V. S. Naipaul – Prose

English
Swedish

Utdrag ur Ankomstens gåta

(sid. 55-57)

Till och med i skapandets ögonblick stod insikten om sönderfallet klar för mig; sådan var min läggning. Denna nervösa känslighet präglade mig redan som barn på Trinidad, och den berodde delvis på familjeomständigheter – de halvt förfallna eller nergångna hus vi bodde i, de många flyttningarna, vår allmänna otrygghet. Möjligen hade denna känslighet djupare rötter, kanske var den ett arv från mina förfäder, något som hörde ihop med min historia, inte bara Indien, med dess idéer om en värld utanför människans kontroll, utan också de koloniala plantagerna eller egendomarna på Trinidad, dit mina fattiga indiska förfäder hade transporterats under förra århundradet – egendomar som det Wiltshiregods där jag nu bodde hade varit förebild för.

För femtio år sedan skulle det inte ha funnits plats för mig på egendomen; till och med nu var min närvaro lite osannolik. Men det var inte bara slumpen som fört mig hit. Eller snarare var det så att i den rad slumpvisa händelser som fört mig till stugan med utsikt över den restaurerade kyrkan på godsets ägor, fanns en klar historisk linje. Utvandringen från Indien till Trinidad inom det brittiska imperiet hade gjort att det engelska språket blivit mitt, att jag fått en särskild utbildning. Detta hade delvis givit näring åt min önskan att bli en särskild sorts författare och banat väg för den litterära karriär som jag nu hade ägnat mig åt under tjugo år i England.

Den historia jag bar med mig och det medvetande om mitt eget jag som följt med utbildningen och ambitionerna hade sänt mig ut i världen med en känsla av att vår storhetstid var över, och i England hade min nervösa känslighet ökat på ett sätt som var typiskt för utbölingen. Ironiskt – eller lämpligt – nog, mildrades denna känslighet när jag bodde på det numera decimerade godsets ägor, och jag fann en fysisk skönhet i den förvildade trädgården och i fruktträdgården invid sumpängarna, en skönhet som passade mitt sinne perfekt och som dessutom motsvarade alla de uppfattningar jag möjligen kunde ha haft som barn på Trinidad om hur England skulle komma att te sig.

Godset hade varit enormt, hörde jag. Det hade delvis skapats av imperiets rikedomar. Men sedan hade det undan för undan avyttrats. Familjen blomstrade med sina många grenar på andra platser. Här i dalen bodde nu bara min hyresvärd, en äldre ungkarl, och de personer som tog hand om honom. Viss fysisk skröplighet hade nu lagts till den sjukdom som drabbat honom ett antal år tidigare, en sjukdom som jag inte hade någon exakt kunskap om men som jag tolkade som något i stil med apati, munksjuka eller medeltidssjuka – vilket blivit resultatet av den stora trygghet och de världsliga välsignelser som i så hög grad varit hans lott i livet. Apatin hade gjort honom till en ensling som inte släppte någon annan än de närmaste vännerna inpå livet. Därför kunde jag njuta av en sorts ensamhet både på själva godset och under mina promenader på hedarna.

Jag kände stor sympati för min hyresvärd. Jag tyckte mig kunna förstå hans sjukdom; jag såg den som en motsvarighet till min egen. Jag tänkte inte på honom som misslyckad. Ord som misslyckande och framgång var inte tillämpbara. Bara en stor man eller en man med höga tankar om sitt mänskliga värde kunde bortse från rika världsliga tillgångar och leva förnöjsamt på sin halvt förfallna egendom så som han gjorde. Det som sysselsatte mina tankar där på godset var inte imperiets nergång. Snarare förundrade jag mig över den kedja av historiska händelser som hade fört oss samman, så att han nu bodde där i sitt hus och jag i hans stuga, att vi omgavs av en vildvuxen trädgård som (efter vad jag hört) helt överensstämde med hans smak och också med min.

Utdrag ur Ankomstens gåta
Originalets titel: The Enigma of Arrival
Copyright © V. S. Naipaul 1987
Översättning av Rose-Marie Nielsen
Wahlström & Widstrand 1989
ISBN 91-46-15496-5

Utdrag valt av Nobelbiblioteket, Svenska Akademien.

To cite this section
MLA style: V. S. Naipaul – Prose. NobelPrize.org. Nobel Prize Outreach 2025. Mon. 22 Dec 2025. <https://www.nobelprize.org/prizes/literature/2001/naipaul/25668-v-s-naipaul-prose-2001/>

V. S. Naipaul – Prose

English
Swedish

Excerpt from The Enigma of Arrival

(Chapter: Jack’s Garden, page: 52-53)

To see the possibility, the certainty, of ruin, even at the moment of creation: it was my temperament. Those nerves had been given me as a child in Trinidad partly by our family circumstances: the half-ruined or broken-down houses we lived in, our many moves, our general uncertainty. Possibly, too, this mode of feeling went deeper, and was an ancestral inheritance, something that came with the history that had made me: not only India, with its ideas of a world outside men’s control, but also the colonial plantations or estates of Trinidad, to which my impoverished Indian ancestors had been transported in the last century – estates of which this Wiltshire estate, where I now lived, had been the apotheosis.

Fifty years ago there would have been no room for me on the estate; even now my presence was a little unlikely. But more than accident had brought me here. Or rather, in the series of accidents that had brought me to the manor cottage, with a view of the restored church, there was a clear historical line. The migration, within the British Empire, from India to Trinidad had given me the English language as my own, and a particular kind of education. This had partly seeded my wish to be a writer in a particular mode, and had committed me to the literary career I had been following in England for twenty years.

The history I carried with me, together with the self-awareness that had come with my education and ambition, had sent me into the world with a sense of glory dead; and in England had given me the rawest stranger’s nerves. Now ironically – or aptly – living in the grounds of this shrunken estate, going out for my walks, those nerves were soothed, and in the wild garden and orchard beside the water meadows I found a physical beauty perfectly suited to my temperament and answering, besides, every good idea I could have had, as a child in Trinidad, of the physical aspect of England.

The estate had been enormous, I was told. It had been created in part by the wealth of empire. But then bit by bit it had been alienated. The family in its many branches flourished in other places. Here in the valley there now lived only my landlord, elderly, a bachelor, with people to look after him. Certain physical disabilities had now been added to the malaise which had befallen him years before, a malaise of which I had no precise knowledge, but interpreted as something like accidia, the monk’s torpor or disease of the Middle Ages – which was how his great security, his excessive worldly blessings, had taken him. The accidia had turned him into a recluse, accessible only to his intimate friends. So that on the manor itself, as on my walks on the down, I had a kind of solitude.

I felt a great sympathy for my landlord. I felt I could understand his malaise; I saw it as the other side of my own. I did not think of my landlord as a failure. Words like failure and success didn’t apply. Only a grand man or a man with a grand idea of his human worth could ignore the high money value of his estate and be content to live in its semi-ruin. My meditations in the manor were not of imperial decline. Rather, I wondered at the historical chain that had brought us together – he in his house, I in his cottage, the wild garden his taste (as I was told) and also mine.

Copyright © V. S. Naipaul 1987

Excerpt selected by the Nobel Library at the Swedish Academy.

To cite this section
MLA style: V. S. Naipaul – Prose. NobelPrize.org. Nobel Prize Outreach 2025. Mon. 22 Dec 2025. <https://www.nobelprize.org/prizes/literature/2001/naipaul/prose/>

V. S. Naipaul – Banquet speech

Sir V. S. Naipaul’s speech at the Nobel Banquet, 10 December 2001.

Your Majesties, Your Royal Highnesses, Honoured Laureates, Ladies and Gentlemen,

One of the things that happen to people who get the Nobel Prize is that they get a lot of media attention. Many interviews. So many that I begin to feel now that I have lost the capacity for spontaneous thought. I need the questions. So I thought I would begin this two-minute speech like the old-fashioned comedian. The man to whom things happen on the way to the studio.

Well, then. Something happened to me on the way to Stockholm. The strap of my wrist-watch broke. And for some surreal moments I found myself looking at my watch on the floor of the plane. This is no metaphor. Here is the strapless watch. What did it mean? What was the awful symbolism? The fact that all through the Nobel week I was to be without my watch.

The great Caesar, landing in Egypt, fell flat on his face on the wet shore. You can imagine the consternation of his officers, until the great and resourceful man shouted, “Africa, I’ve got you!” Some centuries later, the Emperor Julian, training one morning with his soldiers, lost the wicker part of his shield. He was left holding only the grip or the handle. How terrible for everybody until the Emperor shouted, “What I have I hold”.

Not having the resourcefulness of these great men, I could find no words to make the bad symbolism good. Until tonight, when I understood that time was to stop for me during this Nobel week, and that, when it began again, it would be truly new. Now my strapless watch, benign again, tells me without threat that my time is running out. My two minutes are up.

From Les Prix Nobel. The Nobel Prizes 2001, Editor Tore Frängsmyr, [Nobel Foundation], Stockholm, 2002

Copyright © The Nobel Foundation 2001

To cite this section
MLA style: V. S. Naipaul – Banquet speech. NobelPrize.org. Nobel Prize Outreach 2025. Mon. 22 Dec 2025. <https://www.nobelprize.org/prizes/literature/2001/naipaul/speech/>

V. S. Naipaul – Nobelvorlesung

English
Swedish
French
German

Zwei Welten

Dies ist eine ungewöhnliche Situation für mich. Ich habe Lesungen gehalten, jedoch keine Vorträge. Leuten, die mich bitten, einen Vortrag zu halten, sage ich, dass es nichts gibt, was ich vortragen könnte – und das ist die Wahrheit. Es mag seltsam erscheinen, dass ein Mann, der seit beinahe fünfzig Jahren mit Worten, Gefühlen und Ideen handelt, nicht ein paar davon erübrigen kann. Aber alles, was ich an Wertvollem zu sagen habe, steht in meinen Büchern. Und alles, was ich darüber hinaus in mir habe, ist noch nicht vollkommen ausgeformt. Ich bin mir seiner kaum bewusst; es wartet auf das nächste Buch. Es wird mir – wenn ich Glück habe – beim Schreiben bewusst werden und mich überrumpeln. Was ich beim Schreiben suche, ist dieses Element der Überrumpelung. Es ist die Richtschnur, nach der ich mein Tun beurteile – was nie leicht ist.

Proust hat den Unterschied zwischen dem Schriftsteller als Schriftsteller und dem Schriftsteller als gesellschaftlichem Wesen mit großem Scharfblick beschrieben. Seine Gedanken hierzu finden sich in einigen seiner Essays in dem Band Gegen Saint-Beuve, einem Buch, in dem seine frühen Schriften zusammengefasst sind.

Im neunzehnten Jahrhundert vertrat der französische Kritiker Sainte-Beuve die Ansicht, man müsse, um einen Schriftsteller verstehen zu können, so viel wie möglich über die Lebensumstände dieses Menschen in Erfahrung bringen. Eine verlockende These: Man bedient sich des Menschen, um sein Werk zu erhellen. Sie erscheint unwiderlegbar. Doch Proust zerpflückt sie auf sehr überzeugende Weise. “Diese Methode”, schreibt er, “verkennt, was ein etwas tieferer Umgang mit uns selbst uns lehrt: dass ein Buch das Erzeugnis eines anderen Ich ist als dessen, das wir in unseren Gewohnheiten, in der Gesellschaft, in unseren Lastern zutage treten lassen. Wenn wir versuchen wollten, dieses Ich zu verstehen, so kann uns das nur im Innersten von uns selbst gelingen, indem wir versuchen, es in uns nachzuschaffen.”

An diese Worte Prousts sollten wir denken, wenn wir die Biographie eines Schriftstellers lesen – oder die irgendeines Menschen, der auf das angewiesen ist, was man als Inspiration bezeichnen kann. Alle Einzelheiten dieses Lebens, alle Marotten, alle Freundschaftsbeziehungen mögen vor uns ausgebreitet sein, und dennoch wird das Schreiben ein Rätsel bleiben, das auch durch keine noch so faszinierende Fülle von Fakten entschlüsselt werden kann. In dieser Hinsicht muss die Biographie eines Schriftstellers – selbst wenn es sich um seine Autobiographie handelt – immer unvollständig sein.

Proust ist ein Meister der veranschaulichenden Übertreibung, und ich möchte noch ein wenig aus Gegen Sainte-Beuve zitieren. “In Wahrheit”, schreibt Proust, “gibt man dem Publikum das, was man für sich selbst geschrieben hat, was ganz das Werk von einem selbst ist. Was man im vertrauten Kreise gibt, das heißt in der Konversation (…) sowie in diesen Darbietungen, die für den vertrauten Kreis bestimmt sind, das heißt, die auf den Geschmack einiger Personen zugeschnitten und also kaum mehr als geschriebene Konversation sind, stellt das Werk eines viel äußerlicheren Ich dar, nicht aber des wahren Ich, das man nur findet, wenn man die anderen und das Ich, das die anderen kennt, ausschaltet.”

Als er dies schrieb, hatte Proust noch nicht das Thema gefunden, das ihn zum Lohn seiner großen literarischen Mühen führte. Den von mir gewählten Zitaten kann man entnehmen, dass er ein Mensch war, der auf seine Intuition vertraute und auf das Glück wartete. Ich habe diese Worte bereits zuvor und an anderer Stelle zitiert, und zwar, weil sie erhellen, wie ich selbst an das Schreiben herangehe. Ich habe auf meine Intuition vertraut. Das habe ich zu Beginn meines Schriftstellerlebens getan, und das tue ich auch heute noch. Ich habe keine Vorstellung davon, was aus dem, was ich begonnen habe, werden wird, wohin das, was ich schreibe, führen wird. Ich habe immer darauf vertraut, dass meine Intuition ein Thema finden wird, und darüber habe ich dann intuitiv geschrieben. Zu Beginn habe ich lediglich eine Idee, eine flüchtige Gestalt; selbst wenn ich ein Werk abgeschlossen habe, dauert es Jahre, bis ich es ganz und gar verstehe.

Vorhin habe ich darauf hingewiesen, dass alles, was ich an Wertvollem zu sagen habe, in meinen Büchern steht. Ich möchte noch weiter gehen: Ich bin die Summe meiner Bücher. Jedes dieser intuitiv erspürten und – im Fall meiner Romane – intuitiv erschaffenen Bücher baut auf den vorangegangenen Werken auf und erwächst aus ihnen. Ich glaube, man hätte zu jedem Zeitpunkt meiner schriftstellerischen Karriere sagen können, in meinem neuesten Buch seien alle vorherigen enthalten.

Der Grund hierfür ist die Welt, aus der ich stamme: Sie war überaus einfach und zugleich überaus kompliziert. Ich bin in Trinidad geboren. Das ist eine kleine Insel in der Mündung des großen Orinoko, der sich in Venezuela ins Meer ergießt. Sie gehört also eigentlich nicht zu Südamerika, eigentlich aber auch nicht zur Karibik. Ursprünglich war die Insel eine Plantagenkolonie in der Neuen Welt, und als ich 1932 dort geboren wurde, hatte sie ungefähr 400.000 Einwohner. Etwa 150.000 davon waren Inder – Hindus und Moslems -, beinahe alle stammten aus der Gangesebene und waren bäuerlicher Herkunft.

Das war die kleine Gemeinschaft, in der ich aufwuchs. Die meisten Migranten waren nach 1880 auf die Insel gekommen, und zwar zu folgenden Bedingungen: Die Einwanderer verpflichteten sich, fünf Jahre lang auf den Plantagen zu arbeiten; nach Ablauf dieser Frist erhielten sie ein kleines Stück Land – etwa fünf Morgen – oder eine Schiffspassage zurück nach Indien. Aufgrund der Proteste von Gandhi und anderen wurde dieses System der vertraglichen Leibeigenschaft 1917 abgeschafft. Und deshalb – oder aus irgendwelchen anderen Gründen – wurde das Versprechen, sie würden ein Stück Land oder eine Schiffspassage erhalten, bei vielen, die später eintrafen, nicht eingelöst. Diese Menschen waren absolut mittellos. Sie schliefen auf den Straßen der Hauptstadt Port of Spain. Als Kind sah ich sie. Wahrscheinlich wusste ich nicht, dass sie mittellos waren – dieser Gedanke kam mir vermutlich erst viel später -, und ich nahm sie kaum wahr. Sie gehörten zur Grausamkeit des Lebens in einer auf Plantagenwirtschaft gegründeten Kolonie.

Ich wurde in einer Kleinstadt namens Chaguanas geboren, wenige Kilometer vom Golf von Paria entfernt. In Hinblick auf Schreibweise und Aussprache war Chaguanas ein eigenartiger Name; von den Indern, die in dieser Gegend die Mehrheit bildeten, nannten viele die Stadt nach dem Namen einer indischen Kaste: Chauhan.

Ich war vierunddreißig, als ich herausfand, was es mit dem Namen meines Geburtsortes auf sich hatte. Das war in London; zu diesem Zeitpunkt lebte ich seit sechzehn Jahren in England. Ich arbeitete an meinem neunten Buch. Es handelte sich um eine Geschichte Trinidads, eine Geschichte seiner Bewohner, und ich versuchte, diese Menschen und ihre Geschichten wieder lebendig werden zu lassen. Ich verbrachte viel Zeit im British Museum und studierte spanische Dokumente über diese Region. Diese Dokumente – sie stammten aus spanischen Archiven – waren in den neunziger Jahren des 19. Jahrhunderts anlässlich eines heftigen Grenzstreites mit Venezuela für die britische Regierung kopiert worden. Das erste stammte aus dem Jahr 1530, das letzte aus der Zeit, als das spanische Weltreich bereits im Untergang begriffen war.

