Nobel Prize

Christian Lange – Speed read

Christian Lous Lange was awarded the Nobel Peace Prize, jointly with Karl Hjalmar Branting, for his lifelong contributions to the cause of peace and organised internationalism.

Full name: Christian Lous Lange
Born: 17 September 1869, Stavanger, Norway
Died: 11 December 1938, Oslo, Norway
Date awarded: 10 December 1921

Advocate of internationalism

In 1921 Christian Lange of Norway was awarded the peace prize for his efforts to promote international cooperation. Lange served as the first secretary of the Norwegian Nobel Committee and helped to build up the Nobel Institute in Oslo. He also participated in the political activities that culminated in 1905 in the dissolution of the union between Norway and Sweden. In 1909 Lange became secretary-general of the Inter-Parliamentary Union, which hosted conferences for parliamentarians from various countries, managing to keep the organisation intact throughout WWI. In 1920 Lange became a permanent Norwegian delegate to the League of Nations, and in the 1930s he cautioned against the aggressive policies of Japan, Italy and Germany. Lange was appointed a member of the Nobel Committee in 1934.

Lange and the dissolution of the union in 1905

In 1905 Norway withdrew from a union with Sweden that had lasted since 1814. Many Swedes viewed the move as an act of rebellion. Soon the countries were on the brink of war, but negotiations resulted in a peaceful solution. Chairman of the Norwegian Nobel Committee Jørgen Løvland was Norway’s minister of foreign affairs in 1905. During the conflict with Sweden, he employed the linguistically gifted secretary of the Nobel Institute, Christian Lange, to present Norwegian views abroad.

Lange’s international efforts

Lange served as secretary general of the Inter-Parliamentary Union (IPU). At the outbreak of WWI the IPU headquarters were located in Belgium. When Germany invaded Belgium in 1914, Lange moved back to Norway and maintained contact with the parliamentarians from the warring countries for the duration of the conflict. In 1919 Lange moved the IPU headquarters to Geneva where the League of Nations was also located. Lange became one of Norway’s delegates to the League, where he spoke out against the dangers of fascism, Nazism and chauvinistic nationalism.

Lange as Nobel Committee member

Christian Lange served as the first secretary of the Norwegian Nobel Committee. After stepping down from this post, he served as adviser to the committee for many years, compiling reports for the Nobel Committee on the nominated candidates. Appointed as a member of the Nobel Committee in 1934, Lange participated in the dramatic events surrounding the 1935 Nobel Peace Prize award to German pacifist Carl von Ossietzky, who was imprisoned in one of Hitler’s concentration camps. The award made Hitler so furious that he banned all Germans from accepting any Nobel Prizes in the future.

Learn more

Biography of Christian Lange

In the first third of the twentieth century, Christian Lous Lange became one of the world’s foremost exponents of the theory and practice of internationalism …

Disclaimer: Every effort has been made by the publisher to credit organisations and individuals with regard to the supply of photographs. Please notify the publishers regarding corrections.

Hjalmar Branting – Speed read

Karl Hjalmar Branting was awarded the Nobel Peace Prize, jointly with Christian Lous Lange, for his lifelong contributions to the cause of peace and organised internationalism.

Full name: Karl Hjalmar Branting
Born: 23 November 1860, Stockholm, Sweden
Died: 24 February 1925, Stockholm, Sweden
Date awarded: 10 December 1921

Social democrat and internationalist

Hjalmar Branting is considered to be the father of Swedish socialism. He was the driving force behind the formation of the Social Democratic Labour Party in 1889 and a leader in the struggle for democratisation of Sweden. When Norway withdrew from the union with Sweden in 1905, Branting defended Norway’s right to full autonomy and opposed Swedes who sought to keep Norway in the union by force. Branting believed that a just society must be obtained by peaceful means rather than by revolution. He strongly advocated international cooperation and supported the creation of the League of Nations after WWI. In 1920 he was appointed as a delegate to the League in Geneva, where he came to play a leading role. The same year he became the first social democratic prime minister of Sweden.

Branting and the dissolution of the union in 1905

“The best action we Swedes can take is to support our friends in the Norwegian party, as they choose to dismantle this union that is hindering their development,” said Branting about the Norwegian-Swedish union. The two nations shared a king and foreign policy, but democracy was developing at a faster pace in Norway than in Sweden. For this reason, Branting wanted to maintain the union; Norway could provide the leverage needed to promote universal suffrage and parliamentarianism in Sweden. But when Norwegians moved to withdraw from the union, Branting staunchly supported their right to full sovereignty.

Branting’s fight for democracy

Hjalmar Branting led the Swedish Social Democratic Labour Party from its inception in 1889. He fought for freedom of the press, universal suffrage, an eight-hour workday, adequate public schooling and the separation of church and state. He sought to dismantle the regular army, which could be misused to oppress the labour movement, proposing instead to establish a Swedish home guard designed according to the Swiss model. Branting opposed Lenin’s revolutionary ideas, believing that democratisation should be achieved peacefully by empowering the workers through voting rights and free elections.

Branting in the League of nations

Hjalmar Branting represented Sweden in the newly-formed League of Nations after WWI. He deeply regretted that the USA did not become a member and disapproved of the decision to exclude Germany and Russia. The first international issue to be addressed by the League of Nations involved the conflict between Sweden and Finland over the sovereignty of the Åland Islands, where most of the population supported affiliation with Sweden. The League of Nations decided that the islands would belong to Finland, but would practice self-rule. Branting’s show of loyalty in accepting the League’s decision won him great respect.

Learn more

Biography of Hjalmar Branting

The «father» of socialism in Sweden, Karl Hjalmar Branting was born in Stockholm, the only child of Professor Lars Branting, one of the principal developers of the Swedish school of gymnastics …

Disclaimer: Every effort has been made by the publisher to credit organisations and individuals with regard to the supply of photographs. Please notify the publishers regarding corrections.

Hjalmar Branting – Photo gallery

Swipe left and right to see more photos

1 (of 1) Swedish social democrats (and father and son) Georg and Hjalmar Branting working on a translation of a book in 1916.

Unknown photographer, public domain via Wikimedia Commons. Source: Vecko-Journalen (Swedish weekly magazine) no. 52 1916.

See all photos

Christian Lange – Other resources

Links to other sites

‘First Secretary of Peace’ – an article about Christian Lous Lange from Nobel Peace Center

Hjalmar Branting – Nobel Lecture

English
Swedish

Nobel Lecture*, June 19, 1922

(Translation)

Fraternity among Nations

In the fundamental clauses of the Nobel testament concerning the Peace Prize, it is stated that it should be awarded to the men or women who have sought to work for “fraternity among nations, for the abolition or reduction of standing armies and for the holding and promotion of peace congresses”.

“Fraternity among nations” is placed first. It sets forth the great goal itself. The other points cover some of the prerequisites and methods of attaining this end, expressed in the light of the striving and longing which prevailed at the time the testament was drawn up. The formulation itself mirrors a particular epoch in history. Fraternity among nations, however, touches the deepest desire of human nature. It has stood as an ideal for some of the most highly developed minds for a millennium; yet in spite of all the progress of civilization, nobody can step forward today and claim with any certainty that this goal will be reached in the near future. However unnoticed before, the clefts and gulfs lying between nations were fully exposed and deepened even further by the World War¹. And the courageous work of bridging these gaps across the broken world has scarcely been begun.

No matter how far off this high goal may appear to be, no matter how violently shattered may be the illusion entertained at times by many of us that any future war between highly civilized nations is as inconceivable as one between the Scandinavian brothers, we may be certain of one thing: that for those who cherish humanity, even after its relapse into barbarism these past years, the only road to follow is that of the imperishable ideal of the fraternity of nations.

