et n’est pas dans la lumière, qui en tournant révèle toujours autre chose de l’obscurité qui est la, qu’on l’éclaire ou non, c’est un phare qui n’aide personne bien qu’on souhaite tellement ne pas mourir dans l’eau. Plus j’essaie de l’éteindre, plus elle s’obstine à ne pas s’éteindre, la langue. Maintenant, j’éteins mécaniquement cette flamme de parole, je commute sur la flamme d’épargne, mais plus j’essaie de mettre sur elle un éteignoir au bout d’un long baton, avec lequel on éteignait les cierges de l’église dans mon enfance, plus je cherche à étouffer cette flamme, plus elle semble avoir d’air. Plus elle crie fort, se vautrant entre des milliers de mains qui lui font le bien, que je ne lui ai malheureusement jamais fait, je ne sais pas moi-même ce qui me ferait du bien, maintenant donc elle crie pour rester loin de moi. Elle crie aux autres pour qu’ils donnent un coup de cor et crient comme elle, pour que ça soit plus fort. Elle crie que je ne dois pas m’approcher d’elle. Personne ne doit donc s’approcher de l’autre. Et ce qui est dit ne doit pas non plus trop s’approcher de ce qu’on veut dire. On ne doit pas trop être lié à sa propre langue, c’est un Affront, elle est capable facilement de se répéter quelque chose à elle-même, très fort pour qu’on n’entende pas que ce qu’elle dit, lui aura été soufflé d’avance. Elle me fait même des promesses, pour que je reste loin d’elle. Elle me promet tout, si je ne m’approche pas d’elle. Des millions peuvent l’approcher, pas moi! Pourtant elle est mienne! Comment vous trouvez cela? Je ne peux pas vous dire, comment je trouve cela. Cette langue a oublié son commencement, autrement je ne peux pas me l’expliquer. Elle a débuté modestement chez moi. Et comme elle a grandi! Je ne la reconnais pas du tout. Je l’ai encore connue, quand elle était siiii petite. Quand c’était si calme, quand la langue était encore mon enfant. Maintenant, elle est devenue immense d’un seul coup. Ce n’est plus mon enfant. L’enfant n’a pas grandi, mais il est grand, il ne sait pas qu’il n’est pas encore assez grand, mais, éveillé il l’est déjà. Il est si éveillé qu’il se couvre lui-même avec son cri, et aussi les autres qui crient plus fort que la langue. Alors, elle monte à des hauteurs incroyables. Croyez-moi, ça, vous ne voulez pas du tout l’entendre! Je ne suis pas fière de cet enfant, croyez moi, je vous prie ! Au début j’ai voulu qu’il reste, aussi silencieux qu’avant, quand il ne parlait pas. Maintenant, je ne veux pas aussi qu’il balaye tout comme une tempête, amène les autres à hurler encore plus fort et lever les bras et jeter des objets durs que ma langue ne peut plus du tout attraper, car elle n’a jamais été sportive, par ma faute. Elle n’attrape pas. Elle jette, certes, mais ne peut pas attraper. Je reste attrapée même si elle n’est pas là. Je suis la prisonnière de ma langue qui est mon gardien de prison. Comique – elle ne me surveille pas! Parce qu’elle est si sûre de moi? Parce qu’elle est si sûre que je ne vais pas fuir, est-ce qu’elle pense qu’elle peut me fuir? Mais arrive quelqu’un, déjà mort, et il me parle bien que ce ne soit pas prévu pour lui. Il le peut, maintenant beaucoup de morts parlent de leurs voix étouffées, maintenant ils osent parce que ma propre langue ne me surveille plus. Parce qu’elle sait que ce n’est pas nécessaire. Bien qu’elle me fuie, elle ne me perd plus. Je suis à sa disposition, mais je l’ai perdue. Je reste. Mais ce qui reste n’est pas le fait des poètes. Ce qui reste, est loin. L’envolée est arrêtée. Rien et personne n’est arrivé. Et si, pourtant, contre toute attente, quelque chose qui n’est même pas arrivé, aimerait rester un peu, ce qui reste le plus fugitif, la langue, disparaît. Elle a répondu à une nouvelle offre d’emploi. Ce qui doit rester, est toujours loin. Il n’est pas là en tout cas. Qu’est-ce qui nous reste.
1. In Heidegger : “La parole dans le poème. Traduit de l’allemand par J. Beaufret, W. Bockmeier et F. Fédier
Traduction de l’allemand par Louis-Charles Sirjacq
Elfriede Jelinek – Nobelvorlesung
English
Swedish
French
German
Im Abseits
Ist Schreiben die Gabe der Schmiegsamkeit, der Anschmiegsamkeit an die Wirklichkeit? Man möchte sich ja gern anschmiegen, aber was geschieht da mit mir? Was geschieht mit denen, die die Wirklichkeit gar nicht wirklich kennen? Die ist ja sowas von zerzaust. Kein Kamm, der sie glätten könnte. Die Dichter fahren hindurch und versammeln ihre Haare verzweifelt zu einer Frisur, von der sie dann in den Nächten prompt heimgesucht werden. Etwas stimmt nicht mehr mit dem Aussehen. Aus seinem Heim der Träume kann das schön aufgetürmte Haar wieder verjagt werden, das sich aber ohnedies nicht mehr zähmen läßt. Oder wieder zusammengefallen ist und nun als Schleier vor einem Gesicht hängt, kaum daß es endlich gebändigt werden konnte. Oder unwillkürlich zu Berge steht vor Entsetzen vor dem, was dauernd geschieht. Es läßt sich einfach nicht ordnen. Es will nicht. So oft man auch mit dem Kamm mit den paar ausgebrochenen Zinken hindurchfährt – es will einfach nicht. Etwas stimmt jetzt noch weniger. Das Geschriebene, das vom Geschehen handelt, läuft einem unter der Hand davon wie die Zeit, und nicht nur die Zeit, während der es geschrieben wurde, während der nicht gelebt wurde. Niemand hat etwas versäumt, wenn nicht gelebt worden ist. Nicht der Lebende und nicht die getötete Zeit, und der Tote schon gar nicht. Die Zeit ist, als man noch geschrieben hat, in die Werke andrer Dichter eingedrungen. Da sie die Zeit ist, kann sie alles auf einmal: in die eigene Arbeit eindringen und gleichzeitig in die andrer, in die zerrauften Frisuren andrer fahren wie ein frischer, wenn auch böser Wind, der sich, von der Wirklichkeit her, plötzlich und unerwartet erhoben hat. Wenn einmal etwas aufgestanden ist, dann legt es sich vielleicht nicht so schnell wieder hin. Der Wutwind weht und reißt alles mit. Und es reißt alles davon, egal wohin, aber nie mehr in diese Wirklichkeit, die ja abgebildet werden soll, zurück. Überallhin, nur dorthin nicht. Die Wirklichkeit ist das, was unter die Haare, unter die Röcke fährt und sie eben: davonreißt, in etwas anderes hinein. Wie soll der Dichter die Wirklichkeit kennen, wenn sie es ist, die in ihn fährt und ihn davonreißt, immer ins Abseits. Von dort sieht er einerseits besser, andrerseits kann er selbst auf dem Weg der Wirklichkeit nicht bleiben. Er hat dort keinen Platz. Sein Platz ist immer außerhalb. Nur was er aus dem Außen hineinsagt, kann aufgenommen werden, und zwar weil er Zweideutigkeiten sagt. Und da sind auch schon zwei Passende, zwei Richtige, die mahnen, daß nichts passiert, zwei, die es in unterschiedliche Richtungen ausdeuten, ausgreifen bis auf den unzureichenden Grund, der längst herausgebrochen ist wie die Reißzähne des Kamms. Entweder oder. Wahr oder falsch. Das mußte ja früher oder später passieren, da der Boden als Baugrund doch höchst unzureichend war. Wie sollte man auf einem bodenlosen Loch auch bauen können? Aber das Unzureichende, das in ihr Blickfeld gerät, reicht den Dichtern trotzdem immer noch für etwas, das sie aber auch lassen könnten. Sie könnten es sein lassen, und sie lassen es auch sein. Sie bringen es nicht um. Sie schauen es nur an mit ihren unklaren Augen, aber es wird durch diesen unklaren Blick nicht beliebig. Der Blick trifft genau. Das von diesem Blick Getroffene sagt noch im Hinsinken, obwohl es ja kaum angeschaut wurde, obwohl es noch nicht einmal dem scharfen Blick der Öffentlichkeit ausgesetzt worden ist, das Getroffene sagt niemals, daß es auch etwas andres hätte sein können, bevor es dieser einen Beschreibung zum Opfer gefallen ist. Es besagt genau das, was besser ungesagt geblieben wäre (weil man es hätte besser sagen können?), was immer unklar bleiben mußte und grundlos. Zuviele sind schon bis zum Bauch darin eingesunken. Es ist Treibsand, aber er treibt nichts an. Es ist grundlos, aber nicht ohne Grund. Es ist beliebig, aber es wird nicht geliebt.
Das Außerhalb dient dem Leben, das genau dort nicht stattfindet, sonst wären wir alle ja nicht mittendrinnen, im Vollen, im vollen Menschenleben, und es dient der Beobachtung des Lebens, das immer woanders stattfindet. Dort, wo man nicht ist. Warum jemanden beschimpfen, weil er auf den Weg des Reisens, des Lebens, des Lebensreisens nicht zurückfindet, wenn es ihn vertragen hat – und dieses Vertragen ist kein sich mit jemand anderem Vertragen, aber auch kein Weitertragen –, einfach zufällig vertragen hat wie den Staub an den Schuhen, der von der Hausfrau unerbittlich verfolgt wird, wenn auch etwas weniger unerbittlich als der Fremde von den Heimischen verfolgt wird. Was ist das für ein Staub? Ist er radioaktiv oder von allein aktiv, einfach so, ich frage ja nur, weil er diese seltsame Leuchtspur auf dem Weg hinterläßt? Ist das, was da nebenher läuft und nie mehr mit dem Schreibenden zusammenkommt, der Weg, oder ist der Schreibende derjenige, der danebenläuft, ins Abseits? Verschieden ist er noch nicht, aber im Abgeschiedenen ist er immerhin schon. Von dort sieht er diejenigen, die von ihm verschieden sind, voneinander aber auch, in ihrer Vielfalt an, um sie in Einfältigkeit darzustellen, um sie in Form zu bringen, denn die Form ist das Wichtigste, von dort aus also sieht er sie besser. Aber auch das wird ihm angekreidet, also sind das Kreidespuren und nicht Leuchtstoffpartikel, die den Weg des Schreibens markieren? In jedem Fall ist es ein Markieren, das gleichzeitig zeigt und wieder verschleiert und die Spur, die von ihm selbst gelegt wurde, danach sorgfältig wieder verwischt. Man ist gar nicht dagewesen. Aber man weiß trotzdem, was los ist. Es ist einem von einem Bildschirm herunter gesagt worden, aus vor Schmerz verzerrten, blutverschmierten Gesichtern, aus lachenden geschminkten, für die Schminke vorher noch eigens aufgeblasenen Mündern oder andren, die eine Frage im Quiz richtig beantwortet haben, oder geborenen Mundmenschen, Frauen, die nichts dafür- und nichts dazutun können, die aufgestanden sind und eine Jacke ausgezogen haben, um ihre frisch gehärteten Brüste, die früher gestählte waren und Männern gehört haben, in die Kamera zu halten. Dazu jede Menge Kehlen, aus denen es heraussingt wie Mundgeruch, nur lauter. Das ist das, was auf dem Weg gesehen werden könnte, befände man sich noch auf ihm. Man geht dem Weg aus dem Weg. Vielleicht sieht man ihn aus der Ferne, wo man alleinbleibt, und wie gern, denn den Weg will man sehen, aber nicht gehen. Hat dieser Pfad jetzt ein Geräusch von sich gegeben? Will er auch noch durch Geräusche, nicht nur durch Leuchten, schreiende Leute, schreiendes Leuchten auf sich aufmerksam machen? Hat der Weg, den man nicht gehen kann, Angst davor, gar nicht begangen zu werden, wo doch soviele Sünden begangen werden, andauernd, Folter, Verbrechen, Diebstahl, schwere Nötigung, nötige Schwere beim Herstellen von bedeutenden Weltschicksalen? Dem Weg ist es egal. Der trägt alles auf sich, in Festigkeit, wenn auch grundlos. Ohne Grund. Auf verlorenem Boden. Mir stehen, wie gesagt, die Haare zu Berge, und kein Festiger da, der sie wieder zum Niederlegen zwingen könnte. Auch keine Festigkeit in mir. Nicht auf mir, nicht in mir. Wenn man im Abseits ist, muß man immer bereit sein, noch ein Stück und noch ein Stück zur Seite zu springen, ins Nichts, das gleich neben dem Abseits liegt. Und das Abseits hat seine Abseitsfalle auch gleich mitgebracht, die ist jederzeit bereit, sie klafft auf, um einen noch weiter fortzulocken. Das Fortlocken ist ein Hereinlocken. Bitte, ich möchte jetzt den Weg nicht aus den Augen verlieren, auf dem ich nicht bin. Ich möchte ihn doch ordentlich und vor allem richtig und genau beschreiben. Wenn ich ihn schon anschaue, soll es auch etwas bringen. Aber dieser Weg erspart mir nichts. Er läßt mir nichts. Was bleibt mir also übrig? Auch das Unterwegs ist mir versperrt, ich kann mich ja kaum fortbewegen. Ich bin fort, indem ich nicht fortgehe. Und auch dort möchte ich zur Sicherheit Schutz haben vor meiner eigenen Unsicherheit, aber auch vor der Unsicherheit des Bodens, auf dem ich stehe. Es läuft zur Sicherheit, nicht nur um mich zu behüten, meine Sprache neben mir her und kontrolliert, ob ich es auch richtig mache, ob ich es auch richtig falsch mache, die Wirklichkeit zu beschreiben, denn sie muß immer falsch beschrieben werden, sie kann nicht anders, aber so falsch, daß jeder, der sie liest oder hört, ihre Falschheit sofort bemerkt. Die lügt ja! Und dieser Hund Sprache, der mich beschützen soll, dafür habe ich ihn ja, der schnappt jetzt nach mir. Mein Schutz will mich beißen. Mein einziger Schutz vor dem Beschriebenwerden, die Sprache, die, umgekehrt, zum Beschreiben von etwas anderem, das nicht ich bin, da ist – dafür beschreibe ich ja soviel Papier –, mein einziger Schutz kehrt sich also gegen mich. Vielleicht habe ich ihn überhaupt nur, damit er, indem er vorgibt, mich zu schützen, sich auf mich stürzt. Weil ich im Schreiben Schutz gesucht habe, kehrt sich dieses Unterwegssein, die Sprache, die in der Bewegung, im Sprechen, mir ein sicherer Unterstand zu sein schien, gegen mich. Kein Wunder. Ich habe ihr doch sofort mißtraut. Was ist das für eine Tarnung, die dazu da ist, daß man nicht unsichtbar wird, sondern immer deutlicher?