Ich las von der törichten Suche nach El Dorado und dem brutalen Angriff des englischen Seehelden Sir Walter Raleigh. 1595 überfiel er Trinidad, tötete alle Spanier, derer er habhaft werden konnte, und fuhr, auf der Suche nach El Dorado, den Orinoko hinauf. Er fand nichts, doch als er nach England zurückgekehrt war, behauptete er, El Dorado entdeckt zu haben. Als Beweis legte er ein Stück Gold und etwas Sand vor. Er sagte, er habe das Gold mit einer Hacke aus einer Felswand am Ufer des Orinoko geschlagen. Die Experten der königlichen Münze befanden den Sand für wertlos, und andere äußerten den Verdacht, Raleigh habe den Goldklumpen vor seiner Fahrt nach Südamerika in Nordafrika erworben. Um seine Behauptungen zu untermauern, veröffentlichte Raleigh ein Buch. Vier Jahrhunderte lang hat man geglaubt, er habe tatsächlich etwas entdeckt. Das Buch ist eine recht schwere Lektüre, und der Zauber, der von ihm ausging, lag in seinem sehr langen Titel: Die Entdeckung des großen, reichen und schönen Reiches von Guayana, nebst einer Schilderung der großen und schönen Stadt Manoa (welche die Spanier El Dorado nennen) und der Provinzen Emeria, Aromaia, Amapaia und anderer Länder sowie ihrer Flüsse. Wie echt das klingt! Und dabei war er kaum über das Orinokodelta hinausgekommen.

Und dann wurde Raleigh – wie so mancher andere Betrüger – zum Opfer seiner eigenen Phantasien. Einundzwanzig Jahre später, als alter, kranker Mann, wurde er aus dem Gefängnis von London entlassen, damit er nach Guayana fahren konnte, zu der Goldmine, die er behauptete gefunden zu haben. Im Verlauf dieses von Anfang an unredlichen Unternehmens kam sein Sohn ums Leben. Um seine Reputation und sein Lügengebäude aufrechtzuerhalten, hatte der Vater seinen Sohn in den Tod geschickt. Voller Gram und ohne irgendetwas, für das zu leben sich lohnte, kehrte Raleigh nach London zurück und wurde hingerichtet.

Hier hätte die Geschichte enden sollen. Doch die Spanier hatten ein langes Gedächtnis, zweifellos weil die Postwege des weltumspannenden Reiches so lang waren: Es konnte zwei Jahre dauern, bis ein in Trinidad geschriebener Brief seinen Empfänger in Spanien erreichte. Acht Jahre später waren die Spanier in Trinidad und Guayana noch immer dabei, ihre offenen Rechnungen mit den am Golf ansässigen Indianerstämmen zu begleichen. Eines Tages las ich im British Museum einen Brief des spanischen Königs an den Gouverneur von Trinidad. Er war auf den 12. Oktober 1625 datiert.

“Ich habe euch angewiesen”, schrieb der König, “mir Nachricht zu geben über ein gewisses Indianervolk, das sich die Chaguanes nennt und das, wie Ihr sagt, aus mehr als eintausend Menschen besteht, die in ihrer Ruchlosigkeit die Engländer angeführt haben, als diese die Stadt überfielen und nahmen. Dieses Verbrechen ist bislang nicht bestraft worden, weil die dazu erforderlichen Kräfte nicht zur Verfügung standen und weil die Indianer keinen anderen Herren anerkennen als nur ihren eigenen Willen. Ihr habt beschlossen, sie zu bestrafen. Folgt also den Anweisungen, die ich euch gegeben habe, und berichtet mir von Euren Fortschritten.”

Welche Maßnahmen der Gouverneur ergriff, weiß ich nicht. In den Dokumenten des British Museum konnte ich keine weiteren Hinweise auf die Chaguanes entdecken. Vielleicht existieren sie irgendwo in den Bergen von Papier, die in Sevilla in den Archiven ruhen und den von der britischen Regierung entsandten Gelehrten nicht wichtig genug erschienen, um abgeschrieben zu werden. Tatsache ist jedoch: Der kleine, aus knapp über tausend Menschen bestehende Stamm – der vermutlich an beiden Ufern des Golfs von Paria gelebt hat – war so gründlich ausgelöscht worden, dass in der Stadt Chaguanas oder Chauhan niemand mehr etwas von ihm wusste. Und im Museum kam mir der Gedanke, dass ich seit 1625 der erste Mensch war, für den der Brief des spanischen Königs tatsächlich eine Bedeutung besaß. Und dieser Brief war erst 1896 oder 1897 aus den Archiven zutage gefördert worden. Eine Auslöschung – und dann das Schweigen der Jahrhunderte.

Wir lebten auf dem Land der Chaguanes. Ich war damals gerade eingeschult worden und kam auf dem Weg vom Haus meiner Großmutter zur Schule jeden Tag an den zwei oder drei Geschäften an der Hauptstraße, an dem chinesischen Schönheitssalon, dem Jubilee Theatre und der kleinen portugiesischen Fabrik mit ihrem stechenden Geruch vorbei, in der billige blaue Seife und billige gelbe Seife in langen Stangen hergestellt wurde, die morgens zum Trocknen und Aushärten in die Sonne gelegt wurden. Jeden Tag kam ich auf dem Weg zur Chaguanas Government School an diesen zeitlos wirkenden Gebäuden vorbei. Hinter der Schule erstreckte sich eine Zuckerrohrplantage bis zum Golf von Paria. Die Menschen, die von diesem Erdboden getilgt worden waren, hatten ihre eigene Landwirtschaft, ihren eigenen Kalender, ihre eigenen Gesetze, ihre eigenen heiligen Stätten gehabt. Sie hatten die vom Orinoko erzeugten Strömungen im Golf von Paria gekannt. Nun waren sie mitsamt ihren Fertigkeiten und allem, was an sie hätte erinnern können, spurlos verschwunden.

Die Welt ist in ständiger Bewegung. Überall sind irgendwann Menschen vertrieben oder vernichtet worden. Dennoch war ich schockiert, als ich 1967 entdeckte, was am Ort meiner Geburt geschehen war, denn ich hatte nie etwas davon geahnt. Doch so – so blind – lebten die meisten von uns in dieser landwirtschaftlich geprägten Kolonie. Dabei gab es keinen Geheimplan der Regierung, uns in dieser Finsternis zu halten. Es war wohl eher so, dass dieses Wissen schlicht nicht vorhanden war. Erkenntnisse über die Chaguanes hätte man für unbedeutend gehalten – abgesehen davon, dass man sie nicht leicht hätte gewinnen können. Schließlich handelte es sich um ein kleines Volk von Ureinwohnern. Wir kannten solche Menschen – sie lebten in Britisch Guayana, einem Land, das wir B.G. nannten -, und für uns waren sie Witzfiguren. Leute, die laut waren und sich schlecht benahmen, wurden wohl von allen Gesellschaftsgruppen in Trinidad als Warrahoons bezeichnet. Ich dachte, das sei ein erfundenes Wort, das auf Wildheit hindeuten sollte; erst als ich mit über vierzig Jahren durch Venezuela fuhr, stellte ich fest, dass der Name eines recht großen indianischen Volkes, das dort lebt, ganz ähnlich klingt.

Als Kind hörte ich eine alte Geschichte, die mich mittlerweile sehr stark berührt: Zu gewissen Zeiten kamen Ureinwohner in ihren Kanus vom Kontinent und gingen durch den Wald im Süden der Insel zu einer Stelle, wo sie bestimmte Früchte pflückten oder eine Art Opfer darbrachten. Anschließend fuhren sie wieder über den Golf von Paria zurück in ihr nasses Land im Delta des Orinoko. Dieser Ritus muss außerordentlich bedeutsam gewesen sein, sonst hätte diese Geschichte nicht die Ausrottung der Ureinwohner von Trinidad und vierhundert Jahre historischer Umwälzungen überdauert. Vielleicht sind diese Menschen – obgleich die Flora in Trinidad dieselbe ist wie in Venezuela – auch nur gekommen, um eine bestimmte Sorte Früchte zu ernten. Ich weiß es nicht. Ich kann mich nicht erinnern, dass jemals irgendwer danach gefragt hätte. Und heute ist die Erinnerung daran verloren gegangen, und der heilige Ort ist – wenn es ihn überhaupt je gegeben hat – öffentliches Land geworden.

Was vergangen war, war vergangen. Ich glaube, das war die allgemeine Haltung. Wir Inder jedenfalls, wir Einwanderer aus Indien, hatten diese Haltung gegenüber Trinidad. Die meisten von uns lebten ein ritualisiertes Leben und waren noch nicht zu jener Selbsteinschätzung imstande, die das Lernen überhaupt erst ermöglicht. Die Hälfte von uns, die wir auf dem Land der Chaguanes lebten, gab sich den Anschein – oder vielleicht war es auch gar kein Anschein, sondern ein niemals ausformuliertes Gefühl -, als hätten wir eine Art Indien mitgebracht, das wir gleichsam wie einen Teppich auf dem Land ausrollen konnten.

Das Haus meiner Großmutter in Chaguanes bestand aus zwei Gebäuden. Das vordere war gemauert, verputzt und weiß gestrichen. Mit seiner großen, von einer Balustrade eingefassten Terrasse im ersten Stock und einem Gebetsraum in der Etage darüber glich es einem indischen Haus. Die Verzierungen waren aufwendig – Lotos-Kapitelle an den Säulen, hinduistische Gottheiten – und stammten allesamt von Leuten, die nach der Erinnerung arbeiteten. In Trinidad galt es als eine architektonische Besonderheit. Hinter diesem Gebäude und durch einen Brückenraum mit ihm verbunden war ein Holzhaus im französisch-karibischen Stil. Das Eingangstor lag an der Seite, zwischen den beiden Häusern. Es war hoch und bestand aus einem Holzrahmen, auf den man Wellblech genagelt hatte. Es erzeugte einen Eindruck von dezidierter Privatheit.

Als Kind war ich also zwei Welten ausgesetzt: der Welt außerhalb des hohen Wellblechtors und der Welt zu Hause – oder jedenfalls der Welt im Haus meiner Großmutter. Es war ein Überbleibsel unseres Kastenbewusstseins, jener Geisteshaltung, die andere ausgrenzte. In Trinidad, wo wir als Neuankömmlinge zu einer benachteiligten Bevölkerungsschicht gehörten, war dieses ausgrenzende Bewusstsein eine Art Schutz: Es ermöglichte uns – eine Zeit lang, nur eine Zeit lang -, auf unsere Weise und nach unseren Regeln zu leben, in unserem eigenen, allmählich verblassenden Indien. Das führte zu einer außerordentlich starken Selbstbezogenheit. Unser Blick ging nach innen; wir lebten unser Leben; die Welt dort draußen existierte in einer Art Finsternis; wir stellten keine Fragen.

Nebenan war ein Geschäft, das einem Moslem gehörte. Die kleine Loggia des Geschäftes meiner Großmutter stieß an die fensterlose Außenwand seines Hauses. Der Mann hieß Mian. Das war alles, was wir von ihm und seiner Familie wussten. Gewiss haben wir ihn hin und wieder gesehen, doch ich habe kein Bild von ihm vor Augen. Wir wussten nichts von Moslems. Zu diesen fremden Elementen, die es auszuschließen galt, gehörten auch andere Hindus. So aßen wir beispielsweise mittags Reis und abends Weizen. Es gab jedoch merkwürdige Menschen, die diese natürliche Reihenfolge umkehrten und abends Reis aßen. Diese Menschen erschienen mir fremd – man darf nicht vergessen, dass ich zu jener Zeit keine sieben Jahre alt war, denn als ich sieben war, fand mein Leben im Haus meiner Großmutter in Chaguanas ein Ende. Wir zogen erst in die Hauptstadt und dann in das Hügelland im Nordwesten.

Doch die Denkgewohnheiten, die aus diesem Leben des Eingrenzens und Ausgrenzens entstanden waren, hatten noch eine ganze Weile Bestand. Ohne die Kurzgeschichten meines Vaters hätte ich so gut wie nichts über das Leben unserer indischen Gemeinde erfahren. Diese Geschichten vermittelten mir mehr als bloßes Wissen. Sie gaben mir so etwas wie Festigkeit. In dieser Welt waren sie ein Boden unter meinen Füßen. Ich kann mir nicht vorstellen, wie mein Weltbild ohne diese Geschichten ausgesehen hätte.

Die Welt dort draußen existierte in einer Art Finsternis, und wir stellten keine Fragen. Ich war gerade alt genug, um noch eine gewisse Vorstellung von den indischen Epen, insbesondere vom Ramayama, zu bekommen. Die Kinder, die in unserer großen Familie etwa fünf Jahre nach mir kamen, hatten nicht dieses Glück. Niemand lehrte uns Hindi. Manchmal schrieb uns jemand das Alphabet auf, damit wir es lernten, doch das war auch schon alles; um den Rest sollten wir uns selbst bemühen. So verloren wir, während das Englische sich immer mehr durchsetzte, unsere eigene Sprache. Im Haus meiner Großmutter war die Religion sehr präsent; es gab viele Zeremonien und Lesungen aus heiligen Schriften – manche dauerten Tage. Doch uns, die wir die Sprache nicht verstanden, wurde nichts erklärt oder übersetzt. Und so schwand der Glaube unserer Vorväter und wurde zu etwas Nebulösem, das in keiner Verbindung zu unserem täglichen Leben stand.

Wir stellten keine Fragen über Indien oder die Familien, die man dort zurückgelassen hatte. Als unsere Denkweise sich änderte und wir diese Fragen stellten, war es zu spät. Ich weiß nichts über die Familie meines Vaters, ich weiß nur, dass sie zum Teil aus Nepal stammte. Vor zwei Jahren schickte mir ein freundlicher Nepalese, dem mein Name gefiel, die Kopien einiger Seiten aus einem britischen Verzeichnis aus dem Jahr 1872, einem Werk mit dem Titel Hindu Castes and Tribes as Represented in Benares; unter einer Vielzahl von Namen finden sich auch die jener Nepalesen in der heiligen Stadt Benares, die den Namen Naipal trugen. Das ist alles, was ich weiß.

Außerhalb dieser Welt im Haus meiner Großmutter, wo wir mittags Reis und abends Weizen aßen, lag das große Unbekannte: diese Insel mit nur vierhunderttausend Einwohnern. Da waren die Afrikaner, die Leute afrikanischer Abstammung, die die Mehrheit bildeten. Sie waren Polizisten und Lehrer. Eine Afrikanerin war meine erste Lehrerin in der Chaguanas Government School; ich verehrte sie noch jahrelang. Da war die Hauptstadt; dorthin würden wir alle bald gehen, um eine Ausbildung aufzunehmen, einen Job zu finden, uns unter Fremden niederzulassen. Da waren die Weißen, die nicht alle Engländer waren, und die Portugiesen und Chinesen, die wie wir irgendwann eingewandert waren. Und da waren, geheimnisvoller als die anderen, die Leute, die wir Spanier – ‘pagnols – nannten, Mischlinge mit einer Hautfarbe in warmen Brauntönen, deren Vorfahren zur Zeit der Spanier hierher gekommen waren, vor der Loslösung der Insel von Venezuela und dem spanischen Reich. Sie blickten auf eine Geschichte zurück, die über meinen kindlichen Horizont ging.

Um Ihnen diese Vorstellung von der Welt, aus der ich stamme, zu vermitteln, musste ich auf Erkenntnisse und Gedanken zurückgreifen, die mir erst viel später kamen, in erster Linie durch das Schreiben. Als Kind wusste ich beinahe nichts, nur das, was ich im Haus meiner Großmutter aufgeschnappt hatte. Wahrscheinlich sind alle Kinder so: Sie wissen nicht, wer sie sind. Doch auf ein französisches Kind zum Beispiel wartet dieses Wissen. Es lebt inmitten dieses Wissens. Es nimmt dieses Wissen indirekt auf, aus Gesprächen zwischen Älteren, aus Zeitungen, aus dem Radio. Und in den Schulen vermittelt das Werk von Generationen von Gelehrten, in Bearbeitungen für den Unterricht, eine gewisse Vorstellung von Frankreich und den Franzosen.

Ich war ein aufgeweckter Junge, und doch war ich in Trinidad von Ländern der Finsternis umgeben. Die Schule erklärte mir nichts. Ich wurde mit Fakten und Formeln voll gestopft. Ich musste alles auswendig lernen; für mich war alles abstrakt. Ich sage es noch einmal: Ich glaube nicht, dass es einen Plan gab, dem zufolge wir in dieser Finsternis zu belassen seien. Wir bekamen einen ganz normalen Schulunterricht. In einer anderen Umgebung hätte er durchaus einen Sinn gehabt. Und dass er seinen Zweck verfehlte, lag zum Teil sicher auch an mir selbst. Angesichts des begrenzten Horizonts, mit dem ich aufwuchs, bereitete es mir große Schwierigkeiten, mich in andere oder weit entfernte Gesellschaften einzufühlen. Ich mochte Bücher, doch es fiel mir schwer, sie zu lesen. Am besten gefielen mir Bücher wie die von Andersen oder Äsop – deren Geschichten spielten zu einer unbestimmten Zeit an einem unbestimmten Ort und grenzten mich nicht aus. In der sechsten Klasse schließlich, der höchsten auf dem College, fand ich Gefallen an einigen literarischen Texten – Moliere, Cyrano de Bergerac -, vermutlich, weil sie etwas Märchenhaftes hatten.

