Nobel Prize

Imre Kertész – Prose

French
German
Swedish

Utdrag ur Mannen utan öde

(Sid. 108 och 195-197)

Huvudsaken är att vi inte ger upp: det blir alltid på något vis, för det har aldrig varit så att det inte har varit på något vis – som Bandi Citrom lärde mig, och han i sin tur hade tillägnat sig denna visdom i arbetslägret. Det under alla förhållanden främsta och viktigaste var att tvätta sig (parallella rader av hoar framför järnrör med hål i, under bar himmel i den del av lägret som vette mot landsvägen). Lika betydelsefullt var det att man delade upp ransonen – vare sig man fick någon eller ej – på ett sparsamt vis. Brödet måste, hur strängt vi än var tvungna att gå tillrätta med oss själva, räcka till nästa dags kaffe, ja, en bit till och med till middagsrasten – medan vi obevekligt vakade över våra tankar, och framför allt händer, som vandrade mot fickan; det var så och bara så vi kunde undvika till exempel den pinsamma tanken att vi inte hade något att äta. Att de föremål i vår garderob som jag hittills trott vara näsdukar var fotlappar; att den enda säkra platsen i ledet under appellen eller marsch var i mitten; att man inte ens när soppan delades ut skulle försöka hamna långt fram utan snarare långt bak, så att man kom fram när de troligtvis hade hunnit till botten av grytan och därmed till den tjockaste delen av soppan; att man kunde hamra ut skedens ena sida till ett redskap som gick att använda till kniv; allt detta och många andra nödvändiga kunskaper om fånglivet fick jag lära mig av Bandi Citrom och jag såg till att själv försöka tillämpa dem.