Die Sprache gerät ja irrtümlich manchmal auf den Weg, aber aus dem Weg geht sie nicht. Es ist kein willkürlicher Vorgang, das mit Sprache Sprechen, es ist einer, der unwillkürlich willkürlich ist, ob man will oder nicht. Die Sprache weiß, was sie will. Gut für sie, ich weiß es nämlich nicht, und ich weiß die Namen nicht. Das Gerede, das Reden überhaupt redet jetzt dort drüben weiter, denn es ist immer ein Weiterreden, ohne Anfang und Ende, aber es ist kein Sprechen. Es redet also dort drüben, wo sich immer die anderen aufhalten, weil sie sich nicht aufhalten wollen, sie sind sehr beschäftigt. Dort drüben nur sie. Ich nicht. Nur die Sprache, die sich manchmal von mir entfernt, zu den Leuten, nicht den anderen Leuten, sondern den wirklichen, echten, auf den gut beschilderten Weg (wer kann sich hier noch verirren?) hinüber entfernt, sie wie eine Kamera bei jeder Bewegung verfolgt, damit wenigstens sie, die Sprache, erfährt, wie und was das Leben ist, weil es genau das dann nicht ist, und das alles muß danach auch noch in dem, was es eben gerade nicht ist, beschrieben werden. Reden wir darüber, daß wir wieder einmal zur Vorsorgeuntersuchung gehen sollten. Doch auf einmal sprechen wir plötzlich, in aller Strenge, wie einer, der die Wahl hat, auch nicht zu sprechen. Was immer geschieht, nur die Sprache geht von mir weg, ich selbst, ich bleibe weg. Die Sprache geht. Ich bleibe, aber weg. Nicht auf dem Weg. Und mir bleibt die Sprache weg.
Nein, sie ist noch da. Ist sie etwa die ganze Zeit dagewesen, hat sie überlegt, wem sie überlegen sein könnte? Sie hat mich jetzt bemerkt und sofort angeherrscht, diese Sprache. Diese Herrenanmaßung wagt sie gegen mich, sie erhebt die Hand gegen mich, sie mag mich nicht. Sie würde gern die netten Leute auf dem Weg mögen, neben denen sie herrennt wie der Hund, der sie ist, der Gehorsam vortäuscht. In Wirklichkeit ist sie nicht nur mir, sie ist auch allen anderen ungehorsam. Sie ist für sich. Sie schreit durch die Nacht, denn man hat vergessen, neben diesem Weg Lichter anzubringen, die von nichts als Sonne gespeist werden und gar keinen Strom aus der Dose mehr brauchen, und dem Pfad einen anständigen Pfadnamen zu geben. Er hat jedoch soviele Namen, daß man mit dem Benennen nicht nachkommen würde, versuchte man es. Ich schreie hinüber, in meiner Abgeschiedenheit, über diese Gräber der Verschiedenen stapfend, denn da ich schon nebenher renne, kann ich nicht auch noch drauf achten, worauf ich trete, wen ich zertrete, ich möchte nur irgendwie dorthin, wo meine Sprache schon ist und höhnisch zu mir herübergrinst. Sie weiß ja, daß, wenn ich einmal zu leben versuchte, sie mir das schon rechtzeitig eintränken würde. Sie würde es mir zuerst eintränken, dann auch noch versalzen. Gut. Streue ich also noch Salz auf den Weg der andren, ich werfe ihn hinüber, daß ihr Eis schmilzt, Streusalz, damit der Sprache ihr sicherer Grund genommen werde. Dabei ist sie doch längst bodenlos. Eine bodenlose Frechheit von ihr! Wenn ich mich schon nicht auf sicherem Grund befinde, soll meine Sprache das auch nicht dürfen. Recht geschieht ihr! Warum ist sie nicht bei mir geblieben, im Abseits, warum hat sie sich von mir getrennt? Sie wollte mehr sehen als ich? Auf dem Hauptweg dort drüben, wo mehr Leute sind, vor allem angenehmere, die miteinander nett plaudern? Sie wollte mehr wissen als ich? Sie hat zwar je schon mehr gewußt als ich, aber es muß immer noch mehr sein. Sie wird sich durch in sich Hineinfressen noch umbringen, meine Sprache. Sie wird sich überfressen an der Wirklichkeit. Geschieht ihr recht! Ich habe sie ausgespuckt, aber sie selber spuckt nichts aus, sie ist eine gute Futterverwerterin. Meine Sprache ruft zu mir herüber, ins Abseits, sie ruft am liebsten ins Abseits, da muß sie nicht so genau zielen, das muß sie auch nicht, denn sie trifft ihr Ziel ja, indem sie nicht irgend etwas sagt, sondern mit der „Strenge des Lassenden“ spricht, wie Heidegger über Trakl sagt. Sie ruft mich an, die Sprache, das kann heute jeder, denn er hat seine Sprache in einem kleinen Gerät immer bei sich, damit er sprechen kann, wozu hätte er es denn gelernt?, sie ruft mich also dort, wo ich in der Falle stecke und schreie und strample, aber nein, es stimmt nicht, nicht meine Sprache ruft, die ist ja ebenfalls weg, meine Sprache ist mir weggeblieben, sie muß daher anrufen, sie schreit mir ins Ohr, egal aus welchem Gerät, einem Speicher oder einem Handy, einem Zellentelefon, von dort brüllt sie mir ins Ohr, daß es keinen Sinn hat, etwas auszusprechen, das tut sie schon selber, ich soll einfach sagen, was sie mir vorsagt; denn noch weniger Sinn hätte es, sich einmal auszusprechen mit einem lieben Menschen, der der Fall ist und dem man vertrauen kann, weil er gefallen ist und nicht so schnell wieder aufstehen kann, um einen zu verfolgen und ein wenig, ja, zu plaudern. Es hat keinen Sinn. Das Sagen meiner Sprache dort drüben auf dem angenehmen Weg (ich weiß, der ist angenehmer als meiner, der ja eigentlich gar kein Weg ist, aber sehen kann ich es nicht genau, ich weiß aber, daß ich dort auch gern wäre), das Sagen meiner Sprache also ist, indem es sich von mir getrennt hat, sofort ein Aussprechen geworden. Nein, keine Aussprache mit jemandem. Ein Aussprechen. Sie hört sich beim Aussprechen selbst zu, meine Sprache, sie korrigiert sich selbst, weil die Aussprache jederzeit und immer noch verbessert werden kann; ja, immer kann sie verbessert werden, sie ist sogar ausschließlich dazu da, verbessert zu werden und dann eine neue Sprachregelung zu treffen, aber auch die nur, um die Regeln sofort wieder umstoßen zu können. Das wird dann die neue Überbrückung zu einer Erlösung, ich meine natürlich Lösung. Eine Eselsbrücke. Bitte, liebe Sprache, willst du nicht zuvor wenigstens ein einziges Mal zuhören? Damit du etwas lernst, damit du die Ausspracheregeln endlich lernst … Was schreist und räsonierst du dort drüben? Tust du das, Sprache, damit ich dich wieder in Gnaden bei mir aufnehme? Ich dachte, du wolltest gar nicht mehr zu mir zurück! Du hast mit keinem einzigen Zeichen zu verstehen gegeben, daß du zu mir zurückwolltest, es wäre auch sinnlos gewesen, ich hätte das Zeichen nicht verstanden. Du wärst Sprache erst geworden, um von mir fortzukommen und mir damit mein Fortkommen zu sichern? Aber da wird nichts gesichert. Und von dir schon gar nicht, so wie ich dich kenne. Ich erkenne dich ja gar nicht wieder. Du willst freiwillig zu mir zurück? Ich nehme dich nicht mehr auf, was sagst du nun? Weg ist weg. Weg ist kein Weg. Also wenn meine Abgeschiedenheit, wenn mein ständiges Fehlen, mein ununterbrochenes Abseitssein persönlich kämen, um die Sprache zurückzuholen, damit sie, bei mir gut untergebracht, endlich daheim, zu einem schönen Laut käme, den sie ausstoßen könnte, so geschähe das ja nur, damit sie mich durch diesen Laut, dieses durchdringende, gellende Jaulen einer Sirene, in die die Luft hineinfährt, noch mehr, immer noch mehr ins Abseits hineintriebe. Durch den Rückstoß dieser Sprache, die ich selbst erzeugt habe und die mir davongerannt ist (oder habe ich sie zu diesem Zweck erzeugt? Damit sie sofort vor mir davonläuft, weil ich selbst es nicht geschafft habe, rechtzeitig vor mir selbst davonzurennen?), werde ich immer weiter in diesen abseitigen Raum hineingejagt. Meine Sprache wälzt sich bereits wohlig in ihrer Suhle, dem kleinen provisorischen Grab auf dem Weg, und sie schaut hinauf zum Grab in den Lüften, sie wälzt sich auf den Rücken, ein zutrauliches Tier, das den Menschen gefallen möchte wie jede anständige Sprache, sie wälzt sich, macht die Beine breit, wahrscheinlich um sich streicheln zu lassen, warum denn sonst. Sie ist ja süchtig nach Liebkosungen. Das hält sie davon ab, den Toten nachzuschauen, auf die ich dafür schauen muß, das bleibt dann natürlich an mir hängen. Daher hatte ich ja keine Zeit, meine Sprache im Zaum zu halten, die sich jetzt schamlos unter den Händen der Streichler wälzt. Es gibt einfach zuviele Tote, auf die ich schauen muß, das ist ein österreichischer Fachausdruck für: um die ich mich kümmern, die ich gut behandeln muß, aber dafür sind wir ja berühmt, daß wir alle immer gut behandeln. Die Welt schaut schon auf uns, nur keine Sorge. Das müssen wir nicht selber besorgen. Doch je deutlicher diese Aufforderung zum auf sie, die Toten, Schauen in mir ertönt, umso weniger kann ich auf meine Worte achten. Ich muß auf die Toten schauen, derweil die Spaziergänger die liebe gute Sprache streicheln und kraulen, was die Toten nicht lebendiger macht. Niemand hat schuld. Auch ich, zerzaust wie ich und mein Haar sind, habe keine schuld, daß die Toten tot bleiben. Ich will, daß die Sprache dort drüben endlich aufhört, sich zur Sklavin fremder Hände zu machen, auch wenn sie ihr noch so wohltun, ich will, daß sie anfangen soll, keine Forderungen zu stellen, sondern selbst eine Forderung zu werden, sich endlich zu stellen, nicht dem Liebkosen, sondern einer Forderung, zu mir zurückzukommen, denn stellen muß die Sprache sich immer, sie weiß es allerdings oft nicht und hört mir nicht zu. Sie muß sich stellen, denn die Menschen, die sie annehmen wollen, an Kindes statt, sie ist ja so lieb, wenn man sie umgekehrt auch liebhat, die Menschen also stellen sich nie, sie bestimmen, aber sie stellen sich nicht, viele von ihnen haben sogar ihren Gestellungsbefehl zur Geselligkeit sofort vernichtet, zerrissen, verbrannt, die Fahne gleich mit, so. Je mehr Leute also die Aufforderung meiner Sprache annehmen, sie am Bauch zu kratzen, etwas zu zausen, ihre Zutraulichkeit liebevoll anzunehmen, desto weiter stolpere ich davon, ich habe meine Sprache endgültig an die verloren, die sie besser behandeln, ich fliege schon fast, wo war doch gleich dieser Weg, den ich zum Nacheilen brauche? Wie komme ich wozu wohin? Wie komme ich an den Ort, wo ich mein Werkzeug auspacken, in Wirklichkeit aber gleich einpacken kann? Dort drüben schimmert etwas hell unter den Zweigen, ist das der Ort, wo meine Sprache den anderen zuerst schmeichelt, sie in Sicherheit wiegt, nur um selbst endlich einmal liebevoll gewiegt zu werden? Oder will sie gar schon wieder zubeißen? Die will immer nur beißen, bloß wissen die andren das noch nicht, ich aber kenne sie gut, sie war ja lange bei mir. Zuvor wird erst mal gezärtelt und geturtelt mit diesem scheinbar zahmen Tier, das sie ohnehin alle selber zu Hause haben, warum sollten sie sich also ein fremdes ins Haus holen? Warum also sollte diese Sprache anders sein als das, was sie schon kennen? Und wäre sie anders, dann wird es vielleicht nicht ungefährlich sein, sie zu sich zu nehmen. Vielleicht verträgt sie sich nicht mit der, die sie schon haben. Je mehr freundliche fremde Menschen, die zu leben verstehen, ihr Leben deswegen aber noch lange nicht verstehen, da ihre Streichelabsichten verfolgen, denn verfolgen müssen sie immer was, desto mehr durchschaut mein Schauen den Weg zur Sprache zurück nicht mehr. Miles and more. Wer