Als ich Schriftsteller wurde, fand ich meine Themen in diesen Ländern der Finsternis, zwischen denen ich aufgewachsen war. Das Land; die Ureinwohner; die Neue Welt; die Kolonie; die Geschichte; Indien; die Welt der Moslems, zu der ich ebenfalls eine Beziehung hatte; Afrika; schließlich England, wo ich das alles zu Papier brachte. Das habe ich gemeint, als ich sagte, dass meine Bücher aufeinander aufbauen und dass ich die Summe meiner Bücher bin. Das habe ich gemeint, als ich sagte, die Welt, aus der ich stamme, sei überaus einfach und zugleich überaus kompliziert gewesen. Ich habe gezeigt, wie einfach sie in einer Kleinstadt wie Chaguanas war, und ich glaube, Sie werden begreifen, wie kompliziert sie für mich als Schriftsteller war, besonders anfangs, denn die literarischen Vorbilder, die ich hatte – und die mir durch einen in meinen Augen ungeeigneten Unterricht vermittelt wurden -, befassten sich mit gänzlich anderen Gesellschaften. Vielleicht glauben Sie jedoch, das vorgefundene Material sei so reichhaltig gewesen, dass es mir eigentlich hätte leicht fallen müssen, einen Anfang zu machen und darauf aufzubauen. Was ich über meine Herkunft gesagt habe, entspringt den Erkenntnissen, die ich beim Schreiben gewonnen habe. Und Sie müssen mir glauben, wenn ich sage, dass das Muster meines Werkes mir erst vor etwa zwei Monaten bewusst geworden ist. Man las mir Passagen aus früheren Büchern vor, und ich sah die Verbindungen. Bis dahin hatte ich immer größte Schwierigkeiten gehabt, mein Werk zu beschreiben und zu erklären, woraus es besteht.

Ich war, wie gesagt, ein Schriftsteller, der auf die Intuition vertraute. Das war damals so, und daran hat sich bis heute, da mein Leben sich dem Ende zuneigt, nichts geändert. Ich verfolgte nie einen Plan. Ich hatte kein System. Ich habe intuitiv geschrieben. Mein Ziel war jedes Mal, ein Buch zu schreiben, das leicht und interessant zu lesen ist. Und in jedem Stadium konnte ich nur auf meine Erkenntnisse, meine Empfindungen, mein Talent, meine Weltsicht zurückgreifen. All dies entwickelte sich mit jedem Buch weiter. Und die Bücher, die ich geschrieben habe, musste ich schreiben, weil ich in denen, die es über das betreffende Thema bereits gab, nicht fand, was ich gesucht hatte. Ich musste meine Welt erhellen, ich musste sie mir selbst erklären.

Um ein echtes Gespür für die Geschichte der Kolonie zu entwickeln, musste ich Dokumente im British Museum und anderswo studieren. Ich musste nach Indien fahren, weil es niemanden gab, der mir hätte sagen können, wie das Indien meiner Großeltern ausgesehen hatte. Ich las die Schriften von Nehru und Gandhi; und eigenartigerweise war es Gandhi mit seinem südafrikanischen Hintergrund, der mir mehr gab, wenn auch nicht genug. Ich las Kipling; ich las Kolonialschriftsteller wie John Masters (dessen Bücher sich in den fünfziger Jahren noch immer gut verkauften – das Vorhaben, eine Serie von fünfunddreißig inhaltlich zusammenhängenden Romanen über Britisch-Indien zu veröffentlichen, wurde leider aufgegeben); ich las von Frauen verfasste Liebesromane. Die wenigen indischen Schriftsteller, deren Bücher zu jener Zeit erschienen, waren Großstädter aus der Mittelschicht. Das Indien, aus dem meine Familie stammte, war ihnen unbekannt.

Und als mein Bedürfnis, Indien kennen zu lernen, gestillt war, tauchten andere auf: Afrika, Südamerika, die muslimische Welt. Ich wollte stets mein Weltbild erweitern; dieses Streben hat seine Wurzeln in meiner Kindheit: Ich will mich wohler fühlen mit mir selbst. Freundliche Menschen haben mir geschrieben und vorgeschlagen, ich solle doch etwas über Deutschland oder China schreiben. Doch es gibt bereits viele gute Bücher über diese Länder, und ich bin bereit, mir anhand dessen, was in ihnen steht, ein Bild zu machen. Diese Themen überlasse ich anderen. Sie waren nicht die Länder der Finsternis, von denen ich als Kind umgeben war. Es gibt also eine Entwicklung in meinem Werk, eine Entwicklung der erzählerischen Fertigkeiten, des Wissens und der Empfindsamkeit, doch obgleich ich vielleicht den Eindruck erweckt habe, mich in viele verschiedenen Richtungen zu bewegen, gibt es darin auch eine Geschlossenheit, einen Fokus.

Als ich zu schreiben begann, hatte ich keinerlei Vorstellung von dem, was vor mir lag. Ich wollte bloß ein Buch schreiben. Ich wollte in England schreiben, wo ich nach meinem Studium geblieben war, und hatte das Gefühl, dass meine Erfahrungen sehr spärlich waren – nicht der Stoff, aus dem man Bücher machen konnte. In keinem Buch fand ich irgendetwas, das der Welt, der ich entstammte, nahe kam. Ein junger Engländer oder Franzose, der Schriftsteller werden will, kann sich an zahlreichen Vorbildern orientieren. Ich hatte kein einziges. Die Geschichten meines Vaters, die sich mit unserer indischen Lebenswelt befassten, gehörten der Vergangenheit an. Meine eigene Welt war vollkommen anders: urbaner, uneinheitlicher. Es erschien mir unmöglich, die einfachsten Gegebenheiten des chaotischen Lebens unserer großen Familie schriftstellerisch zu bewältigen – die Schlafzimmer oder Schlafplätze, die Essenszeiten, die schiere Zahl meiner Verwandten. Es gab zu vieles, das ich hätte erklären müssen, sowohl in Hinblick auf das Leben zu Hause als auch in Hinblick auf die Welt dort draußen. Und zugleich gab es auch in meiner Familie zu vieles, das ich nicht kannte: meine Vorfahren, unsere Geschichte.

Schließlich kam mir eines Tages der Gedanke, ich könnte mit der Straße in Port of Spain beginnen, in die wir von Chaguanas gezogen waren. In Port of Spain gab es kein hohes Wellblechtor, das die Außenwelt ausgrenzte. Das Leben auf der Straße lag vor mir. Es bereitete mir großes Vergnügen, es von der Veranda aus zu verfolgen. Ich begann, über dieses Leben zu schreiben. Um allzu große Selbstzweifel zu vermeiden, wollte ich schnell schreiben, und darum vereinfachte ich. Ich gab keine Auskunft über die Herkunft des Kindes, das die Geschichten erzählte. Ich ignorierte die rassische und gesellschaftliche Vielschichtigkeit des Lebens, das sich dort abspielte. Ich blieb sozusagen auf dem Boden und stellte die Menschen dar, wie sie sich selbst auf der Straße darstellten. Ich schrieb jeden Tag eine Geschichte. Die ersten waren sehr kurz. Ich war besorgt, das Material könnte nicht ausreichen. Doch der Zauber des Schreibens begann zu wirken, und das Material floss mir aus vielen Quellen zu. Die Geschichten wurden länger; ich konnte sie nicht mehr an einem Tag schreiben. Und dann erlosch die Inspiration, die mir in einem anderen Stadium einfach zugeflogen war und mich getragen hatte. Dennoch: Ich hatte ein Buch geschrieben und war in meinen Augen zum Schriftsteller geworden.

Mit den beiden nächsten Büchern wuchs die Distanz zwischen dem Schriftsteller und seinem Material, und der Blick weitete sich. Und dann führte mich die Intuition zu einem großen Buch über das Leben in unserer Familie. Als ich es schrieb, nahm mein Ehrgeiz zu, doch als es fertig war, hatte ich das Gefühl, mein Insel-Material verbraucht zu haben. Ganz gleich, wie sehr ich darüber nachdachte – es kamen keine Geschichten mehr.

Der Zufall rettete mich. Ich wurde zum Reisenden. Ich reiste in die Karibik und begriff viel mehr als zuvor von der kolonialen Situation, in der ich aufgewachsen war. Ich verbrachte ein Jahr in Indien, dem Land meiner Vorväter; es war eine Zäsur in meinem Leben. Die Bücher, die ich über diese beiden Reisen schrieb, eröffneten mir neue Gefühlswelten, verhalfen mir zu einer Weltsicht, wie ich sie bis dahin nicht gekannt hatte, und machten meinen Stil geschmeidiger. In dem Roman, zu dem ich danach inspiriert wurde, konnte ich sowohl England als auch die Karibik verarbeiten – welche Mühsal! Ich war auch in der Lage, alle auf der Insel versammelten Rassen darzustellen, und das war mir noch nie zuvor gelungen.

Dieser neue Roman handelte von kolonialer Schande und kolonialen Phantasien, er handelte davon, wie die Machtlosen über sich selbst und gegenüber sich selbst lügen, denn Lügen sind das Einzige, über das sie reichlich verfügen. Das Buch hieß The Mimic Men, doch es geht darin nicht um Mimik, sondern um Männer in einem Kolonialland, die (in einer Art Mimikri) eine echte Männlichkeit vortäuschen und sich selbst nach und nach in allen Belangen misstrauen. Neulich hat man mir aus diesem Buch vorgelesen – ich hatte seit über dreißig Jahren keinen Blick mehr hineingeworfen -, und mir wurde bewusst, dass ich über koloniale Schizophrenie geschrieben hatte. Damals dachte ich darüber allerdings anders. Nie habe ich meine Absichten beim Schreiben in abstrrakten Begriffen dargestellt. Wenn ich das getan hätte, wäre ich nicht imstande gewesen, das Buch zu schreiben. Ich folgte der Intuition, und das konnte ich nur, weil ich genau beobachtet hatte.

Mit diesem kleinen Überblick über die Frühzeit meines Schriftstellerlebens wollte ich die Stadien der Veränderung oder Entwicklung schildern, die mein Geburtsort innerhalb von nur zehn Jahren in meinen Büchern durchlief: von der Komödie des Straßenlebens zu einer Studie über eine weitverbreitete Form der Schizophrenie. Was einfach gewesen war, war kompliziert geworden.

Meinen Blick verdanke ich sowohl dem Roman als auch der Reiseliteratur, und daher ist es wohl verständlich, dass ich alle Literaturformen für gleichermaßen wertvoll halte. So merkte ich, als ich – sechsundzwanzig Jahre nach dem ersten – ein drittes Buch über Indien schrieb, dass das Wesentliche bei einem Reisebuch die Menschen sind, unter denen man sich bewegt. Die Menschen sollten sich selbst definieren. Es war ein ganz einfacher Gedanke, doch er erforderte eine neue Art von Buch; er erforderte eine neue Art des Reisens. Es war dieselbe Methode, die ich später noch einmal anwandte, als ich zum zweiten Mal durch die moslemische Welt reiste.

Ich habe mich immer allein von der Intuition leiten lassen. Ich habe kein System, weder in literarischer noch in politischer Hinsicht. Es gibt keinen politischen Leitgedanken, an dem ich mich orientiere. Das hat wahrscheinlich etwas mit meiner Herkunft zu tun. Der in diesem Jahr verstorbene indische Schriftsteller R.K. Narayan vertrat keine politische Idee. Mein Vater, der seine Kurzgeschichten ohne Bezahlung in einer sehr finsteren Zeit schrieb, vertrat keine politische Idee. Vielleicht liegt es auch daran, dass wir viele Jahrhunderte lang fern einer Obrigkeit gelebt haben. Das ermöglicht uns eine besondere Perspektive. Ich habe den Eindruck, wir neigen eher dazu, in allem das Komische und das Mitleiderregende zu sehen.

Vor beinahe dreißig Jahren fuhr ich nach Argentinien. Es war zu einer Zeit, als das Land kurz vor einem Guerillakrieg zu stehen schien. Man rechnete damit, dass der ehemalige Diktator Perón aus dem Exil zurückkehren würde. Überall war Hass. Viele Peronisten warteten darauf, alte Rechnungen zu begleichen. Einer von ihnen sagte zu mir: “Es gibt gute Folter, und es gibt schlechte Folter.” Gute Folter war das, was man mit den Feinden des Volkes machte. Schlechte Folter war das, was die Feinde des Volkes mit einem selbst machten. Die Leute auf der anderen Seite sagten dasselbe. Es gab keine echten Debatten über irgendetwas. Es gab nur Leidenschaften und den nachgeplapperten politischen Jargon Europas. Ich schrieb: “Wo der Jargon lebendige Themen zu Abstraktionen macht und wo der eine Jargon schließlich mit einem anderen Jargon konkurriert, haben die Menschen keine Ziele mehr. Sie haben nur noch Feinde.” Und die Leidenschaften, die ich in Argentinien vorfand, sind immer noch am Werk, sie knechten die Vernunft und verschlingen Menschenleben. Eine Lösung ist nicht in Sicht.

Mein Werk neigt sich jetzt dem Ende zu. Ich bin froh, dass ich getan habe, was ich getan habe, ich bin froh, dass ich mich in schöpferischer Hinsicht so weit vorangetrieben habe, wie ich konnte. Weil ich stets intuitiv geschrieben habe und weil mein Material so erstaunlich war, erscheint mir jedes Buch wie ein Segen. Jedes Buch hat mich verblüfft; bis zu dem Augenblick, in dem ich es zu schreiben begann, wusste ich nicht, dass es da war. In meinen Augen ist jedoch das größte Wunder, dass es mir gelungen ist, einen Anfang zu machen. Ich habe das Gefühl – und ich kann mich noch heute lebhaft an die Angst davor erinnern -, dass ich leicht hätte scheitern können, bevor ich ernsthaft angefangen hatte.

Ich will diesen Vortrag beenden, wie ich ihn begonnen habe: mit einem Zitat von Proust aus einem der wunderbaren kleinen Essays in Gegen Sainte-Beuve. “Wenn wir Talent besitzen”, sagt Proust, “ruhen die schönen Dinge, die wir schreiben, in uns, undeutlich wie die Erinnerung an eine Melodie, die uns erfreut, obgleich wir nicht imstande sind, sie ins Bewusstsein zu rufen. Diejenigen, die von dieser verschwommenen Erinnerung an Wahrheiten besessen sind, welche sie nie erfahren haben, sind begnadet. (…) Talent ist wie eine Art Erinnerung, die die Menschen schließlich in Stand setzt, diese undeutliche Musik in sich aufzunehmen, sie klar zu hören, sie niederzuschreiben …”

Talent, sagt Proust. Ich würde sagen: Glück und viele Mühen.

Deutsch von Dirk van Gunsteren.

Copyright © The Nobel Foundation 2001

To cite this section
MLA style: V. S. Naipaul – Nobelvorlesung. NobelPrize.org. Nobel Prize Outreach 2025. Mon. 22 Dec 2025. <https://www.nobelprize.org/prizes/literature/2001/naipaul/25666-v-s-naipaul-nobelvorlesung/>

V. S. Naipaul – Conférence Nobel

English
Swedish
French
German

Deux mondes

Il s’agit pour moi d’une situation inhabituelle. S’il m’arrive de donner des lectures, je ne fais ni causeries ni discours. Je réponds toujours cela aux gens qui me demandent une conférence. Et c’est la pure vérité. Il peut paraître étrange qu’un homme qui depuis près de cinquante ans fait profession de manier les mots, les émotions et les idées n’ait rien à proposer, en quelque sorte. Mais tout ce que j’ai à dire de valable se trouve dans mes livres. Ou alors n’est pas encore entièrement formé. J’en suis d’ailleurs à peine conscient. Cela attend le prochain livre et, avec un peu de chance, me viendra en écrivant – par surprise. C’est cet élément de surprise que je cherche quand j’écris, et qui me permet – entreprise toujours délicate – de juger mon travail.

Dans Contre Sainte-Beuve, Proust parle avec une grande pénétration de la différence entre l’écrivain et son être social. Sainte-Beuve croyait que pour comprendre un auteur il fallait en savoir le plus possible sur l’homme extérieur et sur les détails de sa vie. Éclairer l’œuvre par l’homme est une démarche séduisante et qui peut paraître inattaquable. Proust la démolit néanmoins de manière très convaincante. “Cette méthode”, dit-il, “méconnaît ce qu’une fréquentation un peu profonde avec nous-mêmes nous apprend : qu’un livre est le produit d’un autre moi que celui que nous manifestons dans nos habitudes, dans la société, dans nos vices. Ce moi-là, si nous voulons essayer de le comprendre, c’est au fond de nous-mêmes, en essayant de le recréer en nous, que nous pouvons y parvenir.”

Nous devrions avoir ces mots de Proust à l’esprit chaque fois que nous lisons la biographie d’un écrivain, ou de quiconque dépend de ce qu’on peut appeler l’inspiration. On aura beau nous exposer tous les détails de sa vie, ses bizarreries et ses amitiés, le mystère de l’écriture subsistera. Aucune quantité d’information, si passionnante soit-elle, ne saurait nous y conduire. La biographie d’un écrivain – ou même l’autobiographie – présentera toujours cette lacune.

