Nobel Prize

Elfriede Jelinek – Documentary

Credits

Elfriede Jelinek – Bibliography

The Swedish Academy, 2013

Elfriede Jelinek – Interview

Interview, November 2004

English
German

Interview with Elfriede Jelinek by freelance journalist Marika Griehsel in November, 2004.

Why did you become a writer? Who inspired you?

Elfriede Jelinek: As is said about most writers: on the one hand all I ever did from when I was a child was read, and I was a loner, which was furthered by my parents and my upbringing. On the other hand, the more I read, the more I felt this well-known fissure between me and the world. That started very early on, and then I guess I tried to close up this fissure with something that was accessible to me, and all I had was writing. My inspiration came especially in the 1950s through the Vienna Group founded by writer H.C. Artmann. It showed me that if you want to say something, you have to let the language itself say it, because language is usually more meaningful than the mere content that one wishes to convey. My training in music and composition then led me to a kind of musical language process in which, for example, the sound of the words I play with has to expose their true meaning against their will so to speak.

Some time has now passed since the announcement that you have been awarded the Nobel Prize in Literature for 2004. Do you think this will affect your future writing?

Elfriede Jelinek: I have the feeling it will influence my future writing to the extent that without any material worries I could develop a greater ease, even lightheartedness, in my writing. That might be good for my language process, which as I said tends to be compositional. It could draw from a greater reservoir of freedom. The irony could develop an even greater ease.

What role has Internet had for you as a writer?

Elfriede Jelinek: Internet is exemplary for me. I do not want to have the feeling of writing “for eternity,” so to speak. The fleetingness of the Internet has therefore become very attractive to me. At some point I set up a heading on my homepage called “Notizen,” or “Notes,” in which I try to capture the fleetingness of jotting things down, similar to emails, which on the one hand acknowledges current events but on the other hand is not carved in stone. Instead it is more like something you write in wet sand with your finger. You can remove it at any time, whereas a book is more an object that “remains,” as it were, something you hold in your hand.

In your opinion what is the most pressing social issue in Western society today?

Elfriede Jelinek: That is very difficult to answer. I think isolation is one of the greatest problems, an ever-growing obstacle to political solidarity. In the past we would’ve said: to the development of class consciousness. The petty-bourgeoisification of society, with its hopes of climbing socially and its apprehension that a fall could come at any moment (there are no “jobs for life” anymore; everyone is at risk; jobs are becoming increasingly insecure; each individual’s survival is becoming more and more precarious, yet this doesn’t seem to lead to greater solidarity with others in a similar situation) – this all seems very dangerous to me. Eroding solidarity paradoxically makes a society more susceptible to the construction of substitute collectives and fascisms of all kinds.

As a Nobel Laureate you will have the opportunity to nominate for the Nobel Literature Prize in the future. What kind of literature would you like to see awarded a Nobel Prize?

Elfriede Jelinek: Literature that keeps employing new linguistic and formal modes of expression to draft a panorama of society as a whole while at the same time exposing it, tearing the masks from its face – for me that would be deserving of an award.

Translation by Allison Brown

Interview, October 2004

Interview with Elfriede Jelinek after the announcement of the 2004 Nobel Prize in Literature, 7 October 2004. Reporter is Anders Lindqvist, SVT, the Swedish public service broadcaster.

The phone is constantly ringing in the middle class area in Vienna where Elfriede Jelinek lives, but there is no invasion of journalists. Jelinek does not like showing herself and is left alone. But she was astonished when she received the phone call about the Prize.

– At 12:30 I got a call from the Secretary of the Swedish Academy. He personally informed me about the decision in German. It felt like having a black hole in my head – and it still does.

Elfriede Jelinek is an amiable but frail person who lives in seclusion. She has more or less withdrawn from public appearances and will not be coming to Stockholm to personally accept the Prize.

– I would gladly do it but I am suffering from social phobia. I cannot manage being in a crowd of people. I cannot stand public attention, I just can’t. Of course, if I may I might write something instead.

She had a difficult childhood, both her parents were ill, and for sometime now she has been critical of Austrian society.

– The government has once again made the right socially acceptable. That was when I finally parted ways with Austria. I forbade them to perform my plays in the state theaters, and I took all of them back because it does not give anything.

She is no longer a Marxist but definitely describes herself as a left-wing feminist.

– I do not fight against men, but against the system that is sexist. The system that judges the worth of women, the system that judges a woman’s worth through her youthful body and looks and not for what she does. Men are defined through what they do, women through their looks.

She is both a dramatist and prose writer, but above all a writer who experiments and breaks borders.

– My plays are made up of long monologues, which is similar to prose working with the language. If I have to describe my literature, then it can be likened to a musical or compositional work with the language. The problem is that it is difficult to translate. In that sense, I am a provincial writer …

Copyright © Sveriges Television AB, 2004

Elfriede Jelinek – Prose

English
French
German
Swedish

Auszug von Die Klavierspielerin

(Seite 7–8 und 108–110)

Die Klavierlehrerin Erika Kohut stürzt wie ein Wirbelsturm in die Wohnung, die sie mit ihrer Mutter teilt. Die Mutter nennt Erika gern ihren kleinen Wirbelwind, denn das Kind bewegt sich manchmal extrem geschwind. Es trachtet danach, der Mutter zu entkommen. Erika geht auf das Ende der Dreißig zu. Die Mutter könnte, was ihr Alter betrifft, leicht Erikas Großmutter sein. Nach vielen harten Ehejahren erst kam Erika damals auf die Welt. Sofort gab der Vater den Stab an seine Tochter weiter und trat ab. Erika trat auf, der Vater ab. Heute ist Erika flink durch Not geworden. Einem Schwarm herbstlicher Blätter gleich, schießt sie durch die Wohnungstür und bemüht sich, in ihr Zimmer zu gelangen, ohne gesehen zu werden. Doch da steht schon die Mama groß davor und stellt Erika. Zur Rede und an die Wand, Inquisitor und Erschießungskommando in einer Person, in Staat und Familie einstimmig als Mutter anerkannt. Die Mutter forscht, weshalb Erika erst jetzt, so spät, nach Hause finde? Der letzte Schüler ist bereits vor drei Stunden heimgegangen, von Erika mit Hohn überhäuft. Du glaubst wohl, ich erfahre nicht, wo du gewesen bist, Erika. Ein Kind steht seiner Mutter unaufgefordert Antwort, die ihm jedoch nicht geglaubt wird, weil das Kind gern lügt. Die Mutter wartet noch, aber nur so lange, bis sie eins zwei drei gezählt hat.

Schon bei zwei meldet sich die Tochter mit einer von der Wahrheit stark abweichenden Antwort. Die notenerfüllte Aktentasche wird ihr nun entrissen, und gleich schaut der Mutter die bittere Antwort auf alle Fragen daraus entgegen. Vier Bände Beethovensonaten teilen sich indigniert den kargen Raum mit einem neuen Kleid, dem man ansieht, daß es eben erst gekauft worden ist. Die Mutter wütet sogleich gegen das Gewand. Im Geschäft, vorhin noch, hat das Kleid, durchbohrt von seinem Haken, so verlockend ausgesehen, bunt und geschmeidig, jetzt liegt es als schlaffer Lappen da und wird von den Blicken der Mutter durchbohrt. Das Kleidergeld war für die Sparkasse bestimmt! Jetzt ist es vorzeitig verbraucht. Man hätte dieses Kleid jederzeit in Gestalt eines Eintrags ins Sparbuch der Bausparkassen der österr. Sparkassen vor Augen haben können, scheute man den Weg zum Wäschekasten nicht, wo das Sparbuch hinter einem Stapel Leintücher hervorlugt. Heute hat es aber einen Ausflug gemacht, eine Abhebung wurde getätigt, das Resultat sieht man jetzt: jedesmal müßte Erika dieses Kleid anziehen, wenn man wissen will, wo das schöne Geld verblieben ist. Es schreit die Mutter: Du hast dir damit späteren Lohn verscherzt! Später hätten wir eine neue Wohnung gehabt, doch da du nicht warten konntest, hast du jetzt nur einen Fetzen, der bald unmodern sein wird. Die Mutter will alles später. Nichts will sie sofort. Doch das Kind will sie immer, und sie will immer wissen, wo man das Kind notfalls erreichen kann, wenn der Mama ein Herzinfarkt droht. Die Mutter will in der Zeit sparen, um später genießen zu können. Und da kauft Erika sich ausgerechnet ein Kleid!, beinahe noch vergänglicher als ein Tupfer Mayonnaise auf einem Fischbrötchen. Dieses Kleid wird nicht schon nächstes Jahr, sondern bereits nächsten Monat außerhalb jeglicher Mode stehen. Geld kommt nie aus der Mode.

Es wird eine gemeinsame große Eigentumswohnung angespart. Die Mierwohnung, in der sie jetzt noch hocken, ist bereits so angejahrt, daß man sie nur noch wegwerfen kann. Sie werden sich vorher gemeinsam die Einbauschränke und sogar die Lage der Trennwände aussuchen können, denn es ist ein ganz neues Bausystem, das auf ihre neue Wohnung angewandt wird. Alles wird genau nach persönlichen Angaben ausgeführt werden. Wer zahlt, bestimmt. Die Mutter, die nur eine winzige Rente hat, bestimmt, was Erika bezahlt. In dieser nagelneuen Wohnung, gebaut nach der Methode der Zukunft, wird jeder ein eigenes Reich bekommen, Erika hier, die Mutter dort, beide Reiche säuberlich voneinander getrennt. Doch ein gemeinsames Wohnzimmer wird es geben, wo man sich trifft. Wenn man will. Doch Mutter und Kind wollen naturgemäß immer, weil sie zusammengehören. Schon hier, in diesem Schweinestall, der langsam verfällt, hat Erika ein eigenes Reich, wo sie schaltet und verwaltet wird. Es ist nur ein provisorisches Reich, denn die Mutter hat jederzeit freien Zutritt. Die Tür von Erikas Zimmer hat kein Schloß, and kein Kind hat Geheimnisse.

/—/

Erika räumt Dinge von einem Ende des Raumes in das andere und gleich wieder zurück; sie blickt mit Betonung auf die Uhr und gibt ein unsichtbares Signal von ihrem hohen Mast, anzeigend, wie müde sie ist nach ihrem harten Arbeitstag, an dem Kunst dilettantisch mißbraucht wurde, um Elternehrgeiz zu befriedigen.

Klemmer steht da und schaut sie an.

Erika will kein Schweigen entstehen lassen und sagt eine Alltäglichkeit. Kunst ist für Erika Alltag, weil sie sich von der Kunst ernähren läßt. Um wieviel leichter ist es dem Künstler, spricht die Frau, Gefühl oder Leidenschaft aus sich hervorzuschleudern. Die Wendung zum Dramatischen, die Sie so schätzen, Klemmer, bedeutet doch, daß der Künstler zu Scheinmitteln greift, die echten Mittel vernachlässigend. Sie spricht, damit kein Schweigen ausbricht. Ich als Lehrerin bin für die undramatische Kunst, Schumann zum Beispiel, das Drama ist immer leichter! Gefühle und Leidenschaften sind immer nur Ersatz, Surrogat für das Durchgeistigte. Nach einem Erdbeben, einem brüllenden Tosen, in wütendem Sturm über sie herfallend, sehnt sich die Lehrerin. Der wilde Klemmer bohrt seinen Kopf vor Zorn fast in das Gemäuer hinein, die Klarinettenklasse daneben, die et neuerdings als Zweitinstrument-Inhaber zweimal in der Woche frequentiert, wäre gewiß erstaunt, tauchte auf einmal der erboste Klemmerkopf neben Beethovens Sterbemaske aus der Wand heraus. Diese Erika, diese Erika fühlt nicht, daß er in Wahrheit nur von ihr redet, und natürlich von sich selbst! Er bringt sich und Erika in einen sinnlichen Zusammenhang und verdrängt damit den Geist, diesen Feind der Sinne, diesen Urfeind des Fleisches. Sie glaubt, et meint Schubert, dabei meint er nur sich, wie er immer nur sich zu meinen pflegt, wenn er spricht.

Er entbietet Erika plötzlich das Duwort, sie rät ihm, bleiben Sie doch sachlich. Ihr Mund verzieht sich ohne ihr Wollen und Zutun zu einer runzligen Rosette, sie hat ihn nicht mehr in der Gewalt. Was er sagt, dieser Mund, hat sie zwar in der Gewalt, nicht aber wie er sich nach außen hin präsentiert. Sie bekommt eine Gänsehaut übergezogen, überall.

Klemmer erschrickt vor sich selbst, er suhlt sich wohlig grunzend in der warmgefüllten Wanne seiner Gedanken und Worte. Auf das Klavier wirft er sich, wobei er sich gefällt. Er spielt in stark überhöhtem Tempo eine längere Phrase vor, die er zufällig auswendig gelernt hat. Demonstrieren will er etwas an der Phrase, es fragt sich, was. Erika Kohut ist der leisen Ablenkung froh, sie wirft sich dem Schüler entgegen, um den D-Zug aufzuhalten, ehe er noch völlig in Fahrt übergegangen ist. Sie spielen das viel zu rasch und auch zu laut, Herr Klemmer, und beweisen damit nur, was das Fehlen jeglichen Geistes in der Interpretation für Lücken zu reißen imstande ist.

Der Mann katapultiert sich rücklings in einen Sessel hinein. Unter Hochdampf steht er wie ein Rennpferd, das schon viele Siege heimgebracht hat. Er fordert, um für Siege entschädigt zu werden und Niederlagen vorzubeugen, kostbare Behandlung und sorgsamste Pflege, mindestens wie ein zwölfteiliges Silber-service.

Erika will nach Hause. Erika will nach Hause. Erika will nach Hause. Sie gibt einen guten Rat: gehen Sie in Wien einfach herum und atmen Sie tief ein. Anschließend spielen Sie Schubert, diesmal aber richtig!

Auszug von Elfriede Jelinek: Die Klavierspielerin
Copyright © 1983 by Rowohlt Verlag GmbH,
Reinbek bei Hamburg
ISBN 3 499 15812 4

Die Extrakte werden von Die Schwedische Akademie, gewählt.