/—/

Först verkade han en aning osäker. Det var egentligen först nu – påpekade han – som “ohyggligheterna verkligen började uppdagas”, och han tillade att “världen än så länge står oförstående inför frågan: hur kunde allt detta överhuvudtaget hända”? Jag sa ingenting och då vände han sig helt mot mig och undrade plötsligt: “Skulle inte du, min pojke, vilja redogöra för dina upplevelser?” Jag blev lite förvånad och svarade att så hemskt mycket av intresse skulle jag inte kunna berätta för honom. Då log han lite och sa: “Inte för mig: för världen.” Varpå jag, ännu mer förvånad, förhörde mig: “Men berätta om vad?” “Om lägrens helvete”, svarade han, varvid jag framhöll att det kunde jag inte säga någonting alls om eftersom jag inte kände till helvetet och inte ens skulle kunna föreställa mig det. Men han menade att det bara var en sorts liknelse: “Måste vi inte”, frågade han, “föreställa oss koncentrationslägren som ett helvete?” och jag svarade, medan jag ritade ett par cirklar i dammet med klacken, att det fick var och en föreställa sig efter eget tycke och smak, men att jag för min del bara kunde föreställa mig koncentrationsläger, för dem kände jag i viss mån till, däremot inte helvetet. “Men om du ändå skulle göra det?” envisades han, och efter ytterligare några cirklar svarade jag: “Då skulle jag föreställa mig det som ett ställe där man inte kan ha tråkigt”; men – tillade jag – i koncentrationslägren kunde man det, till och med i Auschwitz – under vissa förutsättningar, förstås. Då teg han lite och sedan frågade han, fast nästan lite mot sin vilja, tyckte jag: “Och vad förklarar du det med?” och efter lite funderande kom jag på: “Med tiden.” “Hurså med tiden?” “Med att tiden hjälper till.” “Hjälper till…? med vad?” “Med allt” – och jag försökte förklara för honom hur mycket annorlunda det är att anlända till en kanske inte precis praktfull men i stort sett acceptabel, ren och prydlig station där allting klarnar för oss bara så småningom, stegvis, i tidsföljd. När vi har klarat av ett steg och lämnat det bakom oss kommer genast nästa. När vi sedan har fått veta allting har vi också förstått allting. Och medan man skaffar sig insikt om allt förblir man inte sysslolös: man utför sina nya uppgifter, lever, handlar, rör sig, uppfyller varje nytt krav för varje nytt steg. Men om den här tidsföljden inte fanns och hela insikten drabbade oss med en gång där på ort och ställe är det möjligt att varken vårt huvud eller vårt hjärta skulle orka med det – så försökte jag någorlunda åskådliggöra det för honom, varvid han fiskade upp en trasig ask ur fickan och bjöd mig också av de skrynkliga cigarretterna, fast jag avböjde, och efter två djupa bloss stödde han armbågarna mot knäna och med överkroppen framåtlutad, utan att se på mig sa han med en på något vis lite klanglös, dov röst: “Jag förstår.” “Å andra sidan”, fortsatte jag, “är felet, nackdelen skulle man kunna säga, med det att man också måste fördriva tiden. Jag träffade till exempel fångar” – berättade jag för honom – “som hade varit – eller rättare sagt fortfarande var – i koncentrationsläger i fyra, sex eller kanske tolv år.” Nu var ju dessa människor tvungna att på något vis fördriva alla de här fyra, sex eller tolv åren, det vill säga i det senare fallet tolv gånger trehundrasextiofem dagar, alltså tolv gånger trehundrasextiofem gånger tjugofyra gånger… och så vidare, varje sekund, varje minut, timme, dag: det vill säga hela denna tid. Men å andra sidan – funderade jag vidare – var det kanske just det som hjälpte dem också, för om all denna tolvfaldiga tid tagen trehundrasextiofem gånger, tjugofyra gånger, sextio gånger och sextio gånger igen hade fallit över dem plötsligt, i ett enda slag, skulle de säkerligen inte heller ha uthärdat det – som de faktiskt gjorde – varken med kroppen eller med hjärnan. Och eftersom han teg tillade jag: “Ungefär så måste man alltså föreställa sig det.” Då sa han, i samma ställning som förut, fast i stället för cigarretten som han hade kastat under tiden höll han nu ansiktet i bägge händerna och det var kanske det som gjorde hans röst ännu mer dämpad, ännu mer kvävd: “Nej, det kan man inte föreställa sig” – och det insåg jag för min del också. Jag tänkte: då är det därför, tydligen, som de hellre kallar det för helvete.

Utdrag ur Mannen utan öde
Ungerska originalets titel: Sorstalanság
Översättning av Maria Ortman
Copyright © Imre Kertész 1985
Copyright © Norstedts Förlag, 1998
ISBN 91-7297-553-9

Övriga titlar som finns översatta till svenska är: Kaddish för ett ofött barn (Norstedt, 1996), Fiasko (Norstedt, 2000), Galärdagbok (Norstedt, 2002) och Protokollen (tills. med Péter Esterházy, Norstedt, 2002).

Imre Kertész – Prose

French
German
Swedish

Excerpts from Roman eines Schicksallosen (Fatelessness)

(Seite 153 und 271-274)