I am sure that I do not, in this connection, have to deal in any detail with the subject of nationalism and internationalism. The sort of internationalism which rejects the sovereignty of a nation within its own borders and which aims ultimately at its complete obliteration in favor of a cosmopolitan unity, has never been other than a caricature of the true international spirit. Even when supported by quotations out of context – for example, by the well-known words of the Communist Manifesto², “The worker has no fatherlands, or by those of Gustave Hervé who, before becoming violently nationalistic during the war, exhorted French workers to plant the French flag on a dunghill³ – even then, such ideas have found no real roots in the spirit of people anywhere.

The kind of support encouraged by such modes of expression has always arisen basically from confusing the fatherland itself with the social conditions which happened to prevail in it. How often, recalls Jaurès⁴ in his book The New Host [L’Armée nouvelle], have the socially and politically privileged believed or pretended to believe that their own interests coincided with those of the fatherland: “The customs, traditions, and the primitive instinct of solidarity which contribute to the formation of the concept of patriotism, and perhaps constitute its physiological basis, often appear as reactionary forces. The revolutionaries, the innovators, the men who represent a higher law have to liberate a new and superior nation from the grip of the old… When the workers curse their native country, they are, in reality, cursing the social maladjustments which plague it, and this apparent condemnation is only an expression of the yearning for the new nation.”

Who can now deny, after the experiences of the World War, that this view was correct! The contradiction between nationalism and internationalism, which appears so stark when seen in the light of a warped and one-sided exposition of the duties and significance of each,. is in reality non-existent. “The same workers,” wrote this great man, “who now misuse paradoxical phrases and hurl their hatred against the very concept of a fatherland, will rise up to a man the day their national independence is in danger.” Prophetic words, confirmed on both sides of the battlefront; yet, it had actually been supposed, before any issue was at stake, that the countries on both sides could be invaded with impunity.

It is precisely this deeply rooted feeling for the importance of the nation that later becomes the basis and starting point for true internationalism, for a humanity built not of stateless atoms but of sovereign nations in a free union.

As a result of the World War and of a peace whose imperfections and risks are no longer denied by anyone, are we not even further away from the great aspirations and hopes for peace and fraternity than we were one or two decades ago?

I have already mentioned that recent years have brought with them much disillusionment concerning what has so far been achieved by humanity. But it is possible that, in the days ahead, these years we have lived through may eventually be thought of simply as a period of disturbance and regression.

The signs of renewal are far too numerous and promising to allow of despair. Never since the dawn of history, with its perpetual wars between wild tribes, never up to the present day throughout the unfolding of the ages, during which wars and devastation have occurred with such frequency and with interruptions for only such short periods of peace and recovery, never has our race experienced such a concentrated period of disturbance or such devastation of a large part of the world as that which began in 1914.

Yet in spite of the unique extent of the devastation, we should not forget that this hard labor constituted the birthpangs of a new Europe. Three great military monarchies based essentially on a feudal order have collapsed⁵ and been replaced by states whose constitutions assert more strongly than ever before the principles of nationality and of a people’s right to self-determination. We must remember that the people for whom this change represents a first taste of freedom and a new and brighter future did not allow their resolution to falter, no matter how great the suffering by which they bought this independence. On our own eastern frontiers where we have witnessed with joy the birth of a free Finland⁶; down along the Baltic coast with its three new Baltic states⁷; throughout the newly risen Poland, land of martyrs of freedom⁸; in Czechoslovakia, the fatherland of John Huss and Comenius⁹; and in all of southeast Europe’s more or less reconstituted states – in all of these, we have rich additions, for each of them will now enjoy a great opportunity to develop nationally, to the ultimate benefit of all that part of the world which we can call our own!

I do not overlook the fact that the appearance of these new, free nations in the European political community not only celebrates the return of the prodigal son but also creates new sources of friction here and there. There is all the more reason, therefore, to concentrate on the other great benefit which has resulted from the past years of darkness: the beginning development of a League of Nations in which disputes between members are to be solved by legal methods and not by the military superiority of the stronger.

It is a commonplace that the League of Nations is not yet-what its most enthusiastic protagonists intended it to be. The absence of President Wilson’s own country¹⁰ and of the great, though vanquished, nations, Germany and Russia¹¹, so obviously circumscribes its ability to fulfill its task that when its critics speak of the League as a League of the Victorious Powers, they do so with some justification. Even with its faults, which can and must be remedied if our civilization is to survive, the League of Nations is succeeding – for the first time after a huge military catastrophe – in opening perspectives of a durable peace and of justice between the free and independent nations of the world, both large and small.

It is remarkable to see how Alfred Nobel’s fundamental ideas reappear in the Covenant of the League of Nations. I have already quoted from his testament, with reference to the road leading toward fraternity among nations; namely, reduction in armaments and promotion of peace congresses. The reduction of armaments is positively enjoined throughout Article 8, although in cautious terms. And the annual meetings of the League’s Assembly are in effect official peace congresses binding on the participating states to an extent that most statesmen a quarter of a century ago would have regarded as utopian. But the similarities in their respective lines of thought go even further. In her lecture here in Oslo in 1906, Bertha von Suttner quoted¹² from a private communication addressed to her by Alfred Nobel: “It could and should soon come to pass that all states pledge themselves collectively to attack an aggressor. That would make war impossible and would force even the most brutal and unreasonable Power to appeal to a court of arbitration, or else keep quiet. If the Triple Alliance included every state instead of only three, then peace would be assured for centuries.”

Here we encounter the idea of sanctions in an acutely sharp form. Article 16 of the Covenant fortunately contains a considerably toned down version of it. Last year, the Assembly of the League, as a result of the initiative taken by the Scandinavian nations, further limited and clarified all the provisions of the clause prescribing the duty of states to participate in sanctions. But Nobel’s basic idea has been realized. The whole collective force of the League is to be turned against the aggressor, with more or less pressure according to the need. Without envisaging any supranational organization, for which the time is not yet ripe, the present approach is as analogous as circumstances permit to that of an earlier age when the state first exercised authority over individual leaders unaccustomed to recognizing any curbs on their own wills.

These last observations about a League comprising all states instead of only a few, should encourage us even today to remain firm in the demand which we small, so-called neutral countries should make at Geneva and everywhere: the demand that the League of Nations become universal in order truly to fulfill its task.

No nation is so great as to be able to afford, in the long run, to remain outside an increasingly universal League of Nations. However, in the nature of things, the smaller states have a special reason for doing all they can to promote its existence and development.

The equality among all members of the League, which is provided in the statutes giving each state only one vote, cannot of course abolish the actual material inequality of the powers concerned. The great powers which, from various motives, direct the development of the world toward good or evil, either forging the links of a higher concept of humanity or pandering to the greed of the few, will always exert an influence far greater than their individual votes, regardless of any permanent support they may or may not receive from the votes of dependent states. A formally recognized equality does, however, accord the smaller nations a position which they should be able to use increasingly in the interest of humanity as a whole and in the service of the ideal. The prerequisite is merely that they try as far as possible to act in unison.

We here in the North have for many years had a natural tendency to feel that when our representatives come together at an international meeting, we embark on the quest of mutual understanding and support. In this quest, there has truly been no desire on the part of any one of us to encroach upon the freedom of the others to use their own ways of thinking in arriving at the opinions they wish to hold. No one who has shared this experience, however, has failed to sense that considerable strength arose out of our coalition. It has, moreover, fortunately been the rule, at any rate recently, that the views of the spokesmen for our three peoples have essentially coincided.