Elfriede Jelinek – Nobel Lecture

English
Swedish
French
German

Sidelined

Is writing the gift of curling up, of curling up with reality? One would so love to curl up, of course, but what happens to me then? What happens to those, who don’t really know reality at all? It’s so very dishevelled. No comb, that could smooth it down. The writers run through it and despairingly gather together their hair into a style, which promptly haunts them at night. Something’s wrong with the way one looks. The beautifully piled up hair can be chased out of its home of dreams again, but can anyway no longer be tamed. Or hangs limp once more, a veil before a face, no sooner than it could finally be subdued. Or stands involuntarily on end in horror at what is constantly happening. It simply won’t be tidied up. It doesn’t want to. No matter how often one runs the comb with the couple of broken off teeth through it – it just doesn’t. Something is even less right than before. The writing, that deals with what happens, runs through one’s fingers like the time, and not only the time, during which it was written, during which life stopped. No one has missed anything, if life stopped. Not the one living and not dead time, and the one who is dead not at all. When one was still writing, time found its way into the work of other writers. Since it is time, it can do everything at once: find its way into one’s own work and simultaneously into the work of others, blow into the tousled hairstyles of others like a fresh, even if malign wind, which has risen suddenly and unexpectedly from the direction of reality. Once something has risen, then perhaps it doesn’t lie down again so quickly. The angry wind blows and sweeps everything with it. And it sweeps everything away, no matter where, but never back to this reality, which is supposed to be represented. Everywhere, except there. Reality is what gets under the hair, under the skirts and just that: sweeps them away and into something else. How can the writer know reality, if it is that which gets into him and sweeps him away, forever onto the sidelines. From there, on the one hand, he can see better, on the other he himself cannot remain on the way of reality. There is no place for him there. His place is always outside. Only what he says from the outside can be taken up inside, and that because he speaks ambiguities. And then there are already two who fit, two whose faces are right, who warn, that nothing is happening, two who construe it in different directions, reach out to the inadequate grounds, which have long ago broken off like the fangs of the comb. Either or. True or false. It had to happen sooner or later, since the ground as building ground was quite inadequate. And how could one build on a bottomless pit anyway? But the inadequacy that enters the writers’ field of vision, is still adequate enough for something, that they could also take or leave. They could take or leave it, and they do leave it. They don’t kill it. They merely look at it with their bleary eyes, but it does not become arbitrary because of this bleary gaze. The gaze is well aimed. Whatever is struck by this gaze says, even as it sinks down, although it has hardly been looked at, although it has not even been exposed to the sharp gaze of the public, whatever has been struck never says, that it could also have been something else, before it fell victim to this one description. It says exactly what had been better left unsaid (because it could have been better said?), what always had to remain unclear and groundless. Too many have already sunk into it up to their stomachs. It’s quicksand, but it doesn’t quicken anything. It is groundless, but not without grounds. It is as you like, but it is not liked.

The sidelines are at the service of the life, that precisely does not take place there, otherwise we would not all be in the thick of it, in the fullness, the fullness of human life, and it is at the service of the observation of the life, which is always taking place somewhere else. Where one is not. Why insult someone, because he cannot find his way back to the path of journeying, of life, of life’s journey, if he has borne it – and this bearing is no bearing someone, but nor is it any kind of bearing on – has simply fortuitously borne it, like the dust on a pair of shoes, which is pitilessly hunted down by the housewife, if a little less pitilessly than the stranger is hunted down by the locals. What kind of dust is it? Is it radioactive or active by itself, just like that, I’m only asking, because it leaves this strange trail of light on the way? Is what is running alongside and never meeting up with the writer again, the way, or is the writer the one who is running alongside, onto the sidelines? He has not yet passed away, but he’s already passed the line nevertheless. From there he sees those who have parted from him, but from one another too, in all their variety, in order to represent them in all their credulity, in order to get them on form, because form is the most important thing, anyway he sees them better from there. But that, too, is chalked up against him, so are those chalk marks and not particles of luminous matter, which mark the way of writing? At any rate it’s a marking out, which simultaneously shows and obscures and afterwards carefully covers up again the trail he himself laid. One was never there at all. But nevertheless one knows what’s up. The words have come down from a screen, from blood-smeared faces distorted with pain, from laughing, made-up faces, with lips pumped up beforehand just for the make-up or from others, who gave the right answer to a question in a quiz, or born mouthers, women, who have nothing for and nothing against, who stood up and took off a jacket to point their freshly hardened breasts, which were once steeled and belonged to men, at the camera. In addition any amount of throats, out of which singing comes like bad breath, only louder. That is what could be seen on the way, if one were still on it. One goes out of the way of the way. Perhaps one sees it from a distance, where one remains alone, and how gladly, because one wants to see the way, but not walk it. Did this path make a noise just now? Does it want to draw attention to itself with noises now and not just with lights, loud people, loud lights? Is the way, which one cannot walk, afraid of not being walked at all, when so many sins are being constantly committed after all, torture, outrages, theft, threatening behaviour, necessary threat in the manufacture of significant world fates? It makes no difference to the way. It bears everything, firmly, even if groundlessly. Without ground. On lost ground. My hair, as already mentioned, is standing on end, and no setting lotion there, which could force it to firm up again. No firmness in myself either. Not on me, not in me. When one’s on the sidelines, one always has to be ready to jump a bit and then another bit to the side, into the empty space, which is right next to the sidelines. And the sidelines have brought their sideline pitfall along with them, it’s ready at any time, it gapes wide, to lure one even further out. Luring out is luring in. Please, I don’t want to lose sight now of the way, which I’m not on. I would so like to describe it honestly and above all truly and accurately. If I’m actually looking at it, it should also do something for me. But this way spares me nothing. It leaves me nothing. What else is there left for me? I am prevented from being on my way, I can hardly make my way at all. I am out, while not going out. And there, too, I should certainly like to have protection against my own uncertainty, but also against the uncertainty of the ground, on which I’m standing. It runs to make certain, not only to protect me, my language right beside me, and checks, whether I am doing it properly, describing reality properly wrongly, because it always has to be described wrongly, there’s no other way, but so wrongly, that anyone who reads or hears it, notices the falseness immediately. Those are lies! And this dog, language, which is supposed to protect me, that’s why I have him, after all, is now snapping at my heels. My protector wants to bite me. My only protector against being described, language, which, conversely, exists to describe something else, that I am not – that is why I cover so much paper – my only protector is turning against me. Perhaps I only keep him at all, so that he, while pretending to protect me, pounces on me. Because I sought protection in writing, this being on my way, language, which in motion, in speaking, appeared to be a safe shelter, turns against me. No wonder. I mistrusted it immediately, after all. What kind of camouflage is that, which exists, not to make one invisible, but ever more distinct?

Sometimes language finds itself on the way by mistake, but it doesn’t go out of the way. It is no arbitrary process, speaking with language, it is one that is involuntarily arbitrary, whether one likes it or not. Language knows what it wants. Good for it, because I don’t know, no not at all. Talk, talking in general keeps on talking over there now, because there’s always talking, talking, without beginning or end, but there’s no speaking. So there’s talking over there, wherever the others are staying, because they don’t want to linger, they’re very occupied. Only them over there. Not me. Only the language, which sometimes moves away from me, to the people, not the other people, but moves away over to the real, genuine, on the well-signposted way (who can go astray here?), following their every movement like a camera, so that it at least, the language, finds out, how and what life is, because then it is precisely not that, and afterwards all of it must be described, even in what it precisely is not. Let’s talk about the fact, that we are supposed to go for a medical check-up once again. Yet all at once we suddenly speak, with due rigour, like someone who has a choice, whether or not to speak. Whatever happens, only the language goes away from me, I myself, I stay away. The language goes. I stay, but away. Not on the way. And I’m speechless.

No, it’s still there. Has it perhaps been there all the time, did it weigh up, whom it could weigh down? It has noticed me now and immediately snaps at me, this language. It dares to adopt this tone of command to me, it raises its hand against me, it doesn’t like me. It would gladly like the nice people on the way, alongside whom it runs, like the dog it is, feigning obedience. In reality it not only disobeys me, but everyone else, too. It is for no-one but itself. It cries out through the night, because no-one has remembered to put up lights beside this way, which are supplied by nothing but the sun and no longer need any current at all from the socket, or to find the path a proper path name. But it has so many names, that it would be impossible to keep up with all the naming, if one tried. I shout across, in my loneliness, stamping across these graves of the departed, because since I am already running alongside, I cannot pay attention as well to what I’m treading on, whom I’m treading down, I would only somehow like to get to the place where my language already is, and where it smirks mockingly across at me. Because it knows, that, if I ever tried to live, it would soon trip me up, then rub salt in my wounds. Good. So I will scatter salt on the way of the others, I throw it down, so that their ice melts, coarse salt, so that their language loses its firm ground. And yet it has long been groundless. What bottomless cheek on its part! If I do not have solid ground under my feet, then my language can’t either. Serve it right! Why did it not stay with me, on the sidelines, why did it part from me? It wanted to see more than me? On the highway over there, where there are more people, above all more likeable ones, chatting nicely to each other? It wanted to know more than me? It has always known more than me, it’s true, but it has to know even more than that. It will end up killing itself by eating into itself, my language. It will overindulge on reality. Serve it right! I spat it out, but it spits nothing out, it’s good at keeping it down. My language calls over to me, over on the sidelines, it likes best of all to call over to the sidelines, it doesn’t have to take such careful aim, but it doesn’t have to, because it always hits the target, not by saying something or other, but by speaking with the “austerity of letting be”, as Heidegger says about Trakl. It calls me, language does, today anyone can do it, because everyone always carries their language around with them in a small gadget, so that they can speak, why would they have learned it?, so it calls me where I am caught in the trap and cry out and thrash about, but no, it’s not true, my language isn’t calling, it’s gone, too, my language has gone from me, that’s why it has to call, it shouts in my ear, no matter out of which gadget, a computer or a mobile phone, a phone booth, from where it roars in my ear, that there’s no point in saying something out loud, it already does that anyway, I should simply say what it tells me; because there would be even less point in for once speaking what was on one’s mind to a dear person, who has fallen down on the case and whom one can trust, because he has fallen and won’t get up again so quickly, in order to pursue one and, yes, to chat a little. There’s no point. The words of my language over there on the pleasant way (I know it’s more pleasant than mine, which is actually no way at all, but I can’t see it clearly, but I know, that I too would like to be there), the words of my language have, therefore, in parting from me, immediately become a speaking out. No, no talking it out with someone. A speaking out. It listens to itself speaking out, my language, it corrects itself, because speaking can still be improved at any time; yes, it can always be improved, it is even entirely there to be improved and then to make a new linguistic ruling, but then only to be able immediately to overturn the rules again. That will then be the new way to salvation, of course I mean solution. A quick fix. Please, dear language, don’t you for once want to listen first? So that you learn something, so that you at last learn the rules of speaking … What are you shouting and grumbling about over there? Are you doing it, language, so that I graciously take you in you again? I thought, you didn’t want to come back to me at all! There was no sign, that you wanted to come back to me, it would have been pointless anyway, I wouldn’t have understood the sign. You only became language to get away from me and to ensure that I got on? But nothing is ensured. And by you not at all, as well as I know you. I don’t even recognise you again. You want to come back to me of your own accord? I won’t take you in any more, what do you say to that? Away is away. Away is no way. So if my loneliness, if my constant absence, my uninterrupted existence on the sidelines came in person to fetch back language, so that it, well-looked-after by me, at last came home, to a beautiful sound, which it could utter, then it would only happen, so that with this sound, this penetrating, piercing howling of a siren, blown by the wind, it could drive me further, ever further back from the sidelines. Because of the recoil of this language, which I myself produced and which has run away from me (or did I produce it for that purpose? So that it immediately runs away from me, because I have not managed to run away from myself in time?), I am chased ever deeper into this space beyond the sidelines. My language is already wallowing blissfully in its muddy pool, the little provisional grave on the way, and it looks up at the grave in the air, it wallows on its back, a friendly creature, which would like to please human beings like any respectable language, it wallows, opens its legs, presumably to let itself be stroked, why else. It’s greedy for caresses, after all. That stops it from gazing after the dead, so that I must gaze after them instead, and of course in the end it’s down to me. So I had no time to curb my language, which now shamelessly rolls around under the hands of the caressers. There are simply too many dead, whom I have to see to, that’s an Austrian technical term for: whom I have to look after, whom I have to treat well, but then we’re famous for that, for always treating everyone well. The world is looking to us, no need to worry. We don’t have to take care of that. Yet the more clearly this demand, to gaze at the dead, sounds in me, the less am I able to pay attention to my words. I must gaze at the dead, while meanwhile the strollers are stroking the good old language and chucking it under the chin, which doesn’t make the dead any more alive. No one is to blame. Even I, dishevelled as I and my hair are, am not to blame for the dead staying dead. I want the language over there to finally stop making itself the slave of strangers’ hands, no matter how good it feels, I want it to begin by stopping making demands, but itself become a demand, to finally face up to, not the caresses, but a demand to come back to me, because language always has to face up, only doesn’t always know it and doesn’t listen to me. It has to face up, because the people who want to adopt it instead of a child, it’s so lovable, if one loves it, people therefore never face up, they decide, they don’t answer calls, many of them even immediately destroyed, tore up, burnt their call-up order to sociability, and the flag along with it. So the more people who take up the invitation of my language to scratch its stomach, to ruffle something, to affectionately accept its friendliness, the further I stumble away, I have finally lost my language to those who treat it better, I’m almost flying, where on earth was this way, that I need in order to hurry down? How do I get where to do what? How do I get to the place, where I can unpack my tools, but in reality can right away pack them up again? Over there something bright is gleaming under the branches, is that the place, where my language first of all flatters the others, rocks them into a sense of security, only in order for itself to be lovingly rocked in the end for once? Or does it want to snap again? It always wants to do nothing but bite, only the others don’t know it yet, but I know it very well, it was with me for a long time. Beforehand there’s first of all cuddles and whispering sweet nothings to this seemingly tame creature, which everyone has at home anyway, why should they bring a strange animal into the house? So why should this language be any different from what they already know? And if it were different, then perhaps it might be dangerous to take it in. Perhaps it won’t get on with the one they already have. The more friendly strangers there are, who know how to live, but are nevertheless very far from knowing their life, since they pursue their caressing intents, because they always have to pursue something, the more my seeing no longer clearly sees the way through to the language any more. Miles and more. Who else should be able to see through things, if not seeing? Speaking wants to take over seeing as well? It wants to speak, before it has even seen? It wallows there, is groped by hands, buffeted by winds, caressed by storms, insulted by listening, until it stops listening altogether. Well, then: all listen here for once! Whoever doesn’t want to listen, must speak without being listened to. Almost everyone is not listened to, although they speak. I am listened to, although my language does not belong to me, although I can hardly see it any more. Much is said against it. So it no longer has much to say for itself, that’s fine. It’s listened to, as it slowly repeats, while somewhere a red button is pressed, which sets off a terrible explosion. There’s nothing left to say except: Our Father, which art. It cannot mean me, although after all I am father, that is: mother, of my language. I am the father of my mother tongue. The mother tongue was there from the beginning, it was in me, but no father was there, who might have belonged to it. My language was often unbecoming, that was often made clear enough to me, but I didn’t want to take the hint. My fault. The father left this nuclear family along with the mother tongue. Right he was. In his place I would not have stayed either. My mother tongue has followed my father now, it’s gone. It is, as already mentioned, over there. It listens to the people on the way. On the father’s way, who went too soon. Now the language knows something, that you don’t know, that he didn’t know. But the more it knows, the less it says. Of course, it’s constantly saying something, but it’s saying nothing. And already the loneliness is taking its leave. It’s no longer needed. No one sees, that I am still inside, in the loneliness. I am not heeded. Perhaps I am honoured, but I am not heeded. How do I ensure that all these words of mine say something, that could say something to us? I cannot do it by speaking. In fact I cannot even speak, because my language is unfortunately not at home just now. Over there it says something else, which I didn’t ask it to either, but it has already forgotten my command from the start. It doesn’t tell me, although it belongs to me, after all. My language doesn’t tell me anything, how should it then tell others something? But nor is it saying nothing, you must admit that! It says all the more, the further away from me it is, indeed, only then does it dare say something, that it wants to say itself, then it dares to disobey me, to resist me. When one looks, one moves further away from the object, the longer one looks at it. When one speaks, one catches hold of it again, but one cannot hold onto it. It tears itself away and hurries after its own naming, the many words I have made and I have lost. Words have been exchanged often enough, the exchange rate is incredibly bad, and then it’s no more than: incredible. I say something, and then it’s already been forgotten from the start. That’s what it strove for, it wanted to get away from me. The unspeakable is spoken every day, but what I say, that isn’t to be allowed. That’s mean of what has been spoken. That is incredibly mean. The spoken doesn’t even want to belong to me. It wants to be done, so that one can say: said and done. I would even be satisfied, if it denied belonging to me, my language, but it should belong to me nevertheless. How can I ensure, that it is at least a little attached to me? Nothing sticks to the others after all, so I offer myself to it. Come back! Come back, please! But no. Over there on the path it’s listening to secrets, that I’m not supposed to know, my language, and it passes them on, these secrets, to others who don’t want to hear them. I would want to, it would be my right, indeed, it would go down well, if you like, but it doesn’t stand still, and speak to me, it doesn’t do that either. It is in the empty space which is distinguished and differentiates itself from me, in that there are very many there. Emptiness is the way. I am even on the sidelines of emptiness. I have left the way. I have only said things after another. Much has been said about me, but hardly any of it is true. I myself have only said what others have said, and I say: that is now what is really said. As I said – simply incredible! It’s a long time since so much has been said. One’s listening can’t keep up any more, although one must listen, in order to be able to do something. In this respect, which in reality is a looking away, even a looking away from myself, there’s nothing to be said about me, there’s nothing to be said, nothing more to be said. I’m always only gazing after life, my language turns its back on me, so that it can present its stomach to strangers to caress, shameless, to me it only shows its back, if anything at all. Too often it doesn’t give me a sign and doesn’t say anything either. Sometimes I don’t even see it over there any more, and now I can’t even say “as has already been said”, because while I’ve already said it often enough, I cannot say it any more, I’m lost for words. Sometimes I see the back or the soles of the feet, on which they can’t really walk, the words, but faster than I have been able to for a long time and even now. What am I doing there? Is that why my dear language has lain down some distance away from me? That way it will, of course, always be faster than me, jump up and run away, when I go across to it from my place of work, to fetch it. I don’t know, why I should fetch it. So that it doesn’t fetch me? Perhaps it, who ran away from me, knows? Who doesn’t follow me? Who now follows the looking and speaking of others, and really can’t mix up them with me. They are other, because they are the others. For no other reason, except that they are the others. That’s good enough for my speaking. The main thing is, I don’t do it: speaking. The others, always the others, so that it’s not me, who belongs to it, sweet language. I would so much like to stroke it, like the others over there, if I could only catch hold of it. But then it’s over there, so that I can’t catch hold of it.