Proust est un maître de l’amplification heureuse, et j’aimerais revenir brièvement à Contre Sainte-Beuve. “En réalité”, poursuit-il, “ce qu’on donne au public, c’est ce qu’on a écrit seul, pour soi-même, c’est bien l’œuvre de soi. Ce qu’on donne à l’intimité, c’est-à-dire à la conversation […] et ces productions destinées à l’intimité, c’est-à-dire rapetissées au goût de quelques personnes et qui ne sont guère que de la conversation écrite, c’est l’œuvre d’un soi bien plus extérieur, non pas du moi profond qu’on ne retrouve qu’en faisant abstraction des autres et du moi qui connaît les autres […].”

Lorsqu’il écrivait ces mots, Proust n’avait pas encore trouvé le sujet qui allait le conduire au bonheur de son grand travail littéraire. Et vous pouvez conclure de ce que je viens de citer que c’était un homme qui se fiait à son intuition et guettait sa chance. J’ai déjà cité ces phrases en d’autres circonstances. Parce qu’elles définissent la manière dont je procède. Je m’en remets à l’intuition. Je le faisais au début. Je le fais encore aujourd’hui. Je ne sais absolument pas comment les choses vont tourner, où l’écriture va me mener ensuite. Je m’abandonne à l’intuition pour trouver mes sujets et j’écris intuitivement. Sans doute ai-je une idée, une forme, en commençant, mais il me faudra attendre des années avant de comprendre pleinement ce que j’ai écrit.

J’ai dit tout à l’heure que tout ce qu’il y a de valable en moi est dans mes livres. Je vais aller plus loin : je suis la somme de mes livres. Chacun d’eux, intuitivement senti et, dans le cas de la fiction, intuitivement élaboré, couronne les précédents et en procède. Il me semble qu’à n’importe quelle étape de ma carrière littéraire on aurait pu dire que le dernier ouvrage contenait tous les autres.

Cela s’explique par les circonstances, à la fois extrêmement simples et extrêmement compliquées, dans lesquelles j’ai grandi. Je suis né à Trinidad, petite île à l’embouchure de l’Orénoque, le grand fleuve vénézuélien. Trinidad n’appartient donc, à proprement parler, ni à l’Amérique du Sud ni aux Antilles. Cette colonie de plantation du Nouveau Monde comptait en 1932, année de ma naissance, quelque 400 000 habitants, dont environ 150 000 Indiens, hindous et musulmans, presque tous de souche paysanne et, dans leur immense majorité, originaires de la plaine du Gange.

Telle était ma minuscule communauté natale. L’essentiel de son immigration s’était déroulée après 1880. Aux conditions suivantes : les gens s’engageaient à travailler cinq ans dans les plantations et à la fin de cette période ils recevaient un lopin de terre, peut-être deux hectares, ou un billet de retour pour l’Inde. En 1917, à la suite de l’agitation de Gandhi et d’autres, ce système de contrat fut aboli. Et peut-être à cause de cela, ou pour d’autres raisons, nombre des derniers arrivés n’obtinrent pas les terres ou le rapatriement promis. Ces gens étaient totalement démunis. Ils dormaient dans les rues de Port of Spain, la capitale. Je les y ai vus, enfant. J’imagine qu’alors je ne les savais pas dans la misère – j’ai dû le comprendre beaucoup plus tard –, et ils ne m’ont pas laissé une impression particulière. Cela faisait partie de la cruauté de la colonie de plantation.

Je suis né à Chaguanas, une bourgade de l’intérieur, à quatre ou cinq kilomètres du golfe de Paria. Chaguanas était un nom étrange, par l’orthographe et la prononciation, et beaucoup d’Indiens – ils étaient majoritaires dans la région – préféraient lui donner le nom de caste indienne de Chauhan.

J’avais trente-quatre ans lorsque j’ai découvert d’où venait le nom du lieu de ma naissance. J’habitais à Londres et cela faisait seize ans que je vivais en Angleterre. J’étais en train d’écrire mon neuvième livre, une histoire de Trinidad qui s’efforçait de faire revivre les gens et leurs histoires. J’allais souvent au British Museum lire les documents espagnols sur la région. Ces documents avaient été recopiés dans les archives espagnoles pour le gouvernement britannique dans les années 1890, au moment d’une acerbe querelle frontalière avec le Venezuela. Ils commencent en 1530 et s’achèvent avec la disparition de l’Empire espagnol.

J’enquêtais sur l’absurde recherche de l’Eldorado et sur l’intrusion meurtrière du héros anglais, Sir Walter Raleigh. En 1595, il assaillit Trinidad, massacra tous les Espagnols qu’il attrapa et remonta l’Orénoque en quête de l’Eldorado. Il ne trouva rien, mais prétendit le contraire en regagnant l’Angleterre. Il avait à montrer une pépite d’or, extraite, assurait-il, d’une falaise sur les berges de l’Orénoque, et un peu de sable. La Monnaie royale dit que le sable qu’il lui demandait d’analyser ne valait rien, et d’autres insinuèrent qu’il avait acheté l’or auparavant en Afrique du Nord. Raleigh écrivit alors un livre pour prouver ses dires, et depuis quatre siècle on croit qu’il avait trouvé quelque chose. La magie du livre de Raleigh, d’une lecture vraiment ardue, repose dans son très long titre : La Découverte du grand, riche et bel Empire de Guyane, avec une relation de la grande cité dorée de Manoa (que les Espagnols appellent El Dorado) et des provinces d’Emeria, d’Aromaia, d’Amapaia et d’autres contrées, ainsi que des rivières avoisinantes. Que cela semble réel ! Alors qu’il s’était à peine aventuré sur le cours principal de l’Orénoque.

Puis, comme il arrive parfois aux escrocs, Raleigh fut rattrapé par sa propre affabulation. Vingt et un ans plus tard, vieux et malade, on le sortit de sa prison londonienne pour qu’il allât chercher en Guyane les mines d’or qu’il disait avoir découvertes. Son fils trouva la mort dans cette aventure frauduleuse. Le père, pour sauver sa réputation, pour ne pas désavouer ses mensonges, avait envoyé son fils à la mort. Ensuite, plein de chagrin, sans plus aucune raison de vivre, Raleigh retourna à Londres se faire exécuter.

L’histoire aurait pu s’arrêter là. Mais les Espagnols avaient la mémoire longue – sans doute parce que leur correspondance impériale était si lente : il fallait parfois deux ans pour qu’une lettre de Trinidad soit lue en Espagne. Huit ans après, les Espagnols de Trinidad et de Guyane réglaient encore leurs comptes avec les Indiens du Golfe. En témoigne cette lettre du roi d’Espagne au gouverneur de Trinidad, datée du 12 octobre 1625, que j’ai lue au British Museum : “Je vous ai demandé”, écrivait le roi, “de m’éclairer sur certaine nation d’Indiens appelés Chaguanes, dont le nombre, disiez-vous, dépasse le millier, et qui sont en si mauvaises dispositions que c’étaient eux qui conduisaient les Anglais lorsque ceux-ci s’emparèrent de la ville. Leur crime n’a pas été puni parce qu’il n’y avait pas de forces disponibles à cet effet et parce que les Indiens ne connaissent d’autre maître que leur propre volonté. Vous avez décidé de les châtier. Suivez les règles que je vous ai tracées et faites-moi connaître le résultat de vos démarches.”

Ce que fit le gouverneur, je l’ignore. Je n’ai pu trouver d’autre référence aux Chaguanes dans les dossiers du musée. Peut-être existait-il dans la montagne de papier conservée aux Archives de Séville d’autres documents sur les Chaguanes, que les doctes envoyés du gouvernement britannique laissèrent échapper ou ne jugèrent pas dignes de transcrire. Ce qui est certain, en tout cas, c’est que la petite tribu de plus d’un millier d’Indiens – qui devait vivre sur les deux rives du golfe de Paria – disparut si totalement que nul dans la ville de Chaguanas ou de Chauhan ne savait quoi que ce fût à son propos. Et je me suis dit, ce jour-là au British Museum, que j’étais la première personne depuis 1625 pour qui cette lettre du roi d’Espagne signifiait réellement quelque chose. Et celle-ci n’avait été exhumée des archives qu’en 1896 ou 1897. Une disparition, puis des siècles de silence.

Nous vivions sur les terres des Chaguanes. Tous les jours de l’année scolaire – je commençais tout juste à fréquenter l’école –, je quittais la maison de ma grand-mère et longeais les deux ou trois magasins de la Grand-rue, la buvette chinoise, le théâtre du Jubilé et la petite usine portugaise aux puissantes odeurs qui fabriquait du savon bleu et jaune à bon marché, longues barres mises le matin dehors à sécher et à durcir dès le matin. Chaque jour je passais devant ces choses qui me paraissaient éternelles pour me rendre à l’école publique de Chaguanas. Par delà l’école, des plantations de canne à sucre s’étendaient jusqu’au golfe de Paria. Les Indiens dépossédés avaient leur propre genre d’agriculture, leur calendrier, leurs codes et leurs lieux sacrés. Ils comprenaient intimement les courants que trace l’Orénoque dans le golfe de Paria. Or toutes leurs connaissances et tout ce qui les concernait avait été anéanti.

Le monde est toujours en mouvement. Partout, à un moment ou à un autre, des gens sont spoliés. J’ai été bouleversé en 1967 par cette découverte à propos de ma ville natale parce que j’en ignorais tout. Mais c’était ainsi que la plupart d’entre nous vivions dans la colonie agricole : aveuglément. Non que les autorités aient médité de nous maintenir dans nos ténèbres. Je crois tout simplement que les connaissances mêmes étaient absentes. Ce genre d’information sur les Chaguanes n’aurait pas été jugé important et n’aurait pas été facile à exhumer. Ils formaient une petite tribu, et c’étaient des aborigènes. Nous avions entendu parler de leurs semblables sur le continent, dans ce qu’on appelait B.G., British Guiana, la Guyane britannique, et ils faisaient l’objet de plaisanteries. À Trinidad, et je crois dans toutes les communautés, on qualifiait de warrahoons les mauvais sujets tapageurs. Je croyais que c’était un mot forgé exprès, pour suggérer la sauvagerie. C’est seulement quand j’ai commencé à voyager au Venezuela, la quarantaine venue, que j’ai découvert que c’était le nom d’une tribu autochtone assez importante de l’endroit.

Quand j’étais enfant, il y avait une vague histoire – et c’est une histoire qui me bouleverse terriblement aujourd’hui – d’indigènes qui venaient parfois du continent en canot à certains moments, s’enfonçaient dans la forêt du sud de l’île et, à un endroit donné, cueillaient un fruit particulier ou faisaient une sorte d’offrande, puis retraversaient le golfe de Paria pour regagner l’estuaire détrempé de l’Orénoque. Ce rite devait avoir une énorme importance pour avoir survécu aux bouleversements de quatre siècles et à l’extinction des indigènes à Trinidad. Ou peut-être – bien que Trinidad et le Venezuela aient une flore commune – venaient-ils seulement cueillir un fruit particulier. Je ne sais pas. Personne ne s’en souciait, pour autant que je me le rappelle. Et maintenant le souvenir est entièrement perdu ; et ce lieu sacré, s’il existait, est désormais un terrain vague.

Le passé était passé. Je suppose que c’était l’attitude générale. Et nous autres Indiens, immigrés de l’Inde, nous avions cette attitude envers l’île. Nous menions pour l’essentiel des vies ritualisées et n’étions pas encore capables de l’auto-évaluation nécessaire pour commencer à apprendre. La moitié d’entre nous sur cette terre des Chaguanes prétendait – ou peut-être ne prétendait pas, mais sentait, sans jamais en formuler l’idée – que nous avions apporté une sorte d’Inde avec nous, que nous pouvions, pour ainsi dire, dérouler comme un tapis sur la plaine.

La maison de ma grand-mère à Chaguanes se divisait en deux parties. Celle de devant, en brique et en plâtre, était peinte en blanc. C’était une sorte de maison indienne, avec une grande terrasse à balustrade au premier et une salle de prière à l’étage au-dessus. La décoration se voulait ambitieuse : colonnes aux chapiteaux en fleur de lotus et sculptures de divinités indiennes, toutes réalisées par des gens pour qui l’Inde n’était plus qu’un souvenir. À Trinidad, c’était une bizarrerie architecturale. À l’arrière de cette demeure, et reliée à celle-ci par une galerie supérieure, s’élevait une construction en bois de style français des Antilles. L’entrée était sur le côté, entre les deux maisons. Son haut portail de tôle ondulée aux montants de bois signifiait une intimité farouche.

Enfant, j’avais donc ce sentiment de deux mondes, le monde à l’extérieur du haut portail de tôle ondulée, et le monde de chez moi – ou du moins de chez ma grand-mère. C’était un reste de notre sentiment de caste, la chose qui excluait et isolait. À Trinidad, où, nouveaux arrivants, nous formions une communauté désavantagée, cette idée d’exclusion était une sorte de protection, qui nous permettait – pour un moment seulement – de vivre à notre manière et selon nos propres règles, de vivre dans notre propre Inde en train de s’effacer. D’où un extraordinaire égocentrisme. Nous regardions vers l’intérieur ; nous accomplissions nos journées ; le monde extérieur existait dans une sorte d’obscurité ; nous ne nous interrogions sur rien.

Il y avait une échoppe musulmane juste à côté. La petite loggia de la boutique de ma grand-mère butait contre son mur aveugle. L’homme s’appelait Mian. C’était tout ce que je savais de lui et de sa famille. J’imagine que nous devions le voir, mais il ne me reste de lui aucune image mentale. Nous ne savions rien des musulmans. Cette idée de l’étranger, de ce qu’il faut contenir à l’extérieur, s’étendait même aux autres hindous. Par exemple, nous mangions du riz au milieu de la journée et du blé le soir. Or il existait des gens très bizarres qui inversaient cet ordre naturel et mangeaient du riz le soir. Pour moi ces gens étaient des étrangers – il faut m’imaginer, gamin de moins de sept ans, parce que j’avais sept ans lorsque cette vie dans la maison de ma grand-mère à Chaguanas prit fin pour moi. Nous avons déménagé dans la capitale, puis dans les collines au nord-ouest.

Mais les habitudes mentales engendrées par cette existence de confinement et d’exclusion ont longtemps persisté. Sans les nouvelles qu’écrivait mon père, je n’aurais pratiquement rien su de la vie générale de notre communauté indienne. Ces histoires m’ont donné plus que des connaissances, une sorte de solidité : un point d’appui dans le monde. Je ne peux imaginer ce que mon univers mental aurait été sans ces nouvelles.

Le monde extérieur existait dans une sorte d’obscurité ; et nous ne nous interrogions sur rien. J’étais juste assez grand pour connaître un peu les épopées indiennes, le Ramayana en particulier. Les enfants arrivés quelque cinq ans après nous dans notre famille élargie n’ont pas eu cette chance. Personne ne nous enseignait l’hindi. Parfois quelqu’un écrivait l’alphabet pour que nous l’apprenions, et c’était tout ; nous étions censés faire le reste tout seuls. Aussi, à mesure que s’infiltrait l’anglais, nous avons commencé à perdre notre langue. La maison de ma grand-mère était pleine de religion ; il y avait toute sorte de cérémonies et de lectures, certaines se prolongeant des jours entiers. Mais personne n’expliquait ou ne traduisait pour nous, qui ne pouvions plus suivre la langue. Notre foi ancestrale s’est donc dissoute, est devenue mystérieuse, sans écho dans notre vie quotidienne.

Nous ne cherchions pas à nous renseigner sur l’Inde ou sur les familles que les gens avaient laissées là-bas. Quand notre manière de penser eut changé et que nous avons voulu le savoir, il était trop tard. Je ne sais rien de ma branche paternelle ; je sais seulement que quelques-uns venaient du Népal. Il y a deux ans, un aimable Népalais, à qui mon nom plaisait, m’a envoyé quelques pages recopiées dans un répertoire géographique anglais de 1872 sur l’Inde, Castes et tribus hindoues à Bénarès. On y trouvait, parmi une multitude d’autres noms, une liste de Népalais résidant dans la ville sainte de Bénarès qui portaient le nom de Naipal. C’est tout ce que j’ai.

Loin de ce côté de chez ma grand-mère, où nous mangions du riz au milieu de la journée et du blé le soir, s’étendait le vaste inconnu – dans cette île de seulement 400 000 habitants. Il y avait les Africains et les métis d’Africains, qui formaient la majorité. Ils étaient policiers, maîtres d’école. Telle ma première institutrice à l’école publique de Chaguanas ; je me suis souvenu d’elle avec adoration des années durant. Il y avait la capitale, où très bientôt nous allions tous devoir aller pour faire nos études et trouver du travail, et où nous nous installerions définitivement, parmi des étrangers. Il y avait les Blancs, pas tous anglais ; et les Portugais, et les Chinois, immigrés autrefois comme nous. Et, les plus mystérieux de tous, ceux que nous appelions les ‘pagnols, gens mélangés au teint chaud et brun venus du temps de l’Espagne, avant que l’île fût détachée du Venezuela et de l’Empire espagnol – un genre d’histoire qui dépassait totalement ma compréhension d’enfant.

Pour vous donner cette idée de mes racines, j’ai dû faire appel à un savoir et à des idées qui me sont venus bien après, et d’abord de l’écriture. Enfant, je ne savais presque rien, rien au-delà de ce que j’avais appris chez ma grand-mère. Tous les enfants, j’imagine, viennent au monde comme ça, sans savoir qui ils sont. Mais le petit Français, par exemple, ce savoir l’attend. Il est tout autour de lui. Il lui vient indirectement de la conversation des adultes. Il se trouve dans les journaux et à la radio. Et à l’école, les travaux de générations de savants, simplifiés pour les manuels scolaires, vont lui donner une certaine idée de la France et des Français.