Die Hauptsache ist, sich nicht gehenzulassen: irgendwie wird es schon werden, denn es ist noch nie vorgekommen, daß es nicht irgendwie doch geworden wäre – wie mir Bandi Citrom beibrachte, der diese Weisheit seinerseits im Arbeitsdienst gelernt hatte. Das allerwichtigste ist unter allen Umständen, sich zu waschen (parallel aufgereihte Tröge mit durchlöcherten Eisenrohren unter freiem Himmel, vorn, auf der zur Straße gehenden Seite des Lagers). Ebenso wichtig ist es, die Ration – daraufhin, ob es noch eine gibt oder nicht – sparsam einzuteilen. Vom Brot – so schwer uns diese strenge Selbstmaßregelung auch fallen mag – muß noch etwas zum Frühstückskaffee des nächsten Tages übrigbleiben, ja, ein Stück sogar – dank unbestechlicher Kontrolle unserer immer wieder Richtung Jackentasche wandernden Gedanken und vor allem unserer Hände – noch bis zur Mittagspause: so und nur so können wir zum Beispiel die quälende Vorstellung vermeiden, wir hätten nichts zu essen. Daß der zu unserer Garderobe gehörende Fußlappen kein Taschentuch ist, wie ich bis dahin irrtümlich angenommen hatte; daß beim Appell oder in der Kolonne immer nur die Mitte sicher ist; daß wir bei der Suppenausgabe nicht nach vorn, sondern nach hinten streben müssen, weil da schon vom Grund des Kessels und infolgedessen aus der Einlage geschöpft wird; daß wir den Stiel unseres Löffels auf einer Seite zu einem auch als Messer verwendbaren Werkzeug zurechthämmern können: das alles und noch viel mehr, lauter nützliche Dinge auf dem Gebiet des Gefangenendaseins, lernte ich von Bandi Citrom, sah es ihm ab und versuchte, es soweit wie möglich in ähnlicher Weise anzuwenden.

/—/

Zunächst schien er einigermaßen unsicher. Tatsächlich – so hat er bemerkt – kämen «die Schrecklichkeiten erst jetzt wirklich an den Tag», und er fügte hinzu, daß «die Welt vorläufig verständnislos vor der Frage steht, wie, auf welche Art, das alles überhaupt geschehen konnte». Ich sagte nichts, und da hat er sich auf einmal ganz zu mir gewandt und gesagt: «Mein Junge, möchtest du nicht über deine Erlebnisse berichten?» Ich staunte ein bißchen und sagte, sehr viel Interessantes könnte ich ihm nicht erzählen. Da hat er ein wenig gelächelt und gesagt: «Nicht mir: der Welt.» Darauf staunte ich noch mehr und wollte wissen: «Aber worüber denn?» «Über die Hölle der Lager», antwortete er, worauf ich bemerkte, darüber könne ich schon gar nichts sagen, weil ich die Hölle nicht kenne und sie mir nicht einmal vorstellen kann. Aber er sagte, das sei bloß so ein Vergleich: «Haben wir uns denn», fragte er, «das Konzentrationslager nicht als Hölle vorzustellen?», und ich sagte, während ich mit dem Absatz ein paar Kreise in den Staub zeichnete, jeder könne es sich vorstellen, wie er wolle, ich meinerseits könne mir jedenfalls nur das Konzentrationslager vorstellen, denn das kenne ich bis zu einem gewissen Grad, die Hölle aber nicht. «Aber wenn nun doch?» drängte er, und nach ein paar weiteren Kreisen sagte ich: «Dann würde ich sie mir als einen Ort vorstellen, wo man sich nicht langweilen kann», wohingegen man das, so fügte ich hinzu, im Konzentrationslager könne, sogar in Auschwitz – unter