When will it silently make off? When will something make off, so there’s silence? The more the language over there makes off, the louder it can be heard. It’s on everyone’s lips, only not on my lips. My mind is clouded. I have not passed out, but my mind is clouded. I am worn out from gazing after my language like a lighthouse by the sea, which is supposed to light someone home and so has itself been lit up, and which as it revolves always reveals something else from the darkness, but is there anyway, whether it is lit up or not, it’s a lighthouse, which doesn’t help anyone, no matter how hard that man wishes it would, so as not to have to die in the water. The harder I try to make it out, the more obstinately it doesn’t go out, language. I now put out this language light mechanically, I switch to the pilot light, but the more I try to clap myself over it, a snuffer on the end of a long pole, with which in my childhood the candles in the church were extinguished, the more I try to snuff out this flame, the more air it seems to have. And all the more loudly it cries out, rolling around under thousands of hands, which do it good, which unfortunately I have never done, I don’t know myself, what would do me good, so it’s crying out now, so it can keep away from me. It shouts at the others, so that they too join in and cry out like it, so that the noise grows louder. It shouts, that I shouldn’t come too close. No one should come too close to anyone at all. And what has been said should also not come too close to what one wants to say. One shouldn’t get too close to one’s own language, that is an insult, it is quite capable of repeating something after itself, piercingly loud, so that no one hears, that what it says, was earlier recited to it. It even makes me promises, so that I will stay away from it. It promises me everything, if I just don’t come close to it. Millions are allowed to get close to it, except me! Yet it’s mine! What do you think of that? I just can’t tell you, what I think of that. This language must have forgotten its beginnings, I’ve got no other explanation. With me it started small. No, how big it’s grown, I can’t tell you! Like this I don’t even recognise it. I knew it, when it was just so high. When it was so quiet, when the language was still my child. Now it has all at once become gigantic. That’s not my child any more. The child has not grown up, only big, it doesn’t know that it has not yet outgrown me, but it’s wide awake nevertheless. It is so wide awake, that it drowns itself out with its crying, and anyone else who cries louder than it. Then it spirals up to an incredible pitch. Believe me, you really don’t want to hear it! Also, please don’t believe that I’m proud of this child! At its beginning I wanted it to remain as quiet as when it was still speechless. Even now, I don’t want it to sweep over something like a storm, causing others to roar even louder and to raise their arms and throw hard objects, which my language can no longer even grasp and catch, it has, my fault, too, always been so unathletic. It doesn’t catch. It can throw, but it can’t catch. I remain imprisoned in it, even when it’s away. I am the prisoner of my language, which is my prison warder. Funny – it’s not even keeping an eye on me! Because it is so certain of me? Because it is so certain, that I won’t run away, is that why it believes, it can leave me? Here comes someone, who has already died, and he talks to me, although that is not planned for him. He’s allowed to, many dead are speaking now in their choked voices, now they dare to, because my own language is not keeping any eye on me. Because it knows, it isn’t necessary. Even if it runs away from me, I won’t slip through its hands. I am at hand for it, but it has slipped through my hands. But I remain. But what remains, the writers do not make. What remains is gone. The flight of fancy was cut. Nothing and no one has come. And if nevertheless, against all reason, something that has not come at all, a little would like to remain, then what does remain, language, the most fleeting of all, has disappeared. It has replied to a new situations vacant advert. What should remain, is always gone. It is at any rate not there. So what is left to one.

Translation from German by Martin Chalmers

Elfriede Jelinek – Prose

English
French
German
Swedish

Extrait de La Pianiste

(Page 1–3 und 104–105)

Erika Kohut, professeur de piano, entre en trombe dans l’appartement qu’elle partage avec sa mère. La mère aime appeler Erika son petit ouragan, l’enfant, en effet, se déplace parfois avec une vélocité extrême. Elle cherche à échapper à sa mère. Erika approche de la quarantaine. La mère pourrait aisément, vu son âge, être sa grand’mère. Erika n’était venue au monde qu’après bien des années d’une vie conjugale difficile. Aussitôt le père avait transmis le flambeau à sa fille et quitté la scène. Erika apparut, le père disparut. Aujourd’hui Erika est rapide par nécessité. Comme un tourbillon de feuilles d’automne elle franchit la porte d’entrée et s’efforce de gagner sa chambre sans être vue. Mais déjà la maman se dresse devant, de toute sa taille, et l’accule. A s’expliquer. Dos au mur. Inquisiteur et peloton d’exécution en une seule personne qu’Etat et famille unanimes reconnaissent comme la mère. La mère enquête : pour quelles raisons Erika ne rentre-t-elle que maintenant, si tard, à la maison ? Voici trois heures que son dernier élève s’en est allé, croulant sous ses sarcasmes. Tu crois peut-être que je ne découvrirai pas où tu as été, Erika ? Un enfant doit spontanément rendre des comptes à sa mère, qui toutefois n’y croira pas, car l’enfant aime bien mentir. La mère attend encore, mais juste le temps de compter jusqu’à trois.

Un, deux… à deux déjà la fille se manifeste par une réponse qui diverge fort de la vérité. A l’instant même sa vieille serviette bourrée de partitions lui est arrachée et l’amère réponse à toutes les questions saute aussitôt aux yeux de la maman. Quatre volumes de sonates de Beethoven et une robe – une de plus – qu’à l’évidence on vient d’acheter, se partagent indignées l’espace exigu. Sur-le-champ la mère s’emporte contre le vêtement. Ce qui tout à l’heure au magasin avait l’air si séduisant, si pimpant, si soyeux, transpercé par le crochet du cintre, n’est plus qu’un chiffon frippé que la mère transperce du regard. L’argent de cette robe était destiné à la Caisse d’épargne : Le voici dépensé avant terme. Dire qu’à tout moment on aurait pu contempler cette robe, sous forme de dépôt, sur le livret du plan épargne-logement de la Caisse d’épargne autrichienne, à condition d’avoir le courage d’aller jusqu’à l’armoire à linge où, caché derrière une pile de draps, le livret pointe le bout du nez. Mais aujourd’hui il a fait une virée, un retrait a été effectué, et voilà le résultat : chaque fois qu’on voudra savoir où tout ce bon argent est passé, il faudra qu’Erika enfile cette robe. Et la mère de crier : Tu aurais été récompensée plus tard, tu as tout gâché par ta faute ! Plus tard nous aurions eu un nouvel appartement, mais tu n’as pas été capable d’attendre, et tout ce qui te reste, c’est cette loque qui sera vite démodée. La mère veut tout pour plus tard. Rien sur le champ. Sauf l’enfant qu’elle veut à tout instant et qu’à tout instant elle veut savoir où joindre, en cas d’urgence ; maman pourrait avoir une crise cardiaque. La mère veut faire des économies maintenant, afin de pouvoir en jouir plus tard. Et voilà qu’Erika ne trouve rien de mieux que de s’acheter une robe ! Robe plus périssable encore qu’un filet de mayonnaise sur un canapé au poisson. L’année prochaine, non, dès le mois prochain, elle sera complètement démodée. L’argent, lui, ne se démode jamais.

Le but de leurs économies est d’acheter ensemble un grand appartement. L’appartement en location où elles croupissent encore pour le moment est si vétuste qu’il est tout juste bon à balancer. Auparavant elles auront tout loisir de choisir ensemble les armoires intégrées et même l’emplacement des cloisons, car leur nouveau logement sera construit selon un procédé révolutionnaire. Tout sera strictement exécuté d’après leurs indications. Qui paie, décide. La mère, avec sa minuscule retraite, décide, Erika paie. Dans cet appartement flambant neuf, bâti selon la technique de l’avenir, chacune aura son royaume, Erika ici, la mère là, deux royaumes soigneusement séparés. Mais il y aura quand même un salon commun, où l’on pourra se rencontrer. Si on veut. Et mère et enfant veulent toujours – en vertu de lois naturelles, car toutes deux font la paire. Ici déjà, dans cette porcherie qui s’écroule peu à peu, Erika a son propre royaume où elle règne sans partage, sous tutelle. Ce n’est qu’un royaume provisoire, car à tout instant la mère y a ses entrées. Aucune serrure à la porte d’Erika, aucun enfant n’a de secret.

/—/

Erika déplace des objets d’un bout de la pièce à l’autre et les rapporte aussitôt à leur place initiale ; elle regarde ostensiblement sa montre et du haut de son sémaphore émet un signal invisible indiquant sa fatigue après une dure journée de travail qui vit l’art profané par des dilettantes pour la satisfaction de parents ambitieux.

Klernmer, immobile, la regarde.

Erika ne veut pas que le silence s’installe et dit une banalité. L’art c’est son pain quotidien, car c’est l’art qui la nourrit. Comme il est plus facile à l’artiste, dit la femme, de catapulter hors de soi sentiments ou passions. Ce tour dramatique que vous prisez tant, Klemmer, signifie tout de même que l’artiste recourt à des artifices, délaissant les véritables moyens. Elle parle pour éviter que le silence n’éclate. Moi, en tant que professeur, je défends un art non dramatique. Schumann, par exemple. Le drame est toujours plus facile ! Sentiments et passions ne sont jamais que des succédanés, des substituts de la cérébralité. Un tremblement de terre, un raz-de-marée où s’abattraient sur elle des éléments déchaînés, voici à quoi aspire le professeur. De colère le fougueux Klemmer défoncerait presque le mur avec sa tête ; la classe de clarinette voisine que depuis peu il fréquente deux fois par semaine en tant que propriétaire d’un second instrument serait à coup sûr bien surprise de voir surgir du mur la tête furibonde de Klemmer à côté du masque mortuaire de Beethoven. Erika, cette Erika ne sent-elle donc pas qu’en vérité il ne parle que d’elle – et de lui naturellement ! Il établit entre eux un rapport sensuel, refoulant ainsi l’esprit, cet ennemi des sens, cet ennemi primordial de la chair. Elle croit qu’il pense à Schubert mais il ne pense qu’à lui-même, comme il ne pense jamais qu’à lui lorsqu’il ouvre la bouche.