À Trinidad, si brillant sujet que je fusse, j’étais environné de zones d’obscurité. L’école n’élucidait rien pour moi. J’étais gavé de faits et de formules. Tout devait être appris par cœur ; tout était abstrait pour moi. Là encore, je ne crois pas qu’il y avait un plan ou un complot pour rendre nos cours semblables. Ce que nous recevions, c’était le savoir scolaire standard. Dans un autre cadre, il aurait eu un sens. Et du moins une partie de l’échec m’eût été imputable. Avec mon expérience sociale limitée, il m’était difficile d’entrer par l’imagination dans d’autres sociétés, proches ou lointaines. J’adorais l’idée des livres, mais j’avais du mal à les lire. J’étais le plus à l’aise avec des choses comme Andersen et Ésope, hors du temps, hors de l’espace, sans exclusive. Et quand enfin en terminale j’ai fini par aimer certains de nos textes littéraires – Molière, Cyrano de Bergerac –, j’imagine que c’est parce qu’ils avaient quelque chose du conte de fée.

Quand je suis devenu écrivain, ces zones de ténèbres qui m’environnaient enfant sont devenus mes sujets. Le pays, les aborigènes, le Nouveau Monde, la colonie, l’histoire, l’Inde, le monde musulman – auquel je me sentais aussi lié –, l’Afrique, puis l’Angleterre, où j’écrivais mes livres. C’est ce que j’avais à l’esprit en disant que mes livres se dressent l’un sur l’autre et que je suis la somme de mes livres. Et en disant que mes origines, source et aiguillon de mon œuvre, étaient à la fois extrêmement simples et extrêmement compliquées. Vous avez vu à quel point tout était simple dans la petite ville de Chaguanas. Et je crois que vous comprendrez combien ce fut compliqué pour l’écrivain. Surtout au début, quand les modèles littéraires dont je disposais – les modèles donnés par ce que je ne peux qu’appeler mon faux savoir – traitaient de sociétés entièrement différentes. Peut-être aurez-vous néanmoins l’impression que le matériau était si riche qu’il n’y avait aucune difficulté à commencer et à continuer. Mais ce que j’ai dit de mes origines vient du savoir que j’ai acquis en écrivant. Et vous devez me croire quand je dis que la structure de mon œuvre ne m’apparaît clairement que depuis deux ou trois mois. On m’a lu des passages de mes premiers livres et j’ai vu les connexions. Jusqu’alors, le plus difficile pour moi était de décrire mon travail aux gens, d’expliquer ce que j’avais fait.

J’ai dit que j’étais un écrivain d’intuition. C’était le cas, et il en va encore ainsi aujourd’hui que je suis si près de la fin. Je n’ai jamais eu de plan. Je n’ai suivi aucun système. J’ai travaillé intuitivement. Mon but à chaque fois était de faire un livre, de créer quelque chose de facile et d’intéressant à lire. À chaque étape, il me fallait travailler dans les limites de mes connaissances, de ma sensibilité, de mon talent et de ma vision du monde. Tout cela s’est développé livre après livre. Et il me fallait écrire ces livres, parce qu’il n’en existait aucun sur ces sujets qui me donnât ce que je voulais. Je devais défricher mon univers, l’élucider, pour moi-même.

J’ai dû aller consulter les documents au British Museum et ailleurs, pour trouver la sensation juste de l’histoire de la colonie. Il m’a fallu aller en Inde, parce qu’il n’y avait personne pour me dire à quoi ressemblait l’Inde dont mes grands-parents étaient venus. Il y avait certes les textes de Nehru et de Gandhi ; et curieusement, ce fut Gandhi, et son expérience sud-africaine, qui m’a apporté le plus, mais pas suffisamment. Il y avait Kipling ; et des auteurs anglo-indiens comme John Masters (très en vogue dans les années 1950, et qui annonçait, projet abandonné par la suite, je le crains, une fresque en trente-cinq romans sur l’Inde britannique) ; il y avait les romancières. Les rares auteurs indiens qui avaient percé à l’époque étaient des gens des classes moyennes, des citadins ; ils ne connaissaient pas l’Inde dont nous venions.

Et quand ce besoin indien fut satisfait, d’autres devinrent apparents : l’Afrique, l’Amérique du Sud, le monde musulman. Le but a toujours été d’étoffer mon image du monde, et la raison en vient de mon enfance : me rendre plus à l’aise avec moi-même. On me demande parfois d’aller en Allemagne, par exemple, ou en Chine, pour écrire un livre. Mais il y a beaucoup de bons livres sur ces endroits ; je suis tout à fait disposé à m’en remettre à la littérature existante. D’ailleurs, ce sont des sujets pour d’autres gens. Ce ne sont pas les zones de ténèbres que je sentais autour de moi, enfant. Par conséquent, de même qu’il y a un développement dans mon œuvre, un développement de la technique narrative, du savoir et de la sensibilité, il existe également une sorte d’unité, un point de mire, même si je peux donner l’impression d’aller dans de multiples directions.

Quand j’ai commencé, je ne savais pas du tout où j’allais. Je voulais seulement faire un livre. J’essayais d’écrire en Angleterre, où j’étais resté après mes années d’université, et j’avais l’impression que mon expérience était très mince, n’était pas vraiment de l’étoffe des livres. Dans aucun livre je ne pouvais trouver quoi que ce fût qui approchât ce que j’avais connu enfant. Le jeune Français ou le jeune Anglais qui avait envie d’écrire aurait trouvé d’innombrables modèles pour le mettre sur la voie. Je n’en avais aucun. Les histoires de mon père sur notre communauté indienne appartenaient au passé. Mon univers était très différent. Plus urbain, plus mélangé. Les détails physiques de l’existence chaotique de notre famille élargie – chambres à coucher ou emplacements pour dormir, heures des repas, le nombre même des gens – semblaient impossibles à manier. Il y avait trop de choses à expliquer, à la fois sur ma vie familiale et sur le monde extérieur. Et en même temps il y avait aussi trop de choses sur nous – comme nos propres ancêtres et notre propre histoire – que j’ignorais.

Enfin j’eus un jour l’idée de commencer par la rue de Port of Spain où nous avions emménagé après Chaguanas. Pas de grand portail en tôle ondulée pour exclure le monde. La vie de la rue m’était ouverte. C’était pour moi un plaisir intense que de l’observer depuis la véranda. C’est cette vie de la rue que j’ai commencé à raconter. Je voulais écrire vite, pour éviter trop d’introspection, et j’ai donc simplifié. J’ai supprimé l’histoire personnelle du jeune narrateur, j’ai ignoré les complexités raciales et sociales de la rue. Je n’ai rien expliqué. Je suis resté au ras du sol, pour ainsi dire. Je ne présentais les gens que tels qu’il apparaissaient dans la rue. J’écrivais une nouvelle par jour. Les cinq premières étaient très courtes, et je commençais à me demander si j’aurais suffisamment de matière. Puis la magie de l’écriture a opéré. Les matériaux ont commencé à affluer de tous côtés. Les histoires sont devenues plus longues ; impossible de les écrire en une seule journée. Enfin l’inspiration, qui un moment avait paru très facile, m’emportant sur sa vague, s’est tarie. Mais un livre avait été écrit, et j’étais devenu, pour moi en tout cas, un écrivain.

La distance entre l’écrivain et son matériau s’est creusée dans les deux livres suivants ; la vision était plus large. Puis l’intuition m’a conduit à entreprendre un gros volume sur notre vie familiale. Mon ambition d’écrivain grandissait. Mais quand il a été terminé, j’ai eu le sentiment que j’avais tiré tout ce que je pouvais de mon île. J’avais beau réfléchir, aucune autre histoire ne me venait.

Le hasard, alors, est venu à mon secours. Je suis devenu voyageur. J’ai voyagé aux Antilles et j’ai bien mieux compris le mécanisme colonial dont j’avais fait partie. Je suis allé en Inde, la patrie de mes ancêtres, pendant un an ; ce voyage a brisé ma vie en deux. Les livres que j’ai écrits sur ces deux voyages m’ont hissé vers de nouveaux domaines d’émotion, m’ont donné une vision du monde que je n’avais jamais eue, m’ont élargi techniquement. Le roman qui m’est venu ensuite m’a permis de cerner l’Angleterre en même temps que les Antilles – et que ce fut difficile ! J’y suis également parvenu à appréhender tous les groupes raciaux de l’île, ce que je n’avais jamais encore pu faire.

Ce nouveau roman parlait de la culpabilité et des phantasmes coloniaux, de la façon, en fait, dont les faibles mentent sur eux-mêmes et se mentent à eux-mêmes, puisque c’est leur seule ressource. Intitulé The Mimic Men (“Les Imitateurs”), ce livre évoquait les hommes des colonies qui singent la condition d’adultes, ces hommes qui ont fini par n’avoir plus confiance en rien qui les concerne. On m’a lu quelques pages de ce livre l’autre jour – je ne l’avais pas ouvert depuis plus de trente ans – et j’ai compris que j’avais écrit de la schizophrénie coloniale. Mais je ne m’en étais pas rendu compte alors. Je ne me suis jamais servi de mots abstraits pour décrire aucun de mes projets littéraires. Sinon, je ne serais jamais arrivé à faire ce livre. Il a été écrit intuitivement, et seulement à partir de l’observation la plus minutieuse.

J’ai présenté cette brève description de mes débuts littéraires pour essayer de montrer par quelles étapes, en tout juste dix ans, le lieu de ma naissance s’est transformé ou développé dans mon écriture : de la comédie de la vie de la rue à une étude d’une sorte de schizophrénie générale. Ce qui était simple était devenu compliqué.

Ce sont la fiction et le récit de voyage qui m’ont donné ma manière de voir ; et vous ne vous étonnerez pas que pour moi toutes les formes littéraires aient valeur égale. J’ai compris, par exemple, en entreprenant mon troisième livre sur l’Inde – vingt-six ans après le premier – que le plus important dans un récit de voyage ce sont les gens parmi lesquels se promène l’écrivain. Il faut que les gens se définissent eux-mêmes. Idée fort simple, mais qui exigeait une nouvelle forme de livre, une nouvelle manière de voyager. Et c’est la même méthode dont je me suis servi ensuite, lorsque je suis allé, pour la deuxième fois, dans le monde musulman.

Je suis toujours mû par la seule intuition. Je n’ai pas de système, littéraire ou politique. Je n’ai pas de principe politique directeur. Sans doute à cause de mon ascendance. L’écrivain indien R. K. Narayan, mort cette année, n’avait pas d’idées politiques. Mon père, qui écrivait ses histoires à une époque très sombre, et sans la moindre récompense, non plus. Peut-être parce que nous sommes restés loin de l’autorité pendant des siècles. Cela nous donne un point de vue particulier. J’ai le sentiment que nous sommes plus enclins à voir l’humour et la pitié des choses.

Il y a près de trente ans, je suis allé en Argentine. C’était l’époque de la guerilla. Les gens attendaient le retour d’exil de l’ancien dictateur Perón. Le pays débordait de haine. Les péronistes attendaient de régler de vieux comptes. L’un d’eux m’a dit : “Il y a une bonne torture et une mauvaise torture.” La bonne torture était ce que vous faisiez aux ennemis du peuple. La mauvaise ce que vous faisaient les ennemis du peuple. Les gens de l’autre côté disaient la même chose. Aucun débat véritable sur quoi que ce soit. Il n’y avait que la passion et le jargon politique emprunté à l’Europe. “Là où”, écrivais-je, “le jargon transforme les problèmes vivants en abstractions, et où les jargons finissent par s’affronter, les gens n’ont pas de causes. Ils n’ont que des ennemis.” Et les passions continuent de se donner libre cours en Argentine, anéantissant toute raison et détruisant des vies. Aucune solution n’est en vue.

J’approche maintenant de la fin de mon travail. Je suis heureux d’avoir fait ce que j’ai fait, heureux de m’être avancé dans la création aussi loin que j’ai pu. Grâce à la manière intuitive dont j’écris, et aussi à la nature déconcertante de mon matériau, chaque livre s’est révélé une bénédiction. Chaque livre m’a éberlué ; jusqu’au moment d’écrire je ne savais jamais qu’il était là. Mais le plus grand miracle pour moi c’était de commencer. J’ai le sentiment – et l’angoisse est toujours présente pour moi – que j’aurais aisément pu échouer avant d’avoir commencé.

Je vais finir comme j’ai débuté, par l’un de ces merveilleux essais de Proust dans Contre Sainte-Beuve : “Les belles choses que nous écrirons si nous avons du talent sont en nous, indistinctes, comme le souvenir d’un air, qui nous charme sans que nous puissions en retrouver le contour […]. Ceux qui sont hantés de ce souvenir confus des vérités qu’ils n’ont jamais connues sont les hommes qui sont doués. […] Le talent est comme une sorte de mémoire qui leur permettra de finir par rapprocher d’eux cette musique confuse, de l’entendre clairement, de la noter […].”

Le talent, dit Proust. Je dirais la chance, et beaucoup de travail.

Traduction: Philippe Delamare

Copyright © The Nobel Foundation 2001

To cite this section
MLA style: V. S. Naipaul – Conférence Nobel. NobelPrize.org. Nobel Prize Outreach 2025. Mon. 22 Dec 2025. <https://www.nobelprize.org/prizes/literature/2001/naipaul/25669-v-s-naipaul-conference-nobel/>

V. S. Naipaul – Nobelföreläsning

English
Swedish
French
German

Två världar

Det här känns ovanligt för mig. Jag har ofta framträtt med uppläsningar men inte hållit föreläsning. Om jag blivit ombedd att göra det har jag svarat att jag inte har något att säga. Och det är sant. Det kan verka underligt att en man som i nästan femtio år ägnat sig åt ord och känslor och idéer så att säga inte skulle ha en del tankar att avvara. Men när det handlar om mig finns allting av värde i mina böcker. Om det i ett givet ögonblick ryms något mer hos mig är det ännu inte färdigformat. Jag är knappt medveten om det; det inväntar nästa bok. Med lite tur hinner det ifatt mig under själva skrivandet, och då tar det mig med överraskning. Det är just inslaget av överraskning som jag söker när jag skriver. Det är mitt sätt att bedöma det jag gör – vilket aldrig är lätt.

Proust har ingående beskrivit skillnaden mellan författaren som författare och författaren som social varelse. Man hittar hans tankar i några av essäerna i Contre Sainte-Beuve, ett verk som grundar sig på hans tidiga skrifter.

För att förstå en författare var det nödvändigt att känna till så mycket som möjligt om den yttre människan och detaljerna i hennes liv, ansåg den franske artonhundratalskritikern Sainte-Beuve. Att med utgångspunkt från människan belysa ett författarskap är en bedräglig metod som kan tyckas oantastlig. Men Proust lyckas på ett mycket övertygande sätt argumentera mot den tesen. ”Med den metoden”, skriver Proust, ”bortser Sainte-Beuve från det som minsta självkännedom avslöjar för oss, nämligen att en bok är produkten av ett annat jag än det jag som manifesteras i våra vanor, vårt sociala liv, våra laster. Om vi vill försöka förstå det särskilda jaget är det bara genom att rannsaka vårt inre, genom att där försöka rekonstruera det, som vi kan lära känna det jaget.”

Dessa ord av Proust borde följa oss närhelst vi läser en biografi över en författare – eller en biografi över någon som är beroende av det som kallas inspiration. Vi kan få alla detaljer om författarens liv, egenheter och vänskapsförhållanden framlagda för oss, men skrivandets mysterium består. Hur mycket dokumentation det än finns och hur fascinerande den än är ger den inte någon fullständig bild. Författarbiografin – eller till och med en författares självbiografi – präglas alltid av detta slags ofullkomlighet.

Proust är en mästare i träffande framställningskonst, och jag vill gärna återvända till Contre Sainte-Beuve ett ögonblick. ”Det som man ger till läsarna”, säger Proust, ”är i realiteten det som man skriver ensam, för sig själv, ur sitt eget inre. De sidor man visar upp i umgängeslivet, det vill säga i samtal (…) och sådant man skriver med inriktning på umgängeslivet, det vill säga anpassar till smaken hos en mindre krets, och som inte blir mycket mer än samtal i tryck, är produkten av ett ganska ytligt jag, inte det innersta jag som man bara kan nå fram till genom att skjuta världen och det jag som umgås med världen åt sidan.”

När Proust skrev detta hade han ännu inte hittat det ämne som skulle föra fram till glädjen i hans stora litterära arbete. Och av det jag citerat märker man att han var en människa som förlitade sig på sin intuition och väntade på turen. Jag har återgett hans ord tidigare, i andra sammanhang. Skälet är att de beskriver hur jag själv gått till väga. Jag har förlitat mig på intuitionen. Det gjorde jag i början och det gör jag fortfarande. Jag har ingen aning om hur saker och ting ska komma att utvecklas, vart mitt författarskap ska föra mig härnäst. Jag har litat på min intuition då jag sökt efter ämnen, och jag har skrivit intuitivt. Jag har en idé när jag börjar skriva, jag har en form, men det är först efter några år som jag till fullo förstår vad jag har skrivit.

Jag sa tidigare att när det handlar om mig själv finns allt av värde i mina böcker. Jag ska gå längre nu. Jag ska säga att jag är summan av mina böcker. Varje bok, intuitivt uttänkt och, när det gäller skönlitteratur, intuitivt utformad, vilar på det som föregått den och växer ur det. Oavsett i vilken fas av min litterära karriär som jag befunnit mig, kan det sägas att den senaste boken innehållit alla de övriga.