bestimmten Voraussetzungen, versteht sich. Daraufhin schwieg er ein Weilchen, und dann fragte er, irgendwie aber schon widerwillig, wie mir schien: «Ja, und womit erklärst du das?», und da habe ich nach einigem Nachdenken gefunden: «Mit der Zeit.» «Was heißt das, mit der Zeit?» «Das heißt, daß die Zeit hilft.» «Hilft…? Wobei?» «Bei allem», und ich versuchte ihm zu erklären, wie es ist, an einem nicht gerade luxuriösen, im ganzen aber doch annehmbaren, sauberen und hübschen Bahnhof anzukommen, wo einem alles erst langsam, in der Abfolge der Zeit, Stufe um Stufe klar wird. Wenn man die eine Stufe hinter sich gebracht hat, sie hinter sich weiß, kommt bereits die nächste. Wenn man dann alles weiß, hat man auch alles bereits begriffen. Und indes man alles begreift, bleibt man ja nicht untätig: schon erledigt man die neuen Dinge, man lebt, man handelt, man bewegt sich, erfüllt die immer neuen Forderungen einer jeden neuen Stufe. Gäbe es jedoch diese Abfolge in der Zeit nicht und würde sich das ganze Wissen gleich dort auf der Stelle über uns ergießen, so hielte es unser Kopf vielleicht gar nicht aus, und auch unser Herz nicht – so versuchte ich, es für ihn ein wenig zu beleuchten, worauf er aus seiner Tasche eine zerfledderte Zigarettenschachtel hervorklaubte und auch mir eine der zerknitterten Zigaretten hinhielt, die ich ablehnte, und nach zwei tiefen Zügen, die Ellbogen auf die Knie gestützt, so, vorgebeugt und ohne mich anzuschauen, sagte er mit einer etwas klanglosen, dumpfen Stimme: «Ich verstehe.» Andererseits, fuhr ich fort, sei da gerade der Fehler, ich könnte sagen der Nachteil, daß man die Zeit auch irgendwie verbringen muß. Zum Beispiel habe ich – erzählte ich ihm – Gefangene gesehen, die schon vier, sechs oder auch zwölf Jahre im Konzentrationslager waren – oder genauer: noch da waren. Nun aber haben diese Menschen all die vier, sechs oder zwölf Jahre, das heißt im letzteren Fall zwölf mal dreihundertfünfundsechzig Tage, das heißt zwölf mal dreihundertfünfundsechzig mal vierundzwanzig Stunden, und noch weiter zwölf mal dreihundertfünfundsechzig mal vierundzwanzig mal… und das Ganze zurück, in Sekunden, Minuten, Stunden, Tagen: also daß sie es von A bis Z irgendwie hinter sich bringen mußten. Wiederum andererseits, so fügte ich hinzu, mochte gerade das ihnen geholfen haben, denn wenn diese ganze, zwölf mal dreihundertfünfundsechzig mal vierundzwanzig mal sechzig mal sechzig genommene Zeit auf einmal, auf einen Schlag über sie hereingebrochen wäre, dann hätten sie es nicht ausgehalten – so wie sie es auf die Art eben doch ausgehalten haben -, dann hätten sie es weder körperlich noch geistig verkraftet. Und da er schwieg, habe ich noch hinzugefügt: «So ungefähr muß man es sich vorstellen.» Worauf er, in der gleichen Weise wie vorhin, nur jetzt statt der Zigarette, die er inzwischen fortgeworfen hatte, das Gesicht mit beiden Händen haltend, mit einer wohl dadurch noch dumpferen, erstickten Stimme sagte: «Nein, das kann man sich nicht vorstellen», und ich meinerseits sah das auch ein. Ich dachte bei mir: nun, das wird es wohl sein, warum sie statt dessen lieber von Hölle sprechen, wahrsheinlich.