sollte etwas durchschauen, wenn nicht das Schauen? Das Sprechen will das Schauen auch noch übernehmen? Es will sprechen, bevor es noch geschaut hat? Es wälzt sich da, wird von Händen angetappt, wird von Winden angetost, wird von Stürmen verzärtelt, vom Hören beleidigt, bis es gar nicht mehr hinhört. Na ja, dann: alles mal herhören! Wer nicht hören will, muß sprechen, ohne gehört zu werden. Fast alle werden nicht gehört, obwohl sie sprechen. Ich werde gehört, obwohl mir meine Sprache nicht gehört, obwohl ich sie kaum noch sehen kann. Man sagt ihr vieles nach. So muß sie selber nicht mehr viel sagen, auch gut. Man hört ihr nach, wie sie langsam nachspricht, während irgendwo ein roter Knopf gedrückt wird, der eine schreckliche Explosion auslöst. Es bleibt nur noch übrig zu sagen: Vater unser, der du bist. Sie kann nicht mich damit meinen, obwohl ich schließlich meiner Sprache Vater, also: Mutter bin. Ich bin der Vater meiner Muttersprache. Die Muttersprache war von Anfang an schon da, sie war in mir, aber kein Vater war da, der dazugehörig gewesen wäre. Meine Sprache war oft ungehörig, das wurde mir deutlich zu verstehen gegeben, aber ich wollte es nicht verstehen. Meine Schuld. Der Vater hat mitsamt der Muttersprache diese Kleinfamilie verlassen. Recht hatte er. Ich wäre an seiner Stelle auch nicht geblieben. Meine Muttersprache ist jetzt dem Vater nachgegangen, sie ist fort. Sie ist, wie gesagt, dort drüben. Sie hört den Leuten auf dem Weg zu. Auf dem Weg des Vaters, der zu früh gegangen ist. Jetzt weiß sie etwas, was du nicht weißt, was er nicht gewußt hat. Aber je mehr sie weiß, umso nichtssagender wird sie. Sie sagt natürlich dauernd etwas, aber sie ist nichtssagend. Und schon nimmt die Abgeschiedenheit ihren Abschied. Sie wird nicht gebraucht. Keiner sieht, daß ich ja noch drinnen bin, in der Abgeschiedenheit. Man achtet meiner nicht. Man achtet mich vielleicht schon, aber meiner achtet man nicht. Wie erreiche ich, daß all diese Worte von mir etwas sagen, das uns etwas sagen könnte? Nicht, indem ich spreche. Ich kann ja gar nicht sprechen, meine Sprache ist derzeit nämlich leider nicht zu Hause. Dort drüben sagt sie was andres, das ich ihr auch nicht aufgetragen habe, aber meinen Befehl an sie hat sie von Beginn an schon vergessen. Mir sagt sie es nicht, obwohl sie doch mir gehört. Mir sagt meine Sprache nichts, wie soll sie dann anderen etwas sagen? Sie ist aber auch nicht nichtssagend, das müssen Sie zugeben! Sie sagt umso mehr, je ferner sie mir ist, ja, erst dann traut sie sich, etwas zu sagen, das sie selber sagen will, dann traut sie sich, mir nicht zu gehorchen, sich mir zu widersetzen. Wenn man schaut, entfernt man sich von seinem Gegenstand, je länger man ihn ansieht. Wenn man spricht, fängt man ihn wieder ein, aber man kann ihn nicht behalten. Er reißt sich los und eilt der eigenen Benennung hinterher, den vielen Worten, die ich gemacht und die ich verloren habe. Der Worte sind genug gewechselt, der Wechselkurs ist unheimlich schlecht, und dann ist er nur noch: unheimlich. Ich sage etwas, und dann ist es von Anfang an schon vergessen gewesen. Das hat es angestrebt, es wollte ja fort von mir. Das Unsagbare wird jeden Tag gesagt, aber das, was ich sage, das soll nicht gesagt werden dürfen. Das ist gemein von dem Gesagten. Das ist sagenhaft gemein. Nicht einmal zu mir gehören will das Gesagte. Es will getan werden, damit man sagen kann: gesagt – getan. Ich würde mich ja zufriedengeben, wenn sie verleugnete, mir zu gehören, meine Sprache, aber zu mir gehören sollte sie schon. Wie kann ich erreichen, daß sie wenigstens ein bißchen an mir hängt? An den andren bleibt ja nichts hängen, also biete ich mich ihr an. Komm zurück! Kommen Sie zurück, bitte! Aber nein. Sie hört dort drüben auf dem Pfad Geheimnisse, die ich nicht wissen soll, meine Sprache, und sie sagt sie weiter, diese Geheimnisse, andren, die sie nicht hören wollen. Ich würde schon wollen, es stünde mir auch zu, ja, auch gut zu Gesicht, meinetwegen, aber sie bleibt nicht stehen, und sprechen zu mir, das tut sie auch nicht. Sie ist im Leeren, das sich gerade dadurch auszeichnet und von mir unterscheidet, daß sich sehr viele dort befinden. Das Leere ist der Weg. Ich bin sogar abseits der Leere. Ich habe den Weg verlassen. Ich habe immer nur nachgesagt. Man hat mir vieles nachgesagt, aber das stimmt fast alles nicht. Ich habe selber nur nachgesagt, und ich behaupte: das ist jetzt das eigentliche Sagen. Wie gesagt – einfach sagenhaft! Soviel gesagt ist schon lange nicht worden. Man kommt mit dem Zuhören gar nicht mehr nach, obwohl man zuhören muß, um etwas zu können. In dieser Hinsicht, die in Wirklichkeit ein Wegschauen ist, auch ein Wegschauen von mir selbst, kann man mir aber nichts nachsagen, da gibts nichts, das gibt nichts her. Ich schaue dem Leben immer nur nach, meine Sprache zeigt mir den Rücken, damit sie fremden Leuten den Bauch zum Liebhaben hinhalten kann, schamlos, mir zeigt sie den Rücken, wenn überhaupt irgend etwas. Zu oft gibt sie mir kein Zeichen und sagt auch nichts. Manchmal sehe ich sie dort drüben gar nicht mehr, und jetzt kann ich nicht einmal sagen „wie gesagt“, denn ich habe es zwar schon öfter gesagt, aber ich kann es jetzt nicht mehr sagen, mir fehlen die Worte. Manchmal sehe ich ihren Rücken oder die Unterseite ihrer Füße, mit denen sie nicht richtig gehen können, die Worte, aber schneller als ich schon lange und immer noch. Was mache ich da? Hat sie sich darum in einigem Abstand von mir hingelegt, die liebe Sprache? So wird sie natürlich immer schneller sein als ich, aufspringen und wegrennen, wenn ich von meiner Abseitsstelle zu ihr hinübergehe, um sie zu holen. Ich weiß es nicht, warum ich sie holen sollte. Damit sie nicht mich holt? Vielleicht weiß sie es, die mir davongelaufen ist? Die mir nicht folgt? Die nun dem Schauen und Sagen der andren folgt, und die kann sie nun wirklich nicht mit mir verwechseln. Die sind anders, weil sie die anderen sind. Aus keinem anderen Grund, als daß sie die anderen sind. Das genügt meinem Sprechen schon. Hauptsache, ich tue es nicht: sprechen. Die anderen, immer die anderen, damit ich es nicht bin, der sie gehört, die süße Sprache. Ich würde sie ja auch so gern streicheln, wie die anderen drüben, wenn ich sie nur erwischen könnte. Aber sie ist ja dort drüben, damit ich sie nicht erwischen kann.
Wann wird sie sich still davonmachen? Wann wird sich etwas davonmachen, damit Stille ist? Je mehr die Sprache sich dort drüben davonmacht, umso lauter hört man sie. Sie ist in aller Munde, nur in meinem Mund ist sie nicht. Ich bin umnachtet. Ich bin nicht ohnmächtig, aber ich bin umnachtet. Ich bin übernächtigt davon, meiner Sprache nachzuschauen wie ein Leuchtturm aufs Meer, der jemandem heimleuchten soll und daher selber erhellt worden ist, der im sich Drehen immer etwas anderes aus dem Dunkel herausschält, das aber ohnehin da ist, ob man es nun erhellt oder nicht, es ist ein Leuchtturm, der keinem hilft, auch wenn derjenige sich das noch so sehr wünscht, um nicht im Wasser sterben zu müssen. Je genauer ich sie auszumachen versuche, umso eigensinniger erlischt sie nicht, die Sprache. Ich mache diese Sprachflamme jetzt mechanisch aus, ich schalte auf Sparflamme, aber je mehr ich mich über sie zu stülpen versuche, ein Ersticker an einem langen Stab, mit dem in meiner Kindheit die Kerzen in der Kirche ausgelöscht wurden, je mehr ich diese Flamme zu ersticken suche, umso mehr Luft scheint sie zu haben. Umso lauter schreit sie, sich wälzend unter Tausenden von Händen, die ihr guttun, was ich leider nie getan habe, ich weiß ja selber nicht, was mir guttun würde, also sie schreit jetzt, damit sie von mir fortbleiben kann. Sie schreit die andren an, damit die in ihr Horn stoßen und schreien wie sie, damit es lauter wird. Sie schreit, daß ich ihr nicht zu nahe kommen soll. Es soll überhaupt keiner einem andren zu nahe kommen. Und das Gesagte soll dem, was man sagen will, auch nicht zu nahe kommen. Man soll der eigenen Sprache nicht zu nahetreten, das ist ein Affront, sie ist glatt imstande, sich selbst etwas nachzusprechen, gellend laut, damit man nicht hört, daß ihr das, was sie sagt, vorher vorgesprochen wurde. Sie macht mir sogar Versprechungen, damit ich wegbleibe von ihr. Sie verspricht mir alles, wenn ich ihr nur nicht nahekomme. Millionen dürfen ihr nahekommen, nur ich nicht! Dabei ist sie meine! Wie finden Sie das? Ich kann Ihnen gar nicht sagen, wie ich das finde. Diese Sprache hat ihren Anfang wohl vergessen, anders kann ich es mir nicht erklären. Sie hat einst bei mir klein angefangen. Nein, wie die groß geworden ist, gar nicht zum Sagen! So erkenne ich sie ja gar nicht. Ich habe sie noch gekannt, als sie soo klein gewesen ist. Als es so still gewesen ist, als die Sprache noch mein Kind war. Jetzt ist sie auf einmal riesig geworden. Das ist nicht mehr mein Kind. Das Kind ist nicht erwachsen geworden, dafür aber groß, es weiß nicht, daß es mir noch nicht entwachsen ist, aber wach ist es immerhin. Es ist so wach, daß es sich selbst mit seinem Schreien übertönt, und auch jeden anderen, der lauter schreit als sie. Dann schraubt sie sich in unglaubliche Höhen. Glauben Sie mir, das wollen Sie gar nicht wirklich hören! Ich bin nicht stolz auf dieses Kind, glauben Sie mir auch das, bitte! Ich habe an seinem Anfang gewollt, daß es so leise bleibt wie damals, als es noch sprachlos war. Ich will auch jetzt nicht, daß es über etwas hinwegfegt wie ein Sturm, daß es andre dazu bringt, noch lauter zu brüllen und die Arme hochzureißen und mit harten Gegenständen zu werfen, die meine Sprache gar nicht mehr fassen und fangen kann, sie ist ja, auch meine Schuld, immer so unsportlich gewesen. Sie fängt nicht. Sie wirft zwar, aber fangen kann sie nicht. Ich bleibe in ihr gefangen, auch wenn sie weg ist. Ich bin die Gefangene meiner Sprache, die mein Gefängniswärter ist. Komisch – sie paßt ja gar nicht auf mich auf! Weil sie meiner so sicher ist? Weil sie so sicher ist, daß ich nicht wegrenne, glaubt sie deshalb, sie kann selber von mir fort? Da kommt einer, der schon gestorben ist, und der spricht zu mir, obwohl das für ihn nicht vorgesehen ist. Er darf das, viele Tote sprechen jetzt mit ihren erstickten Stimmen, jetzt trauen sie sich das, weil meine eigene Sprache nicht auf mich aufpaßt. Weil sie weiß, daß das nicht nötig ist. Wenn sie mir auch wegrennen mag, ich komme ihr nicht abhanden. Ich bin ihr zu Handen, aber dafür ist sie mir abhanden gekommen. Ich aber bleibe. Was aber bleibt, stiften nicht die Dichter. Was bleibt, ist fort. Der Höhenflug wurde gestrichen. Es ist nichts und niemand eingetroffen. Und wenn doch, wider jede Vernunft, etwas, das gar nicht angekommen ist, doch ein wenig bleiben möchte, dann ist dafür das, was bleibt, das Flüchtigste, die Sprache, verschwunden. Sie hat auf ein neues Stellenangebot geantwortet. Was bleiben soll, ist immer fort. Es ist jedenfalls nicht da. Was bleibt einem also übrig.