Il propose soudain à Erika de passer au tutoiement, tenez-vous en aux faits, lui conseille-t-elle. Sa bouche se fronce à son insu en une rosace ridée, elle ne la contrôle plus. Elle contrôle bien ce que dit cette bouche, mais non l’image qu’elle donne à l’extérieur. La chair de poule la gagne, partout.

Klemmer s’étonne de sa propre hardiesse, il se vautre en grognant d’aise dans l’auge tiède de ses pensées et de ses paroles. Il se jette sur le piano, et la pose lui plaît. Joue dans un tempo trop rapide une assez longue phrase qu’il vient par hasard d’apprendre par coeur. Et par laquelle il veut démontrer quelque chose, reste à savoir quoi. Erika Kohut n’est pas mécontente de cette petite diversion, elle se jette en travers de la voie pour arrêter le rapide avant qu’il ne soit lancé à pleine vitesse. Vous jouez beaucoup trop vite et beaucoup trop fort, M. Klemmer, et ne prouvez qu’une chose : l’absence totale d’esprit dans l’interprétation peut provoquer d’immenses dégâts.

L’homme se propulse à reculons vers un fauteuil et s’y laisse tomber. Sous pression comme un cheval de course qui a déjà remporté maintes victoires. Et qui exige en récompense de ses victoires et pour prévenir une défaite, un traitement au moins aussi coûteux et des soins au moins aussi attentifs qu’un service en argent de douze pièces. Erika veut rentrer à la maison. Erika veut rentrer à la maison. Erika veut rentrer à la maison. Elle donne un bon conseil : promenez-vous donc simplement dans Vienne et respirez profondément. Ensuite vous jouerez Schubert, mais cette fois correctement !

Titre original : Die Klavierspielerin
Traduit de l’allemand par Y. Hoffmann et M. Litaize
© Rowohlt Verlag GmbH, Reinbeck, 1983
© Éditions Jacqueline Chambon, 1988, pour la traduction française
© Èditions du Seuil, mars 2002, pour la présente édition
ISBN 2-02-050872-9

Excerpts selected by the Nobel Library of the Swedish Academy.

Elfriede Jelinek – Nobel diploma

Copyright © The Nobel Foundation 2004
Artist: Karin Mamma Andersson
Calligrapher: Annika Rücker

Elfriede Jelinek – Nobelföreläsning

English
Swedish
French
German

Avsides

Är skrivande gåvan att smyga sig på, att anpassa sig till verkligheten? Man skulle ju gärna vilja anpassa sig, men vad sker då med mig? Vad sker med dem som verkligen inte känner verkligheten? Den är till den grad hoptovad. Ingen kam som kunde reda ut den. Författarna kammar igenom och samlar förtvivlat sitt hår till en frisyr, som de sedan omedelbart plågas av om nätterna. Någonting stämmer inte längre med utseendet. Från sitt drömläge kan det vackert upptornade håret åter fördrivas, men det låter sig ändå inte tämjas. Eller det har sjunkit ihop igen och hänger nu som en slöja framför ett ansikte, när det äntligen nödtorftigt kunde betvingas. Eller ofrivilligt står på ända av förskräckelse för det som oavbrutet sker. Det går helt enkelt inte att få ordning på det. Det vill inte. Hur ofta man än drar genom det med kammen, som saknar några tänder – det vill helt enkelt inte. Någonting stämmer nu ännu mindre. Det skrivna, det som handlar om det som hänt, rinner bort mellan fingrarna, liksom tiden, och inte bara den tid under vilken det skrevs, under vilken det inte levdes. Ingen har förlorat någonting när det inte har levts. Inte den levande och inte den dödade tiden, och rakt inte den döde. Tiden har, medan man ännu skrev, trängt in i andra diktares verk. Eftersom den är tiden, kan den allt på en gång: tränga in i ens eget arbete och samtidigt i andras, dra in i andras rufsiga frisyrer som en frisk, om än elak vind, vilken plötsligt och oväntat har lyft från verkligheten. Om någonting en gång har rest sig, lägger det sig kanske inte så snabbt igen. Vredesvinden blåser och för med sig allt. Och den för bort allt, vart som helst, men aldrig mer tillbaka in i denna verklighet, som ju skall återges, åt alla håll, bara inte dit. Verkligheten är det som rusar in under håret, under kjolarna, just den: för bort, in i någonting annat. Hur skall författaren känna verkligheten, när det är den som drar in i honom och för bort honom, alltid avsides. Därifrån ser han å ena sidan bättre, å andra sidan kan han själv inte stanna på verklighetens väg. Han har ingen plats där. Hans plats är alltid utanför. Bara vad han säger utifrån kan uppfattas, just för att han talar dubbelbottnat. Och där finns också redan två passande, två riktiga, som påminner om att ingenting händer, två, som uttolkar det i olika riktningar, urholkar det ända in på den otillräckliga grund, som för länge sedan har rasat liksom kammens utryckta tänder. Antingen eller. Sant eller falskt. Detta måste ju hända förr eller senare, eftersom bottnen som byggnadsgrund var ytterst otillräcklig. Hur skulle man också kunna bygga på ett bottenlöst hål? Men det otillräckliga som hamnar i författarnas blickfält räcker trots det alltjämt till för någonting som de också skulle kunna lämna därhän. De skulle kunna lämna det därhän, och de lämnar det också därhän. De utplånar det inte. De betraktar det bara med sina oklara ögon, men genom denna oklara blick blir det inte godtyckligt. Blicken träffar exakt. Det som träffas av denna blick anser alltjämt i hopsjunkandet, trots att det knappt iakttogs, trots att det ännu inte ens utsatts för offentlighetens skarpblick, det träffade uttrycker aldrig att det också hade kunnat vara någonting annat, innan det föll offer för denna enda beskrivning. Det utsäger just det som vore bättre att lämnas osagt (för att man hade kunnat säga det bättre?), vad som alltid måste förbli oklart och bottenlöst. Alltför många har redan sjunkit ner till midjan i det. Det är drivsand, men den driver ingenting. Det är bottenlöst, men inte utan botten. Det är godtyckligt, men inte omtyckt.

Utanförskapet tjänar livet, som inte äger rum just där, annars vore vi alla ju inte mitt i det, fullt ut, i ett fullt människoliv, och det tjänar iakttagelsen av livet, som alltid äger rum någon annanstans. Där man inte är. Varför håna någon för att han inte hittar tillbaka på resans, livets, livsresans väg, när den har burit honom bort – och detta att bäras bort är inte att bäras lika med någon annan, men inte heller att bäras vidare -, helt enkelt tillfälligt burit honom, som dammet på skorna, vilket obönhörligt förföljs av hemmafrun, om än något mindre obönhörligt än främlingen förföljs av de infödda. Vad är det för damm? Är det radioaktivt eller aktivt i sig, helt enkelt så, jag frågar bara, eftersom det lämnar efter sig detta egendomliga ljusspår på vägen? Är det, som går jämsides med och aldrig mer möter den skrivande, vägen, eller är den skrivande, den som går jämsides med den, avsides? Skild är han ännu inte, men i avskiljandet befinner han sig i alla fall. Därifrån ser han dem som är skilda från honom, men också från varandra, i deras mångfald, för att framställa dem i deras enfald, för att forma dem, ty formen är det viktigaste, därifrån ser han dem alltså bättre. Men också detta får han sig påskrivet, alltså är det spåret av denna skrift och inte lysämnespartiklar som markerar skrivandets väg? I varje fall är det en markering, som samtidigt visar och åter döljer spåret som lagts av honom själv, därefter omsorgsfullt sopar bort det igen. Man har inte varit där. Men man vet ändå vad som händer. En TV-skärm babblar, från blodsmetade ansikten förvridna av smärta, från skrattande sminkade, redan före sminket artificiellt svällande munnar eller andra, som har svarat rätt på en fråga i frågeleken, eller födda munmänniskor, kvinnor som ingenting har att säga till om, som har stigit upp och tagit av sig jackan, för att hålla fram för kameran sina nyhärdade bröst, som tidigare varit stålhärdade och tillhört männen. Till det en mängd strupar, ur vilka det sjunger som dålig andedräkt, bara ljudligare. Det är detta som skulle kunna ses på vägen om man alltjämt befann sig på den. Man går ur vägen för vägen. Kanske ser man den på avstånd, där man förblir ensam, gärna dessutom, för vägen vill man se men inte gå. Har denna stig nu givit ett ljud ifrån sig? Vill den dessutom väcka uppmärksamhet genom ljud, inte bara genom ljus, skrikiga människor, skrikig belysning. Är vägen som man inte kan gå rädd för att inte bli gången, när ändå så många synder blir begångna, ständigt, tortyr, brott, stöld, grovt tvång, nödtvungen hårdhet vid framställningen av betydande världsöden? För vägen är det likgiltigt. Den bär allting, i hållfasthet, om än ogrundad. Utan grund. På förlorad mark. På mig står, som sagt, håret på ända, och inget fixativ som skulle kunna tvinga det att lägga sig. Och ingen hållfasthet i mig. Inte på mig, inte i mig. När man befinner sig offside måste man alltid vara beredd att springa ett stycke och ett stycke till åt sidan, till tomrummet som ligger strax intill offside. Och offside har också genast medfört sin offsidefälla som när som helst är redo, den gapar för att locka en ännu längre bort. Bortlockande är ett inlockande. Jag skulle inte nu vilja förlora ur sikte den väg som jag inte befinner mig på. Jag skulle dock vilja beskriva den ordentligt och framför allt rätt och exakt. När jag ändå betraktar den skall det också medföra någonting. Men den här vägen besparar mig ingenting. Den lämnar mig ingenting. Vad återstår alltså för mig? Också vägen är stängd för mig, jag kan ju knappast gå min väg. Jag är ur vägen, genom att jag inte går vägen. Och även där skulle jag för säkerhets skull vilja ha skydd för min egen osäkerhet, men även för osäkerheten hos marken som jag står på. För säkerhets skull, inte för att skydda mig, går mitt språk bredvid mig och kontrollerar att jag också gör en riktig, att jag också gör en riktigt felaktig beskrivning av verkligheten, ty den måste alltid beskrivas fel, den kan inte annat, men så fel att var och en som läser eller hör den genast märker dess felaktighet. Den ljuger ju! Och Språket, den hunden, som skall beskydda mig, det är ju därför jag har den, den nafsar nu efter mig. Mitt skydd vill bita mig. Mitt enda skydd mot att beskrivas, språket, som tvärtom är där för att beskriva någonting annat, som inte är jag – därför skriver jag ju på så mycket papper -, mitt enda skydd vänder sig alltså mot mig. Kanske har jag det över huvudtaget bara för att det, genom att låtsas skydda mig, skall störta sig över mig. Därför att jag har sökt skydd i skrivandet vänder sig språket, detta varande på väg, som i rörelsen, i talet, tycktes mig vara en säker tillflykt, mot mig. Inte så underligt. Jag misstrodde det ju genast. Vad är det för en maskering, som är till för att man inte blir osynlig, utan allt tydligare?

Språket hamnar ju av misstag ibland på vägen, men det går inte ur vägen. Det är ingen godtycklig process att tala med språket, det är en oavsiktligt godtycklig process, vare sig man vill eller inte. Språket vet vad det vill. Det är väl bra, jag vet det nämligen inte, och jag vet inte namnen. Pratet, pratandet över huvud taget fortsätter nu att prata där borta, ty det är alltid ett fortsatt prat, utan början och slut, men det är inget talande. Det pratar alltså där borta, där de andra alltid uppehåller sig, därför att de inte vill uppehållas, de är mycket upptagna. Där borta bara de. Inte jag. Bara språket, som ibland fjärmar sig från mig, till människorna, inte till de andra människorna, utan till de verkliga, äkta, till den andra sidan av den väl skyltade vägen (vem kan villa bort sig här?), förföljer dem som en kamera vid varje rörelse, så att åtminstone det, språket, får veta hur och vad livet är, eftersom det sedan inte är just detta, och allting måste därefter också beskrivas just sådant det inte är. Låt oss prata om att vi än en gång borde gå på hälsokontroll. Men plötsligt talar vi mycket strängt, som någon som också fritt kan välja att inte tala. Vad som än sker, bara språket tar vägen bort från mig, jag själv, jag blir borta. Språket går. Jag stannar, men borta. Inte på vägen. Och för mig blir språket borta.