Originalausgabe: Sorstalanság
Aus dem Ungarischen von Christina Viragh
Copyright © Imre Kertész, 1975
Copyright © Rowohlt Berlin Verlag GmbH, Berlin, 1996
ISBN 3 87134 229 7

Book cover by Victoria Bergmark.
Courtesy Norstedts.

Excerpts selected by the Nobel Library of the Swedish Academy

Imre Kertész – Prose

Read the excerpts from Fatelessness

French
German
Swedish

Imre Kertész – Prose

French
German
Swedish

Extrait d’Etre sans destin

(Pages 190-191 et 341-344)

Je ne l’aurais jamais cru, mais le fait est là : à l’évidence, un mode de vie ordonné, une certaine exemplarité, je dirais même une certaine vertu, ne sont nulle part aussi importants qu’en détention, justement. Il suffit de jeter un coup d’œil dans les environs du Block I, là où habitent les vieux détenus. Le triangle jaune sur leur poitrine dit l’essentiel à leur sujet, et la lettre L qui y est inscrite indique incidemment qu’ils viennent de la lointaine Lettonie, précisément de la ville de Riga – ai-je appris. On peut vori parmi eux ces êtres bizarres qui m’avaient un peu étonné au début. Vus d’une certaine distance, c’étaient des vieillards extrêmement âgés, la tête enfoncée dans les épaules, le nez saillant, leurs loques crasseuses pendant sur leurs épaules relevées, et même durant les jours d’été les plus chauds, ils faisaient penser à des corbeaux transis de froid en hiver. Par chacun de leurs pas raides et trébuchants, ils semblaient demander : finalement, un tel effort en vaut-il la peine ? Ces points d’interrogation ambulants – car tant par leur aspect extérieur que par leur taille, je ne saurais les caractériser autrement – sont connus au camp de concentration sous le nom de “musulmans”, comme je l’ai appris. Bandi Citrom m’a mis tout de suite en garde contre eux : “Il suffit de les regarder pour perdre l’envie de vivre”, considérait-il, et il y avait du vrai dans ce qu’il disait, comme je m’en suis rendu compte avec le temps, même s’il fallait pour cela encore beaucoup d’autres choses.

/—/

Dans un premier temps, il a semblé hésiter. Effectivement, a-t-il dit, ce n’était que maintenant que commençaient à “apparaître vraiment les atrocités” et il a ajouté que “le monde est pour l’instant perplexe devant cette question : comment, de quelle façon tout cela a-t-il pu se produire ?” Je ne dis rien et alors, se tournant vers moi, il dit soudain : “Ne voudrais-tu pas, mon garçon, raconter ce que tu as vécu ?” J’étais un peu étonné et j’ai répondu que je n’aurais pas grand-chose d’intéressant à lui dire. Alors il a souri un peu et a dit : “Pas à moi : au monde entier.” Sur quoi, encore plus étonné, je lui demande : “Mais raconter quoi ?” “L’enfer des camps”, répond-il, sur quoi je dis que je ne pourrais absolument rien en dire, puisque je ne connais pas l’enfer et serais même incapable de me l’imaginer. Il a déclaré que ce n’était qu’une comparaison : “Ne faut-il pas, a-t-il demandé, nous imaginer un camp de concentration comme un enfer ?” et j’ai répondu, en traçant du talon quelques ronds dans la poussière, que chacun pouvait se le représenter selon son humeur et sa manière, et qu’en revanche pour ma part je pouvais en tout cas m’imaginer un camp de concentration, puisque j’en avais une certaine connaissance, mais l’enfer, non. Il insistait : “Et si tu essayais quand même ?”, et après quelques nouveaux ronds, j’ai répondu : “Alors je me l’imaginerais comme un endroit où on ne peut pas s’ennuyer” ; cependant, ai-je ajouté, on pouvait s’ennuyer dans un camp de concentration, même à Auschwitz, sous certaines conditions, bien sûr. Il s’est tu un moment, puis il a demandé, mais déjà presque à contrecœur, me semblait-il : “Et comment expliques-tu cela ?”, et après une brève réflexion, j’ai trouvé la réponse : “Le temps.” “Comment ça, le temps ?” “Je veux dire que le temps, ça aide.” “Ça aide… ? A quoi ?” “A tout”, et j’ai essayé de lui expliquer à quel point c’était différent d’arriver par example, dans une gare pas nécessairement luxueuse mais tout à fait acceptable, jolie, proprette, où on découvre tout petit à petit, chaque chose en son temps, étape par étape. Le temps de passer une étape, de l’avoir derrière soi, et déjà arrive la suivante. Ensuite, le temps de tout apprendre, on a déjà tout compris. Et pendant qu’on comprend tout, on ne reste pas inactif : on effectue déjà sa nouvelle tâche, on agit, on bouge, on réalise les nouvelles exigences de chaque nouvelle étape. Si les choses ne se passaient pas dans cet ordre, si toute la connaissance nous tombait immédiatement dessus, sur place, il est possible qu’alors ni notre tête ni notre cœur ne pourraient le supporter – essayais-je d’une certaine manière de lui expliquer, sur quoi il m’a tendu une cigarette d’un paquet déchiré qu’il avait extirpé de sa poche, mais j’ai refusé, puis, après deux grosses bouffées, les coudes appuyés sur les genoux, le tronc penché en avant et sans me regarder, il a dit d’une voix blanche et sourde : “Je comprends.” D’autre part, ai-je poursuivi, le problème, le désavantage, dirais-je, était qu’il fallait meubler le temps. J’avais vu par example, lui dis-je, des détenus qui vivaient depuis quatre, six ou même douze ans déjà – plus précisément : survivaient – en camp de concentration. Et donc ces quatre, six ou douze années, à savoir dans ce dernier cas douze fois trois cent soixante-cinq jours, c’est-à-dire douze fois trois cent soixante-cinq fois vingt-quatre heures, et donc douze fois trois cent soixante-cinq fois vingt-quatre fois… et tout cela, à rebours, minute par minute, heure par heure, jour par jour : c’est-à-dire qu’ils ont dû meubler tout ce temps d’une certaine manière. Mais d’autre part, ai-je ajouté, c’est justement ce qui les aidait parce que si ces douze fois, trois cent soixante-cinq fois, vingt-quatre fois, soixante fois, et encore soixante fois leur étaient tombées dessus d’un seul coup, alors ils n’auraient sûrement pas pu les supporter comme ils avaient pu le faire – ni avec leur corps, ni avec leur cerveau. Et comme il se taisait, j’ai ajouté encore : “C’est à peu près comme ça qu’il faut se l’imaginer.” Et alors lui, exactement comme quelques instants auparavant, mais sans la cigarette qu’il avait jetée, et donc tenant son visage à deux mains, ce pourquoi sa voix était encore plus sourde, plus étouffée, il a dit : “Non, c’est inimaginable”, et pour ma part j’en convenais. Et je me suis dis que c’était apparemment pour cette raison qu’on préférait dire enfer, sans aucun doute.