Elfriede Jelinek – Prose
Auszug von Die Klavierspielerin
(Seite 7–8 und 108–110)
Die Klavierlehrerin Erika Kohut stürzt wie ein Wirbelsturm in die Wohnung, die sie mit ihrer Mutter teilt. Die Mutter nennt Erika gern ihren kleinen Wirbelwind, denn das Kind bewegt sich manchmal extrem geschwind. Es trachtet danach, der Mutter zu entkommen. Erika geht auf das Ende der Dreißig zu. Die Mutter könnte, was ihr Alter betrifft, leicht Erikas Großmutter sein. Nach vielen harten Ehejahren erst kam Erika damals auf die Welt. Sofort gab der Vater den Stab an seine Tochter weiter und trat ab. Erika trat auf, der Vater ab. Heute ist Erika flink durch Not geworden. Einem Schwarm herbstlicher Blätter gleich, schießt sie durch die Wohnungstür und bemüht sich, in ihr Zimmer zu gelangen, ohne gesehen zu werden. Doch da steht schon die Mama groß davor und stellt Erika. Zur Rede und an die Wand, Inquisitor und Erschießungskommando in einer Person, in Staat und Familie einstimmig als Mutter anerkannt. Die Mutter forscht, weshalb Erika erst jetzt, so spät, nach Hause finde? Der letzte Schüler ist bereits vor drei Stunden heimgegangen, von Erika mit Hohn überhäuft. Du glaubst wohl, ich erfahre nicht, wo du gewesen bist, Erika. Ein Kind steht seiner Mutter unaufgefordert Antwort, die ihm jedoch nicht geglaubt wird, weil das Kind gern lügt. Die Mutter wartet noch, aber nur so lange, bis sie eins zwei drei gezählt hat.
Schon bei zwei meldet sich die Tochter mit einer von der Wahrheit stark abweichenden Antwort. Die notenerfüllte Aktentasche wird ihr nun entrissen, und gleich schaut der Mutter die bittere Antwort auf alle Fragen daraus entgegen. Vier Bände Beethovensonaten teilen sich indigniert den kargen Raum mit einem neuen Kleid, dem man ansieht, daß es eben erst gekauft worden ist. Die Mutter wütet sogleich gegen das Gewand. Im Geschäft, vorhin noch, hat das Kleid, durchbohrt von seinem Haken, so verlockend ausgesehen, bunt und geschmeidig, jetzt liegt es als schlaffer Lappen da und wird von den Blicken der Mutter durchbohrt. Das Kleidergeld war für die Sparkasse bestimmt! Jetzt ist es vorzeitig verbraucht. Man hätte dieses Kleid jederzeit in Gestalt eines Eintrags ins Sparbuch der Bausparkassen der österr. Sparkassen vor Augen haben können, scheute man den Weg zum Wäschekasten nicht, wo das Sparbuch hinter einem Stapel Leintücher hervorlugt. Heute hat es aber einen Ausflug gemacht, eine Abhebung wurde getätigt, das Resultat sieht man jetzt: jedesmal müßte Erika dieses Kleid anziehen, wenn man wissen will, wo das schöne Geld verblieben ist. Es schreit die Mutter: Du hast dir damit späteren Lohn verscherzt! Später hätten wir eine neue Wohnung gehabt, doch da du nicht warten konntest, hast du jetzt nur einen Fetzen, der bald unmodern sein wird. Die Mutter will alles später. Nichts will sie sofort. Doch das Kind will sie immer, und sie will immer wissen, wo man das Kind notfalls erreichen kann, wenn der Mama ein Herzinfarkt droht. Die Mutter will in der Zeit sparen, um später genießen zu können. Und da kauft Erika sich ausgerechnet ein Kleid!, beinahe noch vergänglicher als ein Tupfer Mayonnaise auf einem Fischbrötchen. Dieses Kleid wird nicht schon nächstes Jahr, sondern bereits nächsten Monat außerhalb jeglicher Mode stehen. Geld kommt nie aus der Mode.
Es wird eine gemeinsame große Eigentumswohnung angespart. Die Mierwohnung, in der sie jetzt noch hocken, ist bereits so angejahrt, daß man sie nur noch wegwerfen kann. Sie werden sich vorher gemeinsam die Einbauschränke und sogar die Lage der Trennwände aussuchen können, denn es ist ein ganz neues Bausystem, das auf ihre neue Wohnung angewandt wird. Alles wird genau nach persönlichen Angaben ausgeführt werden. Wer zahlt, bestimmt. Die Mutter, die nur eine winzige Rente hat, bestimmt, was Erika bezahlt. In dieser nagelneuen Wohnung, gebaut nach der Methode der Zukunft, wird jeder ein eigenes Reich bekommen, Erika hier, die Mutter dort, beide Reiche säuberlich voneinander getrennt. Doch ein gemeinsames Wohnzimmer wird es geben, wo man sich trifft. Wenn man will. Doch Mutter und Kind wollen naturgemäß immer, weil sie zusammengehören. Schon hier, in diesem Schweinestall, der langsam verfällt, hat Erika ein eigenes Reich, wo sie schaltet und verwaltet wird. Es ist nur ein provisorisches Reich, denn die Mutter hat jederzeit freien Zutritt. Die Tür von Erikas Zimmer hat kein Schloß, and kein Kind hat Geheimnisse.
/—/
Erika räumt Dinge von einem Ende des Raumes in das andere und gleich wieder zurück; sie blickt mit Betonung auf die Uhr und gibt ein unsichtbares Signal von ihrem hohen Mast, anzeigend, wie müde sie ist nach ihrem harten Arbeitstag, an dem Kunst dilettantisch mißbraucht wurde, um Elternehrgeiz zu befriedigen.
Klemmer steht da und schaut sie an.
Erika will kein Schweigen entstehen lassen und sagt eine Alltäglichkeit. Kunst ist für Erika Alltag, weil sie sich von der Kunst ernähren läßt. Um wieviel leichter ist es dem Künstler, spricht die Frau, Gefühl oder Leidenschaft aus sich hervorzuschleudern. Die Wendung zum Dramatischen, die Sie so schätzen, Klemmer, bedeutet doch, daß der Künstler zu Scheinmitteln greift, die echten Mittel vernachlässigend. Sie spricht, damit kein Schweigen ausbricht. Ich als Lehrerin bin für die undramatische Kunst, Schumann zum Beispiel, das Drama ist immer leichter! Gefühle und Leidenschaften sind immer nur Ersatz, Surrogat für das Durchgeistigte. Nach einem Erdbeben, einem brüllenden Tosen, in wütendem Sturm über sie herfallend, sehnt sich die Lehrerin. Der wilde Klemmer bohrt seinen Kopf vor Zorn fast in das Gemäuer hinein, die Klarinettenklasse daneben, die et neuerdings als Zweitinstrument-Inhaber zweimal in der Woche frequentiert, wäre gewiß erstaunt, tauchte auf einmal der erboste Klemmerkopf neben Beethovens Sterbemaske aus der Wand heraus. Diese Erika, diese Erika fühlt nicht, daß er in Wahrheit nur von ihr redet, und natürlich von sich selbst! Er bringt sich und Erika in einen sinnlichen Zusammenhang und verdrängt damit den Geist, diesen Feind der Sinne, diesen Urfeind des Fleisches. Sie glaubt, et meint Schubert, dabei meint er nur sich, wie er immer nur sich zu meinen pflegt, wenn er spricht.
Er entbietet Erika plötzlich das Duwort, sie rät ihm, bleiben Sie doch sachlich. Ihr Mund verzieht sich ohne ihr Wollen und Zutun zu einer runzligen Rosette, sie hat ihn nicht mehr in der Gewalt. Was er sagt, dieser Mund, hat sie zwar in der Gewalt, nicht aber wie er sich nach außen hin präsentiert. Sie bekommt eine Gänsehaut übergezogen, überall.
Klemmer erschrickt vor sich selbst, er suhlt sich wohlig grunzend in der warmgefüllten Wanne seiner Gedanken und Worte. Auf das Klavier wirft er sich, wobei er sich gefällt. Er spielt in stark überhöhtem Tempo eine längere Phrase vor, die er zufällig auswendig gelernt hat. Demonstrieren will er etwas an der Phrase, es fragt sich, was. Erika Kohut ist der leisen Ablenkung froh, sie wirft sich dem Schüler entgegen, um den D-Zug aufzuhalten, ehe er noch völlig in Fahrt übergegangen ist. Sie spielen das viel zu rasch und auch zu laut, Herr Klemmer, und beweisen damit nur, was das Fehlen jeglichen Geistes in der Interpretation für Lücken zu reißen imstande ist.
Der Mann katapultiert sich rücklings in einen Sessel hinein. Unter Hochdampf steht er wie ein Rennpferd, das schon viele Siege heimgebracht hat. Er fordert, um für Siege entschädigt zu werden und Niederlagen vorzubeugen, kostbare Behandlung und sorgsamste Pflege, mindestens wie ein zwölfteiliges Silber-service.
Erika will nach Hause. Erika will nach Hause. Erika will nach Hause. Sie gibt einen guten Rat: gehen Sie in Wien einfach herum und atmen Sie tief ein. Anschließend spielen Sie Schubert, diesmal aber richtig!
Auszug von Elfriede Jelinek: Die Klavierspielerin
Copyright © 1983 by Rowohlt Verlag GmbH,
Reinbek bei Hamburg
ISBN 3 499 15812 4
Die Extrakte werden von Die Schwedische Akademie, gewählt.
Elfriede Jelinek – Prose
Extrait de La Pianiste
(Page 1–3 und 104–105)
Erika Kohut, professeur de piano, entre en trombe dans l’appartement qu’elle partage avec sa mère. La mère aime appeler Erika son petit ouragan, l’enfant, en effet, se déplace parfois avec une vélocité extrême. Elle cherche à échapper à sa mère. Erika approche de la quarantaine. La mère pourrait aisément, vu son âge, être sa grand’mère. Erika n’était venue au monde qu’après bien des années d’une vie conjugale difficile. Aussitôt le père avait transmis le flambeau à sa fille et quitté la scène. Erika apparut, le père disparut. Aujourd’hui Erika est rapide par nécessité. Comme un tourbillon de feuilles d’automne elle franchit la porte d’entrée et s’efforce de gagner sa chambre sans être vue. Mais déjà la maman se dresse devant, de toute sa taille, et l’accule. A s’expliquer. Dos au mur. Inquisiteur et peloton d’exécution en une seule personne qu’Etat et famille unanimes reconnaissent comme la mère. La mère enquête : pour quelles raisons Erika ne rentre-t-elle que maintenant, si tard, à la maison ? Voici trois heures que son dernier élève s’en est allé, croulant sous ses sarcasmes. Tu crois peut-être que je ne découvrirai pas où tu as été, Erika ? Un enfant doit spontanément rendre des comptes à sa mère, qui toutefois n’y croira pas, car l’enfant aime bien mentir. La mère attend encore, mais juste le temps de compter jusqu’à trois.
Un, deux… à deux déjà la fille se manifeste par une réponse qui diverge fort de la vérité. A l’instant même sa vieille serviette bourrée de partitions lui est arrachée et l’amère réponse à toutes les questions saute aussitôt aux yeux de la maman. Quatre volumes de sonates de Beethoven et une robe – une de plus – qu’à l’évidence on vient d’acheter, se partagent indignées l’espace exigu. Sur-le-champ la mère s’emporte contre le vêtement. Ce qui tout à l’heure au magasin avait l’air si séduisant, si pimpant, si soyeux, transpercé par le crochet du cintre, n’est plus qu’un chiffon frippé que la mère transperce du regard. L’argent de cette robe était destiné à la Caisse d’épargne : Le voici dépensé avant terme. Dire qu’à tout moment on aurait pu contempler cette robe, sous forme de dépôt, sur le livret du plan épargne-logement de la Caisse d’épargne autrichienne, à condition d’avoir le courage d’aller jusqu’à l’armoire à linge où, caché derrière une pile de draps, le livret pointe le bout du nez. Mais aujourd’hui il a fait une virée, un retrait a été effectué, et voilà le résultat : chaque fois qu’on voudra savoir où tout ce bon argent est passé, il faudra qu’Erika enfile cette robe. Et la mère de crier : Tu aurais été récompensée plus tard, tu as tout gâché par ta faute ! Plus tard nous aurions eu un nouvel appartement, mais tu n’as pas été capable d’attendre, et tout ce qui te reste, c’est cette loque qui sera vite démodée. La mère veut tout pour plus tard. Rien sur le champ. Sauf l’enfant qu’elle veut à tout instant et qu’à tout instant elle veut savoir où joindre, en cas d’urgence ; maman pourrait avoir une crise cardiaque. La mère veut faire des économies maintenant, afin de pouvoir en jouir plus tard. Et voilà qu’Erika ne trouve rien de mieux que de s’acheter une robe ! Robe plus périssable encore qu’un filet de mayonnaise sur un canapé au poisson. L’année prochaine, non, dès le mois prochain, elle sera complètement démodée. L’argent, lui, ne se démode jamais.