Förklaringen ligger i min bakgrund. Den är på en gång ytterst enkel och ytterst komplicerad. Jag är född på Trinidad. Det är en liten ö i mynningen av den stora Orinocofloden i Venezuela. I egentlig mening tillhör Trinidad därför varken Sydamerika eller Karibien. Det växte fram som en plantagekoloni i Den nya världen, och när jag föddes 1932 fanns där en befolkning på ungefär 400 000. Av dessa var cirka 150 000 indier, hinduer och muslimer, nästan alla från början lantarbetare och nästan alla från Gangesslätten.

Jag tillhörde denna begränsade samhällsgrupp. Till största delen hade utflyttningen från Indien ägt rum efter 1880. Det gick till så att man skrev kontrakt om att under fem år arbeta vid plantagerna. Mot slutet av den tiden fick man som ersättning antingen ett litet stycke mark, kanske fem tunnland, eller en färdbiljett tillbaka till Indien. 1917 upphävdes kontraktsystemet genom agitation från Gandhi och andra. Därigenom eller kanske av något annat skäl fick många av de senast anlända se sig stå utan ersättning i form av mark eller annan gottgörelse. Dessa människor var totalt utblottade. De sov på gatorna i huvudstaden, Port of Spain. När jag var barn såg jag dem. Jag visste inte att de var utblottade – den insikten kom nog mycket senare – och de gjorde inte något intryck på mig. Det var en del av plantagekolonins grymheter.

Jag föddes i en liten landsortsstad som hette Chaguanas, någon halvmil innanför Pariabukten. Chaguanas var ett besynnerligt namn till stavning och uttal, och många av indierna – som var i majoritet i området – föredrog att använda det indiska kastnamnet Chauhan.

Jag var trettiofyra när jag fick veta mer om namnet på min födelseort. Jag bodde i London och hade levt i England i sexton år. Jag höll på att skriva min nionde bok. Det var en historisk tillbakablick på Trinidad, där jag ur mänskligt perspektiv försökte återskapa individer och deras berättelser. Jag sökte mig till British Museum för att läsa de spanska dokumenten om trakten. Dessa dokument – som hämtats ur de spanska arkiven – skrevs av åt den brittiska regeringen under 1890-talet, vid tiden för en hätsk gränsdispyt med Venezuela. Dokumenten går tillbaka till 1530 och upphör i och med det spanska imperiets upplösning.

Jag läste om den dåraktiga jakten på El Dorado och om den engelske hjälten sir Walter Raleighs blodtörstiga framfart i området. År 1595 plundrade han Trinidad, dödade alla spanjorer som kom i hans väg och seglade uppför Orinocofloden för att leta efter El Dorado. Han hittade ingenting, men när han kom tillbaka till England påstod han att han hade träffat på guld. Som bevis förde han med sig ett guldstycke och en del sand. Han uppgav att han hade hackat guldet ur en klippa vid Orinocos stränder. Myntverket, Royal Mint, konstaterade att sanden han bett dem analysera var värdelös, och andra hävdade att han hade skaffat fram guldet på förhand från Nordafrika. Efter det publicerade han en bok för att bevisa att han hade rätt. Det magiska i Raleighs bok, som egentligen är ganska svår att läsa, låg i dess mycket långa titel: The Discovery of the Large, Rich, and Beautiful Empire of Guiana with a relation of the great and golden city of Manoa (which the Spaniards call El Dorado) and the provinces of Emeria, Aromaia, Amapaia, and other countries, with their rivers adjoining. ”Upptäckten av det stora, rika och vackra imperiet Guayana med särskild hänsyn till den gyllene staden Manoa (som spanjorerna kallar El Dorado), provinserna Emeria, Aromaia, Amapaia och andra områden med tillhörande floder.” Så autentiskt det låter! Och han hade knappt vågat sig uppför själva Orinocofloden.

Som ibland är fallet med bedragare blev Raleigh övertygad av sina egna fantasier. Tjugoett år senare släpptes han gammal och trött ut ur fängelset i London för att resa till Guayana och leta upp de guldgruvor han påstod sig ha hittat. Under detta svekfulla vågspel dog hans egen son. För att rädda sitt rykte, för lögnernas skull, sände han sin son i döden. Och sedan återvände Raleigh fylld av sorg och utan något mer att leva för till London och den väntande avrättningen.

Historien borde ha tagit slut där. Men spanjorerna glömde inte så lätt – säkerligen för att den kungliga korrespondensen var så långsam: det kunde ta två år innan ett brev från Trinidad lästes i Spanien. Åtta år senare höll spanjorerna på Trinidad och i Guayana fortfarande på att göra upp sina mellanhavanden med indianerna kring bukten. På British Museum läste jag en dag ett brev från kungen av Spanien till guvernören på Trinidad. Det var daterat den 12 oktober 1625.

”Jag bad er”, skrev kungen, ”att ge mig upplysningar om en viss indianbefolkning, kallad Chaguanes, som ni påstår uppgår till över tusen personer och som har så dålig moral att det var de som vägledde engelsmännen när staden erövrades. De har inte blivit bestraffade för sitt brott, eftersom det inte funnits styrkor tillgängliga för detta syfte och eftersom indianerna inte erkänner någon annan herre än sin egen vilja. Ni har beslutat att straffa dem. Följ de regler jag har givit er, och låt mig veta hur ni lyckas.”

Vad guvernören gjorde vet jag inte. Jag kunde inte hitta några ytterligare hänvisningar till Chaguanesfolket bland museets dokument. I pappersberget i de spanska arkiven i Sevilla fanns kanske handlingar om Chaguanes som den brittiska regeringen förbisåg eller inte ansåg viktiga nog att skriva av. Det man kan konstatera är att denna lilla befolkningsgrupp på något över tusen personer – som måste ha levat på båda sidor om Pariabukten – försvann så fullständigt att ingen i staden Chaguanas eller Chauhan visste någonting om dem. Tanken slog mig där på museet att jag kunde vara den första människa sedan 1625 som funnit någon verklig mening i just det brevet från konungen av Spanien. Och brevet hade grävts fram ur arkiven först 1896 eller 1897. Ett försvinnande, och därpå seklers tystnad.

Vi bodde på Chaguanesfolkets mark. Jag hade just börjat skolan, och varje dag under terminen gick jag till fots från min farmors hus och passerade utmed huvudvägen ett par affärer, det kinesiska caféet, Jubilee Theatre och den lilla starkt doftande portugisiska fabrik som tillverkade billig blå tvål och billig gul tvål i avlånga bitar som på morgnarna lades ut för att torka och hårdna. Varje dag gick jag förbi dessa till synes eviga inrättningar på min väg till Chaguanas Government School. Bortom skolan fanns sockerrörsodlingar, plantagemark som sträckte sig hela vägen ner till Pariabukten. De människor som blivit fördrivna därifrån hade säkert haft sitt eget slags jordbruk, sin egen kalender, sina egna koder, sina egna heliga platser. De måste ha förstått sig på de strömmar i Pariabukten som styrdes av Orinocofloden. Nu var denna kunskap utplånad, liksom allt annat som karakteriserat det folket.

Världen är ständigt i förvandling. Överallt har människor blivit fördrivna av olika anledningar. Jag blev förstås bestört över den upptäckt jag 1967 gjorde om min födelseort, eftersom jag aldrig haft någon aning om det som en gång hänt där. Men så blint levde de flesta av oss i jordbrukskolonin. Man kunde inte beskylla myndigheterna för att vilja hålla oss kvar i okunnighet. Det handlade helt enkelt säkert om att kunskapen inte fanns där. Den sortens insikt om Chaguanesfolkets värld skulle inte ha ansetts viktig, och det hade säkert inte varit lätt att leta sig tillbaka till den. Det var en liten folkgrupp, och den bestod av urinvånare. Vi kände till den sortens människor – på fastlandet i det som kallades B.G., Brittiska Guayana – och för oss framstod de som ett skämt. Högljudda människor som uppförde sig illa var, som jag minns det, kända som warrahoons inom alla grupper på Trinidad. På den tiden trodde jag att det var ett uppdiktat ord som skulle ge associationer till någon sorts vildar. Det var först när jag i fyrtioårsåldern började resa omkring i Venezuela som jag förstod att det ordet var namnet på en ganska stor ursprunglig befolkningsgrupp där.

När jag var barn hörde jag en dunkel historia – och för mig är det en oerhört gripande historia – som skildrade hur urinvånare vid vissa tider kom över i kanoter från fastlandet och gick genom skogen på den södra delen av ön, där de på en viss plats plockade någon sorts frukt eller frambar något slags offer innan de sedan återvände över Pariabukten till det svampiga deltaområdet kring Orinocos mynning. Det var en rit som måste ha haft enorm betydelse, eftersom den överlevde fyrahundra års omvälvningar och utplånandet av urinvånarna på Trinidad. Eller kanske kom man bara för att plocka en särskild sorts frukt, även om Trinidad och Venezuela egentligen har samma sorts flora. Jag vet inte. Jag minns inte att någon undrade. Nu har minnet gått förlorat, och om den där heliga platsen alls existerade har den blivit allmän mark.

Det som var förgånget var förgånget. Det var den allmänna uppfattningen. Och vi indier, immigranter från Indien, hade den inställningen till ön. För det mesta levde vi ritualiserade liv och kunde inte se oss själva med kritisk blick, vilket måste vara utgångspunkten för all insikt. Vi indier som kommit att bo på Chaguanesfolkets mark låtsades omedvetet att vi hade fört med oss ett slags Indien som vi så att säga kunde rulla ut som en matta på den platta marken, en känsla som aldrig direkt uttrycktes.

Min farmors hus i Chaguanas bestod av två delar. Framsidan, i tegel och puts, var vitmålad. Det var en sorts indiskt hus, med en stor balustradförsedd terrass på andra våningen och ett bönerum på våningen ovanför. Den som byggt huset hade haft höga ambitioner som yttrat sig i dekorativa detaljer som lotuskapitäl på pelare och skulpturer av hinduiska gudar, allt skapat utifrån minnesintryck av förebilder i Indien. På Trinidad var huset en arkitektonisk kuriositet. Bakom huset fanns ett stockvirkeshus i den fransk-karibiska stilen, förbundet med det stora huset genom en inbyggd gångbro. Entrén låg på sidan, mellan de båda husen. Det var en hög port av korrugerad järnplåt på träram. Den skapade en starkt privat atmosfär.

Som barn hade jag alltså detta intryck av två världar, världen utanför den höga porten av korrugerad järnplåt och världen hemma – eller i varje fall världen i min farmors hus. Detta att dra sig undan och stänga ute var en kvarleva av vår kastkänsla. På Trinidad, där vi som nykomlingar var en missgynnad samhällsgrupp, fungerade denna isolering som ett slags skydd, den gjorde det möjligt för oss att – just då och bara just då – leva på vårt eget sätt och enligt våra egna regler, leva i vårt eget bleknande Indien. Det skapade en märklig självcentrering. Vi riktade oss inåt, vi levde våra liv; världen utanför existerade i ett slags mörker, vi undrade inte över någonting.

I grannhuset fanns en muslimsk affär. Den lilla loggian i min farmors affär slutade mot ägarens tomma mur. Mannen hette Mian. Det var allt vi visste om honom och hans familj. Vi måste förstås ha sett honom, men jag har inte längre någon minnesbild av honom. Vi visste ingenting om muslimer. Den där tanken på det främmande, på det som skulle hållas utanför, omfattade till och med andra hinduer. Vi åt till exempel ris mitt på dagen och vete på kvällen. Det fanns en del underliga människor som kastade om den naturliga ordningen och åt ris på kvällen. För mig var dessa människor främlingar – och ni måste tänka på att jag vid den tiden inte hade fyllt sju, för när jag var sju år gammal tog livet i farmors hus i Chaguanas slut för min del. Vi flyttade till huvudstaden och sedan vidare till bergsområdet i nordväst.

Men den mentala inställning som hade sin grund i det instängda och utestängande livet dröjde sig kvar ett bra tag. Om det inte hade varit för de noveller min far skrev skulle jag nästan inte ha vetat någonting om det dagliga livet i vår indiska befolkningsgrupp. De där berättelserna gav mig mer än kunskap. De gav mig en sorts stadga. De gav mig något att bygga på i livet. Jag kan inte föreställa mig vilken inre världsbild jag skulle ha haft utan dessa berättelser.

Världen utanför vilade i en sorts mörker, och vi undrade inte över någonting. Jag var precis gammal nog att ha fått en uppfattning om de indiska eposen, särskilt då Ramayana. De barn som kom fem sex år efter mig i vår stora släkt hade inte sådan tur. Ingen lärde oss hindi. Ibland skrev någon ut alfabetet för att vi skulle studera det, men det var allt; resten förväntades vi klara själva. Allteftersom engelskan slog igenom började vi glömma vårt språk. Min farmors hem var ytterst religiöst, där förekom många ceremonier och uppläsningar som ibland pågick i dagar. Men ingen förklarade eller översatte för oss som inte längre kunde följa språket. Därför hamnade våra förfäders tro i bakgrunden och blev hemlighetsfull, den saknade tillämpning i vårt dagliga liv.

Vi frågade ingenting om Indien eller om de familjer som man hade lämnat kvar där. När vi väl hade ändrat inställning och ville veta, var det för sent. Jag vet ingenting om människorna på min fars sida; det enda jag känner till är att några av dem kom från Nepal. För två år sedan skickade en vänlig nepales som tilltalades av mitt namn en utskrift av några sidor ur en sorts demografisk uppslagsbok om Indien av brittiskt ursprung, Hindu Castes and Tribes as Represented in Benares. Sidorna upptog – bland mängder av namn – de grupper av nepaleser i storstaden Banaras som lystrade till namnet Naipal. Det är det enda jag vet.

Bortom världen i min farmors hus, där vi åt ris mitt på dagen och vete på kvällen, fanns det stora okända – på denna ö med bara 400 000 invånare. Där fanns det afrikanska folket eller de som hade sitt ursprung i Afrika, och de var i majoritet. De var poliser, de var lärare. Min allra första lärare vid Chaguanas Government School var en av dem; jag mindes henne länge med stor hängivenhet. Där fanns huvudstaden, dit vi alla mycket snart skulle ta vår tillflykt för att skaffa utbildning och arbete och där vi för gott skulle bosätta oss, bland främlingar. Där fanns de vita som inte alla var engelsmän, där fanns portugiserna och kineserna, en gång också immigranter som vi. Och mer gåtfulla än dessa var det folk som vi kallade spanjorer, ´pagnols, en blandad befolkning med varmt brun hudfärg, härstammande från den spanska epoken, innan ön avskildes från Venezuela och det spanska imperiet – en sorts historia som definitivt låg bortom min fattningsförmåga när jag var barn.

För att på det här viset ge en uppfattning om min bakgrund har jag varit tvungen att tillgripa kunskap och tankar som uppstått mycket senare och huvudsakligen härrör från mitt skrivande. Som barn visste jag nästan ingenting, ingenting annat än det som jag hade snappat upp i min farmors hem. Det är väl så att alla barn träder in i världen utan att veta var de hör hemma. Men för till exempel franska barn ligger kunskapen på lut, den finns omkring dem. Den uppstår indirekt ur de äldres samtal. Den finns tillgänglig i tidningar och på radio. Och skolan erbjuder generationer forskares insikter, anpassade till skolböcker som ger en uppfattning om Frankrike och fransmännen.

Fastän jag var en intelligent pojke var min världskarta full av mörka fläckar under uppväxten på Trinidad. Skolan klargjorde ingenting för mig. Jag proppades full av fakta och formler. Allt måste läras utantill, allt var abstrakt för mig. Och jag vill återigen framhålla att det säkert inte fanns någon plan eller komplott för att undervisningen skulle bli sådan. Det vi fick var en standardmässig skolutbildning. I en annan miljö skulle den ha fyllt sin funktion. Och åtminstone delvis måste svagheten ha legat hos mig själv. Med min begränsade sociala bakgrund hade jag svårigheter att tankemässigt stiga in i andra samhällen eller samhällen som låg långt borta. Jag älskade böcker som begrepp, men jag hade svårt att läsa. Bäst klarade jag sådant som H C Andersen och Aisopos som inte begränsades av tid och rum, inte stängde mig ute. Och när jag under mitt sista skolår på Trinidad äntligen kom att tycka om en del av de litterära texter vi läste – Molière, Cyrano de Bergerac – var det kanske för att de hade drag av sagan.

När jag blev författare började jag skriva om de där mörka kartfläckarna som omgav mig som barn. Landet, urinvånarna, Den nya världen, kolonin, historien, Indien, den muslimska världen som jag också kände mig besläktad med, Afrika och sedan England, där jag satt och arbetade. Det var det jag menade när jag sa att mina böcker vilar på varandra och att jag är summan av mina böcker. Det var det jag menade när jag sa att min bakgrund, källan till mitt arbete och bevekelsegrunden för det, på en gång är ytterst enkel och ytterst komplicerad. Det har säkert framgått hur enkel den var i landsortsstaden Chaguanas. Och jag tror att ni förstår hur komplicerad den varit för mig som författare. Särskilt i början, när de litterära förebilder jag hade – förebilder som jag fått genom det jag bara kan kalla min falska lärdom – handlade om totalt annorlunda samhällen. Kanske tycker ni att jag haft tillgång till ett så rikt material att det inte borde ha varit några problem att komma igång och att fortsätta skriva. Men det jag har sagt om min bakgrund vilar på den insikt jag skaffat mig genom mitt skrivande. Och ni måste tro mig när jag säger att mönstret i mitt arbete inte har klarnat förrän under de senaste månaderna. Jag har fått avsnitt ur gamla böcker upplästa för mig, och jag har förstått sambanden. Förut har det största bekymret för min del alltid varit att beskriva mitt författarskap, att berätta för omgivningen vad jag gjort.