Furthermore, the nature of European problems has not infrequently extended our agreement beyond the confines of the North. Other nations, not involved in the World War, have held very similar views on the measures to be taken to ensure better times. This identity of views has of itself led to the creation of a considerable coalition of powers who were neutral during the war. At Geneva, the neutral states were often in agreement concerning the preliminaries for Genoa, and Genoa itself was marked by a quite natural mutual exchange of ideas¹³. This unity of approach to the problem confronting us had become so much a matter of course in other conferences of powers, that the “neutrals”, as we were still called, were specially represented in the most important subcommittee.

As long as the problem of world reconstruction remains the center of interest for all nations, blocs having similar attitudes will form and operate even within the League itself. There is no reason why agreement on particular points should not be both possible and advantageous to the so-called neutrals and to one or more of the blocs, either existing or in the process of formation, within the League of Nations. With Finland and with the Baltic states we in the North have strong cultural affinities; the states of the Little Entente¹⁴ often advance views that differ from the unilateral ones of the great powers; and the representatives of the South American nations are likewise evincing a strong tendency to act together. All in all, the League of Nations is not inevitably bound, as some maintain from time to time, to degenerate into an impotent appendage of first one, then another of the competing great powers. If we all do our best to work for that real peace and reconciliation between peoples which it is our first duty to promote within the League of Nations, then the power to command attention will be available to us, even though, as small nations, we are so isolated and powerless that individually we can exert little influence on the great powers in world politics.

Allow me one other observation. The League of Nations is not the only organization, albeit the most official, which has inscribed the maintenance of peace through law on its banner. Before the war there were many who were more or less ignorant of the international labor movement but who nevertheless turned to it for salvation when the threat of war arose. They hoped that the workers would never permit a war.

We now know that this hope was futile. The World War broke out with such elemental violence, and with such resort to all means for leading or misleading public opinion, that no time was available for reflection and consideration. But after all those horrors, does it follow that the present sentiment of the workers against war, now more widely held, will exhibit the same impotence in every new situation? To be sure, the political International is at present weakened by the split which Bolshevism has caused in the ranks of labor everywhere¹⁵, but the trade-union International at Amsterdam¹⁶ is stronger than ever before. Its twenty million workers are a force to be reckoned with, and their propaganda against war and the danger of war continues ceaselessly among the masses. Some years hence it may well turn out that when the question is asked, Who has in the recent past done most for the cause of peace in the spirit of Alfred Nobel? The answer may be: The Amsterdam International.

Let us return, however, to the League of Nations. To create an organization which is in a position to protect peace in this world of conflicting interests and egotistic wills is a frighteningly difficult task. But the difficulties must not hold us back. I conclude with a few lines from James Bryce¹⁷, which could be said to epitomize the testament of this venerable champion of peace and humanity:

“The obstacles are not insuperable. But whatever they may be, we must tackle them head on, for they are much less than the dangers which will continue to menace civilization if present conditions continue any longer. The world cannot be left where it is at present. If the nations do not try to annihilate war, then war will annihilate them. Some kind of common action by all states who set a value on peace is a compelling necessity, and instead of shrinking from the difficulties, we must recognize this necessity and then go forward.”

* This lecture was delivered in the Auditorium of the University of Oslo. The translation is based on the Swedish text published in Les Prix Nobel en 1921-1922. The lecture is not given a title in Les Prix Nobel; the one provided here embodies in a phrase its central theme.

1. World War I (1914-1918).

2. The basic formulation of Marxist communism written by Karl Marx and Friedrich Engels (1848).

3. Gustave Hervé (1871-1944), French journalist and founder of the socialist journal La Guerre Sociale (1908), left the Socialist Party after the outbreak of WWI, changed his journal’s name to La Victoire, supported Clemenceau’s policies.

4. Jean Léon Jaurès (1859-1914), French Socialist leader; editor of L’Humanité (1904-1914).

5. The laureate probably refers to Austria-Hungary, Germany, and Russia.

6. Russia recognized Finland’s independence early in 1918.

7. Lithuania, Latvia, and Estonia.

8. A Polish republic was proclaimed in 1918.

9. Czechoslovakia became an independent republic in 1918. John Huss [Jan Hus] (1369?-1415), religious reformer. John Amos Comenius [Jan Amos Komenský] (1592-1670), theologian and educational innovator.

10. Thomas Woodrow Wilson (1856-1924), recipient of the Nobel Peace Prize for 1919. The U.S. Senate, objecting to certain articles in the League Covenant, voted against ratification, and the U.S. never joined the League.

11. Germany eventually gained admission in 1926; Russia joined in 1934.

12. Bertha von Suttner (1843-1914), recipient of the Nobel Peace Prize for 1905. See pp. 85-86 of this volume for the quotation.

13. The international Genoa Conference, to which the laureate was a Swedish delegate. was held in the spring of 1922 to consider the economic reconstruction of Europe.

14. An alliance formed after WWI by Czechoslovakia, Yugoslavia, and Rumania.

15. In 1921 the international labor movement had been split politically into three Internationals: the Second International, revived in 1919 after WWI; the Third International (Communist), formed in 1919 in Moscow; and the so-called Vienna International, newly created in 1921 by parties which had left the Second International but were not prepared to join the Third International.

16. The International Federation of Trade Unions, founded in 1919 with headquarters at Amsterdam, replaced the old organization of the same name which had disintegrated during WWI.

17. James Bryce (1838-1922), English historian, statesman, and jurist.

Christian Lange – Nobel Lecture

Christian Lange – Nobel Lecture

Nobelpris-foredrag holdt i Det Norske Nobelinstitutt i Kristiania, den 13 desember 1921

Internationalisme

I

Ifölge Nobelstiftelsens grunn-regler plikter hver pris-tager å holde et offentlig foredrag over det pris-belönnede arbeide. Det har forekommet mig naturlig, når jeg idag skal opfylle denne forpliktelse, å pröve på å gi en utredning av det teoretiske grunnlag for arbeidet for fred og rett mellem folkene, det arbeide hvori mine bestrebelser går in som et ledd. Det er vel overflödig å si at denne utredning ikke er original i nogen av sine enkeltheter; den må hente sitt materiale fra mange områder hvor jeg kun er en almindelig leg-mann. I det höieste kan utredningen gjöre krav på selvstendighet i sin sammenstilling av stoffet, og i den personlige farve som utredningen kan få.

Jeg taler om Internasjonalisme, ikke om »Pacifisme». Dette siste ord har aldri tiltalt mig – det er en sproglig bastard, og det forer tanken ensidig hen på den negative side ved freds-bevegelsen, på kampen mot krigen; for denne side ved våre bestrebelser er »anti-militarisme» et mere treffende navn. Ikke så at jeg tar avstand fra pacifismen eller anti-militarismen; de er nödvendige ledd i vårt strev. Men jeg legger i disse ord en særlig betydning (som dog ikke alle er enige om) av en moralsk teori; jeg forstår ved pacifisme den moralske protest mot anvendelsen av vold og krig i mellemfolkelige forhold. En pacifist vil oftest – i hvert fall i våre dager – være internasjonalist, og omvendt. Men historien viser oss dog eksempler på at pacifisten ikke behover å tenke internasjonalistisk. Jesus fra Nasaret var pacifist; men alle hans uttalelser, for så vidt som de er bevart, viser at internasjonalisme var ham ganske fremmed, allerede av den grunn at han overhodet ikke tenkte politisk; han var a-politisk. Skulde vi anbringe ham innenfor en av vår tids kategorier, måtte vi kalle ham anti-militarist og individualistisk anarkist.

Internasjonalisme er en social og politisk teori, en bestemt opfatning av hvordan det menneskelige samfund bör organiseres, særlig en opfatning av hvordan nasjonene bör ordne sine gjensidige forhold.