Le but de leurs économies est d’acheter ensemble un grand appartement. L’appartement en location où elles croupissent encore pour le moment est si vétuste qu’il est tout juste bon à balancer. Auparavant elles auront tout loisir de choisir ensemble les armoires intégrées et même l’emplacement des cloisons, car leur nouveau logement sera construit selon un procédé révolutionnaire. Tout sera strictement exécuté d’après leurs indications. Qui paie, décide. La mère, avec sa minuscule retraite, décide, Erika paie. Dans cet appartement flambant neuf, bâti selon la technique de l’avenir, chacune aura son royaume, Erika ici, la mère là, deux royaumes soigneusement séparés. Mais il y aura quand même un salon commun, où l’on pourra se rencontrer. Si on veut. Et mère et enfant veulent toujours – en vertu de lois naturelles, car toutes deux font la paire. Ici déjà, dans cette porcherie qui s’écroule peu à peu, Erika a son propre royaume où elle règne sans partage, sous tutelle. Ce n’est qu’un royaume provisoire, car à tout instant la mère y a ses entrées. Aucune serrure à la porte d’Erika, aucun enfant n’a de secret.
/—/
Erika déplace des objets d’un bout de la pièce à l’autre et les rapporte aussitôt à leur place initiale ; elle regarde ostensiblement sa montre et du haut de son sémaphore émet un signal invisible indiquant sa fatigue après une dure journée de travail qui vit l’art profané par des dilettantes pour la satisfaction de parents ambitieux.
Klernmer, immobile, la regarde.
Erika ne veut pas que le silence s’installe et dit une banalité. L’art c’est son pain quotidien, car c’est l’art qui la nourrit. Comme il est plus facile à l’artiste, dit la femme, de catapulter hors de soi sentiments ou passions. Ce tour dramatique que vous prisez tant, Klemmer, signifie tout de même que l’artiste recourt à des artifices, délaissant les véritables moyens. Elle parle pour éviter que le silence n’éclate. Moi, en tant que professeur, je défends un art non dramatique. Schumann, par exemple. Le drame est toujours plus facile ! Sentiments et passions ne sont jamais que des succédanés, des substituts de la cérébralité. Un tremblement de terre, un raz-de-marée où s’abattraient sur elle des éléments déchaînés, voici à quoi aspire le professeur. De colère le fougueux Klemmer défoncerait presque le mur avec sa tête ; la classe de clarinette voisine que depuis peu il fréquente deux fois par semaine en tant que propriétaire d’un second instrument serait à coup sûr bien surprise de voir surgir du mur la tête furibonde de Klemmer à côté du masque mortuaire de Beethoven. Erika, cette Erika ne sent-elle donc pas qu’en vérité il ne parle que d’elle – et de lui naturellement ! Il établit entre eux un rapport sensuel, refoulant ainsi l’esprit, cet ennemi des sens, cet ennemi primordial de la chair. Elle croit qu’il pense à Schubert mais il ne pense qu’à lui-même, comme il ne pense jamais qu’à lui lorsqu’il ouvre la bouche.
Il propose soudain à Erika de passer au tutoiement, tenez-vous en aux faits, lui conseille-t-elle. Sa bouche se fronce à son insu en une rosace ridée, elle ne la contrôle plus. Elle contrôle bien ce que dit cette bouche, mais non l’image qu’elle donne à l’extérieur. La chair de poule la gagne, partout.
Klemmer s’étonne de sa propre hardiesse, il se vautre en grognant d’aise dans l’auge tiède de ses pensées et de ses paroles. Il se jette sur le piano, et la pose lui plaît. Joue dans un tempo trop rapide une assez longue phrase qu’il vient par hasard d’apprendre par coeur. Et par laquelle il veut démontrer quelque chose, reste à savoir quoi. Erika Kohut n’est pas mécontente de cette petite diversion, elle se jette en travers de la voie pour arrêter le rapide avant qu’il ne soit lancé à pleine vitesse. Vous jouez beaucoup trop vite et beaucoup trop fort, M. Klemmer, et ne prouvez qu’une chose : l’absence totale d’esprit dans l’interprétation peut provoquer d’immenses dégâts.
L’homme se propulse à reculons vers un fauteuil et s’y laisse tomber. Sous pression comme un cheval de course qui a déjà remporté maintes victoires. Et qui exige en récompense de ses victoires et pour prévenir une défaite, un traitement au moins aussi coûteux et des soins au moins aussi attentifs qu’un service en argent de douze pièces. Erika veut rentrer à la maison. Erika veut rentrer à la maison. Erika veut rentrer à la maison. Elle donne un bon conseil : promenez-vous donc simplement dans Vienne et respirez profondément. Ensuite vous jouerez Schubert, mais cette fois correctement !
Titre original : Die Klavierspielerin
Traduit de l’allemand par Y. Hoffmann et M. Litaize
© Rowohlt Verlag GmbH, Reinbeck, 1983
© Éditions Jacqueline Chambon, 1988, pour la traduction française
© Èditions du Seuil, mars 2002, pour la présente édition
ISBN 2-02-050872-9
Excerpts selected by the Nobel Library of the Swedish Academy.
Elfriede Jelinek – Nobelföreläsning
English
Swedish
French
German
Avsides
Är skrivande gåvan att smyga sig på, att anpassa sig till verkligheten? Man skulle ju gärna vilja anpassa sig, men vad sker då med mig? Vad sker med dem som verkligen inte känner verkligheten? Den är till den grad hoptovad. Ingen kam som kunde reda ut den. Författarna kammar igenom och samlar förtvivlat sitt hår till en frisyr, som de sedan omedelbart plågas av om nätterna. Någonting stämmer inte längre med utseendet. Från sitt drömläge kan det vackert upptornade håret åter fördrivas, men det låter sig ändå inte tämjas. Eller det har sjunkit ihop igen och hänger nu som en slöja framför ett ansikte, när det äntligen nödtorftigt kunde betvingas. Eller ofrivilligt står på ända av förskräckelse för det som oavbrutet sker. Det går helt enkelt inte att få ordning på det. Det vill inte. Hur ofta man än drar genom det med kammen, som saknar några tänder – det vill helt enkelt inte. Någonting stämmer nu ännu mindre. Det skrivna, det som handlar om det som hänt, rinner bort mellan fingrarna, liksom tiden, och inte bara den tid under vilken det skrevs, under vilken det inte levdes. Ingen har förlorat någonting när det inte har levts. Inte den levande och inte den dödade tiden, och rakt inte den döde. Tiden har, medan man ännu skrev, trängt in i andra diktares verk. Eftersom den är tiden, kan den allt på en gång: tränga in i ens eget arbete och samtidigt i andras, dra in i andras rufsiga frisyrer som en frisk, om än elak vind, vilken plötsligt och oväntat har lyft från verkligheten. Om någonting en gång har rest sig, lägger det sig kanske inte så snabbt igen. Vredesvinden blåser och för med sig allt. Och den för bort allt, vart som helst, men aldrig mer tillbaka in i denna verklighet, som ju skall återges, åt alla håll, bara inte dit. Verkligheten är det som rusar in under håret, under kjolarna, just den: för bort, in i någonting annat. Hur skall författaren känna verkligheten, när det är den som drar in i honom och för bort honom, alltid avsides. Därifrån ser han å ena sidan bättre, å andra sidan kan han själv inte stanna på verklighetens väg. Han har ingen plats där. Hans plats är alltid utanför. Bara vad han säger utifrån kan uppfattas, just för att han talar dubbelbottnat. Och där finns också redan två passande, två riktiga, som påminner om att ingenting händer, två, som uttolkar det i olika riktningar, urholkar det ända in på den otillräckliga grund, som för länge sedan har rasat liksom kammens utryckta tänder. Antingen eller. Sant eller falskt. Detta måste ju hända förr eller senare, eftersom bottnen som byggnadsgrund var ytterst otillräcklig. Hur skulle man också kunna bygga på ett bottenlöst hål? Men det otillräckliga som hamnar i författarnas blickfält räcker trots det alltjämt till för någonting som de också skulle kunna lämna därhän. De skulle kunna lämna det därhän, och de lämnar det också därhän. De utplånar det inte. De betraktar det bara med sina oklara ögon, men genom denna oklara blick blir det inte godtyckligt. Blicken träffar exakt. Det som träffas av denna blick anser alltjämt i hopsjunkandet, trots att det knappt iakttogs, trots att det ännu inte ens utsatts för offentlighetens skarpblick, det träffade uttrycker aldrig att det också hade kunnat vara någonting annat, innan det föll offer för denna enda beskrivning. Det utsäger just det som vore bättre att lämnas osagt (för att man hade kunnat säga det bättre?), vad som alltid måste förbli oklart och bottenlöst. Alltför många har redan sjunkit ner till midjan i det. Det är drivsand, men den driver ingenting. Det är bottenlöst, men inte utan botten. Det är godtyckligt, men inte omtyckt.
Utanförskapet tjänar livet, som inte äger rum just där, annars vore vi alla ju inte mitt i det, fullt ut, i ett fullt människoliv, och det tjänar iakttagelsen av livet, som alltid äger rum någon annanstans. Där man inte är. Varför håna någon för att han inte hittar tillbaka på resans, livets, livsresans väg, när den har burit honom bort – och detta att bäras bort är inte att bäras lika med någon annan, men inte heller att bäras vidare -, helt enkelt tillfälligt burit honom, som dammet på skorna, vilket obönhörligt förföljs av hemmafrun, om än något mindre obönhörligt än främlingen förföljs av de infödda. Vad är det för damm? Är det radioaktivt eller aktivt i sig, helt enkelt så, jag frågar bara, eftersom det lämnar efter sig detta egendomliga ljusspår på vägen? Är det, som går jämsides med och aldrig mer möter den skrivande, vägen, eller är den skrivande, den som går jämsides med den, avsides? Skild är han ännu inte, men i avskiljandet befinner han sig i alla fall. Därifrån ser han dem som är skilda från honom, men också från varandra, i deras mångfald, för att framställa dem i deras enfald, för att forma dem, ty formen är det viktigaste, därifrån ser han dem alltså bättre. Men också detta får han sig påskrivet, alltså är det spåret av denna skrift och inte lysämnespartiklar som markerar skrivandets väg? I varje fall är det en markering, som samtidigt visar och åter döljer spåret som lagts av honom själv, därefter omsorgsfullt sopar bort det igen. Man har inte varit där. Men man vet ändå vad som händer. En TV-skärm babblar, från blodsmetade ansikten förvridna av smärta, från skrattande sminkade, redan före sminket artificiellt svällande munnar eller andra, som har svarat rätt på en fråga i frågeleken, eller födda munmänniskor, kvinnor som ingenting har att säga till om, som har stigit upp och tagit av sig jackan, för att hålla fram för kameran sina nyhärdade bröst, som tidigare varit stålhärdade och tillhört männen. Till det en mängd strupar, ur vilka det sjunger som dålig andedräkt, bara ljudligare. Det är detta som skulle kunna ses på vägen om man alltjämt befann sig på den. Man går ur vägen för vägen. Kanske ser man den på avstånd, där man förblir ensam, gärna dessutom, för vägen vill man se men inte gå. Har denna stig nu givit ett ljud ifrån sig? Vill den dessutom väcka uppmärksamhet genom ljud, inte bara genom ljus, skrikiga människor, skrikig belysning. Är vägen som man inte kan gå rädd för att inte bli gången, när ändå så många synder blir begångna, ständigt, tortyr, brott, stöld, grovt tvång, nödtvungen hårdhet vid framställningen av betydande världsöden? För vägen är det likgiltigt. Den bär allting, i hållfasthet, om än ogrundad. Utan grund. På förlorad mark. På mig står, som sagt, håret på ända, och inget fixativ som skulle kunna tvinga det att lägga sig. Och ingen hållfasthet i mig. Inte på mig, inte i mig. När man befinner sig offside måste man alltid vara beredd att springa ett stycke och ett stycke till åt sidan, till tomrummet som ligger strax intill offside. Och offside har också genast medfört sin offsidefälla som när som helst är redo, den gapar för att locka en ännu längre bort. Bortlockande är ett inlockande. Jag skulle inte nu vilja förlora ur sikte den väg som jag inte befinner mig på. Jag skulle dock vilja beskriva den ordentligt och framför allt rätt och exakt. När jag ändå betraktar den skall det också medföra någonting. Men den här vägen besparar mig ingenting. Den lämnar mig ingenting. Vad återstår alltså för mig? Också vägen är stängd för mig, jag kan ju knappast gå min väg. Jag är ur vägen, genom att jag inte går vägen. Och även där skulle jag för säkerhets skull vilja ha skydd för min egen osäkerhet, men även för osäkerheten hos marken som jag står på. För säkerhets skull, inte för att skydda mig, går mitt språk bredvid mig och kontrollerar att jag också gör en riktig, att jag också gör en riktigt felaktig beskrivning av verkligheten, ty den måste alltid beskrivas fel, den kan inte annat, men så fel att var och en som läser eller hör den genast märker dess felaktighet. Den ljuger ju! Och Språket, den hunden, som skall beskydda mig, det är ju därför jag har den, den nafsar nu efter mig. Mitt skydd vill bita mig. Mitt enda skydd mot att beskrivas, språket, som tvärtom är där för att beskriva någonting annat, som inte är jag – därför skriver jag ju på så mycket papper -, mitt enda skydd vänder sig alltså mot mig. Kanske har jag det över huvudtaget bara för att det, genom att låtsas skydda mig, skall störta sig över mig. Därför att jag har sökt skydd i skrivandet vänder sig språket, detta varande på väg, som i rörelsen, i talet, tycktes mig vara en säker tillflykt, mot mig. Inte så underligt. Jag misstrodde det ju genast. Vad är det för en maskering, som är till för att man inte blir osynlig, utan allt tydligare?