Jag har sagt mig vara en intuitiv författare. Så har det varit och så är det fortfarande, nu när jag nästan är vid vägs ände. Jag har aldrig haft någon plan. Jag har inte följt något system. Jag har arbetat intuitivt. För varje bok har mitt mål varit att skriva något som skulle vara lätt och intressant att läsa. I varje enskild fas har jag bara kunnat arbeta med utgångspunkt från min egen kunskap, känslighet, talang och världsuppfattning som utvecklats bok för bok. Och jag har varit tvungen att skriva de böcker jag skrivit, eftersom det inte funnits några böcker om dessa ämnen som gett mig det jag velat ha. Jag har varit tvungen att reda upp min värld, att för min egen skull kasta ljus över den.

Jag var tvungen att gå till dokumenten på British Museum och andra platser för att få den rätta känslan för kolonins historia. Jag var tvungen att resa till Indien, eftersom det inte fanns någon som kunde tala om för mig hur det Indien som mina farföräldrar kommit från var beskaffat. Där fanns Nehrus och Gandhis böcker, och egendomligt nog var det Gandhi som med sina sydafrikanska erfarenheter gav mig mest, men det räckte inte. Där fanns Kipling och där fanns brittisk-indiska författare som John Masters (som på 1950-talet var mycket målmedveten i sina planer på trettiofem sammanhängande romaner om det brittiska Indien, ett projekt som tyvärr senare övergavs), där fanns romantiska berättelser av kvinnliga författare. De få indiska författare som gjort sig kända vid den tiden var medelklassmänniskor, stadsbor; de var inte förtrogna med det Indien som vi härstammade från.

Och när det indiska behovet blivit tillfredsställt fanns det annat som pockade på min uppmärksamhet: Afrika, Sydamerika, den muslimska världen. Målet har alltid varit att komplettera min världsbild, och syftet kan spåras till min barndom: att bättre komma till rätta med mig själv. Vänliga människor har ibland hört av sig och bett mig att skriva om till exempel Tyskland eller Kina. Men det har redan skrivits mycket som är bra om dessa platser; jag förlitar mig gärna på det som redan finns dokumenterat. Och de ämnena är till för andra. Det var inte där jag hade mina mörka kartfläckar som barn. Så på samma sätt som det finns en utveckling i mitt arbete, en utveckling när det gäller berättarförmågan och kunskapen och känsligheten, finns också en sorts helhet, ett fokus, även om det kan verka som om jag riktar mig åt många olika håll.

När jag började skriva hade jag ingen aning om den väg som låg framför mig. Jag ville bara åstadkomma en bok. Jag försökte skriva i England, där jag hade stannat kvar efter åren på universitetet, och det kändes som om min erfarenhet var mycket knapp, som om den inte riktigt räckte som stoff till böcker. Ingenstans kunde jag hitta en bok som hade den minsta koppling till min bakgrund. En ung fransman eller engelsman som kände behovet att skriva skulle ha kunnat hitta hur många förebilder som helst att vägleda sig med. Jag hade inga. Min fars berättelser om vår indiska gemenskap tillhörde det förflutna. Min värld var helt annorlunda. Den var mer urban, mer blandad. De enkla fysiska detaljer som präglat det kaotiska livet i vår stora släkt – sovrum eller sovutrymmen, måltider, blotta antalet människor – verkade omöjliga att hantera. Det fanns för mycket som måste förklaras, och det gällde både mitt hemliv och världen utanför. Samtidigt fanns det också alltför mycket som jag inte kände till, inte minst när det gällde vår egen bakgrund och historia.

Till sist fick jag en dag idén att börja med den gata i Port of Spain dit vi flyttade från Chaguanas. Där fanns inte någon hög port av korrugerad järnplåt som stängde ute världen. Gatans liv låg öppet för mig. Jag njöt intensivt av att studera det från verandan. Det var detta gatuliv jag började skriva om. Jag ville skriva snabbt, för att undvika alltför mycket självrannsakan, och därför förenklade jag. Jag undertryckte barnet-berättarens bakgrund. Jag bortsåg från de rasmässiga och sociala komplikationerna på gatan. Jag förklarade inte någonting. Jag stannade så att säga kvar på marknivå. Jag beskrev gestalterna först när de dök upp på gatan. Jag skrev en berättelse om dagen. De första var mycket korta. Jag oroade mig över att materialet inte skulle räcka länge nog. Men sedan var det som om själva skrivandet utövade sin magi. Idéerna började komma till mig från många håll. Berättelserna blev mer omfattande; de kunde inte längre skrivas på en dag. Och så tog inspirationen, som i ett skede hade svept mig med och verkat självklar, plötsligt slut. Men en bok hade blivit skriven, och i mina egna ögon hade jag blivit författare.

Avståndet mellan författaren och hans stoff växte med de två böcker som sedan följde; synfältet vidgades. Och sedan förde intuitionen mig till ett stort verk om livet i vår släkt. Under det att jag skrev den boken växte mina ambitioner. Men när den var färdig kände jag att jag hade uttömt materialet om min ö. Hur mycket jag än funderade, kunde jag inte skriva några fler skönlitterära böcker om det ämnet.

Det var slumpen som sedan räddade mig. Jag blev resenär. Jag reste i Karibien och lärde mig förstå mycket mer om den koloniala struktur som jag hade varit en del av. Jag reste till Indien, mina förfäders land, och stannade i ett år; det var en resa som klöv mitt liv i två delar. De böcker jag skrev om dessa båda resor förde mig till nya känslosfärer, gav mig en annan världssyn, fick mig att utvecklas tekniskt. I den roman som sedan kom till mig lyckades jag fånga in både England och Karibien – och det var svårt. Jag lyckades också spegla öns olika rasgrupper, något som jag aldrig tidigare hade klarat.

Den nya romanen handlade om koloniala skamkänslor och fantasier och beskrev egentligen hur de maktlösa ljuger om sig själva och för sig själva, eftersom det är deras enda möjlighet. Boken hette Imitatörerna. Och det handlade inte om mimiker. Det handlade om män i kolonierna, män som helt och hållet kommit att misstro sig själva och som försökte leva upp till manlighetens villkor. Några sidor ur den boken lästes för mig häromdagen – jag hade inte ägnat den en blick på över trettio år – och det slog mig att jag hade skrivit om kolonial schizofreni. Men jag tänkte inte i de banorna. Jag använde aldrig abstrakta ord för att beskriva något av mina författarsyften. Om jag hade gjort det, skulle jag aldrig ha kunnat förverkliga boken. Den skrevs intuitivt och enbart med hjälp av noggranna observationer.

Jag har gjort denna lilla översikt av den första delen av min karriär för att försöka visa hur min födelseplats gradvis ändrade karaktär eller utvecklades i mitt författarskap under loppet av bara tio år: från gatulivets komedi till en studie av ett slags allmänt utbredd schizofreni. Det som från början var enkelt hade blivit komplicerat.

Både roman- och reseboksskrivandet har format mitt perspektiv, och ni förstår säkert varför alla litterära former är lika värdefulla för mig. När jag började skriva min tredje bok om Indien – tjugosex år efter den första – slog det mig till exempel att det viktigaste med en resebok var de människor som författaren mötte under sina resor. Människorna måste själva visa vilka de är. En nog så enkel tanke, men den krävde ett nytt slags bok, den krävde ett nytt slags resande. Och det var just den metoden jag senare använde när jag för andra gången begav mig till den muslimska världen.

Jag har alltid låtit enbart intuitionen styra mig. Jag har inte något system, vare sig litterärt eller politiskt. Jag har ingen styrande politisk uppfattning. Troligen ligger förklaringen i min bakgrund. Den indiske författaren R K Narayan, som dog i år, hade inte någon politisk uppfattning. Min far, som skrev sina berättelser under en mycket mörk tid och utan någon ersättning, hade ingen politisk uppfattning. Kanske beror det på att vi under många århundraden har befunnit oss långt från makten. Det ger oss ett särskilt perspektiv. Jag tror att vi är mer benägna att se det humoristiska och ömkansvärda i tillvaron.

För nästan trettio år sedan reste jag till Argentina. Det var vid tiden för gerillakrisen. Människor väntade på att den gamle diktatorn Perón skulle komma tillbaka från sin exil. Landet var fyllt av hat. Peronister bidade sin tid och ville göra upp gamla mellanhavanden. En sådan man sa till mig: ”Det finns bra tortyr och dålig tortyr.” Bra tortyr var det man utsatte folkets fiender för. Dålig tortyr var det som man blev utsatt för av folkets fiender. På den andra sidan sa man samma sak. Det fanns ingen verklig debatt om någonting. Det fanns bara lidelsefulla känslor och en politisk jargong som man lånat från Europa. Jag skrev: ”Där jargongen förvandlar levande frågor till abstraktioner, och där jargongen till slut tävlar med jargongen, har människor inte någonting att kämpa för. De har bara fiender.” Och de lidelsefulla känslorna i Argentina omsätts fortfarande i handling, de trotsar fortfarande förnuftet och förtär liv. Ingen lösning är i sikte.

Jag närmar mig slutet av mitt livsverk nu. Jag är glad att ha gjort det jag gjort, glad över att i mitt skapande ha kunnat driva mig så långt jag förmått nå. Eftersom jag har skrivit på ett intuitivt sätt och eftersom mitt material också varit svårhanterligt, har varje bok kommit som en välsignelse. Varje bok har förundrat mig; fram till det ögonblick då jag börjat skriva har jag aldrig vetat att den funnits där. Men det största miraklet för min del var att jag kom igång som författare. Jag tror att jag lätt skulle ha kunnat misslyckas innan jag ens hunnit börja – och det är en tanke som fortfarande känns mycket ångestfull.

Jag ska sluta som jag började, med en av de underbara små essäerna av Proust i Contre Sainte-Beuve. ”Det sköna vi kan komma att skriva, för den händelse att vi har talang, finns inom oss”, säger Proust, ”dunkelt, som minnet av en melodi som fyller oss med glädje, även om vi inte kan fånga dess grundmotiv. Bara den som är besatt av dessa diffusa minnen av okända sanningar äger talang … Talang är som en sorts minne som ska göra det möjligt att föra den dunkla musiken närmare, att höra den tydligt, att skriva ner den … ”

Talang, säger Proust. Jag skulle vilja säga tur, och stor möda.

Översättning av Rose-Marie Nielsen.

Copyright © The Nobel Foundation 2001

To cite this section
MLA style: V. S. Naipaul – Nobelföreläsning. NobelPrize.org. Nobel Prize Outreach 2025. Mon. 22 Dec 2025. <https://www.nobelprize.org/prizes/literature/2001/naipaul/25671-v-s-naipaul-nobelforelasning/>

V. S. Naipaul – Photo gallery

To cite this section
MLA style: V. S. Naipaul – Photo gallery. NobelPrize.org. Nobel Prize Outreach 2025. Mon. 22 Dec 2025. <https://www.nobelprize.org/prizes/literature/2001/naipaul/photo-gallery/>

V. S. Naipaul – Nobel diploma

Nobel diploma

Copyright © The Nobel Foundation 2001
Artist: Bo Larsson
Calligrapher: Annika Rücker

To cite this section
MLA style: V. S. Naipaul – Nobel diploma. NobelPrize.org. Nobel Prize Outreach 2025. Mon. 22 Dec 2025. <https://www.nobelprize.org/prizes/literature/2001/naipaul/diploma/>

V. S. Naipaul – Nobel Lecture

Two Worlds

Sir V. S. Naipaul delivered his Nobel Lecture in Börssalen at the Swedish Academy in Stockholm, 7 December 2001. He was introduced by Horace Engdahl, Permanent Secretary of the Swedish Academy.

Presentation

Sir V. S. Naipaul delivered his Nobel Lecture in Börssalen at the Swedish Academy in Stockholm, 7 December 2001. He was introduced by Horace Engdahl, Permanent Secretary of the Swedish Academy.

English
Swedish
French
German

7 December, 2001

Two Worlds

This is unusual for me. I have given readings and not lectures. I have told people who ask for lectures that I have no lecture to give. And that is true. It might seem strange that a man who has dealt in words and emotions and ideas for nearly fifty years shouldn’t have a few to spare, so to speak. But everything of value about me is in my books. Whatever extra there is in me at any given moment isn’t fully formed. I am hardly aware of it; it awaits the next book. It will – with luck – come to me during the actual writing, and it will take me by surprise. That element of surprise is what I look for when I am writing. It is my way of judging what I am doing – which is never an easy thing to do.

Proust has written with great penetration of the difference between the writer as writer and the writer as a social being. You will find his thoughts in some of his essays in Against Sainte-Beuve, a book reconstituted from his early papers.

The nineteenth-century French critic Sainte-Beuve believed that to understand a writer it was necessary to know as much as possible about the exterior man, the details of his life. It is a beguiling method, using the man to illuminate the work. It might seem unassailable. But Proust is able very convincingly to pick it apart. “This method of Sainte-Beuve,” Proust writes, “ignores what a very slight degree of self-acquaintance teaches us: that a book is the product of a different self from the self we manifest in our habits, in our social life, in our vices. If we would try to understand that particular self, it is by searching our own bosoms, and trying to reconstruct it there, that we may arrive at it.”

Those words of Proust should be with us whenever we are reading the biography of a writer – or the biography of anyone who depends on what can be called inspiration. All the details of the life and the quirks and the friendships can be laid out for us, but the mystery of the writing will remain. No amount of documentation, however fascinating, can take us there. The biography of a writer – or even the autobiography – will always have this incompleteness.

Proust is a master of happy amplification, and I would like to go back to Against Sainte-Beuve just for a little. “In fact,” Proust writes, “it is the secretions of one’s innermost self, written in solitude and for oneself alone that one gives to the public. What one bestows on private life – in conversation…or in those drawing-room essays that are scarcely more than conversation in print – is the product of a quite superficial self, not of the innermost self which one can only recover by putting aside the world and the self that frequents the world.”

When he wrote that, Proust had not yet found the subject that was to lead him to the happiness of his great literary labour. And you can tell from what I have quoted that he was a man trusting to his intuition and waiting for luck. I have quoted these words before in other places. The reason is that they define how I have gone about my business. I have trusted to intuition. I did it at the beginning. I do it even now. I have no idea how things might turn out, where in my writing I might go next. I have trusted to my intuition to find the subjects, and I have written intuitively. I have an idea when I start, I have a shape; but I will fully understand what I have written only after some years.

I said earlier that everything of value about me is in my books. I will go further now. I will say I am the sum of my books. Each book, intuitively sensed and, in the case of fiction, intuitively worked out, stands on what has gone before, and grows out of it. I feel that at any stage of my literary career it could have been said that the last book contained all the others.

It’s been like this because of my background. My background is at once exceedingly simple and exceedingly confused. I was born in Trinidad. It is a small island in the mouth of the great Orinoco river of Venezuela. So Trinidad is not strictly of South America, and not strictly of the Caribbean. It was developed as a New World plantation colony, and when I was born in 1932 it had a population of about 400,000. Of this, about 150,000 were Indians, Hindus and Muslims, nearly all of peasant origin, and nearly all from the Gangetic plain.

This was my very small community. The bulk of this migration from India occurred after 1880. The deal was like this. People indentured themselves for five years to serve on the estates. At the end of this time they were given a small piece of land, perhaps five acres, or a passage back to India. In 1917, because of agitation by Gandhi and others, the indenture system was abolished. And perhaps because of this, or for some other reason, the pledge of land or repatriation was dishonoured for many of the later arrivals. These people were absolutely destitute. They slept in the streets of Port of Spain, the capital. When I was a child I saw them. I suppose I didn’t know they were destitute – I suppose that idea came much later – and they made no impression on me. This was part of the cruelty of the plantation colony.

I was born in a small country town called Chaguanas, two or three miles inland from the Gulf of Paria. Chaguanas was a strange name, in spelling and pronunciation, and many of the Indian people – they were in the majority in the area – preferred to call it by the Indian caste name of Chauhan.

I was thirty-four when I found out about the name of my birthplace. I was living in London, had been living in England for sixteen years. I was writing my ninth book. This was a history of Trinidad, a human history, trying to re-create people and their stories. I used to go to the British Museum to read the Spanish documents about the region. These documents – recovered from the Spanish archives – were copied out for the British government in the 1890s at the time of a nasty boundary dispute with Venezuela. The documents begin in 1530 and end with the disappearance of the Spanish Empire.

I was reading about the foolish search for El Dorado, and the murderous interloping of the English hero, Sir Walter Raleigh. In 1595 he raided Trinidad, killed all the Spaniards he could, and went up the Orinoco looking for El Dorado. He found nothing, but when he went back to England he said he had. He had a piece of gold and some sand to show. He said he had hacked the gold out of a cliff on the bank of the Orinoco. The Royal Mint said that the sand he asked them to assay was worthless, and other people said that he had bought the gold beforehand from North Africa. He then published a book to prove his point, and for four centuries people have believed that Raleigh had found something. The magic of Raleigh’s book, which is really quite difficult to read, lay in its very long title: The Discovery of the Large, Rich, and Beautiful Empire of Guiana, with a relation of the great and golden city of Manoa (which the Spaniards call El Dorado) and the provinces of Emeria, Aromaia, Amapaia, and other countries, with their rivers adjoining. How real it sounds! And he had hardly been on the main Orinoco.