De to teorier, nasjonalisme og internasjonalisme, står i motsetning til hverandre, fordi de legger vekten i utviklingen på forskjellige sider av denne. De blir derfor gjerne motstandere i dagens praktiske politikk, hvor det som oftest gjelder å avgjöre enkelt-spörsmål, om anvendelse av prinsippene. Men der er intet i veien for, tvert imot, at de – man kunde fristes til å si: efter Hegelsk dialektikk – kan gå op i en höiere enhet. Internasjonalismen forutsetter likefrem, gjennem selve det navn den har antatt, at der eksisterer nasjoner. Den vil kun gi dem en mere begrenset plass enn den ensidige nasjonalisme önsker å vinne for dem.

Derimot er der en absolutt motsetning mellem nasjonalisme og kosmopolitisme. Denne ser bort fra og vil utslette de nasjonale motsetninger og forskjelligheter, også på de områder hvor internasjonalismen anerkjenner, og ennogså arbeider for, at nasjonene ska få utfolde sitt selvstendige liv.

II.

Som enhver social teori må Internasjonalismen söke sitt grunnlag på det ökonomiske og tekniske område; her finnes de dypeste og mest avgjörende faktorer for samfundsdannelse. Andre faktorer kan spille en rolle, således de religiöse overbevisninger, som ofte har virket samfunds-dannende, eller intellektuelle strömninger; men de er dog alle av underordnet betydning, og imellem av avledet, sekundær art. De viktigste faktorer i samfunds-dannelsens process er, i ökonomisk henseende, muligheten for arbeids-deling; i teknisk henseende, midlene for utveksling av varer og av ideer i fordelingens tjeneste, med andre ord den utviklings-grad som samferdsels og- meddelelses-midler til enhver tid har nådd.

Etnografi og historie viser oss en rekke trinn i social gruppering, bestemt av de muligheter som den ökonomiske og tekniske utvikling skaper: horden, hvis medlemmer lever fra hånden til munnen; bygde-samfundet (kantonet) eller by-staten, hvor arbeids-fordelingen finner sted innenfor en snever krets; den territoriale stat og det mer eller mindre vidtstrakte rike, hvor arbeids-fordelingen og vare-utvekslingen når et videre omfang. Hver gang den ökonomisk-tekniske utvikling gjor et skritt fremad, våkner der krefter, som söker å skape politiske former for det som på det ökonomisk-tekniske felt allerede mer eller mindre er blitt virkelighet. Det skjer aldri uten kamp. »The past dies hard», for tidens politiske organisasjoner eller makthavere böier sig sjelden godvillig inn under den nye tids nödvendighet, og omkring fortidens og tradisjonens makter ranker der sig gjerne poetiske eller religiöse forestillinger, sentimentale vurderinger, som frastotes av de nye tiders praktiske og nökterne krav. Uer hersker innenfor enhver sådan social gruppe en fölelse av solidaritet, en uvilkårlig trang til og glede ved samarbeide, som representerer en höi moralsk verdi; ofte styrkes fölelsen gjennem den herskende religion, som i almindelighet er et mytisk og mystisk uttrykk netop for gruppefölelsen. Krig innenfor gruppen er en forbrydelse; krig mot andre grupper en hellig plikt.

Vi står nu i overgangs-stadiet fra den territoriale stat til verdens-samfundet. Politisk beherskes tiden ennu av den territoriale stats idé; ökonomisk-teknisk lever vi i verdens-samferdselens og verdens-markedets tegn.

Den territoriale stat er så gammel som samfunds-form – her i Europa går den sine tusen år tilbake – at den nu er omgitt av alderens ærverdighet og av tradisjonens glans. Der blander sig en sterk religiös fölelse i ærbödigheten og hengivenheten for fedrenes land. Den territoriale stat klær sig i vår tid gjerne i »nasjonalt» klædebon: den ser sitt ideelle grunnlag i nasjonal-fölelsen. Historisk er dog nasjonalismen, fedrelands-fölelsen, i all fall for de eldre staters vedkommende, et produkt av stats-fölelse. Först i nyeste tid, i löpet av det 19de århundre, möter vi, og alene på europeisk grunn, statsdannelser, som er fremgått av en bevisst nasjonal-fölelse. Navnlig har fredsslutningene efter verdenskrigen sökt å ordne stats-dannelsene og regulere landenes grenser efter et bevisst nasjonalt program.

Det er karakteristisk at dette skjer samtidig med at det blir mer og mere klart for alle dem som tenker over saken, at vi i teknisk-ökonomisk henseende er kommet helt utover den territoriale stat. Den moderne teknikk har brutt ned statsgrensene både ökonomisk og intellektuellt. Den har ved sin utvikling av samferdsels-midlene skapt et verdensmarked og et arbeids-fordelings-område som omfatter alle civiliserte stats-samfund og den störste del av de uciviliserte. Derved er der opstått en «gjensidig avhengighet» mellem verdens forskjellige folkeslag som er det mest fremtredende trekk i vår tids ökonomiske liv. Fullt så karakteristisk er kanskje den intellektuelle samhörighet som skapes ved utviklingen av de moderne meddelelsesmidler, post, telegraf, telefon, populære aviser. De samtidige reaksjoner som fremkalles hele verden over ved lesningen av avisenes telegrammer om de samme begivenheter, skaper som et felles åndelig pulsslag for hele den civiliserte menneskehet. Fra San Francisko til Yokohama, fra Hammerfest til Melbourne leser folk samtidig om hungersnöden i Rusland, om konferansen i Washington, om Roald Amundsens nordpols-ferd. De reagerer forskjellig, men dog samtidig.

Frihandels-bevegelsen ved midten av det forrige århundre representerer den förste bevisste erkjennelse av disse nye forhold og av nödvendigheten av å inrette sig i overensstemmelse med dem. Nogen år for krigen formet Norman Angell¹ ordet »Interdependence» som betegnelse for den tilstand som preger vår tids kultur ökonomisk og åndelig, og opstillet programmet for Internasjonalismen i politisk henseende.

Det ligger i selve politikens begrep at den altid må komme bakefter. Dens opgave er å finne de ytre organisatoriske former for det som allerede har utviklet sig som levende virkelighet på det ökonomisk-tekniske og det åndelige område. I sitt telegram til Nobelkomiteen forleden dag formet Hjalmar Branting Internasjonalismens opgave i netop de rette ord, da han betegnet den som »arbetet fram mot en högre utvecklingsform for vårldens civilisation».

Verdenskrigen viste hvor uomgjengelig nödvendig det er at dette arbeide fores frem til seier. Det gjelder intet mindre enn vår civilisasjons være eller ikke-være. En verdenskrig til kan Europa ikke overleve.

Og hvis den territoriale stat skal bli stående som samfunds-utviklingens siste ord, da er krig ikke til å undgå. Staten gjör nemlig efter sitt begrep fordring på suverenitet, rett til ubegrenset makt-utfoldelse, bestemt alene av egoistisk interesse. Den er efter sitt vesen anarkisk. Dens teoretisk sett ubegrensede rett til makt-utfoldelse, til å fore krig mot andre stater er anti-social, og den er dobbelt farlig, fordi staten som masse-vesen representerer et lavt moralsk og intellektuellt nivå. Det er en anerkjent almensetning for psykologien at hvor mennesker optrer i flok, som masse, er deres åndelige utviklings-trinn et langt lavere enn gjennemsnittet av hvert enkelt individs intelligens eller moral.