Språket hamnar ju av misstag ibland på vägen, men det går inte ur vägen. Det är ingen godtycklig process att tala med språket, det är en oavsiktligt godtycklig process, vare sig man vill eller inte. Språket vet vad det vill. Det är väl bra, jag vet det nämligen inte, och jag vet inte namnen. Pratet, pratandet över huvud taget fortsätter nu att prata där borta, ty det är alltid ett fortsatt prat, utan början och slut, men det är inget talande. Det pratar alltså där borta, där de andra alltid uppehåller sig, därför att de inte vill uppehållas, de är mycket upptagna. Där borta bara de. Inte jag. Bara språket, som ibland fjärmar sig från mig, till människorna, inte till de andra människorna, utan till de verkliga, äkta, till den andra sidan av den väl skyltade vägen (vem kan villa bort sig här?), förföljer dem som en kamera vid varje rörelse, så att åtminstone det, språket, får veta hur och vad livet är, eftersom det sedan inte är just detta, och allting måste därefter också beskrivas just sådant det inte är. Låt oss prata om att vi än en gång borde gå på hälsokontroll. Men plötsligt talar vi mycket strängt, som någon som också fritt kan välja att inte tala. Vad som än sker, bara språket tar vägen bort från mig, jag själv, jag blir borta. Språket går. Jag stannar, men borta. Inte på vägen. Och för mig blir språket borta.
Nej, det är ännu kvar. Har det kanske varit där hela tiden, har det överlagt vem det kunde vara överlägset? Det har märkt mig nu och genast tillrättavisat mig barskt, detta språk. Denna herrförmätenhet vågar ge sig på mig, höjer handen mot mig, den tycker inte om mig. Den skulle gärna vilja tycka om de trevliga människorna på vägen, bredvid vilka den springer som den hund den är och låtsas vara lydig. I själva verket är den olydig inte bara mot mig, den är det också mot alla andra. Den är för sig. Den tjuter natten igenom, för att man har glömt att vid den här vägen sätta upp belysning, som matas med ingenting annat än sol och inte längre behöver någon ström ur dosan, och att ge stigen ett hederligt stignamn. Den har ändå så många namn, att man inte skulle hinna med att benämna dem om man försökte det. Jag ropar dit över, i min avskildhet, medan jag kliver över de avlidnas gravar, ty eftersom jag redan springer vid sidan av kan jag inte dessutom ge akt på var jag trampar, vem jag trampar sönder, jag skulle bara på något sätt vilja dit där mitt språk redan är och hånfullt flinar mot mig. Det vet ju, att om jag en gång försökte leva, skulle det vid lämpligt tillfälle låta mig få sota för det. Det skulle först låta mig få sota för det, sedan dessutom strö salt i såren. Bra. Må jag alltså också strö salt på de andras väg, jag täcker över den, så att språkets is smälter, strösalt, så att det berövas sin säkra grund. Dessutom är det sedan länge bottenlöst. En bottenlös fräckhet av det! Om jag nu inte befinner mig på säker grund, skall mitt språk inte heller få göra det. Rätt åt det! Varför stannade det inte hos mig, avsides, varför skilde det sig från mig? Ville det se mer än jag? På huvudvägen där borta där det finns mer människor, framför allt angenämare, som språkar trevligt ned varandra? Ville det veta mer än jag? Det har visserligen alltid vetat mer än jag, men det måste ständigt vara ännu mer. Det kommer säkert att ta livet av sig genom att äta sig in i sig självt, mitt språk. Det kommer att föräta sig på verkligheten. Rätt åt det! Jag har spottat ut det, men själv spottar det inte ut någonting, det är en god foderutvinnare. Mitt språk ropar över till mig, vid sidan av, det ropar helst vid sidan av, då behöver det inte sikta så noga, det behöver det inte heller, ty det träffar ju sitt mål genom att inte säga någonting, utan tala med “avståendets stränghet”, som Heidegger säger om Trakl. Språket, det ringer till mig, det kan varenda människa i dag, ty hon har alltid sitt språk hos sig i en liten apparat så att hon kan tala, varför skulle hon annars ha lärt sig det?, det ringer mig alltså där jag sitter i fällan och skriker och sprattlar, men nej, det stämmer inte, mitt språk ringer inte, det är ju likaså borta, mitt språk är borta för mig, därför måste det ringa, det skriker mig i örat från vilken apparat som helst, en dator eller mobil, en kiosktelefon, därifrån ryter det i örat på mig att det inte är någon mening med att yttra någonting, det gör det självt, jag skall helt enkelt säga vad det förestavar mig; ty ännu meningslösare vore det att en gång tala ut med en älskad människa, som fallet är och som man kan ha förtroende för, eftersom hon har fallit och inte så snabbt kan resa sig igen för att förfölja en och, ja, pladdra med en. Det är meningslöst. Det som mitt språk säger där borta på den angenäma vägen (jag vet, den är angenämare än min, som egentligen inte är någon väg, jag kan inte exakt se den, men jag vet att jag också gärna skulle vara där), det som mitt språk säger har alltså, genom att det skilt sig från mig, genast blivit ett yttrande. Nej, inget samspråk med någon. Ett yttrande. Vid yttrandet lyssnar det till sig självt, mitt språk, det korrigerar sig självt, eftersom yttrandet när som helst och alltjämt kan förbättras: ja, det kan alltid förbättras, det finns till och med uteslutande där för att förbättras och sedan möta en ny språkreglering, men också den bara för att genast igen kunna kullkasta reglerna. Det blir sedan det nya överbryggandet till en förlösning, jag menar naturligtvis lösning. En åsnebrygga. Snälla, kära språk, vill du inte först lyssna åtminstone en enda gång? Så att du lär dig något, så att du äntligen lär dig uttalsreglerna… Vad skriker du och bråkar om där borta? Gör du det, språk, för att jag åter skall ta dig till nåder? Jag trodde att du inte alls ville tillbaka till mig! Du har inte med ett enda tecken antytt att du ville tillbaka till mig, det hade också varit meningslöst, jag hade inte förstått tecknet. Blev du först språk för att komma bort från mig och därmed garantera mitt försvinnande? Men där garanteras ingenting. Och rakt inte av dig, sådan jag känner dig. Jag känner inte igen dig. Vill du frivilligt tillbaka till mig? Jag tar inte emot dig längre, vad säger du nu? Väck är väck. Väg är ingen väg. Alltså om min ensamhet, om min ständiga frånvaro, min oavbrutna avskildhet personligen skulle komma för att hämta tillbaka språket, så att det, väl omhändertaget, äntligen hemma hos mig, kunde åstadkomma ett vackert ljud som det kunde utstöta, så skulle det ju bara ske för att med detta ljud, detta genomträngande, gälla ylande av en siren dit luften far in, driva mig ännu längre in i avskildhet. Genom rekylen från detta språk som jag själv har skapat och som har sprungit ifrån mig (eller har jag skapat det i detta syfte? För att det genast skall springa ifrån mig, emedan jag själv inte har klarat av att i rättan tid springa ifrån mig själv?), jagas jag allt längre in i detta avsides belägna utrymme. Mitt språk vältrar sig redan med välbehag i sin dypöl, den lilla provisoriska graven på vägen, och det ser upp mot graven i luften, det vältrar sig på rygg, ett tillitsfullt djur som skulle vilja vara människorna till lags liksom varje anständigt språk, det vältrar sig, skrevar med benen, antagligen för att låta sig klappas, varför annars. Det har ett begär efter smekningar. Det hindrar det från att se till de döda, som jag i stället måste se till, detta kommer sedan naturligtvis att hänga på mig. Därför hade jag inte tid att hålla mitt språk i styr, vilket nu skamlöst vältrar sig under händerna på dem som klappar det. Det finns helt enkelt för många döda som jag måste se till, det är ett österrikiskt fackuttryck för: som jag måste ta hand om, som jag måste behandla väl, men det är vi ju berömda för, att vi alltid behandlar alla väl. Världen ser redan till oss, inga bekymmer. Det behöver vi inte själva bekymra oss om. Men ju tydligare denna uppmaning att se till de döda ljuder i mig, desto mindre kan jag ge akt på mina ord. Jag måste se till de döda under tiden de promenerande klappar och kliar det kära goda språket, vilket inte gör de döda mer levande. Ingen bär skuld. Inte heller jag, rufsiga som jag och mitt hår är, bär någon skuld för att de döda förblir döda. Jag vill att språket där borta äntligen slutar att göra sig till slav under främmande händer, om de så gör det till en aldrig så stor njutning, jag vill att det skall sluta att ställa krav, utan självt bli ett krav, att äntligen inte inställa sig för att bli smekt, utan ställas inför ett krav att komma tillbaka till mig, ty inställa sig måste språket alltid, ofta vet det visserligen inte det och lyssnar inte till mig. Det måste inställa sig, ty människor som vill ta till sig det i stället för barn, det är ju så älskligt, när man å andra sidan också älskar det, människorna alltså inställer sig aldrig, de tar ställning, men de inställer sig inte, många av dem har till och med omedelbart förstört sin inställelseorder till samvaro, rivit sönder, bränt den, fanan likaså. Ju fler människor som alltså accepterar mitt språks inbjudan att klia det på magen, rufsa om det en smula, kärleksfullt acceptera dess förtrolighet, desto längre bort från det stapplar jag, jag har slutgiltigt förlorat mitt språk till dem som behandlar det bättre, jag flyger ju nästan, var fanns just den väg som jag behöver för att följa efter språket? Hur kommer jag dit? Hur kommer jag till det ställe där jag kan packa upp mitt verktyg, men i själva verket genast kan packa in det igen? Där borta skimrar någonting ljust under grenarna, är det stället där mitt språk först smickrar de andra, vaggar dem i trygghet, bara för att självt äntligen en gång kärleksfullt bli vaggat? Eller vill det rent av bitas igen? Det vill alltid bara bitas, fast de andra ännu inte vet det. Men jag känner det väl, det har varit så länge hos mig. Först smeks det och kelas med detta skenbart tama djur, som de alla för övrigt själva har där hemma, varför skulle de alltså ta in ett främmande i huset? Varför skulle detta språk alltså vara annorlunda än det som de redan känner? Och vore det annorlunda, då blir det kanske inte ofarligt att ta till sig det. Kanske samsas det inte med det som de redan har. Ju mer vänliga främmande människor, som förstår att leva men för den skull inte på långt när förstår sitt liv, följer sina smekningssyften, ty följa någonting måste de alltid, desto mindre genomskådar mitt skådande vägen tillbaka till språket. Miles and more. Vem skulle genomskåda någonting om inte skådandet? Vill talandet dessutom överta skådandet? Vill det tala innan det ännu har skådat? Det vältrar sig där, grips av händer, ruskas om av vindar, blir bortklemat av stormar, förolämpat av lyssnande, tills det inte längre hör på. Då så: lystring! Den som inte vill höra måste tala utan att höras. Nästan alla blir inte hörda trots att de talar. Jag blir hörd, trots att mitt språk inte tillhör mig, trots att jag knappt kan se det längre. Man har mycket att säga om det. Därför behöver det inte längre säga mycket, också bra. Man lyssnar efter språket, det långsamt eftersägande, medan någonstans en röd knapp trycks ner, som utlöser en förfärlig explosion. Det återstår bara att säga: Fader vår som är. Det kan inte mena mig med det, trots att jag när allt kommer omkring är far, alltså mor till mitt språk. Jag är far till mitt modersmål. Modersmålet var där ända från början, det fanns i mig, men någon tillhörande far fanns inte. Mitt språk har ofta varit opassande, det har man tydligt låtit mig förstå, men jag har inte velat förstå det. Mitt fel. Far lämnade den här kärnfamiljen tillsammans med modersmålet. Det gjorde han rätt i. Jag hade i hans ställe inte heller stannat. Mitt modersmål följde efter far, det är borta. Det finns, som sagt, där borta. Det lyssnar till människorna på vägen. På fars väg, far som gick den alltför tidigt. Nu vet det något som du inte vet, som han inte visste. Men ju mer det vet, desto mer intetsägande blir det. Det säger naturligtvis ständigt någonting, men det är intetsägande. Och redan tar avskildheten avsked. Den behövs inte. Ingen ser att jag ännu är där inne, i avskildheten. Man aktar mig inte. Man ger kanske akt på mig, men man aktar mig inte. Hur uppnår jag att alla dessa ord av mig säger någonting som skulle kunna säga oss någonting? Inte genom att jag talar. Jag kan ju inte tala, mitt språk är tyvärr inte hemma för närvarande. Där borta säger det någonting annat som jag inte har givit det i uppdrag att säga, men min order har det glömt redan från början. Till mig säger det inte det, trots att det tillhör mig. Mig säger mitt språk ingenting, hur skall det då säga andra någonting? Men det är inte heller intetsägande, det måste Ni medge! Det säger desto mer, ju längre borta det är från mig, ja först då törs det säga någonting som det självt vill. Då törs det låta bli att lyda mig, att motsätta sig mig. När man tittar avlägsnar man sig från sitt föremål, ju längre man ser på det. När man talar fångar man åter in det, men man kan inte behålla det. Det sliter sig loss och ilar efter sin egen benämning, de många ord som jag har tillverkat och som jag har förlorat. Orden har växlat tillräckligt, växelkursen är skrämmande låg, och sedan är den bara skrämmande. Jag säger någonting, och då var det redan från början bortglömt. Detta har det eftersträvat, det ville ju bort från mig. Det outsägliga sägs varje dag, men det jag säger, det borde inte ha fått sägas. Det är gement av det sagda. Det är sagolikt gement. Inte ens tillhöra mig vill det sagda. Det vill bli gjort, så att man kan säga: sagt och gjort. Jag skulle nöja mig med om det, mitt språk, förnekade att det tillhörde mig, men tillhöra mig borde det nog. Hur kan jag uppnå att det åtminstone hänger fast vid mig en smula? På de andra blir ju ingenting hängande, alltså erbjuder jag mig. Kom tillbaka! Snälla Ni, kom tillbaka! Men nej. Där borta på stigen hör det hemligheter, mitt språk, som jag inte bör veta om, och dessa hemligheter för det vidare till andra, som inte vill höra dem. Jag skulle nog vilja, jag skulle också ha rätt till det, ja, det skulle också passa bra för min del, men det blir inte stående, och tala till mig, det gör det inte heller. Det befinner sig i tomheten, som utmärker och skiljer sig från mig just genom att så många befinner sig där. Tomheten är vägen. Jag befinner mig till och med vid sidan av tomheten. Jag har lämnat vägen. Jag har alltid bara återgivit. Man har återgivit mycket om mig, men nästan ingenting stämmer. Jag har själv bara återgivit, och jag påstår: detta är nu den egentliga utsagan. Som sagt – helt enkelt sagolikt! Så mycket har inte blivit sagt på länge. Man hinner inte med lyssnandet, trots att man måste lyssna för att kunna någonting. I detta avseende, som i själva verket är ett bortseende, också ett bortseende från mig själv, kan man emellertid inte återge något om mig, där finns ingenting, det ger ingenting. Jag följer alltid bara livet med ögonen, mitt språk visar mig ryggen, så att det kan hålla fram magen för främmande människor att älska, skamlöst, mig visar det ryggen, om över huvudtaget någonting. Alltför ofta ger det mig inget tecken och säger heller ingenting. Ibland ser jag det inte längre där borta, och nu kan jag inte ens säga “som sagt”, för jag har väl ganska ofta sagt det, men nu kan jag inte längre säga det, jag saknar orden. Ibland ser jag ryggen på dem eller undersidan av deras fötter, med vilka de, orden, inte kan gå ordentligt, men ändå alltid långt snabbare än jag. Vad gör jag där? Har det därför lagt sig ner på något avstånd från mig, det kära språket? Så kommer det naturligtvis alltid att vara snabbare än jag, hoppa upp och springa sin väg, när jag från mitt avsides ställe går över till det för att hämta det. Jag vet inte varför jag skulle hämta det. För att det inte skall hämta mig? Kanske det som har sprungit ifrån mig vet det? Som inte följer mig? Som nu följer de andras blickar och ord, och dem kan det verkligen inte förväxla med mig. De är annorlunda, eftersom de är de andra. Av inget annat skäl än att de är de andra. Det räcker för mitt tal. Huvudsaken är att jag inte gör det: talar. De andra, alltid de andra, för att det inte är mig det tillhör, det söta språket Jag skulle ju också så gärna vilja klappa det, som de andra där borta, om jag bara kunde få tag i det. Men det är där borta, för att jag inte skall kunna få tag i det.