And then, as sometimes happens with confidence men, Raleigh was caught by his own fantasies. Twenty-one years later, old and ill, he was let out of his London prison to go to Guiana and find the gold mines he said he had found. In this fraudulent venture his son died. The father, for the sake of his reputation, for the sake of his lies, had sent his son to his death. And then Raleigh, full of grief, with nothing left to live for, went back to London to be executed.

The story should have ended there. But Spanish memories were long – no doubt because their imperial correspondence was so slow: it might take up to two years for a letter from Trinidad to be read in Spain. Eight years afterwards the Spaniards of Trinidad and Guiana were still settling their scores with the Gulf Indians. One day in the British Museum I read a letter from the King of Spain to the governor of Trinidad. It was dated 12 October 1625.

“I asked you,” the King wrote, “to give me some information about a certain nation of Indians called Chaguanes, who you say number above one thousand, and are of such bad disposition that it was they who led the English when they captured the town. Their crime hasn’t been punished because forces were not available for this purpose and because the Indians acknowledge no master save their own will. You have decided to give them a punishment. Follow the rules I have given you; and let me know how you get on.”

What the governor did I don’t know. I could find no further reference to the Chaguanes in the documents in the Museum. Perhaps there were other documents about the Chaguanes in the mountain of paper in the Spanish archives in Seville which the British government scholars missed or didn’t think important enough to copy out. What is true is that the little tribe of over a thousand – who would have been living on both sides of the Gulf of Paria – disappeared so completely that no one in the town of Chaguanas or Chauhan knew anything about them. And the thought came to me in the Museum that I was the first person since 1625 to whom that letter of the king of Spain had a real meaning. And that letter had been dug out of the archives only in 1896 or 1897. A disappearance, and then the silence of centuries.

We lived on the Chaguanes’ land. Every day in term time – I was just beginning to go to school – I walked from my grandmother’s house – past the two or three main-road stores, the Chinese parlour, the Jubilee Theatre, and the high-smelling little Portuguese factory that made cheap blue soap and cheap yellow soap in long bars that were put out to dry and harden in the mornings – every day I walked past these eternal-seeming things – to the Chaguanas Government School. Beyond the school was sugar-cane, estate land, going up to the Gulf of Paria. The people who had been dispossessed would have had their own kind of agriculture, their own calendar, their own codes, their own sacred sites. They would have understood the Orinoco-fed currents in the Gulf of Paria. Now all their skills and everything else about them had been obliterated.

The world is always in movement. People have everywhere at some time been dispossessed. I suppose I was shocked by this discovery in 1967 about my birthplace because I had never had any idea about it. But that was the way most of us lived in the agricultural colony, blindly. There was no plot by the authorities to keep us in our darkness. I think it was more simply that the knowledge wasn’t there. The kind of knowledge about the Chaguanes would not have been considered important, and it would not have been easy to recover. They were a small tribe, and they were aboriginal. Such people – on the mainland, in what was called B.G., British Guiana – were known to us, and were a kind of joke. People who were loud and ill-behaved were known, to all groups in Trinidad, I think, as warrahoons. I used to think it was a made-up word, made up to suggest wildness. It was only when I began to travel in Venezuela, in my forties, that I understood that a word like that was the name of a rather large aborginal tribe there.

There was a vague story when I was a child – and to me now it is an unbearably affecting story – that at certain times aboriginal people came across in canoes from the mainland, walked through the forest in the south of the island, and at a certain spot picked some kind of fruit or made some kind of offering, and then went back across the Gulf of Paria to the sodden estuary of the Orinoco. The rite must have been of enormous importance to have survived the upheavals of four hundred years, and the extinction of the aborigines in Trinidad. Or perhaps – though Trinidad and Venezuela have a common flora – they had come only to pick a particular kind of fruit. I don’t know. I can’t remember anyone inquiring. And now the memory is all lost; and that sacred site, if it existed, has become common ground.

What was past was past. I suppose that was the general attitude. And we Indians, immigrants from India, had that attitude to the island. We lived for the most part ritualised lives, and were not yet capable of self-assessment, which is where learning begins. Half of us on this land of the Chaguanes were pretending – perhaps not pretending, perhaps only feeling, never formulating it as an idea – that we had brought a kind of India with us, which we could, as it were, unroll like a carpet on the flat land.

My grandmother’s house in Chaguanas was in two parts. The front part, of bricks and plaster, was painted white. It was like a kind of Indian house, with a grand balustraded terrace on the upper floor, and a prayer-room on the floor above that. It was ambitious in its decorative detail, with lotus capitals on pillars, and sculptures of Hindu deities, all done by people working only from a memory of things in India. In Trinidad it was an architectural oddity. At the back of this house, and joined to it by an upper bridge room, was a timber building in the French Caribbean style. The entrance gate was at the side, between the two houses. It was a tall gate of corrugated iron on a wooden frame. It made for a fierce kind of privacy.

So as a child I had this sense of two worlds, the world outside that tall corrugated-iron gate, and the world at home – or, at any rate, the world of my grandmother’s house. It was a remnant of our caste sense, the thing that excluded and shut out. In Trinidad, where as new arrivals we were a disadvantaged community, that excluding idea was a kind of protection; it enabled us – for the time being, and only for the time being – to live in our own way and according to our own rules, to live in our own fading India. It made for an extraordinary self-centredness. We looked inwards; we lived out our days; the world outside existed in a kind of darkness; we inquired about nothing.

There was a Muslim shop next door. The little loggia of my grandmother’s shop ended against his blank wall. The man’s name was Mian. That was all that we knew of him and his family. I suppose we must have seen him, but I have no mental picture of him now. We knew nothing of Muslims. This idea of strangeness, of the thing to be kept outside, extended even to other Hindus. For example, we ate rice in the middle of the day, and wheat in the evenings. There were some extraordinary people who reversed this natural order and ate rice in the evenings. I thought of these people as strangers – you must imagine me at this time as under seven, because when I was seven all this life of my grandmother’s house in Chaguanas came to an end for me. We moved to the capital, and then to the hills to the northwest.

But the habits of mind engendered by this shut-in and shutting-out life lingered for quite a while. If it were not for the short stories my father wrote I would have known almost nothing about the general life of our Indian community. Those stories gave me more than knowledge. They gave me a kind of solidity. They gave me something to stand on in the world. I cannot imagine what my mental picture would have been without those stories.

The world outside existed in a kind of darkness; and we inquired about nothing. I was just old enough to have some idea of the Indian epics, the Ramayana in particular. The children who came five years or so after me in our extended family didn’t have this luck. No one taught us Hindi. Sometimes someone wrote out the alphabet for us to learn, and that was that; we were expected to do the rest ourselves. So, as English penetrated, we began to lose our language. My grandmother’s house was full of religion; there were many ceremonies and readings, some of which went on for days. But no one explained or translated for us who could no longer follow the language. So our ancestral faith receded, became mysterious, not pertinent to our day-to-day life.

We made no inquiries about India or about the families people had left behind. When our ways of thinking had changed, and we wished to know, it was too late. I know nothing of the people on my father’s side; I know only that some of them came from Nepal. Two years ago a kind Nepalese who liked my name sent me a copy of some pages from an 1872 gazetteer-like British work about India, Hindu Castes and Tribes as Represented in Benares; the pages listed – among a multitude of names -those groups of Nepalese in the holy city of Banaras who carried the name Naipal. That is all that I have.

Away from this world of my grandmother’s house, where we ate rice in the middle of the day and wheat in the evenings, there was the great unknown – in this island of only 400,000 people. There were the African or African-derived people who were the majority. They were policemen; they were teachers. One of them was my very first teacher at the Chaguanas Government School; I remembered her with adoration for years. There was the capital, where very soon we would all have to go for education and jobs, and where we would settle permanently, among strangers. There were the white people, not all of them English; and the Portuguese and the Chinese, at one time also immigrants like us. And, more mysterious than these, were the people we called Spanish, ‘pagnols, mixed people of warm brown complexions who came from the Spanish time, before the island was detached from Venezuela and the Spanish Empire – a kind of history absolutely beyond my child’s comprehension.

To give you this idea of my background, I have had to call on knowledge and ideas that came to me much later, principally from my writing. As a child I knew almost nothing, nothing beyond what I had picked up in my grandmother’s house. All children, I suppose, come into the world like that, not knowing who they are. But for the French child, say, that knowledge is waiting. That knowledge will be all around them. It will come indirectly from the conversation of their elders. It will be in the newspapers and on the radio. And at school the work of generations of scholars, scaled down for school texts, will provide some idea of France and the French.

In Trinidad, bright boy though I was, I was surrounded by areas of darkness. School elucidated nothing for me. I was crammed with facts and formulas. Everything had to be learned by heart; everything was abstract for me. Again, I do not believe there was a plan or plot to make our courses like that. What we were getting was standard school learning. In another setting it would have made sense. And at least some of the failing would have lain in me. With my limited social background it was hard for me imaginatively to enter into other societies or societies that were far away. I loved the idea of books, but I found it hard to read them. I got on best with things like Andersen and Aesop, timeless, placeless, not excluding. And when at last in the sixth form, the highest form in the college, I got to like some of our literature texts – Moliere, Cyrano de Bergerac – I suppose it was because they had the quality of the fairytale.

When I became a writer those areas of darkness around me as a child became my subjects. The land; the aborigines; the New World; the colony; the history; India; the Muslim world, to which I also felt myself related; Africa; and then England, where I was doing my writing. That was what I meant when I said that my books stand one on the other, and that I am the sum of my books. That was what I meant when I said that my background, the source and prompting of my work, was at once exceedingly simple and exceedingly complicated. You will have seen how simple it was in the country town of Chaguanas. And I think you will understand how complicated it was for me as a writer. Especially in the beginning, when the literary models I had – the models given me by what I can only call my false learning – dealt with entirely different societies. But perhaps you might feel that the material was so rich it would have been no trouble at all to get started and to go on. What I have said about the background, however, comes from the knowledge I acquired with my writing. And you must believe me when I tell you that the pattern in my work has only become clear in the last two months or so. Passages from old books were read to me, and I saw the connections. Until then the greatest trouble for me was to describe my writing to people, to say what I had done.

I said I was an intuitive writer. That was so, and that remains so now, when I am nearly at the end. I never had a plan. I followed no system. I worked intuitively. My aim every time was do a book, to create something that would be easy and interesting to read. At every stage I could only work within my knowledge and sensibility and talent and world-view. Those things developed book by book. And I had to do the books I did because there were no books about those subjects to give me what I wanted. I had to clear up my world, elucidate it, for myself.

I had to go to the documents in the British Museum and elsewhere, to get the true feel of the history of the colony. I had to travel to India because there was no one to tell me what the India my grandparents had come from was like. There was the writing of Nehru and Gandhi; and strangely it was Gandhi, with his South African experience, who gave me more, but not enough. There was Kipling; there were British-Indian writers like John Masters (going very strong in the 1950s, with an announced plan, later abandoned, I fear, for thirty-five connected novels about British India); there were romances by women writers. The few Indian writers who had come up at that time were middle-class people, town-dwellers; they didn’t know the India we had come from.

And when that Indian need was satisfied, others became apparent: Africa, South America, the Muslim world. The aim has always been to fill out my world picture, and the purpose comes from my childhood: to make me more at ease with myself. Kind people have sometimes written asking me to go and write about Germany, say, or China. But there is much good writing already about those places; I am willing to depend there on the writing that exists. And those subjects are for other people. Those were not the areas of darkness I felt about me as a child. So, just as there is a development in my work, a development in narrative skill and knowledge and sensibility, so there is a kind of unity, a focus, though I might appear to be going in many directions.

When I began I had no idea of the way ahead. I wished only to do a book. I was trying to write in England, where I stayed on after my years at the university, and it seemed to me that my experience was very thin, was not truly of the stuff of books. I could find in no book anything that came near my background. The young French or English person who wished to write would have found any number of models to set him on his way. I had none. My father’s stories about our Indian community belonged to the past. My world was quite different. It was more urban, more mixed. The simple physical details of the chaotic life of our extended family – sleeping rooms or sleeping spaces, eating times, the sheer number of people – seemed impossible to handle. There was too much to be explained, both about my home life and about the world outside. And at the same time there was also too much about us – like our own ancestry and history – that I didn’t know.

At last one day there came to me the idea of starting with the Port of Spain street to which we had moved from Chaguanas. There was no big corrugated-iron gate shutting out the world there. The life of the street was open to me. It was an intense pleasure for me to observe it from the verandah. This street life was what I began to write about. I wished to write fast, to avoid too much self-questioning, and so I simplified. I suppressed the child-narrator’s background. I ignored the racial and social complexities of the street. I explained nothing. I stayed at ground level, so to speak. I presented people only as they appeared on the street. I wrote a story a day. The first stories were very short. I was worried about the material lasting long enough. But then the writing did its magic. The material began to present itself to me from many sources. The stories became longer; they couldn’t be written in a day. And then the inspiration, which at one stage had seemed very easy, rolling me along, came to an end. But a book had been written, and I had in my own mind become a writer.

The distance between the writer and his material grew with the two later books; the vision was wider. And then intuition led me to a large book about our family life. During this book my writing ambition grew. But when it was over I felt I had done all that I could do with my island material. No matter how much I meditated on it, no further fiction would come.

Accident, then, rescued me. I became a traveller. I travelled in the Caribbean region and understood much more about the colonial set-up of which I had been part. I went to India, my ancestral land, for a year; it was a journey that broke my life in two. The books that I wrote about these two journeys took me to new realms of emotion, gave me a world-view I had never had, extended me technically. I was able in the fiction that then came to me to take in England as well as the Caribbean – and how hard that was to do. I was able also to take in all the racial groups of the island, which I had never before been able to do.

This new fiction was about colonial shame and fantasy, a book, in fact, about how the powerless lie about themselves, and lie to themselves, since it is their only resource. The book was called The Mimic Men. And it was not about mimics. It was about colonial men mimicking the condition of manhood, men who had grown to distrust everything about themselves. Some pages of this book were read to me the other day – I hadn’t looked at it for more than thirty years – and it occurred to me that I had been writing about colonial schizophrenia. But I hadn’t thought of it like that. I had never used abstract words to describe any writing purpose of mine. If I had, I would never have been able to do the book. The book was done intuitively, and only out of close observation.

I have done this little survey of the early part of my career to try to show the stages by which, in just ten years, my birthplace had altered or developed in my writing: from the comedy of street life to a study of a kind of widespread schizophrenia. What was simple had become complicated.

Both fiction and the travel-book form have given me my way of looking; and you will understand why for me all literary forms are equally valuable. It came to me, for instance, when I set out to write my third book about India – twenty-six years after the first – that what was most important about a travel book were the people the writer travelled among. The people had to define themselves. A simple enough idea, but it required a new kind of book; it called for a new way of travelling. And it was the very method I used later when I went, for the second time, into the Muslim world.

I have always moved by intuition alone. I have no system, literary or political. I have no guiding political idea. I think that probably lies with my ancestry. The Indian writer R K Narayan, who died this year, had no political idea. My father, who wrote his stories in a very dark time, and for no reward, had no political idea. Perhaps it is because we have been far from authority for many centuries. It gives us a special point of view. I feel we are more inclined to see the humour and pity of things.

Nearly thirty years ago I went to Argentina. It was at the time of the guerrilla crisis. People were waiting for the old dictator Perón to come back from exile. The country was full of hate. Peronists were waiting to settle old scores. One such man said to me, “There is good torture and bad torture.” Good torture was what you did to the enemies of the people. Bad torture was what the enemies of the people did to you. People on the other side were saying the same thing. There was no true debate about anything. There was only passion and the borrowed political jargon of Europe. I wrote, “Where jargon turns living issues into abstractions, and where jargon ends by competing with jargon, people don’t have causes. They only have enemies.”

And the passions of Argentina are still working themselves out, still defeating reason and consuming lives. No resolution is in sight.

I am near the end of my work now. I am glad to have done what I have done, glad creatively to have pushed myself as far as I could go. Because of the intuitive way in which I have written, and also because of the baffling nature of my material, every book has come as a blessing. Every book has amazed me; up to the moment of writing I never knew it was there. But the greatest miracle for me was getting started. I feel – and the anxiety is still vivid to me – that I might easily have failed before I began.

I will end as I began, with one of the marvellous little essays of Proust in Against Sainte-Beuve. “The beautiful things we shall write if we have talent,” Proust says, “are inside us, indistinct, like the memory of a melody which delights us though we are unable to recapture its outline. Those who are obsessed by this blurred memory of truths they have never known are the men who are gifted … Talent is like a sort of memory which will enable them finally to bring this indistinct music closer to them, to hear it clearly, to note it down …”

Talent, Proust says. I would say luck, and much labour.

Copyright © The Nobel Foundation 2001

To cite this section
MLA style: V. S. Naipaul – Nobel Lecture. NobelPrize.org. Nobel Prize Outreach 2025. Mon. 22 Dec 2025. <https://www.nobelprize.org/prizes/literature/2001/naipaul/lecture/>

V. S. Naipaul – Prize presentation

Watch a video clip of the 2001 Nobel Laureate in Literature, V. S. Naipaul, receiving his Nobel Prize medal and diploma during the Nobel Prize Award Ceremony at the Concert Hall in Stockholm, Sweden, on 10 December 2001.