Titre original : Sorstalanság
Traduit du hongrois par Natalia et Charles Zaremba
Copyright © Imre Kertész, 1975
Copyright © Actes Sud, 1998, pour la traduction française
ISBN 2-7427-1542-8

Imre Kertész – Nobel Lecture

English
Swedish
French
German
Hungarian
Hungarian (pdf)

Heureka!

I must begin with a confession, a strange confession perhaps, but a candid one. From the moment I stepped on the airplane to make the journey here and accept this year’s Nobel Prize in Literature, I have been feeling the steady, searching gaze of a dispassionate observer on my back. Even at this special moment, when I find myself being the center of attention, I feel I am closer to this cool and detached observer than to the writer whose work, of a sudden, is read around the world. I can only hope that the speech I have the honor to deliver on this occasion will help me dissolve the duality and fuse the two selves within me.

For now, though, I still have trouble understanding the gap that I sense between the high honor and my life and work. Perhaps I lived too long under dictatorships, in a hostile, relentlessly alien intellectual environment, to have developed a distinct literary consciousness; even to contemplate such a thing would have been useless. Besides, all I heard from all sides was that what I gave so much thought to, the “topic” that forever preoccupied me, was neither timely nor very attractive. For this reason, and also because I happen to believe it, I have always considered writing a highly personal, private matter.

Not that such a matter necessarily precludes seriousness – even if this seriousness did seem somewhat ludicrous in a world where only lies were taken seriously. Here the notion that the world is an objective reality existing independently of us was an axiomatic philosophical truth. Whereas I, on a lovely spring day in 1955, suddenly came to the realization that there exists only one reality, and that is me, my own life, this fragile gift bestowed for an uncertain time, which had been seized, expropriated by alien forces, and circumscribed, marked up, branded – and which I had to take back from “History”, this dreadful Moloch, because it was mine and mine alone, and I had to manage it accordingly.