Derfor er alt håb om en bedre fremtid for menneskeheten knyttet til arbeidet for »en höiere utviklingsform for verdens civilisasjon», et alt omfattende menneskelig samfund. Har vi nu rett til å anlegge et teleologisk synspunkt, til å tro at en lys og god vilje styrer menneskenes og folkenes skjebne, og vil före oss frem til dette höiere trin av samfunds-utvikling? I propaganda-arbeidet må vi uvilkårlig bygge på en sådan optimistisk forutsetning. Propagandaen må appellere til menneskenes bedre innsikt og til den uvilkårlige tro på en bedre fremtid. For denne tro er dödens skyggers dal bare en gjennem-gangs-stasjon på veien frem til de liflige bjerge. Men den teleologiske betrakting kan ikke fore lenger enn til en tro og et håb. Nogen visshet gir den ikke. Historien viser oss at höit utviklede civilisasjons-forrner er gått til grunne. Hvem vet om ikke den samme skjebne er vår civilisasjon beskåret?

III.

Finnes der et strengt videnskabelig grunnlag for den internasjonalistiske tanke utenfor den rent sociologiske betraktning?

Seere og tenkere har i tusener av ar henvist til menneskehetens enhet som et sådant grunnlag. Den blev opstillet som teori av de greske filosofer, fremfor alt av stoikerne, og fra dem optok den eldste kristendom tanken som en moralsk-religiös grunnsetning, i læren om gud som alles far og om menneskenes brorskap. Tanken dukker op igjen som bevisst læresetning hos en rekke forfattere i begynnelsen av den nyere tid, hos den kjetterske Sebastian Franck, hos jesuiten Suarex, en av den moderne folkeretts grunnleggere, hos Amos Comenius, den siste biskop for de mähriske brödre, den moderne pedagogikks far. Hos Comenius får tanken formelig et fysiologisk anströk når han skriver: «Således er da vi mennesker som ett legeme, som horer sammen gjennem alle sine lemmer.»² Og siden er tanken aldri död innenfor den vesterlandske kulturkrets. Den behersker de förende ånder gjennem det 17de, 18de og 19de århundre, fra William Penn og Leibnitz til Wergeland og Emerson.

I nyeste tid har biologien funnet et helt rasjonelt og reelt videnskabelig grunnlag for tanken. Menneskehetens enhet er et fysiologisk faktum. Det var tyskeren Weissmanns undersökelser over en art maneter (1883) som åpnet veien frem til denne erkjennelse. Andre lærde har vist at den lov Weissmann hadde påvist tilværelsen av for manetenes vedkommende, gjaldt for alle dyre-arter, også for menneskene. Den kalles loven om sed-plasmaets kontinuitet.

Ved foreningen mellem den mannlige sed-celle og det kvinnelige egg dannes der en ny celle, som dog straks splittes i to deler. Den ene del vokser hurtig og danner det menneskelige legeme – individet – med alle dets organer, og dör med individet. Den annen del forblir levende sed-plasma i det mannlige legeme, egg i det kvinnelige legeme. Således lever der i hver av oss, virkelig, påtagelig, påviselig, celler som er av vore foreldre, av deres foreldre og forfedre igjen, og som – gjennem befruktningen – kan bli til våre barn, og i våre barn til deres etterkommere og i deres efterkommere. Hver av oss er, rent bokstavelig og fysiologisk, et ledd i den store kjede som danner menneskeheten.

Enhver sammenligning halter. Og dog forekommer det mig treffende å se på menneskeheten som et mektig tre med grener og kvister, til hvilket individene er festet som blad, blomster og frukter. Disse förer sin individuelle, halvt selvstendige tilværelse; de

»vekkes, spirer og födes,
skifter, eldes og dödes».

Treet forblir og består, med sine grener og kvister og skudd, med stadig nye blad, blomster og frukter. De har sitt lille korte personlige liv. Der er blad som visner og faller ubemerket til jorden; der er blomster som gleder ved sin duft og sin farve; der er frukter som kan gi næring og vekst. Blad, blomster og frukter kommer og går i uoverskuelig tall; de knytter forbindelser med hverandre, så et nett med uendelige kryssninger omspender det hele tre – her er det vår sammenligning halter – men treet er ett, menneskeheten er én, og én organisme.

Under verdenskrigen har to naturforskere, hver fra sin leir, men dog med samme sikte for anvendelsen, utviklet og nærmere forklart betydningen av denne naturvidenskabelige erkjennelse for Internasjonalismen.³ Her vedkommer navnlig den siste forfatters anvendelser av teorien, som blir bestridt av mange naturvidenskabsmenn, oss ikke. Vi har bare bruk for det grunnleggende faktum. Og jeg önsker bare å trekke en eneste slutning: er menneskeheten en fysiologisk enhet, så er krig – mellemfolkelig krig ikke mindre enn borgerkrig – selvmord, en nedverdigelse av menneskeheten. Og Internasjonalismen får en dypere begrunnelse, fastere bunn å bygge på ennda, enn den som den rent sociologiske betraktning kan gi.

IV.

Konsekvensene og anvendelsene av Internasjonalismens teori som den her er utfört og begrunnet, er ikke vanskelige å trekke. De fremtrer på det ökonomiske og på det politiske område. Derimot kan de kun i begrenset grad få grunnleggende betydning på det rent åndelige felt.

I ökonomisk henseende gir Internasjonalismens konsekvenser sig av sig selv. De er allerede antydet tidligere. Hovedtanken er mellemfolkelig solidaritet satt ut i praksis gjennem en verdens-omspennende arbeids-fordeling: frihandel er et hovedpunkt på Internasjonalismens program. Dette stemmer forövrig også med de nyeste tanker og teorier på naturvidenskabelig felt. Samhold og solidaritet, gjensidig hjelp er de viktigste midler til å holde sig oppe for dyre-artene. De arter som förstår dette, klarer sig bedre i kampen for tilværelsen enn de som stoler på sin isolerte styrke: ulven som optrer i flokk, har storre chanser for å bestå enn löven, som går alene på jakt. – Denne tanke har Krapotkin utförlig belyst ved eksempler fra dyrelivet, og også overfört den på socialt felt, i sin bok »Mutual Aid» (1902).

Det er nödvendig å dvele noget utforligere ved Internasjonalismens konsekvenser på det politiske felt. Her er opgaven å finne de ytre former i organisatorisk henseende for tanken om verdens-samhold og mellemfolkelig samvirke. Det er i ett ord uttrykt vår tidsalders store, alt beherskende politiske opgave.

Den gamle tid forskanser sig bak den suverene stat, bak proteksjonisme og militarisme. Den bygger på det Norman Angell kalte den »optiske illusjon», at et menneske får en alen lagt til sin vekst, om den stat hvis borger han er får flere kvadrat-kilometer å råde over, og at det er en lykke for en stat å være ökonomisk selvhjulpen, i den forstand at den henter minst mulig varer fra utlandet. Denne nasjonale proteksjonisme blev oprindelig utformet av amerikaneren Alexander Hamilton (1757- 1804), en av fedrene for de Forenede Staters forfatning; blev så av tyskeren Friedrich List (1789-1846) overfört fra amerikansk til europeisk grunn, hvor den er blitt utmyntet i smått til bruk ved den proteksjonistiske agitasjon rundt om i alle Europas land.

Hånd i hånd med den nasjonalistiske proteksjonisme kjemper militarismen for oprettholdelsen av den suverene stat mot den frembrytende Internasjonalisme. Ingen stat er fri for militarisme; den hörer nödvendig med til den suverene stats begrep. Der er kun grader i statenes militarisme. En stat er desto mer militaristisk, jo mer den i sin ytre og indre politikk lar sig lede av militært-strategiske hensyn. Det klassiske eksempel er her den pröissisk-tyske keiser-stat forut for, og fremfor alt under, verdens-krigen. Militarisme er i sin grunn en tenkemåte, en bestemt opfatning av statens opgave; men denne tenkemåte gir sig uttrykk i ytre former: i rustninger og statsorganisasjon.