Nej, det är ännu kvar. Har det kanske varit där hela tiden, har det överlagt vem det kunde vara överlägset? Det har märkt mig nu och genast tillrättavisat mig barskt, detta språk. Denna herrförmätenhet vågar ge sig på mig, höjer handen mot mig, den tycker inte om mig. Den skulle gärna vilja tycka om de trevliga människorna på vägen, bredvid vilka den springer som den hund den är och låtsas vara lydig. I själva verket är den olydig inte bara mot mig, den är det också mot alla andra. Den är för sig. Den tjuter natten igenom, för att man har glömt att vid den här vägen sätta upp belysning, som matas med ingenting annat än sol och inte längre behöver någon ström ur dosan, och att ge stigen ett hederligt stignamn. Den har ändå så många namn, att man inte skulle hinna med att benämna dem om man försökte det. Jag ropar dit över, i min avskildhet, medan jag kliver över de avlidnas gravar, ty eftersom jag redan springer vid sidan av kan jag inte dessutom ge akt på var jag trampar, vem jag trampar sönder, jag skulle bara på något sätt vilja dit där mitt språk redan är och hånfullt flinar mot mig. Det vet ju, att om jag en gång försökte leva, skulle det vid lämpligt tillfälle låta mig få sota för det. Det skulle först låta mig få sota för det, sedan dessutom strö salt i såren. Bra. Må jag alltså också strö salt på de andras väg, jag täcker över den, så att språkets is smälter, strösalt, så att det berövas sin säkra grund. Dessutom är det sedan länge bottenlöst. En bottenlös fräckhet av det! Om jag nu inte befinner mig på säker grund, skall mitt språk inte heller få göra det. Rätt åt det! Varför stannade det inte hos mig, avsides, varför skilde det sig från mig? Ville det se mer än jag? På huvudvägen där borta där det finns mer människor, framför allt angenämare, som språkar trevligt ned varandra? Ville det veta mer än jag? Det har visserligen alltid vetat mer än jag, men det måste ständigt vara ännu mer. Det kommer säkert att ta livet av sig genom att äta sig in i sig självt, mitt språk. Det kommer att föräta sig på verkligheten. Rätt åt det! Jag har spottat ut det, men själv spottar det inte ut någonting, det är en god foderutvinnare. Mitt språk ropar över till mig, vid sidan av, det ropar helst vid sidan av, då behöver det inte sikta så noga, det behöver det inte heller, ty det träffar ju sitt mål genom att inte säga någonting, utan tala med “avståendets stränghet”, som Heidegger säger om Trakl. Språket, det ringer till mig, det kan varenda människa i dag, ty hon har alltid sitt språk hos sig i en liten apparat så att hon kan tala, varför skulle hon annars ha lärt sig det?, det ringer mig alltså där jag sitter i fällan och skriker och sprattlar, men nej, det stämmer inte, mitt språk ringer inte, det är ju likaså borta, mitt språk är borta för mig, därför måste det ringa, det skriker mig i örat från vilken apparat som helst, en dator eller mobil, en kiosktelefon, därifrån ryter det i örat på mig att det inte är någon mening med att yttra någonting, det gör det självt, jag skall helt enkelt säga vad det förestavar mig; ty ännu meningslösare vore det att en gång tala ut med en älskad människa, som fallet är och som man kan ha förtroende för, eftersom hon har fallit och inte så snabbt kan resa sig igen för att förfölja en och, ja, pladdra med en. Det är meningslöst. Det som mitt språk säger där borta på den angenäma vägen (jag vet, den är angenämare än min, som egentligen inte är någon väg, jag kan inte exakt se den, men jag vet att jag också gärna skulle vara där), det som mitt språk säger har alltså, genom att det skilt sig från mig, genast blivit ett yttrande. Nej, inget samspråk med någon. Ett yttrande. Vid yttrandet lyssnar det till sig självt, mitt språk, det korrigerar sig självt, eftersom yttrandet när som helst och alltjämt kan förbättras: ja, det kan alltid förbättras, det finns till och med uteslutande där för att förbättras och sedan möta en ny språkreglering, men också den bara för att genast igen kunna kullkasta reglerna. Det blir sedan det nya överbryggandet till en förlösning, jag menar naturligtvis lösning. En åsnebrygga. Snälla, kära språk, vill du inte först lyssna åtminstone en enda gång? Så att du lär dig något, så att du äntligen lär dig uttalsreglerna… Vad skriker du och bråkar om där borta? Gör du det, språk, för att jag åter skall ta dig till nåder? Jag trodde att du inte alls ville tillbaka till mig! Du har inte med ett enda tecken antytt att du ville tillbaka till mig, det hade också varit meningslöst, jag hade inte förstått tecknet. Blev du först språk för att komma bort från mig och därmed garantera mitt försvinnande? Men där garanteras ingenting. Och rakt inte av dig, sådan jag känner dig. Jag känner inte igen dig. Vill du frivilligt tillbaka till mig? Jag tar inte emot dig längre, vad säger du nu? Väck är väck. Väg är ingen väg. Alltså om min ensamhet, om min ständiga frånvaro, min oavbrutna avskildhet personligen skulle komma för att hämta tillbaka språket, så att det, väl omhändertaget, äntligen hemma hos mig, kunde åstadkomma ett vackert ljud som det kunde utstöta, så skulle det ju bara ske för att med detta ljud, detta genomträngande, gälla ylande av en siren dit luften far in, driva mig ännu längre in i avskildhet. Genom rekylen från detta språk som jag själv har skapat och som har sprungit ifrån mig (eller har jag skapat det i detta syfte? För att det genast skall springa ifrån mig, emedan jag själv inte har klarat av att i rättan tid springa ifrån mig själv?), jagas jag allt längre in i detta avsides belägna utrymme. Mitt språk vältrar sig redan med välbehag i sin dypöl, den lilla provisoriska graven på vägen, och det ser upp mot graven i luften, det vältrar sig på rygg, ett tillitsfullt djur som skulle vilja vara människorna till lags liksom varje anständigt språk, det vältrar sig, skrevar med benen, antagligen för att låta sig klappas, varför annars. Det har ett begär efter smekningar. Det hindrar det från att se till de döda, som jag i stället måste se till, detta kommer sedan naturligtvis att hänga på mig. Därför hade jag inte tid att hålla mitt språk i styr, vilket nu skamlöst vältrar sig under händerna på dem som klappar det. Det finns helt enkelt för många döda som jag måste se till, det är ett österrikiskt fackuttryck för: som jag måste ta hand om, som jag måste behandla väl, men det är vi ju berömda för, att vi alltid behandlar alla väl. Världen ser redan till oss, inga bekymmer. Det behöver vi inte själva bekymra oss om. Men ju tydligare denna uppmaning att se till de döda ljuder i mig, desto mindre kan jag ge akt på mina ord. Jag måste se till de döda under tiden de promenerande klappar och kliar det kära goda språket, vilket inte gör de döda mer levande. Ingen bär skuld. Inte heller jag, rufsiga som jag och mitt hår är, bär någon skuld för att de döda förblir döda. Jag vill att språket där borta äntligen slutar att göra sig till slav under främmande händer, om de så gör det till en aldrig så stor njutning, jag vill att det skall sluta att ställa krav, utan självt bli ett krav, att äntligen inte inställa sig för att bli smekt, utan ställas inför ett krav att komma tillbaka till mig, ty inställa sig måste språket alltid, ofta vet det visserligen inte det och lyssnar inte till mig. Det måste inställa sig, ty människor som vill ta till sig det i stället för barn, det är ju så älskligt, när man å andra sidan också älskar det, människorna alltså inställer sig aldrig, de tar ställning, men de inställer sig inte, många av dem har till och med omedelbart förstört sin inställelseorder till samvaro, rivit sönder, bränt den, fanan likaså. Ju fler människor som alltså accepterar mitt språks inbjudan att klia det på magen, rufsa om det en smula, kärleksfullt acceptera dess förtrolighet, desto längre bort från det stapplar jag, jag har slutgiltigt förlorat mitt språk till dem som behandlar det bättre, jag flyger ju nästan, var fanns just den väg som jag behöver för att följa efter språket? Hur kommer jag dit? Hur kommer jag till det ställe där jag kan packa upp mitt verktyg, men i själva verket genast kan packa in det igen? Där borta skimrar någonting ljust under grenarna, är det stället där mitt språk först smickrar de andra, vaggar dem i trygghet, bara för att självt äntligen en gång kärleksfullt bli vaggat? Eller vill det rent av bitas igen? Det vill alltid bara bitas, fast de andra ännu inte vet det. Men jag känner det väl, det har varit så länge hos mig. Först smeks det och kelas med detta skenbart tama djur, som de alla för övrigt själva har där hemma, varför skulle de alltså ta in ett främmande i huset? Varför skulle detta språk alltså vara annorlunda än det som de redan känner? Och vore det annorlunda, då blir det kanske inte ofarligt att ta till sig det. Kanske samsas det inte med det som de redan har. Ju mer vänliga främmande människor, som förstår att leva men för den skull inte på långt när förstår sitt liv, följer sina smekningssyften, ty följa någonting måste de alltid, desto mindre genomskådar mitt skådande vägen tillbaka till språket. Miles and more. Vem skulle genomskåda någonting om inte skådandet? Vill talandet dessutom överta skådandet? Vill det tala innan det ännu har skådat? Det vältrar sig där, grips av händer, ruskas om av vindar, blir bortklemat av stormar, förolämpat av lyssnande, tills det inte längre hör på. Då så: lystring! Den som inte vill höra måste tala utan att höras. Nästan alla blir inte hörda trots att de talar. Jag blir hörd, trots att mitt språk inte tillhör mig, trots att jag knappt kan se det längre. Man har mycket att säga om det. Därför behöver det inte längre säga mycket, också bra. Man lyssnar efter språket, det långsamt eftersägande, medan någonstans en röd knapp trycks ner, som utlöser en förfärlig explosion. Det återstår bara att säga: Fader vår som är. Det kan inte mena mig med det, trots att jag när allt kommer omkring är far, alltså mor till mitt språk. Jag är far till mitt modersmål. Modersmålet var där ända från början, det fanns i mig, men någon tillhörande far fanns inte. Mitt språk har ofta varit opassande, det har man tydligt låtit mig förstå, men jag har inte velat förstå det. Mitt fel. Far lämnade den här kärnfamiljen tillsammans med modersmålet. Det gjorde han rätt i. Jag hade i hans ställe inte heller stannat. Mitt modersmål följde efter far, det är borta. Det finns, som sagt, där borta. Det lyssnar till människorna på vägen. På fars väg, far som gick den alltför tidigt. Nu vet det något som du inte vet, som han inte visste. Men ju mer det vet, desto mer intetsägande blir det. Det säger naturligtvis ständigt någonting, men det är intetsägande. Och redan tar avskildheten avsked. Den behövs inte. Ingen ser att jag ännu är där inne, i avskildheten. Man aktar mig inte. Man ger kanske akt på mig, men man aktar mig inte. Hur uppnår jag att alla dessa ord av mig säger någonting som skulle kunna säga oss någonting? Inte genom att jag talar. Jag kan ju inte tala, mitt språk är tyvärr inte hemma för närvarande. Där borta säger det någonting annat som jag inte har givit det i uppdrag att säga, men min order har det glömt redan från början. Till mig säger det inte det, trots att det tillhör mig. Mig säger mitt språk ingenting, hur skall det då säga andra någonting? Men det är inte heller intetsägande, det måste Ni medge! Det säger desto mer, ju längre borta det är från mig, ja först då törs det säga någonting som det självt vill. Då törs det låta bli att lyda mig, att motsätta sig mig. När man tittar avlägsnar man sig från sitt föremål, ju längre man ser på det. När man talar fångar man åter in det, men man kan inte behålla det. Det sliter sig loss och ilar efter sin egen benämning, de många ord som jag har tillverkat och som jag har förlorat. Orden har växlat tillräckligt, växelkursen är skrämmande låg, och sedan är den bara skrämmande. Jag säger någonting, och då var det redan från början bortglömt. Detta har det eftersträvat, det ville ju bort från mig. Det outsägliga sägs varje dag, men det jag säger, det borde inte ha fått sägas. Det är gement av det sagda. Det är sagolikt gement. Inte ens tillhöra mig vill det sagda. Det vill bli gjort, så att man kan säga: sagt och gjort. Jag skulle nöja mig med om det, mitt språk, förnekade att det tillhörde mig, men tillhöra mig borde det nog. Hur kan jag uppnå att det åtminstone hänger fast vid mig en smula? På de andra blir ju ingenting hängande, alltså erbjuder jag mig. Kom tillbaka! Snälla Ni, kom tillbaka! Men nej. Där borta på stigen hör det hemligheter, mitt språk, som jag inte bör veta om, och dessa hemligheter för det vidare till andra, som inte vill höra dem. Jag skulle nog vilja, jag skulle också ha rätt till det, ja, det skulle också passa bra för min del, men det blir inte stående, och tala till mig, det gör det inte heller. Det befinner sig i tomheten, som utmärker och skiljer sig från mig just genom att så många befinner sig där. Tomheten är vägen. Jag befinner mig till och med vid sidan av tomheten. Jag har lämnat vägen. Jag har alltid bara återgivit. Man har återgivit mycket om mig, men nästan ingenting stämmer. Jag har själv bara återgivit, och jag påstår: detta är nu den egentliga utsagan. Som sagt – helt enkelt sagolikt! Så mycket har inte blivit sagt på länge. Man hinner inte med lyssnandet, trots att man måste lyssna för att kunna någonting. I detta avseende, som i själva verket är ett bortseende, också ett bortseende från mig själv, kan man emellertid inte återge något om mig, där finns ingenting, det ger ingenting. Jag följer alltid bara livet med ögonen, mitt språk visar mig ryggen, så att det kan hålla fram magen för främmande människor att älska, skamlöst, mig visar det ryggen, om över huvudtaget någonting. Alltför ofta ger det mig inget tecken och säger heller ingenting. Ibland ser jag det inte längre där borta, och nu kan jag inte ens säga “som sagt”, för jag har väl ganska ofta sagt det, men nu kan jag inte längre säga det, jag saknar orden. Ibland ser jag ryggen på dem eller undersidan av deras fötter, med vilka de, orden, inte kan gå ordentligt, men ändå alltid långt snabbare än jag. Vad gör jag där? Har det därför lagt sig ner på något avstånd från mig, det kära språket? Så kommer det naturligtvis alltid att vara snabbare än jag, hoppa upp och springa sin väg, när jag från mitt avsides ställe går över till det för att hämta det. Jag vet inte varför jag skulle hämta det. För att det inte skall hämta mig? Kanske det som har sprungit ifrån mig vet det? Som inte följer mig? Som nu följer de andras blickar och ord, och dem kan det verkligen inte förväxla med mig. De är annorlunda, eftersom de är de andra. Av inget annat skäl än att de är de andra. Det räcker för mitt tal. Huvudsaken är att jag inte gör det: talar. De andra, alltid de andra, för att det inte är mig det tillhör, det söta språket Jag skulle ju också så gärna vilja klappa det, som de andra där borta, om jag bara kunde få tag i det. Men det är där borta, för att jag inte skall kunna få tag i det.