När kommer det att tyst avlägsna sig därifrån? När kommer någonting att avlägsna sig därifrån, så att det blir tyst? Ju mer språket avlägsnar sig därifrån, desto starkare hör man det. Det är i allas munnar, bara i min mun är det inte. Jag är omtöcknad. Jag är inte vanmäktig, men jag är omtöcknad. Jag är utvakad av att med blicken följa mitt språk som ett fyrtorn på havet, som skall lysa någon hem och därför självt har blivit upplyst, som i sitt roterande alltid ur mörkret skalar fram någonting annat, som ändå finns där, antingen man lyser upp det eller inte, det är ett fyrtorn som inte hjälper någon, också om denne önskar sig det aldrig så mycket, för att inte behöva dö i vattnet. Ju grundligare jag försöker släcka språket, desto mer egensinnigt vägrar det att slockna. Jag släcker nu mekaniskt denna språklåga, jag vrider på sparlåga, men ju mer jag försöker lägga lock på den med en släckare på en lång stång, med vilken ljusen släcktes i kyrkan under min barndom, ju mer jag försöker kväva denna låga, desto mer luft tycks den ha. Desto högre skriker språket medan det vältrar sig under tusentals välgörande händer, vilket jag tyvärr aldrig har gjort, jag vet ju inte själv vad som skulle vara välgörande för mig, det skriker alltså nu för att det skall kunna stanna borta från mig. Det eggar de andra att blåsa i lur och skrika som det, så att ljudet blir starkare. Det skriker att jag inte skall komma det för nära. Ingen skall över huvudtaget komma en annan för nära. Och det sagda bör inte heller komma för nära det man vill säga. Man bör inte träda det egna språket för nära, det är en skymf, det förmår utan vidare att upprepa något för sig självt, skallande högt, för att man inte skall höra att det som det säger dessförinnan förestavats det. Det ger mig till och med löften, för att jag skall stanna borta från det. Det lovar mig allt, bara jag inte kommer för nära det. Miljoner får komma det nära, bara inte jag! Ändå är det mitt! Vad tycker Ni om det? Jag kan inte säga vad jag tycker om det. Detta språk har väl glömt sin början, på något annat sätt kan jag inte förklara det för mig. Det började en gång som litet hos mig. Nej, det går inte att beskriva hur stort det har blivit! Så känner jag inte igen det. Jag kände det ännu när det var så litet. När det var så tyst, när språket ännu var mitt barn. Nu har det med ens blivit jättelikt. Det är inte längre mitt barn. Barnet har inte blivit vuxet, men däremot stort, det vet inte att det ännu inte har växt ifrån mig, men vaket är det i alla fall. Det är så vaket att det överröstar sig självt med sitt skrikande, och även alla andra som skriker högre än det. Då skruvar det upp sig till otroliga höjder. Tro mig, det vill Ni verkligen inte höra! Jag är inte stolt över detta barn, var snäll och tro mig också på den punkten! Jag ville vid dess början att det skulle bli så tyst som den gången då det ännu var språklöst. Jag vill inte heller nu att det sveper över någonting som en storm, att det får andra att ryta ännu högre och sträcka upp armarna och kasta hårda föremål, som mitt språk alls inte längre kan fatta och fånga, det har ju – också mitt fel – alltid varit så osportsligt. Det fångar inte. Det kastar visserligen, men fånga kan det inte. Jag förblir fången i det, också när det är borta. Jag är fången i mitt språk, som är min fångvaktare. Löjligt – det vaktar mig ju inte! Eftersom det är så säkert på mig? Eftersom det är så säkert på att jag inte springer min väg, tror det därför att det självt kan komma bort från mig? Där kommer någon som redan är död, och han talar till mig, trots att han saknar förutsättning för det. Han får det, många döda talar nu med sina kvävda röster, nu törs de det, eftersom mitt eget språk inte vaktar mig. Eftersom det vet att det inte är nödvändigt. Även om det kunde springa ifrån mig kommer jag inte undan det. Jag finns till hands för det, men i stället har det försvunnit ur händerna på mig. Men jag blir kvar. Men vad som blir kvar bestämmer inte författarna. Kvarblivet, försvunnet. Luftfärden inställdes. Ingenting och ingen kom. Och om ändå, mot allt förnuft, någonting som inte kom ändå skulle vilja stanna en stund, då är i stället det som stannar kvar, det mest flyktiga, språket, försvunnet. Det har svarat på ett nytt erbjudande om anställning. Det som bör bli kvar är alltid borta. Det är i varje fall inte där. Vad återstår alltså.
Översättning från tyska: Margaretha Holmqvist
Elfriede Jelinek – Prose
Utdrag ur Pianolärarinnan
(Sid. 7–8 och 108–110)
Pianolärarinnan Erika Kohut rusar som en virvelvind in i lägenheten som hon delar med sin mor. Modern tycker om att kalla Erika sin lilla virvelvind, för barnet rör sig ibland extremt snabbt. Hon försöker undkomma sin mor. Erika är på väg mot de fyrtio. Modern skulle vad åldern beträffar lätt kunna vara Erikas mormor. Först efter många hårda äktenskapsår kom Erika till världen. Genast lämnade fadern över stafetten till sin dotter och lämnade scenen. Erika gjorde entré, fadern sorti. I dag har nöden tvingat Erika till snabbhet. Som en svärm höstlöv viner hon in genom ytterdörren och försöker nå sitt rum utan att bli sedd. Men utanför det står mamma redan stor och ställer Erika till svars och mot väggen, inkvisitor och exekutionspluton i en och samma person, i stat och familj enhälligt erkänd som mor. Modern frågar varför Erika först nu, så sent, hittar vägen hem. Den sista eleven gick redan för tre timmar sedan, överöst med hån av Erika. Du tror väl att jag inte får veta var du har varit, Erika. Ett barn står självmant till svars inför sin mor, som ändå inte kommer att tro det, eftersom barnet gärna ljuger. Modern väntar alltjämt, men bara tills hon har räknat till tre.
Redan vid två kommer dottern med ett svar som starkt avviker från sanningen. Nu slits den notfyllda portföljen från henne, och strax tittar det bittra svaret på alla frågor ut ur den, modern till mötes. Fyra band Beethovensonater delar indignerat det snåla utrymmet med en ny klänning, på vilken man ser att den nyss har köpts. Modern rasar genast mot plagget. Alldeles nyss, i affären, såg klänningen, genomborrad av sin hängare, så lockande ut, färgglad och mjuk, nu ligger den där som en sladdrig tygbit och genomborras av moderns blickar. Klädpengarna var avsedda för sparkassan! Nu är de förbrukade i förtid. Den här klänningen skulle man när som helst ha kunnat se för sig i form av en insättning i bankboken till den österrikiska sparkassan, om man inte skydde vägen till linneskåpet, där bankboken sticker fram bakom en stapel handdukar. Men i dag har den gjort en utflykt, ett uttag har gjorts, resultatet ser man nu: varje gång man vill veta var de goda slantarna har hamnat borde Erika ta på sig denna klänning. Modern skriker: Med det här har du förspillt en framtida belöning! I framtiden skulle vi ha haft en ny lägenhet, men eftersom du inte kunde vänta har du nu en trasa som snart blir omodern. Modern vill ha allting i framtiden. Ingenting vill hon ha genast. Men barnet vill hon alltid ha, och hon vill alltid veta var man i nödfall kan nå barnet om mamma hotas av en hjärtinfarkt. Modern vill spara nu, för att kunna njuta i framtiden. Och då köper Erika just en klänning!, nästan ännu förgängligare än en klatt majonnäs på en fisksmörgås. Den här klänningen kommer inte först nästa år utan redan nästa månad att stå utanför varje mode. Pengar blir aldrig omoderna.
Man sparar till en gemensam stor insatslägenhet. Hyreslägenheten, som de ännu vistas i, är vid det här laget så bedagad att man bara kan slänga bort den. De kommer dessförinnan att tillsammans kunna välja ut de skåp som ska byggas in och till och med platsen för skiljeväggarna, ty det är ett alldeles nytt byggsystem som ska användas för deras nya lägenhet. Allt kommer att utföras exakt efter personliga anvisningar. Den som betalar bestämmer. Modern, som bara har en obetydlig pension, bestämmer vad Erika ska betala. I denna splitter nya våning, byggd enligt framtida metod, får var och en sitt eget rike, Erika här, modern där, båda rikena ordentligt skilda från varandra. Men ett gemensamt vardagsrum kommer det att finnas, där man träffas. Om man vill. Men mor och dotter vill naturligtvis alltid, eftersom de hör samman. Redan här, i denna svinstia som långsamt förfaller, har Erika ett eget rike där hon blir styrd och ställd. Det är bara ett provisoriskt rike, för modern har när som helst fritt tillträde. Dörren till Erikas rum har inget lås, och inget barn har hemligheter.
/—/
Erika flyttar saker från ena sidan av rummet till den andra och genast tillbaka igen; hon ser menande på klockan och ger en osynlig signal från sin höga mast som anger hur trött hon är efter sin hårda arbetsdag, under vilken konst dilettantiskt har missbrukats för att tillfredsställa föräldrars ärelystnad.
Klemmer står där och ser på henne.