Mot den suverene stats begrep, således omgjerdet av proteksjonisme og militarisme, må Internasjonalismen nu före sin avgjörende kamp. Den suverene stat er i vår tid blitt en dödelig fare for den menneskelige civilisasjon, fordi den tekniske utvikling setter den i stand til å ta uendelige arter og mengder av ödeleggelses-midler i sin tjeneste. Også om teknikken gjelder det at den er en nyttig tjener, men en farlig herre. Ledet i militaristisk ånd, med ubegrenset adgang til de moderne ödeleggelses-midler, blir den enkelte stats rustninger en fare både for den selv og for andre. Fra dette utsiktspunkt ser vi hvilken betydning arbeidet for avrustning har: det er ikke bare et arbeide av ökonomisk rekkevidde, som vil spare uproduktive utgifter; det er et ledd i bestrebelsene for å demilitarisere – like frem oversatt: for å civilisere – statene, ta fra dem den fristelse til en egenmektig, anarkisk politikk som deres rustninger utsetter dem for.

Hvis den suverene stat alene stöttet sig til de snevert egoistiske tanker som gir sig uttrykk i ökonomisk proteksjonisme og i militarisme, vilde den nu ikke kunne regne på nogen sikker tilværelse: mot den vilde Internasjonalismen ha en forholdsvis lett kamp. Men den suverene stat stötter sig dessuten til et åndelig prinsipp: den gjör krav på å være »nasjonal», på å representere en folke-individualitet, en særlig gren av menneskeheten.

Det er for sagt at i de fleste stater er »nasjonen» et produkt av staten, ikke et grunnlag for statsdannelsen. Og når det er blitt hevdet at disse »nasjoner» skal ha et eget antropologisk preg, en »rase»-karakter, så må dertil svares at ennu er ikke den stat påvist som innen sine grenser er bebodd av en antropologisk ren rase. I alle land viser det sig, som resultat av videnskabelige undersökelser, at der finnes en uendelighet av kryssninger mellem befolknings-elementene. En »ren rase» eksisterer overhode ikke. Dertil kommer at de antropologiske skjelnemerker, hodeform, hår, hudfarve, de er vel i sig selv eksakte nok; men vi vet ikke noget om at der knytter sig åndelige karakter-trekk til hver av disse ytre antropologiske skjelnemerker.

Og »nasjonalitet» er ingenting, om den ikke er et åndelig fenomen. Renan⁴ har gitt den gyldige definisjon: »En najson er en del av menneskeslegten som har viljen til å være en nasjon; en nasjons tilværelse er en uavladelig daglig folkeavstemning – un plébiscite de tous les jours.» – Den förste setning synes å definere i ring. Den er dog både skarpt avgrenset og helt uttömmende, fordi den legger vekten på viljen til å være en nasjon. Og idet den det gjör, flytter den nasjonalitets-begrepet over til det åndelige felt. Der hörer det hjemme. Til det felt bör det også begrenses.

Internasjonalismen vil ingenlunde utslette dette åndelige merke. Tvertom, den vil utvikle de nasjonale eiendommeligheter og sikre deres liv og frie utfoldelse. Deri skiller Internasjonalismen sig fra kosmopolitismen. Denne vil utslette, i hvert fall utjevne, de nasjonale eiendommeligheter også på det åndelige område. Internasjonalismen derimot erkjenner at de åndelige idretter har sin rot dypt nede i nasjonalt liv; derfra suger kunst og litteratur sin eiendommelighet og sin kraft, ja også mange av åndsvidenskapene er dypt nasjonalt begrunnet.

Forskjelligartethet i den åndelige nasjonale utvikling, særpreg og eiendommelighet i stedlig selvstyre, begge deler er vel forenelig med Internasjonalismen, ja, i virkeligheten en betingelse for en rik og mangeartet utvikling.

Det er den politiske myndighet over de felles interesser som Internasjonalismen vil overföre til en felles ledelse. Derfor blir en verdensföderasjon, hvori de enkelte nasjoner, samlet i stater, kan gå inn som medlemmer, Internasjonalismens politiske ideal. Forut for krigen var der gjort et förste famlende skritt i denne retning gjennem Haag-verket. Folkenes Forbund betegner det förste alvorlige og bevisste forsok på å komme målet nær.

V.

En definisjon av Internasjonalismen efter de linjer som her er optrukket, vilde kunne formes omtrent i folgende ord:

Internasjonalismen er en samfunds-teori som bygger på ökonomiske, åndelige og biologiske kjensgjerninger. Den hevder at hensynet til en sunn utvikling av det menneskelige samfund og av verdens civilisasjon krever at menneskeheten organiseres i internasjonal form. Nasjonalitetene bör danne de konstitutive ledd i et stort verdens-forbund, og må sikres et selvstendig liv på det åndelige område og for stedlig begrensede opgaver, mens ökonomiske og politiske formål må ledes internasjonalt, i det fredelige samvirkes tegn, til fremme av menneskehetens felles interesser.

VI.

Ett ord til.

Har denne Internasjonalismens teori noget bud til vårt religiöse behov, til det evighets-krav som uimotståelig reiser sig for hver tenkende og folende menneskesjel?

Det er visselig mange av oss som kun kan opfatte troen på en personlig udödelighet som en uinnloselig fordring – en projeksjon av evighets-tanken på det personlige plan.

Skal vi så måtte böie oss for materialismens påstand, uttrykt i den gamle arabiske parabel om busken som billede på menneskenes slekt, den hvis blad faller visne til jorden og der dör, uten å efterlate sig spor?

Det forekommer mig at teorien om menneskehetens organiske enhet og evige sammenheng hever den materialistiske opfatning op i et höiere plan.

Hos oss alle lever evighets-tanken. Vi törster efter å leve på en tro som löfter vår lille personlighet op i en höiere sammenheng – en sammenheng som er menneskelig og dog over-menneskelig, absolutt og dog i stadig vekst og utvikling, ideel og dog virkelig.

Er dette ikke uopfyldelige krav? Det synes å være bare motsetninger.

Og dog finnes der en tro som tilfredsstiller kravene og löser motsetningene.

Det er troen på menneskehetens énhet.

1. »The Great Illusion » (1909/10)

2. »Panegersia» (1645)

3. Chalmers Mitchell, Evolution and the War, London 1915, og G. F. Nicolai, Die Bio-logie des Krieges, 3. Auflage, Xiirich 1919. (Förste utgave blev ikke besotget av forf. selv; man bör derfor bare lese 2:nen utgave.)

4. »Qu’est ce que c’est qu’une nation?» (1882).

Hjalmar Branting – Nobel Lecture

English
Swedish

Nobel-föredrag hållet i Kristiania den 19 juni 1922

Nobelföredrag

I grundbestämmelserna för det Nobelska testamentet angives i fråga om fredspriset, att, det bör tillfalla män eller kvinnor, som sökt verka »för folkens förbrödring, för avskaffande eller minskning av de stående härarna och för åstadkommande av fredskongresser».

“Folkens förbrödring” är här satt främst. Det anger själva det stora målet. De andra punkterna äro några av förutsättningarna och vägarna att nå fram dit, uttryck enligt sakens natur för strävanden och önskningar, som stått i förgrunden på den tid då testamentet uppsattes. I själva sin formulering bära de en viss historisk epoks märke. Men folkens förbrödring rör vid de djupaste dragen i människonaturen. Det har stått som ett ideal för några bland de högst utvecklade andarna sedan årtusenden, men alla framsteg i vår civilisation till trots vågar väl ingen i dag stiga fram och ge uttryck åt någon förvissning, att inom en nära tid det målet gått i verklig uppfyllelse. Visste vi det icke förut, så har ju världskriget blottat övernog av klyftor och avgrunder mellan nationerna samt ytterligare fördjupat dem, och det mödosamma broslagningsarbetet fram över den sönderslitna marken är ännu blott i sin första början.