När kommer det att tyst avlägsna sig därifrån? När kommer någonting att avlägsna sig därifrån, så att det blir tyst? Ju mer språket avlägsnar sig därifrån, desto starkare hör man det. Det är i allas munnar, bara i min mun är det inte. Jag är omtöcknad. Jag är inte vanmäktig, men jag är omtöcknad. Jag är utvakad av att med blicken följa mitt språk som ett fyrtorn på havet, som skall lysa någon hem och därför självt har blivit upplyst, som i sitt roterande alltid ur mörkret skalar fram någonting annat, som ändå finns där, antingen man lyser upp det eller inte, det är ett fyrtorn som inte hjälper någon, också om denne önskar sig det aldrig så mycket, för att inte behöva dö i vattnet. Ju grundligare jag försöker släcka språket, desto mer egensinnigt vägrar det att slockna. Jag släcker nu mekaniskt denna språklåga, jag vrider på sparlåga, men ju mer jag försöker lägga lock på den med en släckare på en lång stång, med vilken ljusen släcktes i kyrkan under min barndom, ju mer jag försöker kväva denna låga, desto mer luft tycks den ha. Desto högre skriker språket medan det vältrar sig under tusentals välgörande händer, vilket jag tyvärr aldrig har gjort, jag vet ju inte själv vad som skulle vara välgörande för mig, det skriker alltså nu för att det skall kunna stanna borta från mig. Det eggar de andra att blåsa i lur och skrika som det, så att ljudet blir starkare. Det skriker att jag inte skall komma det för nära. Ingen skall över huvudtaget komma en annan för nära. Och det sagda bör inte heller komma för nära det man vill säga. Man bör inte träda det egna språket för nära, det är en skymf, det förmår utan vidare att upprepa något för sig självt, skallande högt, för att man inte skall höra att det som det säger dessförinnan förestavats det. Det ger mig till och med löften, för att jag skall stanna borta från det. Det lovar mig allt, bara jag inte kommer för nära det. Miljoner får komma det nära, bara inte jag! Ändå är det mitt! Vad tycker Ni om det? Jag kan inte säga vad jag tycker om det. Detta språk har väl glömt sin början, på något annat sätt kan jag inte förklara det för mig. Det började en gång som litet hos mig. Nej, det går inte att beskriva hur stort det har blivit! Så känner jag inte igen det. Jag kände det ännu när det var så litet. När det var så tyst, när språket ännu var mitt barn. Nu har det med ens blivit jättelikt. Det är inte längre mitt barn. Barnet har inte blivit vuxet, men däremot stort, det vet inte att det ännu inte har växt ifrån mig, men vaket är det i alla fall. Det är så vaket att det överröstar sig självt med sitt skrikande, och även alla andra som skriker högre än det. Då skruvar det upp sig till otroliga höjder. Tro mig, det vill Ni verkligen inte höra! Jag är inte stolt över detta barn, var snäll och tro mig också på den punkten! Jag ville vid dess början att det skulle bli så tyst som den gången då det ännu var språklöst. Jag vill inte heller nu att det sveper över någonting som en storm, att det får andra att ryta ännu högre och sträcka upp armarna och kasta hårda föremål, som mitt språk alls inte längre kan fatta och fånga, det har ju – också mitt fel – alltid varit så osportsligt. Det fångar inte. Det kastar visserligen, men fånga kan det inte. Jag förblir fången i det, också när det är borta. Jag är fången i mitt språk, som är min fångvaktare. Löjligt – det vaktar mig ju inte! Eftersom det är så säkert på mig? Eftersom det är så säkert på att jag inte springer min väg, tror det därför att det självt kan komma bort från mig? Där kommer någon som redan är död, och han talar till mig, trots att han saknar förutsättning för det. Han får det, många döda talar nu med sina kvävda röster, nu törs de det, eftersom mitt eget språk inte vaktar mig. Eftersom det vet att det inte är nödvändigt. Även om det kunde springa ifrån mig kommer jag inte undan det. Jag finns till hands för det, men i stället har det försvunnit ur händerna på mig. Men jag blir kvar. Men vad som blir kvar bestämmer inte författarna. Kvarblivet, försvunnet. Luftfärden inställdes. Ingenting och ingen kom. Och om ändå, mot allt förnuft, någonting som inte kom ändå skulle vilja stanna en stund, då är i stället det som stannar kvar, det mest flyktiga, språket, försvunnet. Det har svarat på ett nytt erbjudande om anställning. Det som bör bli kvar är alltid borta. Det är i varje fall inte där. Vad återstår alltså.

Översättning från tyska: Margaretha Holmqvist

Elfriede Jelinek – Prose

English
French
German
Swedish

Utdrag ur Pianolärarinnan

(Sid. 7–8 och 108–110)

Pianolärarinnan Erika Kohut rusar som en virvelvind in i lägenheten som hon delar med sin mor. Modern tycker om att kalla Erika sin lilla virvelvind, för barnet rör sig ibland extremt snabbt. Hon försöker undkomma sin mor. Erika är på väg mot de fyrtio. Modern skulle vad åldern beträffar lätt kunna vara Erikas mormor. Först efter många hårda äktenskapsår kom Erika till världen. Genast lämnade fadern över stafetten till sin dotter och lämnade scenen. Erika gjorde entré, fadern sorti. I dag har nöden tvingat Erika till snabbhet. Som en svärm höstlöv viner hon in genom ytterdörren och försöker nå sitt rum utan att bli sedd. Men utanför det står mamma redan stor och ställer Erika till svars och mot väggen, inkvisitor och exekutionspluton i en och samma person, i stat och familj enhälligt erkänd som mor. Modern frågar varför Erika först nu, så sent, hittar vägen hem. Den sista eleven gick redan för tre timmar sedan, överöst med hån av Erika. Du tror väl att jag inte får veta var du har varit, Erika. Ett barn står självmant till svars inför sin mor, som ändå inte kommer att tro det, eftersom barnet gärna ljuger. Modern väntar alltjämt, men bara tills hon har räknat till tre.

Redan vid två kommer dottern med ett svar som starkt avviker från sanningen. Nu slits den notfyllda portföljen från henne, och strax tittar det bittra svaret på alla frågor ut ur den, modern till mötes. Fyra band Beethovensonater delar indignerat det snåla utrymmet med en ny klänning, på vilken man ser att den nyss har köpts. Modern rasar genast mot plagget. Alldeles nyss, i affären, såg klänningen, genomborrad av sin hängare, så lockande ut, färgglad och mjuk, nu ligger den där som en sladdrig tygbit och genomborras av moderns blickar. Klädpengarna var avsedda för sparkassan! Nu är de förbrukade i förtid. Den här klänningen skulle man när som helst ha kunnat se för sig i form av en insättning i bankboken till den österrikiska sparkassan, om man inte skydde vägen till linneskåpet, där bankboken sticker fram bakom en stapel handdukar. Men i dag har den gjort en utflykt, ett uttag har gjorts, resultatet ser man nu: varje gång man vill veta var de goda slantarna har hamnat borde Erika ta på sig denna klänning. Modern skriker: Med det här har du förspillt en framtida belöning! I framtiden skulle vi ha haft en ny lägenhet, men eftersom du inte kunde vänta har du nu en trasa som snart blir omodern. Modern vill ha allting i framtiden. Ingenting vill hon ha genast. Men barnet vill hon alltid ha, och hon vill alltid veta var man i nödfall kan nå barnet om mamma hotas av en hjärtinfarkt. Modern vill spara nu, för att kunna njuta i framtiden. Och då köper Erika just en klänning!, nästan ännu förgängligare än en klatt majonnäs på en fisksmörgås. Den här klänningen kommer inte först nästa år utan redan nästa månad att stå utanför varje mode. Pengar blir aldrig omoderna.

Man sparar till en gemensam stor insatslägenhet. Hyreslägenheten, som de ännu vistas i, är vid det här laget så bedagad att man bara kan slänga bort den. De kommer dessförinnan att tillsammans kunna välja ut de skåp som ska byggas in och till och med platsen för skiljeväggarna, ty det är ett alldeles nytt byggsystem som ska användas för deras nya lägenhet. Allt kommer att utföras exakt efter personliga anvisningar. Den som betalar bestämmer. Modern, som bara har en obetydlig pension, bestämmer vad Erika ska betala. I denna splitter nya våning, byggd enligt framtida metod, får var och en sitt eget rike, Erika här, modern där, båda rikena ordentligt skilda från varandra. Men ett gemensamt vardagsrum kommer det att finnas, där man träffas. Om man vill. Men mor och dotter vill naturligtvis alltid, eftersom de hör samman. Redan här, i denna svinstia som långsamt förfaller, har Erika ett eget rike där hon blir styrd och ställd. Det är bara ett provisoriskt rike, för modern har när som helst fritt tillträde. Dörren till Erikas rum har inget lås, och inget barn har hemligheter.

/—/

Erika flyttar saker från ena sidan av rummet till den andra och genast tillbaka igen; hon ser menande på klockan och ger en osynlig signal från sin höga mast som anger hur trött hon är efter sin hårda arbetsdag, under vilken konst dilettantiskt har missbrukats för att tillfredsställa föräldrars ärelystnad.

Klemmer står där och ser på henne.

Erika vill inte låta någon tystnad uppstå och säger någonting vardagligt. Konst är för Erika vardag, eftersom hon låter sig försörjas av konsten. Hur mycket lättare är det inte för konstnären, säger kvinnan, att slunga ur sig känsla eller lidelse. Vändningen till det dramatiska som ni så uppskattar, Klemmer, betyder ju att konstnären tar till bedrägliga medel och försummar de äkta medlen. Hon talar för att ingen tystnad ska uppstå. Jag som lärarinna är för den odramatiska konsten, Schumann till exempel, dramat är alltid lättare! Känslor och lidelser är alltid bara ersättning, surrogat för det andligt genomlysta. Efter en jordbävning, ett rytande dån som i rasande storm kastar sig över henne, längtar lärarinnan. Den vilde Klemmer borrar av vrede nästan in sitt huvud i muren; klarinettklassen intill, som han på sistone har börjat frekventera två gånger i veckan som andrainstrumentalist, skulle förvisso ha häpnat om den förbittrade Klemmerskallen plötsligt hade dykt upp ur väggen intill Beethovens dödsmask. Denna Erika, denna Erika känner inte att han i verkligheten bara talar om henne, och naturligtvis om sig själv! Han för in sig och Erika i ett sinnligt sammanhang och förtränger därmed anden, denna sinnenas fiende, denna köttets urfiende. Hon tror att han menar Schubert, och då menar han bara sig själv, liksom han alltid bara brukar mena sig själv när han talar.

Han börjar plötsligt dua Erika, hon råder honom, håll er till saken. Hennes mun snörps utan hennes vilja och medverkan ihop till en rynkig rosett, hon har inte längre makt över den. Vad den säger, denna mun, har hon visserligen makt över, men inte över hur den presenterar sig utåt. Huden knottrar sig på henne, överallt.

Klemmer blir förskräckt över sig själv, han vältrar sig grymtande av välbehag i små tankars och ords värmefyllda kar. Han kastar sig med nöje över pianot. Han spelar i starkt förhöjt tempo en längre fras som han har råkat lära sig utantill. Någonting vill han demonstrera med frasen, man kan fråga sig vad. Erika Kohut är glad över den stilla avvikelsen från ämnet, hon kastar sig mot eleven för att uppehålla snälltåget innan det har kommit upp i full fart. Ni spelar det alldeles för snabbt och för högt också, herr Klemmer, och bevisar med det bara vilka luckor i tolkningen som den totala bristen på ande kan riva upp.

Mannen katapulterar sig baklänges i en stol. Han står under högtryck som en kapplöpningshäst, vilken har tagit hem många segrar. Som gottgörelse för segrar och till förebyggande av nederlag kräver han minst lika dyrbar behandling och omsorgsfull vård som en tolv delars silverservis.

Erika vill hem. Erika vill hem. Erika vill hem. Hon ger ett gott råd: gå helt enkelt runt i Wien och andas in djupt. Sedan spelar ni Schubert, men den här gången rätt!

Utdrag ur Pianolärarinnan
Österrikiska originalets titel: Die Klavierspielerin
Översättning av Margaretha Holmqvist
Copyright © 1983 Rowohlt Verlag GmbH, Reinbeck bei Hamburg
Bokförlaget Forum, 2004
ISBN 91-37-12750-0

Textutdragen valda av Nobelbiblioteket, Svenska Akademien.

Elfriede Jelinek – Conférence Nobel

English
Swedish
French
German

À l’écart

Ecrire est-ce la faculté de se plier à la réalité, de se blottir contre? On aimerait bien se blottir, mais que marrive-t-il alors? Qu’arrive-t-il à ceux qui ne connaissent pas réellement la réalité? Elle est tellement décoiffée. Pas de peigne qui pourrait la lisser. Les poètes passent à travers et rassemblent désespérément leurs cheveux en une coiffure, qui très vite les hante la nuit. Ça ne va plus avec l’apparence. De sa maison des rêves, bien rassemblée, la chevelure peut être encore chassée, mais ne se laisse plus apprivoiser. Ou est à nouveau effondrée et maintenant s’accroche comme un voile devant le visage, à peine peut-elle être maîtrisée. Ou se dresse sur la tête, effrayée par ce qui se passe sans arrêt. Elle ne se laisse simplement pas peigner. Elle ne veut pas. Aussi souvent qu’on passe le peigne avec quelques dents arrachées – elle ne veut tout simplement pas. C’est encore pire maintenant. L’écrit quand il parle de ce qui se passe, s’enfuit sous la main comme le temps, et pas seulement le temps, pendant lequel il a été écrit, pendant lequel il n’a pas été vécu. Personne n’a raté quelque chose, quand ça n’a pas été vécu. Ni le vivant, ni le temps tué, et le mort pas du tout. Le temps, quand on écrivait encore, a pénétré dans les œuvres des autres poètes. Puisqu’il est le temps, il peut tout en même temps: pénétrer dans son propre travail et dans celui des autres, dans les coiffures arrachées des autres, il passe comme un vent frais, même s’il est mauvais, qui s’est levé, soudain et inattendu, à partir de la réalité. Lorsque il s’est levé une fois, il ne se calme peut-être pas si rapidement. Le vent de rage souffle et arrache tout avec lui. Et il arrache tout, peu importe où, mais plus jamais ne revient à cette réalité qui doit être représentée. Partout, sauf là. La réalité est ce qui va sous les cheveux, sous les jupes et justement: arrache vers quelque chose d’autre. Comment le poète peut-il connaître la réalité, si c’est elle qui passe en lui et l’arrache, toujours vers l’écart. De là, il voit d’une part mieux, d’autre part lui-même ne peut pas rester sur le chemin de la réalité. Là, il n’a pas de place. Sa place est toujours à l’extérieur. Seul ce qu’il dit de l’exterieur, peut être reçu, et ce, parce qu’il dit des ambiguïtés. Et là, surgissent déjà deux adéquations, deux vérités aussi qui rappellent que rien ne se passe, les deux l’interprètent dans des directions différentes, le triturent jusqu’à son fondement instable, qui lui manque depuis longtemps comme les dents arrachées au peigne. De deux choses l’une. Vrai ou faux. Ça devait bien finir par arriver, puisque le sol comme terrain à bâtir était quand même très insuffisant. Comment bâtir sur un trou sans sol? Mais l’insuffisant, qui tombe dans leur champ visuel, suffit toujours aux poètes pour produire quelque chose qu’ils pourraient aussi bien laisser tomber. Ils pourraient laisser tomber, et ils laissent aussi tomber. Ils ne le tuent pas. Ils le regardent seulement de leurs yeux troubles, mais il ne devient pas arbitraire par ce regard peu clair. Le regard touche avec précision. Ce qui est touché par ce regard dit encore en s’écroulant, bien qu’il ait à peine été regardé, bien qu’il n’ait même pas encore été exposé à la vue aiguisée du public, ce qui est touché ne dit jamais qu’il aurait aussi pu être autre chose, avant qu’il ne soit victime de cette description. Il signifie précisément ce qui serait mieux resté non-dit (parce qu’on aurait pu mieux le dire?), ce qui devrait toujours rester trouble et sans raison. Trop se sont déjà enlisés jusqu’au ventre dedans. Ce sont des sables mouvants, mais ils ne meuvent rien. C’est sans fond, mais pas sans fondement. C’est arbitraire, mais ça n’est jamais aimé.