Erika vill inte låta någon tystnad uppstå och säger någonting vardagligt. Konst är för Erika vardag, eftersom hon låter sig försörjas av konsten. Hur mycket lättare är det inte för konstnären, säger kvinnan, att slunga ur sig känsla eller lidelse. Vändningen till det dramatiska som ni så uppskattar, Klemmer, betyder ju att konstnären tar till bedrägliga medel och försummar de äkta medlen. Hon talar för att ingen tystnad ska uppstå. Jag som lärarinna är för den odramatiska konsten, Schumann till exempel, dramat är alltid lättare! Känslor och lidelser är alltid bara ersättning, surrogat för det andligt genomlysta. Efter en jordbävning, ett rytande dån som i rasande storm kastar sig över henne, längtar lärarinnan. Den vilde Klemmer borrar av vrede nästan in sitt huvud i muren; klarinettklassen intill, som han på sistone har börjat frekventera två gånger i veckan som andrainstrumentalist, skulle förvisso ha häpnat om den förbittrade Klemmerskallen plötsligt hade dykt upp ur väggen intill Beethovens dödsmask. Denna Erika, denna Erika känner inte att han i verkligheten bara talar om henne, och naturligtvis om sig själv! Han för in sig och Erika i ett sinnligt sammanhang och förtränger därmed anden, denna sinnenas fiende, denna köttets urfiende. Hon tror att han menar Schubert, och då menar han bara sig själv, liksom han alltid bara brukar mena sig själv när han talar.
Han börjar plötsligt dua Erika, hon råder honom, håll er till saken. Hennes mun snörps utan hennes vilja och medverkan ihop till en rynkig rosett, hon har inte längre makt över den. Vad den säger, denna mun, har hon visserligen makt över, men inte över hur den presenterar sig utåt. Huden knottrar sig på henne, överallt.
Klemmer blir förskräckt över sig själv, han vältrar sig grymtande av välbehag i små tankars och ords värmefyllda kar. Han kastar sig med nöje över pianot. Han spelar i starkt förhöjt tempo en längre fras som han har råkat lära sig utantill. Någonting vill han demonstrera med frasen, man kan fråga sig vad. Erika Kohut är glad över den stilla avvikelsen från ämnet, hon kastar sig mot eleven för att uppehålla snälltåget innan det har kommit upp i full fart. Ni spelar det alldeles för snabbt och för högt också, herr Klemmer, och bevisar med det bara vilka luckor i tolkningen som den totala bristen på ande kan riva upp.
Mannen katapulterar sig baklänges i en stol. Han står under högtryck som en kapplöpningshäst, vilken har tagit hem många segrar. Som gottgörelse för segrar och till förebyggande av nederlag kräver han minst lika dyrbar behandling och omsorgsfull vård som en tolv delars silverservis.
Erika vill hem. Erika vill hem. Erika vill hem. Hon ger ett gott råd: gå helt enkelt runt i Wien och andas in djupt. Sedan spelar ni Schubert, men den här gången rätt!
Utdrag ur Pianolärarinnan
Österrikiska originalets titel: Die Klavierspielerin
Översättning av Margaretha Holmqvist
Copyright © 1983 Rowohlt Verlag GmbH, Reinbeck bei Hamburg
Bokförlaget Forum, 2004
ISBN 91-37-12750-0
Textutdragen valda av Nobelbiblioteket, Svenska Akademien.
Elfriede Jelinek – Prose
Excerpts from The Piano Teacher
(Pages 3–5 and 120–121)
The piano teacher, Erika Kohut, bursts like a whirlwind into the apartment she shares with her mother. Mama likes calling Erika her little whirlwind, for the child can be an absolute speed demon. She is trying to escape her mother. Erika is in her late thirties. Her mother is old enough to be her grandmother. The baby was born after long and difficult years of marriage. Her father promptly left, passing the torch to his daughter. Erika entered, her father exited. Eventually, Erika learned how to move swiftly. She had to. Now she bursts into the apartment like a swarm of autumn leaves, hoping to get to her room without being seen. But her mother looms before her, confronts her. She puts Erika against the wall, under interrogation – inquisitor and executioner in one, unanimously recognized as Mother by the State and by the Family. She investigates: Why has Erika come home so late? Erika dismissed her last student three hours ago, after heaping him with scorn. You must think I won’t find out where you’ve been, Erika. A child should own up to her mother without being asked. But Mother never believes her because Erika tends to lie. Mother is waiting. She starts counting to three.
By the count of two, Erika offers an answer that deviates sharply from the truth. Her briefcase, filled with musical scores, is wrenched from her hands – and Mother instantly finds the bitter answer to all questions. Four volumes of Beethoven sonatas indignantly share cramped quarters with an obviously brand-new dress. Mother rails against the purchase. The dress, pierced by a hook, was so seductive at the shop, so soft and colorful. Now it lies there, a droopy rag, pierced by Mother’s glare. The money was earmarked for their savings account. Now it’s been spent prematurely. The dress could have been visible at any time as an entry in the bank book – if you didn’t mind going to the linen closet, where the bank book peeks out from behind a pile of sheets. But today, the bank book went on an outing, a sum was withdrawn, and the result can now be seen. Erika should put this dress on whenever they wonder where the nice money went. Mother screams: You’ve squandered your future! We could have had a new apartment someday, but you couldn’t wait. All you’ve got now is a rag, and it’ll soon be out of fashion. Mother wants everything “someday.” She wants nothing right now – except the child. And she always wants to know where she can reach the child in an emergency, in case Mama is about to have a heart attack. Mother wants to save now in order to enjoy someday. And then Erika goes and buys a dress, of all things! Something more fleeting than a dab of mayonnaise on a sardine sandwich. This dress will soon be totally out of fashion – not even next year, but next month. Money never goes out of fashion.
They are saving to buy a large condominium. The cramped apartment they now rent is so ancient, you might as well just abandon it. When they decide on the condominium, they will be allowed to specify where to put the closets and partitions. You see, an entirely new construction system is being used. Every aspect is custom-designed, according to your precise wishes. You pay your money and you get your choice. Mother, who has only a tiny pension, gets her choice and Erika pays. In the brand-new, state-of-the-art condominium, mother and daughter will each have her own realm, Erika here, Mother there, both realms neatly divided. However, they will have a common living room to meet in. If they wish. But of course they do, because they belong together. Even here, in this dump, which is slowly falling to pieces, Erika already has her own realm, her own roost, which she rules and is ruled in. It is only a provisional realm; Mother can walk in at any time. There is no lock on Erika’s door. A child has no secrets from her mother.
/—/
Erika pushes things from one end of the music studio to the other and then back again. She looks pointedly at the clock, she emits an invisible signal from her lofty mast, showing how tired she is after her hard day’s work, during which art was dilettantishly abused in order to satisfy parental ambitions.
Klemmer stands there, gazing at her.
Erika doesn’t want a silence to develop, so she utters a platitude. Art is platitudinous for Erika because she lives off art. How much easier it is for the artist, says the woman, to hurl feelings or passions out of himself. When an artist resorts to dramatic devices, which you so greatly esteem, Klemmer, he is simply utilizing bogus methods while neglecting authentic ones. She talks to prevent the eruption of silence. I, as a teacher, favor undramatic art – Schumann, for instance. Drama is always easier! Feelings and passions are always merely a substitute, a surrogate for spirituality. The teacher yearns for an earthquake, for a roaring, raging tempest to pounce upon her. That wild Klemmer is so angry that he almost drills his head into the wall. The clarinet class next door, which he, the owner of a second instrument, has been frequenting twice a week, would certainly be astonished if Klemmer’s angry head suddenly emerged from the wall, next to Beethoven’s death mask. Oh, that Erika, that Erika. She doesn’t sense that he is actually talking about her, and naturally about himself as well! He is connecting Erika and himself in a sensual context, ejecting the spirit, that enemy of the senses, that primal foe of the flesh. She thinks he is referring to Schubert, but he really means himself, just as he always means himself whenever he speaks.
He suddenly ventures to adopt a familiar tone with Erika; using a formal tone, she advises him to remain objective! Her mouth puckers, willy-nilly, into a wrinkly rosette; she cannot control it. She controls what the mouth says, but she cannot control the way it presents itself to the outside world. She gets goosebumps all over.
Klemmer is frightened; blissfully grunting, he wallows in the warm tub of his words and thoughts. He pounces upon the piano, enjoying himself. In a tempo that exceeds the speed limit, he plays a longer phrase that he happened to learn by heart. He wants to demonstrate something with the phrase; he wonders what. Erika Kohut is happy about this slight diversion; she throws herself against the student, in order to stop the express train before it really gets going. You’re playing much too fast and also much too loud, Herr Klemmer, and you’re merely proving that the absence of the spiritual in an interpretation can cause terrible lacunae.
The man catapults backward into a chair. He stands, steaming, like a racehorse that has brought home a lot of victories. In order to be rewarded for victories and to prevent defeats, he demands expensive treatment and tender loving care, at the very least like a silver service for twelve.
Erika wants to go home. Erika wants to go home. Erika wants to go home. She offers some good advice: Simply walk around Vienna and breathe deeply. Then play Schubert, but this time correctly!
Original title: Die Klavierspielerin
Translation by Joachim Neugroschel
Copyright © 1983 by Rowohlt Verlag GmbH
Translation copyright © 1988 by Wheatland Corporation
Published by Serpent’s Tail, 1999
ISBN 1-85242-750-7
Excerpts selected by the Nobel Library of the Swedish Academy
Elfriede Jelinek – Interview
Interview, November 2004
English
German
Interview with Elfriede Jelinek by freelance journalist Marika Griehsel in November, 2004.
Why did you become a writer? Who inspired you?
Elfriede Jelinek: As is said about most writers: on the one hand all I ever did from when I was a child was read, and I was a loner, which was furthered by my parents and my upbringing. On the other hand, the more I read, the more I felt this well-known fissure between me and the world. That started very early on, and then I guess I tried to close up this fissure with something that was accessible to me, and all I had was writing. My inspiration came especially in the 1950s through the Vienna Group founded by writer H.C. Artmann. It showed me that if you want to say something, you have to let the language itself say it, because language is usually more meaningful than the mere content that one wishes to convey. My training in music and composition then led me to a kind of musical language process in which, for example, the sound of the words I play with has to expose their true meaning against their will so to speak.
Some time has now passed since the announcement that you have been awarded the Nobel Prize in Literature for 2004. Do you think this will affect your future writing?
Elfriede Jelinek: I have the feeling it will influence my future writing to the extent that without any material worries I could develop a greater ease, even lightheartedness, in my writing. That might be good for my language process, which as I said tends to be compositional. It could draw from a greater reservoir of freedom. The irony could develop an even greater ease.
What role has Internet had for you as a writer?
Elfriede Jelinek: Internet is exemplary for me. I do not want to have the feeling of writing “for eternity,” so to speak. The fleetingness of the Internet has therefore become very attractive to me. At some point I set up a heading on my homepage called “Notizen,” or “Notes,” in which I try to capture the fleetingness of jotting things down, similar to emails, which on the one hand acknowledges current events but on the other hand is not carved in stone. Instead it is more like something you write in wet sand with your finger. You can remove it at any time, whereas a book is more an object that “remains,” as it were, something you hold in your hand.
In your opinion what is the most pressing social issue in Western society today?
Elfriede Jelinek: That is very difficult to answer. I think isolation is one of the greatest problems, an ever-growing obstacle to political solidarity. In the past we would’ve said: to the development of class consciousness. The petty-bourgeoisification of society, with its hopes of climbing socially and its apprehension that a fall could come at any moment (there are no “jobs for life” anymore; everyone is at risk; jobs are becoming increasingly insecure; each individual’s survival is becoming more and more precarious, yet this doesn’t seem to lead to greater solidarity with others in a similar situation) – this all seems very dangerous to me. Eroding solidarity paradoxically makes a society more susceptible to the construction of substitute collectives and fascisms of all kinds.
As a Nobel Laureate you will have the opportunity to nominate for the Nobel Literature Prize in the future. What kind of literature would you like to see awarded a Nobel Prize?
Elfriede Jelinek: Literature that keeps employing new linguistic and formal modes of expression to draft a panorama of society as a whole while at the same time exposing it, tearing the masks from its face – for me that would be deserving of an award.
Translation by Allison Brown
Interview, October 2004
Interview with Elfriede Jelinek after the announcement of the 2004 Nobel Prize in Literature, 7 October 2004. Reporter is Anders Lindqvist, SVT, the Swedish public service broadcaster.
The phone is constantly ringing in the middle class area in Vienna where Elfriede Jelinek lives, but there is no invasion of journalists. Jelinek does not like showing herself and is left alone. But she was astonished when she received the phone call about the Prize.
– At 12:30 I got a call from the Secretary of the Swedish Academy. He personally informed me about the decision in German. It felt like having a black hole in my head – and it still does.
Elfriede Jelinek is an amiable but frail person who lives in seclusion. She has more or less withdrawn from public appearances and will not be coming to Stockholm to personally accept the Prize.
– I would gladly do it but I am suffering from social phobia. I cannot manage being in a crowd of people. I cannot stand public attention, I just can’t. Of course, if I may I might write something instead.
She had a difficult childhood, both her parents were ill, and for sometime now she has been critical of Austrian society.
– The government has once again made the right socially acceptable. That was when I finally parted ways with Austria. I forbade them to perform my plays in the state theaters, and I took all of them back because it does not give anything.
She is no longer a Marxist but definitely describes herself as a left-wing feminist.
– I do not fight against men, but against the system that is sexist. The system that judges the worth of women, the system that judges a woman’s worth through her youthful body and looks and not for what she does. Men are defined through what they do, women through their looks.
She is both a dramatist and prose writer, but above all a writer who experiments and breaks borders.
– My plays are made up of long monologues, which is similar to prose working with the language. If I have to describe my literature, then it can be likened to a musical or compositional work with the language. The problem is that it is difficult to translate. In that sense, I am a provincial writer …
Copyright © Sveriges Television AB, 2004