Men hur fjärran det höga målet stundom kan synas vinka, hur våldsamt vi förvisso kastats tillbaka från illusionen, som kanske icke så få ibland oss en gång hyst, att hädanefter skulle krig mellan högt civiliserade nationer vara lika omöjligt som, enligt kungsordet, vilket alltjämt står lika sant och orubbligt, det vore omöjligt mellan skandinaviska bröder – det ges ingen annan väg för den, som ej vill förtvivla om mänskligheten, än att även efter de gångna årens återfall i barbari på nytt upptaga arbetet för det odödliga idealet: folkens förbrödring.

Jag behöver helt visst icke i detta sammanhang gå med någon utförlighet in på kapitlet om nationellt och internationellt. Den art av internationalism, som underkände nationernas rätt inom deras sfär och som ytterst syftade till deras utplånande i en kosmopolitisk samröra, har aldrig varit annat än en karikatyr av verkligt internationell anda. Även då den kunnat åberopa en ur sitt sammanhang lösryckt sats som »Det kommunistiska manifestets» bekanta ord: »Arbetaren har intet fädernesland», eller när den under kriget våldsamt nationalistiske Gustave Hervé några är tidigare manade franska arbetare att plantera den franska fanan på gödselhögen, hade sådant ingenstädes verklig rot i folksjälen.

Den anslutning, sådana talesätt kunde få, bottnade ytterst i en förväxling mellan fosterlandet självt och dess tillfälliga sociala former. Huru ofta ha icke, erinras Jaurès i sitt arbete om »Den nya hären», de socialt och politiskt privilegierade trott eller låtsats tro, att deras eget intresse var fosterlandets! »De vanans, traditionens och den primitiva solidaritetens instinkter, som medverka till att bilda fosterlandsbegreppet och måhända utgöra dess fysiologiska grund, framträda sålunda ofta såsom reaktionära krafter. Revolutionärerna, nydanarna, de män, som företräda en högre rätt måste med stor möda frigöra ett nytt och högre fosterland från det gamlas hölje . Då arbetare banna fäderneslandet, gäller detta i verkligheten de samhälleliga missförhållanden, som vanhedra detsamma, och detta skenbara fördömande är endast ett uttryck för längtan efter det nya fäderneslandet.»

Vem kan nu, efter världskrigets erfarenheter, neka, att denna syn var den rätta! Det består alls ingen sådan motsättning mellan nationellt och internationellt, som en skev och ensidig utläggning av det enas och det andras förpliktelser och innebörd kan synas medföra. »Samma arbetare» skrev den store bortgångne, »vilka nu missbruka paradoxala uttryckssätt och slunga sitt anatema mot själva begreppet fosterland, skulle resa sig som en man den dag, då verkligen den nationella självständigheten vore i fara». Profetiska ord. f. ö. bekräftade på båda sidor om stridslinjen, ty på båda sidor trodde man ärligt, innan någon allmän översikt var möjlig, att ens eget land var det saklöst överfallna.

Men just denna djupt rotade känsla för det nationellas betydelse blir sedan förutsättningen och utgångspunkten för den äkta internationaliteten, för en mänsklighet, byggd upp icke av fosterlandslösa atomer, utan som fritt förbund av självstyrande nationer.

* * *

Stå vi emellertid icke nu efter världskriget och med en fred, vars ofullkomligheter och risker knappt någon längre bestrider, längre bort från de stora freds- och förbrödringssträvarnas längtan och hopp, än vi gjorde för ett eller ett par årtionden sedan?

Jag har redan nämnt, att de senaste åren sett många illusioner gå i kvav, om hur långt mänskligheten redan skulle ha hunnit. Men det är icke visst, att en kommande tid likväl skall döma de år, vi nu genomlevat, enbart som en förstörelsens och regressens period. Därtill äro spirorna till förnyelse dock alltför talrika och framtidslovande.

Det är sant, att vårt släkte, sedan historiens gryning med dess ständiga krig mellan vilda stammar och hela den långa vägen fram till våra dagar, så väsentligen fylld som den är av krig och förödelse, med avbrott blott för rätt så korta freds- och återhämtningstider, likväl aldrig upplevat en så koncentrerad och över så stor del av världen härjande förstörelseperiod som den, vilken begynte 1914.

Men för förödelsens enastående omfattning få vi dock ej glömma helt bort, att ur dessa svåra födslovåndor har framgått ett nytt Europa. Tre ännu väsentligt på feodal ordning vilande stora militärmonarkier ha störtat samman och avlösts av statsbildningar, vid vilkas uppbyggande nationalitetsprincipen och grundsatsen om folkens självbestämningsrätt, trots alla avvikelser, dock ojämförligt mer än förr gjort sig gällande. Vi må förstå, att de många folk, som först härigenom nått sin frihet och se öppnas en ny och ljusare framtid, ej låta blicken dröja enbart vid de låt vara än så svåra lidanden, varmed deras frigörelse köpts. Från våra egna gränstrakter i öster, där vi alla med glädje sett ett fritt Finland födas, ned utefter Östersjöns kust med de tre nya baltiska staterna, genom de återuppståndna Polen, frihetsmartyrernas land, och Tjeckoslovakiet, Johan Hus’ och Comenius’ fädernesland, fram mot sydöstra Europas mer eller mindre omgjorda stater – vilket rikt tillskott i nya utvecklingsmöjligheter på nationell grund till gagn för hela vår världsdel! Jag förbiser ingalunda, att dessa nya fria nationers inträde i det europeiska folksamkvämet ej kunnat vara enbart de hemvändande brödernas festliga återkomst, utan också redan visat sig medföra här och där nya friktionsanledningar. Men så mycket mera är då fog för att kraftigt understryka den andra stora kreditposten från de gångna mörka åren: Ansatsen till bildandet av ett Nationernas förbund, där tvister mellan medlemmar skulle lösas på rättens vägar och icke med den starkares krigiska övermakt.

Det är en banal sanning att Nationernas förbund ännu icke är vad det av sina varmaste förkämpar avsågs att bliva. Frånvaron av president Wilsons egen stat, liksom av de stora besegrade Tyskland och Ryssland, kringskär så väsentligt dess förmåga att fylla sin uppgift, att belackare ej utan sken av berättigande kunnat tala om förbundet som en segermakternas liga. Men med sin begränsning och sina brister, vilka kunna och måste undan för undan avhjälpas, därest var civilisation skall leva, öppnar dock Nationernas förbund för första gången efter en stor krigisk katastrof perspektiver av varaktig fred, av samförstånd och rättvisa mellan världens fria och självstyrande nationer, större och mindre.

Det är märkligt att se, hur grundtankarna hos Alfred Nobel gå igen i pakten om Nationernas förbund. Jag har redan citerat orden i hans testamente om vägarna fram till folkförbrödring: Rustningsminskning och fredskongresser. Rustminskningen över hela linjen är ju, låt vara i försiktig form, positivt anbefalld i art. 8, och förbundsförsamlingens årliga möten äro officiella och för de deltagande staterna så pass förbindande fredskongresser, att för ett kvartsekel sedan de flesta statsmän skulle betraktat något sådant som en utopi.