L’extérieur sert à la vie qui ne se trouve précisément pas là, sinon nous ne serions pas tous en plein milieu, dans le plein, dans la vie humaine pleine, et il sert à l’observation de la vie qui se trouve toujours ailleurs. Là, où on n’est pas. Pourquoi insulter quelqu’un, parce qu’il ne retrouve pas le chemin du voyage, de la vie, du voyage de la vie, s’il a été déporté – et déporter n’est pas déporter avec quelqu’un d’autre, ni même emporter, tout simplement déplacé par hasard comme la poussière aux chaussures pourchassée inexorablement par la ménagère, quoi qu’un peu moins inexorablement que l’étranger par les autochtones. Qu’est-ce que c’est comme poussière? Est-elle radioactive ou simplement active d’elle-même, je demande seulement, parce qu’elle laisse cette traînée lumineuse étrange sur le chemin? Est-ce ce qui court là à côté et ne se réunit jamais plus avec l’écrivant, le chemin, ou l’écrivant est-il celui qui court à côté, dans cet écart? Différent, il n’est pas encore, mais dans l’isolement il est déjà. De là, il voit ceux qui sont différents de lui, mais entre eux aussi, dans leur diversité, pour les représenter dans la simplicité, pour les mettre en forme, car la forme est le plus important, de là-bas il les voit mieux. Mais on lui en garde rancune, alors sont-ce des traces de craie et pas des particules de matière lumineuse qui marquent le chemin de l’écriture? En tous les cas, c’est une marque qui montre en même temps et à nouveau voile et efface soigneusement la trace qu’elle a elle-même laissée. On n’est pas du tout présent. Mais on sait malgré tout, ce qui s’est passé. Ça a été dit du haut de l’écran, par des visages déformés de douleur, barbouillés de sang, des bouches riantes maquillées, gonflées pour le maquillage ou d’autres bouches qui ont répondu correctement à une question du Quiz, ou des gens nés bouches, femmes qui n’y peuvent rien et n’ont rien à ajouter, qui se sont levées et ont enlevé leur veste, pour montrer à la caméra leur poitrine fraîchement durcie, déjà durcie et qui a appartenu aux hommes. De quantité de gorges s’exhalent des chants comme une mauvaise haleine, mais encore plus fort. C’est ce qui pourrait être vu sur le chemin, si on s’y trouvait encore. On va son chemin hors du chemin. On le voit peut-être de loin, là où on reste seul et bien volontiers, car le chemin on veut le voir, mais pas le prendre. Ce sentier a-t-il donné maintenant un bruit de lui? Ne veut-il pas à travers les bruits, pas seulement les lumières, rendre des gens qui crient, des lumières criardes, attentifs à lui? Le chemin qu’on ne peut pas prendre, a-t-il peur de ne d’être pas emprunté, lui que pourtant tant de péchés ont emprunté sans arrêt, tortures, crimes, vols, contraintes dures, dureté contrainte, pour la création de destins mondiaux remarquables? Peu lui importe au chemin. Il porte tout sur lui, dans la fermeté, même si c’est infondé. Sans fondements. Sur le sol perdu. Mes cheveux se dressent sur ma tête, comme je l’ai dit , et aucune permanente, qui pourrait les forcer encore à s’aplatir. Aussi pas de permanence en moi. Pas sur moi, pas dans moi. Si on est à l’écart, on doit toujours être prêt à sauter encore et encore, dans le Rien qui se trouve à côté de l’écart. Et l’écart a tout de suite apporté son piège d’écart prêt à tout moment, l’entrouvre, pour attirer quelqu’un encore plus loin. Attirer, c’est tirer à l’intérieur. S’il vous plaît, maintenant je ne voudrais pas perdre de vue le chemin, sur lequel je ne suis pas. Je voudrais le décrire quand même, bien et surtout correctement et précisément. Si je le décris déjà, il faut que ça serve à quelque chose. Mais ce chemin ne m’épargne rien. Il ne me laisse rien. Qu’est-ce qui me reste alors? Même en chemin, c’est bloqué pour moi, je peux à peine me déplacer. Je suis loin pendant que je ne pars pas. Et là je voudrais par sécurité être protégée de ma propre incertitude, mais aussi l’incertitude du sol sur lequel je me trouve. Elle court, par sécurité, pas seulement pour me protéger, ma langue, à côté de moi, et contrôle que je le fais correctement, que je le fais correctement faux, décrire la réalité, car elle doit être décrite toujours faussement, elle ne peut pas autrement, mais si faussement que chacun qui la lit ou l’entend, remarque immédiatement sa fausseté. Elle ment! Et cette chienne de langue qui doit me protéger, c’est pour ça que je l’ai, elle qui me happe maintenant. Ma protection veut me mordre. Mon unique protection contre le fait d’être décrite, la langue qui, à l’inverse, est là pour décrire quelque chose, que je ne suis pas, – c’est pour ça que je remplis tant de papier, mon unique protection se retourne contre moi. Je l’ai peut-être seulement pour que, sous prétexte de me protéger, elle se jette sur moi. Parce que j’ai cherché la protection dans l’écriture, cet être en chemin, la langue, qui dans le mouvement, la parole, me semblait être un abri sûr, se retourne contre moi. Aucun miracle. Pourtant, je m’en suis tout de suite méfiée. Qu’est-ce que c’est que ce camouflage qui est là, pour qu’on ne devienne pas invisible, mais toujours plus lisible?

La langue arrive par erreur parfois sur le chemin, mais elle ne va pas hors du chemin. Ce n’est pas un processus arbitraire, la parole d’une langue, involontairement arbitraire, qu’on le veuille ou non. La langue sait ce qu’elle veut. Ce qui est bon pour elle, je ne le sais pas en effet, et je ne sais pas les noms. Le verbiage, le discours discourt maintenant toujours plus, car c’est toujours un flot de discours, sans début et fin, mais ce n’est pas une parole. Ça discourt de l’autre côté, là où toujours les autres sont parce qu’ils ne veulent pas y être, ils sont très occupés. Là de l’autre côté elle. Pas moi. Elle, la langue qui s’éloigne parfois de moi, pour les gens, pas les autres gens, mais les réels, les vrais, éloignée là-bas sur le chemin bien balisé (qui peut s’égarer ici encore?), elle les suit comme une caméra dans tous leurs mouvements pour qu’au moins elle, la langue, apprenne, comment et ce qu’est la vie, parce qu’à ce moment précis, ce n’est pas la vie, ce qu’elle est, et en plus il faut décrire ce qu’elle n’est pas. Discourons sur le fait que nous devions aller une fois de plus à l’examen prophylactique. Mais d’un seul coup, nous parlons soudain, en toute rigueur, comme quelqu’un qui a le choix de ne pas parler non plus. Quoiqu’il arrive, seule la langue part de moi, moi-même je m’absente. La langue va. Je reste, mais loin. Pas en chemin. Je suis coupée de ma langue.