Men likheterna i tankegång gå längre. I sitt tal här i Kristiania 1906 anförde Bertha von Suttner ur ett privatbrev till henne från Nobel:

»Man kunde och borde snart komma dithän, att alla stater solidariskt förplikta sig att angripa den som börjar ett anfall mot en annan. Detta skulle göra krig omöjligt och måste tvinga även den brutalaste och oförnuftigaste makt att vända sig till skiljedomstol eller hälla sig lugn. Om trippelalliansen omfattade alla stater i stället för endast tre, så vore freden tryggad för århundraden.»

Här möter oss sanktionstanken i skarpt tillspetsad form. Den har i art. 16 i pakten måst åtskilligt mildras, till all lycka, och fjolårets förbundsförsamling fann sig böra, i enlighet med initiativet från de skandinaviska staterna, ytterligare begränsa och förtydliga allt för absolut formade stadganden om plikten att deltaga i sanktioner. Men grundtanken hos Nobel är förverkligad. Mot fredsbrytaren vänder sig förbundets hela samlade makt, med efter behovet stegrad påtryckning. Utan att slå in på någon överstatlig organisation, för vilken tiden ännu icke är mogen, närmar man sig här, så långt som förhållandena medgiva, till den rättskipning, varigenom på ett tidigare skede statsmakten hävdade sin myndighet mot enskilda stormän, som ej voro vana att erkänna någon auktoritet över sin egen vilja.

Den sista anmärkningen om förbund av alla stater i stället för blott av några må stå för oss än i dag som en maning att icke förtröttas i kravet, som vi små f. d. neutrala länder ha till särskild plikt att företräda i Genève och allestädes: Nationernas förbund måste bli universellt för att verkligt fylla sin uppgift.

* * *

Intet folk är så stort, att det torde kunna på längden hålla sig utanför ett alltmera universellt Nationernas förbund. Men det ligger i sakens natur, att de mindre staterna ha särskild anledning att göra allt de förmå för dess bestånd och utveckling.

Likställigheten mellan alla förbundsmedlemmar, som är förankrad i stadgandet, att varje stat har blott en röst, kan självfallet icke upphäva de reala maktförhållandenas olikhet. De storstater, som leda världens utveckling på gott och ont, med blandade drivfjädrar, fram mot högre mänsklighet eller för tillgodoseende av ett fåtals vinstbegär, komma alltid att utöva ett inflytande långt större än deras enda röst, oavsett om de kanske också ha därtill permanent understöd från beroende staters röster. Men denna formella jämlikhet ger dock de mindre nationerna en ställning, som de böra kunna alltmera utnyttja i allmänmänskliga intressens och idealers tjänst. Förutsättningen är blott, att de söka så långt som möjligt uppträda i endräkt.

För oss här i Norden är det sedan gammalt en naturlig känsla, att, när våra representanter komma ut i internationellt umgänge, vi söka inbördes samförstånd och ömsesidigt stöd. Häri ligger sannerligen ingen lust från någon att inkräkta på vars och ens frihet att själv från sina utgångspunkter pröva och bedöma, vilken ståndpunkt han vill taga. Men ingen, som varit med i dylika situationer, har undgått att känna, att det givit styrka, då vi stått samman. Och lyckligtvis har regeln varit, i vart fall i dessa senare tider, att synpunkterna hos talemännen för våra tre folk i det väsentliga sammanfallit.

Men de europeiska problemens egen natur har ej sällan vidgat vår samstämmighet utöver Nordens gränser. De övriga nationerna, som ej drogos in i världskriget, ha haft i åtskilligt samma syn som vi på hur vägen bör läggas till bättre tider. Så har av sig självt växt fram ett samförstånd till gemensamma uppfattningars hävdande mellan de i kriget neutrala makterna. I Genève funno vi oss ofta sida vid sida, under förberedelserna till Genua och i Genua kände vi alla det helt naturligt, att vi inbördes utbytte tankar, och denna vår sammanhållning inför där föreliggande problemer fann man ju också från andra maktgrupper så självfallen, att åt »de neutrala», som vi alltjämt kallades, uppläts en särskild representation i det viktigaste underutskottet.

Så länge problemet om världens återuppbyggande måste stå i centrum för alla folks intresse, kommer en gruppbildning efter ställningen till denna fråga att förbliva naturlig även inom Nationernas förbund. Och det finnes intet skäl varför icke ett samförstånd i vissa speciella punkter skulle visa sig möjligt och gagneligt mellan oss f. d. neutrala och en eller flera av de grupper, som bildat sig eller äro under bildning inom Nationernas förbund. Med Finland och även med de Baltiska staterna ha vi häruppe i Norden betydelsefulla kulturella beröringspunkter, lilla ententens stater ha flera gånger företrätt uppfattningar, som avvikit från ensidigt utformade stormaktslinjer, och om de sydamerikanska staternas talrika ombud gäller i utpräglad grad detsamma. Allt som allt: Nationernas förbund är icke ohjälpligt hemfallet, som man stundom ser påstås, att sjunka ned till ett maktlöst bihang till än den ena, än den andra av rivaliserande stormakter. Om vi alla göra vårt bästa att verka för den hjärtanas fred och folkförsoning, som är vår närmaste självskrivna uppgift att främja inom Nationernas förbund, så icke saknas det möjligheter att få gehör, fastän vi isolerade äro var för sig små och föga kunna göra oss gällande bland de högljudda stämmorna i den stora världskonserten.

Ännu en erinran må tillåtas mig. Nationernas förbund är ju visst icke den enda organisationen, ehuru den mest officiella, som skrivit på sin fana fredens bevarande genom rätten. Före världskriget var det många, vilka eljest stodo mer eller mindre oförstående inför den internationella arbetarerörelsen men dock av den väntade en räddning, därest krigsnöd skulle hota. Arbetarna skulle aldrig tillåta ett krig, hoppades man.

Vi veta nu, att den förhoppningen icke höll. Världskriget bröt ut med så elementär våldsamhet och med tillgripande av alla medel att från början leda eller missleda opinionen, att ingen tid gavs för prövning och besinning. Men är det säkert, att den nu efter alla fasorna ofantligt mycket mera utbredda arbetaropinionen mot kriget skall i alla situationer visa sig lika maktlös? Väl är den politiska Internationalen för tillfället försvagad av den splittring, som bolsjevismen över allt fört in i arbetarleden; men den fackliga Internationalen i Amsterdam står starkare än någonsin förut. Dess par tiotal miljoner arbetare äro dock en makt att räkna med, och propagandan mot krig och krigsfara fortgår oavlåtligt bland dessa massor. Situationen kan om något år mycket väl bli den, att när det frågas: vilka ha nu senast gjort mest för fredssaken i Alfred Nobels anda?, svaret kan komma att bli: Amsterdaminternationalen.

Men återvändom till Nationernas förbund. Att skapa en organisation, som är i stånd att i denna värld av stridiga intressen och själviska viljor skydda freden, är en fruktansvärt svår uppgift. Men dessa svårigher få icke hålla oss tillbaka. Jag vill sluta dessa enkla ord med ett par rader av gamle James Bryce, som kunna sägas vara den åldrige freds- och humanitetskämpens testamente:

«Hindren äro icke oöverstigliga. Men hur det än må vara, måste vi gå dem in på livet, ty de äro ändå mycket mindre än de faror, som fortfarande komma att hota civilisationen, om nuvarande förhållanden fortsättas någon längre tid. Världen kan icke lämnas där den nu är. Om folken icke söka förinta kriget, så kommer kriget att förinta dem. Någon slags förenad aktion av samtliga stater, som sätta värde på freden, är tvingande nödvändig, och i stället för att rygga tillbaka för svårigheterna, måste vi erkänna detta tvång, och så gå framåt.»

Christian Lange – Nominations

Hjalmar Branting – Nominations