Non, elle est encore là. A-t-elle été là tout le temps, a-t-elle réfléchi à quoi elle pourrait réfléchir? Maintenant elle m’a remarqué et m’a tout de suite rappelée à l’ordre, cette langue. Elle s’est risquée à cette arrogance de maître contre moi, elle lève la main sur moi, elle ne m’aime pas. Elle aurait bien aimé les gens gentils sur le chemin, à côté desquels elle court comme le chien qu’elle est, simulant l’obéissance. En réalité, elle est désobéissante, pas seulement à moi, mais à tous les autres aussi. Elle est pour elle-même. Elle crie dans la nuit, car on a oublié de placer au bord de ce chemin des lumières, qui n’ont pas de soleil pour les alimenter et n’ont plus besoin d’aucun courant, pour donner un nom de sentier convenable au sentier. Donc, il a tellement de noms qu’on n’arriverait pas à suivre les dénominations, si on l’essayait. Je crie dans ma solitude, en marchant à pas lourds sur les tombes des morts, car puisque je cours à côté, je ne peux pas aussi faire attention à ce sur quoi je marche, ce que j’écrase, je voudrais seulement arriver là où ma langue est déjà et, moqueuse, ricane de moi. Elle sait que si j’essayais une fois de vivre, elle me le ferait payer immédiatement. Elle me le ferait payer d’abord, mais quelque chose de salé. Bien. Si je répands encore du sel sur le chemin des autres, je le jette de l’autre côté pour que leur glace fonde, le sel à répandre, pour que soit pris le plus sûr fondement de la langue. Alors qu’elle n’a plus de fondements depuis longtemps. Une insolence insondable d’elle-même! Si je ne me trouve pas sur un fondement sûr, ma langue non plus ne doit pas l’être. Bien fait pour elle ! Pourquoi n’est-elle pas restée près de moi, à l’écart, pourquoi s’est-elle séparée de moi? Elle voulait voir plus que moi? Sur le grand chemin, là, de l’autre côté, où il y a plus de gens, avant tout plus agréables, qui bavardent ensemble gentiment? Elle voulait savoir plus que moi? Elle savait, déjà plus que moi, mais il faut toujours plus. Elle se suicidera encore en se bouffant elle-même, ma langue. Elle se goinfrera de la réalité. Bien fait pour elle! Je l’ai crachée, mais elle ne crache rien, de toute façon, elle ne grossit pas. Ma langue m’appelle à l’écart, elle appelle volontiers à l’écart, là elle n’a pas besoin de viser juste, elle n’en a pas besoin, car de toute façon elle atteint son but en ne disant pas n’importe quoi, mais en parlant avec la “rigueur du Laisser-être”, comme le dit Heidegger de Trakl¹. Elle m’appelle, la langue, tout le monde le fait aujourd’hui, car tout le monde a toujours sa langue avec lui dans un petit appareil, pour pouvoir parler – pourquoi donc l’aurait-il apprise? – elle m’appelle là, dans le piège où je suis et crie et gigote, non, ce n’est pas vrai, ce n’est pas ma langue qui m’appelle, elle loin de moi, j’ai été coupée de ma langue, elle doit donc appeler, elle me crie dans l’oreille, peu importe l’appareil, ordinateur, mobile, cabine téléphonique, elle me hurle dans l’oreille que ça n’a pas de sens d’exprimer quelque chose, elle le fait elle-même, je dois simplement répéter ce qu’elle me souffle; car ça aurait encore moins de sens de vider son sac auprès d’un être cher, qui tombe à pic et auquel on peut se fier, parce qu’il est tombé et ne peut se relever tout de suite et ne peut me poursuivre pour causer un peu. Ça n’a pas de sens. Les paroles de ma langue là-bas sur le chemin agréable (je sais qu’il est plus agréable que le mien qui n’est pas vraiment un chemin, mais je ne peux pas le voir distinctement, pourtant je sais que j’y serais bien aussi), les paroles de ma langue, en se séparant de moi, sont devenues tout de suite des expressions. Non, pas des explications pour quelqu’un. Des expressions. Elle s’écoute elle-même en s’exprimant, ma langue, elle se corrige elle-même parce que l’expression peut être améliorée toujours et encore; oui, elle peut toujours être améliorée, elle est même là pour être améliorée et trouver de nouvelles règles de langue, mais uniquement pour les bafouer ces règles. Alors elles deviennent la nouvelle voie vers une dissolution, bien sûr je pense solution. Une voie sans issue. S’il te plaît, chère langue, tu ne veux pas écouter au moins une fois avant? Pour que tu apprennes quelque chose, pour que tu apprennes enfin les règles de l’expression… Que cries-tu là-bas, que rabaches-tu? Fais-tu cela, langue, pour revenir en grâce auprès de moi? Je pensais que tu ne voulais plus revenir à moi! Tu n’as donné aucun signe de ta volonté de revenir à moi, cela aurait été absurde, je n’aurais pas compris le signe. Tu serais devenue langue rien que pour t’échapper de moi et me rassurer comme ça sur mes progrès? Ce n’est pas sûr. Surtout de toi, telle que je te connais. Je ne te reconnais pas du tout. Tu veux vraiment revenir à moi? Je ne te reprends plus. Que dis-tu maintenant? Le chemin est loin. Loin n’est pas un chemin. Donc si ma solitude, si mon manque permanent, mon écart continu venaient personnellement pour ramener la langue, afin que bien installée chez moi, enfin à la maison, elle arrive à un joli son, qu’elle pourrait émettre, elle me repousserait encore plus, toujours plus à l’écart avec ce son, ce hurlement perçant, strident d’une sirène, dans laquelle l’air pénètre. Par la réaction de cette langue que j’ai produite moi-même et qui s’est enfuie de moi (ou l’ai-je produite dans ce but? Pour qu’elle s’enfuie immédiatement devant moi parce que je n’ai pas réussi moi-même à me fuir à temps?), je serai chassée toujours plus loin vers cet espace à l’écart. Ma langue se vautre avec plaisir dans sa bauge, la petite tombe provisoire sur le chemin, et elle regarde en haut vers la tombe dans les airs, elle se vautre sur le dos, un animal confiant qui voudrait plaire aux gens comme toute langue convenable, elle se vautre, écarte les jambes, probablement pour laisser caresser, sinon pourquoi. Elle est droguée aux câlins. Ça l’empêche de regarder les morts dont je dois m’occuper, c’est toujours à moi que ça incombe. C’est pour ça que je n’avais pas le temps de maitriser ma langue qui se vautre maintenant effrontément dans les mains du caresseur. Il y a simplement trop de morts que je dois regarder pour m’occuper d’eux, c’est le terme technique autrichien pour ça, les bien traiter, mais nous sommes connus pour bien traiter tout le monde. Le monde s’occupe déjà de nous, pas de souci. Ne nous en soucions pas. Mais plus forte résonne cette invitation à les regarder, les morts, moins je peux contrôler mes mots. Je dois regarder les morts, pendant que les promeneurs caressent et cajolent la chère bonne langue, ce qui ne rend pas les morts plus vivants. Personne n’est coupable. Moi aussi, ébouriffée comme le sont moi et mes cheveux, je ne suis pas coupable que les morts restent morts. Je veux qu’enfin la langue cesse de se faire l’esclave de mains étrangères, même si elles lui font du bien, je veux qu’elle commence à ne poser aucune exigence, mais soit elle-même une exigence à se poser enfin, qu’elle revienne vers moi, non pour câliner, mais par exigence car la langue doit toujours se poser, elle ne le sait pas souvent et ne m’écoute pas. Elle doit se poser, car les gens qui veulent l’accepter, à la place d’enfant, elle est si mignonne quand on l’aime aussi, les gens ne se posent jamais, ils décrètent, mais ils ne se posent pas, beaucoup ont immédiatement détruit leur ordre d’appel à la sociabilité, l’ont déchiré, ont brûlé le drapeau. Plus il y a de gens pour accepter l’invitation de ma langue à lui gratter le ventre, quelque chose à ébouriffer, pour accepter affectueusement sa confiance, plus je continue à trébucher, je leur ai abandonné ma langue définitivement , ils la traitent mieux, je vole presque, où était ce chemin dont j’ai besoin pour courir après? Comment je viens pourquoi où? Comment j’en viens à l’endroit, où je déballe mon outil, mais en réalité je peux aussi l’emballer? Là-bas miroite quelque chose de clair sous les branches, est-ce l’endroit, où ma langue les flatte, les berce en sécurité, juste pour être bercée elle-même affectueusement une fois, enfin? Ou veut-elle encore mordre? Elle veut toujours mordre, seulement les autres ne le savent pas encore, mais moi, je la connais bien, ça fait longtemps qu’elle est chez moi. Avant, on a donc câliné et bécoté cet animal apparemment apprivoisé qu’ils ont, de toute façon, tous à la maison, pourquoi devraient-ils se chercher un animal étranger à la maison? Pourquoi cette langue devrait-elle être autre que ce qu’ils connaissent déjà? Et si elle était autre, il ne serait peut-être pas sans danger de la prendre chez soi. Peut-être, elle ne s’entend pas avec celle qu’ils ont déjà. Plus il y a de gens étrangers aimables, qui savent vivre, et pour autant ne comprennent pas leur vie puisqu’ils suivent des projets de caresses, car ils doivent toujours poursuivre quelque chose, moins mon regard devine le chemin du retour à la langue. Miles and more. Qui d’autre devinerait, sinon le regard? La parole veut aussi assumer le regard? Parlerait-elle avant même de regarder? Elle se vautre là, tâtée par des mains, mugie par des vents, calinée par des tempêtes, offensée par l’écoute jusqu’à ce qu’elle n’entende plus du tout. Alors: que tout le monde écoute ! Celui qui ne veut pas entendre doit parler sans être entendu. Presque tous ne sont pas entendus bien qu’ils parlent. Je suis entendue, bien que ma langue ne m’appartienne pas, bien que je puisse à peine la voir. On dit beaucoup de choses d’elle. Comme ça elle n’a plus beaucoup à dire d’elle-même, très bien. On l’écoute, se répèter lentement pendant que quelque part un bouton rouge est pressé qui déclenche une terrible explosion. Il ne nous reste qu’à dire : notre père, qui êtes. Elle ne peut pas me penser ainsi, bien que moi, enfin, père de ma langue, donc : je suis mère. Je suis le père de ma langue maternelle. La langue maternelle était là dès le début, elle était dans moi, mais il n’y avait pas de père à qui elle aurait appartenu. Ma langue était souvent inconvenante, on me l’avait bien fait comprendre, mais je ne voulais pas le comprendre. Ma faute. Le père a quitté cette petite famille avec la langue maternelle. Il avait raison. A sa place, je ne serais pas restée non plus. Ma langue maternelle a suivi le père, elle est loin maintenant. Elle est, comme j’ai dit, là-bas, de l’autre côté. Elle écoute les gens sur le chemin. Sur le chemin du père qui s’en est allé trop tôt. Maintenant, elle sait quelque chose que tu ne sais pas qu’il n’a pas su. Mais plus elle sait, plus elle devient insignifiante. Elle n’arrête pas de dire quelque chose, mais elle est insignifiante. La solitude prend son congé. Elle n’est pas utilisée. Personne ne voit que j’y suis encore, dans la solitude. On ne fait pas attention à moi On m’estime, peut-être, mais on ne fait pas attention à moi. Comment j’arrive, à ce que tous ces mots disent quelque chose de moi qui pourrait nous dire quelque chose? Pas pendant que je parle. Je ne peux pas du tout parler, ma langue n’est malheureusement pas à la maison. Là de l’autre côté, elle dit quelque chose d’autre que je ne lui ai pas non plus confié, mais dès le début elle a oublié ce que je lui ai commandé. Elle ne me le dit pas, bien qu’elle m’appartienne. Ma langue ne me dit rien, comment alors, pourrait-elle dire quelque chose aux autres? Pourtant elle n’est pas insignifiante, reconnaissez-le! Elle dit d’autant plus qu’ elle est loin de moi, alors seulement elle ose dire quelque chose qu’elle veut dire, alors elle ose ne pas m’obéir, s’opposer à moi. Quand on regarde, plus on regarde longtemps, plus on s’éloigne de son objet. Quand on parle, on le saisit, mais on ne peut pas le retenir. Il se dégage et veut rattraper sa propre désignation, tous ces mots que j’ai faits et que j’ai perdus. Assez de mot échangés, le cours du change est affreusement mauvais, et alors, il n’est plus qu’affreux. Je dis quelque chose et c’est oublié dès le début. Ça a été aspiré, ça se voulait loin de moi. L’indicible est dit tous les jours, mais ce que je dis, ça ne doit pas être dit. C’est injuste de la part du Dit. C’est très injuste. Le Dit ne veut même pas m’appartenir. Il veut être fait pour qu’on puisse dire: aussitôt dit – aussitôt fait. Je serais contente, si elle niait m’appartenir, ma langue, mais encore devrait-elle m’appartenir. Comment puis-je l’atteindre pour qu’elle s’attache au moins un peu à moi? Aux autres, rien ne l’attache, donc je m’offre à elle. Reviens ! Revenez, s’il vous plaît! Mais non. Elle entend de l’autre côté, sur le chemin, des secrets que je ne dois pas savoir, ma langue, et elle leur redit aux autres ces secrets, qu’ils ne veulent pas entendre. Moi, j’aimerais bien, ça serait mon droit, ça me ressemble, si on veut, mais elle ne s’arrête pas et me parler, elle ne le fait pas non plus. Elle est dans le vide qui se distingue justement par cela et diffère de moi parce que beaucoup s’y trouvent. Le vide est le chemin. Je suis même à l’écart du vide. J’ai quitté le chemin. Je n’ai jamais fait que répéter. On dit beaucoup de choses de moi, mais presque tout est faux. J’ai seulement répété, et j’affirme maintenant que c’est ça, ma parole. Comme j’ai dit – trop dit! On n’a pas dit tant de choses depuis longtemps. On n’arrive plus du tout à écouter bien qu’il faille écouter pour pouvoir quelque chose. A ce sujet, qui est en réalité le fait de détourner les yeux, même de détourner les yeux de moi-même, on ne peut rien dire de moi, puisqu’il n’y a rien, ça ne donne rien. Je regarde toujours la vie passer, ma langue me tourne le dos pour pouvoir tendre son ventre à d’autres qui le cajolent, effrontément, à moi elle tourne le dos, si jamais elle tourne quelque chose. Trop souvent, elle ne me donne aucun signe et ne dit rien non plus. Parfois je ne la vois plus du tout, là, de l’autre côté, et maintenant, je ne peux même pas dire “comme je l’ai dit”, je l’ai déjà dit très souvent, mais maintenant, je ne peux pas le dire, les mots me manquent. Parfois je vois leur dos ou le dessous de leurs pieds avec lesquels ils ne peuvent pas marcher correctement, les mots, mais plus vite que moi, depuis longtemps et toujours encore. Que fais-je là? Est-ce pour ça qu’elle s’est allongée à une certaine distance de moi, la chère langue? Ainsi elle sera plus rapide que moi, bondira et partira en courant, quand je viendrai de mon Écart pour la chercher. Je ne sais pas, pourquoi je devrais la chercher. Pour qu’elle ne me cherche pas? Peut-être, le sait-elle, elle qui m’a fuie? Qui ne me suit pas? Qui suit maintenant le regard et la parole des autres, et qui ne peut pas vraiment les confondre avec moi. Ils sont autrement parce qu’ils sont les autres. Sans autre raison que d’être les autres. Cela suffit déjà à ma parole. Le principal, moi je ne le fais pas : parler. Les autres, toujours les autres, pour que je ne le sois pas, celle à qui elle appartient, la douce langue. J’aimerais aussi la caresser, comme les autres, là, si seulement je pouvais l’attraper. Mais elle est là-bas, pour que je ne puisse pas l’attraper.

Quand décampera-t-elle doucement? Quand décampera-t-elle un peu pour que le silence soit? Plus la langue décampe là-bas de l’autre côté, plus on l’entend fort. Elle est dans toute les bouches, il n’y a que dans ma bouche qu’elle n’est pas. Je suis folle. Je ne suis pas inconsciente, mais je suis folle. Je suis épuisée de vérifier ma langue comme un phare sur la mer qui doit éclairer et n’est pas dans la lumière, qui en tournant révèle toujours autre chose de l’obscurité qui est la, qu’on l’éclaire ou non, c’est un phare qui n’aide personne bien qu’on souhaite tellement ne pas mourir dans l’eau. Plus j’essaie de l’éteindre, plus elle s’obstine à ne pas s’éteindre, la langue. Maintenant, j’éteins mécaniquement cette flamme de parole, je commute sur la flamme d’épargne, mais plus j’essaie de mettre sur elle un éteignoir au bout d’un long baton, avec lequel on éteignait les cierges de l’église dans mon enfance, plus je cherche à étouffer cette flamme, plus elle semble avoir d’air. Plus elle crie fort, se vautrant entre des milliers de mains qui lui font le bien, que je ne lui ai malheureusement jamais fait, je ne sais pas moi-même ce qui me ferait du bien, maintenant donc elle crie pour rester loin de moi. Elle crie aux autres pour qu’ils donnent un coup de cor et crient comme elle, pour que ça soit plus fort. Elle crie que je ne dois pas m’approcher d’elle. Personne ne doit donc s’approcher de l’autre. Et ce qui est dit ne doit pas non plus trop s’approcher de ce qu’on veut dire. On ne doit pas trop être lié à sa propre langue, c’est un Affront, elle est capable facilement de se répéter quelque chose à elle-même, très fort pour qu’on n’entende pas que ce qu’elle dit, lui aura été soufflé d’avance. Elle me fait même des promesses, pour que je reste loin d’elle. Elle me promet tout, si je ne m’approche pas d’elle. Des millions peuvent l’approcher, pas moi! Pourtant elle est mienne! Comment vous trouvez cela? Je ne peux pas vous dire, comment je trouve cela. Cette langue a oublié son commencement, autrement je ne peux pas me l’expliquer. Elle a débuté modestement chez moi. Et comme elle a grandi! Je ne la reconnais pas du tout. Je l’ai encore connue, quand elle était siiii petite. Quand c’était si calme, quand la langue était encore mon enfant. Maintenant, elle est devenue immense d’un seul coup. Ce n’est plus mon enfant. L’enfant n’a pas grandi, mais il est grand, il ne sait pas qu’il n’est pas encore assez grand, mais, éveillé il l’est déjà. Il est si éveillé qu’il se couvre lui-même avec son cri, et aussi les autres qui crient plus fort que la langue. Alors, elle monte à des hauteurs incroyables. Croyez-moi, ça, vous ne voulez pas du tout l’entendre! Je ne suis pas fière de cet enfant, croyez moi, je vous prie ! Au début j’ai voulu qu’il reste, aussi silencieux qu’avant, quand il ne parlait pas. Maintenant, je ne veux pas aussi qu’il balaye tout comme une tempête, amène les autres à hurler encore plus fort et lever les bras et jeter des objets durs que ma langue ne peut plus du tout attraper, car elle n’a jamais été sportive, par ma faute. Elle n’attrape pas. Elle jette, certes, mais ne peut pas attraper. Je reste attrapée même si elle n’est pas là. Je suis la prisonnière de ma langue qui est mon gardien de prison. Comique – elle ne me surveille pas! Parce qu’elle est si sûre de moi? Parce qu’elle est si sûre que je ne vais pas fuir, est-ce qu’elle pense qu’elle peut me fuir? Mais arrive quelqu’un, déjà mort, et il me parle bien que ce ne soit pas prévu pour lui. Il le peut, maintenant beaucoup de morts parlent de leurs voix étouffées, maintenant ils osent parce que ma propre langue ne me surveille plus. Parce qu’elle sait que ce n’est pas nécessaire. Bien qu’elle me fuie, elle ne me perd plus. Je suis à sa disposition, mais je l’ai perdue. Je reste. Mais ce qui reste n’est pas le fait des poètes. Ce qui reste, est loin. L’envolée est arrêtée. Rien et personne n’est arrivé. Et si, pourtant, contre toute attente, quelque chose qui n’est même pas arrivé, aimerait rester un peu, ce qui reste le plus fugitif, la langue, disparaît. Elle a répondu à une nouvelle offre d’emploi. Ce qui doit rester, est toujours loin. Il n’est pas là en tout cas. Qu’est-ce qui nous reste.

1. In Heidegger : “La parole dans le poème. Traduit de l’allemand par J. Beaufret, W. Bockmeier et F. Fédier

Traduction de l’allemand par Louis-Charles Sirjacq