Needless to say, all this turned me sharply against everything in that world, which, though not objective, was undeniably a reality. I am speaking of Communist Hungary, of “thriving and flourishing” Socialism. If the world is an objective reality that exists independently of us, then humans themselves, even in their own eyes, are nothing more than objects, and their life stories merely a series of disconnected historical accidents, which they may wonder at, but which they themselves have nothing to do with. It would make no sense to arrange the fragments in a coherent whole, because some of it may be far too objective for the subjective Self to be held responsible for it.

A year later, in 1956, the Hungarian Revolution broke out. For a single moment the country turned subjective. Soviet tanks, however, restored objectivity before long.

I do not mean to be facetious. Consider what happened to language in the twentieth century, what became of words. I daresay that the first and most shocking discovery made by writers in our time was that language, in the form it came down to us, a legacy of some primordial culture, had simply become unsuitable to convey concepts and processes that had once been unambiguous and real. Think of Kafka, think of Orwell, in whose hands the old language simply disintegrated. It was as if they were turning it round and round in an open fire, only to display its ashes afterward, in which new and previously unknown patterns emerged.

But I should like to return to what for me is strictly private – writing. There are a few questions, which someone in my situation will not even ask. Jean-Paul Sartre, for instance, devoted an entire little book to the question: For whom do we write? It is an interesting question, but it can also be dangerous, and I thank my lucky stars that I never had to deal with it. Let us see what the danger consists of. If a writer were to pick a social class or group that he would like, not only to delight but also influence, he would first have to examine his style to see whether it is a suitable means by which to exert influence. He will soon be assailed by doubts, and spend his time watching himself. How can he know for sure what his readers want, what they really like? He cannot very well ask each and every one. And even if he did, it wouldn’t do any good. He would have to rely on his image of his would-be readers, the expectations he ascribed to them, and imagine what would have the effect on him that he would like to achieve. For whom does a writer write, then? The answer is obvious: he writes for himself.

At least I can say that I have arrived at this answer fairly straightforwardly. Granted, I had it easier – I had no readers and no desire to influence anyone. I did not begin writing for a specific reason, and what I wrote was not addressed to anyone. If I had an aim at all, it was to be faithful, in language and form, to the subject at hand, and nothing more. It was important to make this clear during the ridiculous and sad period when literature was state-controlled and “engagé”.

It would be more difficult to answer another, perfectly legitimate though still rather more dubious question: Why do we write? Here, too, I was lucky, for it never occurred to me that when it came to this question, one had a choice. I described a relevant incident in my novel Failure. I stood in the empty corridor of an office building, and all that happened was that from the direction of another, intersecting corridor I heard echoing footsteps. A strange excitement took hold of me. The sound grew louder and louder, and though they were clearly the steps of a single, unseen person, I suddenly had the feeling that I was hearing the footsteps of thousands. It was as if a huge procession was pounding its way down that corridor. And at that point I perceived the irresistible attraction of those footfalls, that marching multitude. In a single moment I understood the ecstasy of self-abandonment, the intoxicating pleasure of melting into the crowd – what Nietzsche called, in a different context though relevantly for this moment too, a Dionysian experience. It was almost as though some physical force were pushing me, pulling me toward the unseen marching columns. I felt I had to stand back and press against the wall, to keep me from yielding to this magnetic, seductive force.

I have related this intense moment as I (had) experienced it. The source from which it sprang, like a vision, seemed somewhere outside of me, not in me. Every artist is familiar with such moments. At one time they were called sudden inspirations. Still, I wouldn’t classify the experience as an artistic revelation, but rather as an existential self-discovery. What I gained from it was not my art – its tools would not be mine for some time – but my life, which I had almost lost. The experience was about solitude, a more difficult life, and the things I have already mentioned – the need to step out of the mesmerizing crowd, out of History, which renders you faceless and fateless. To my horror, I realized that ten years after I had returned from the Nazi concentration camps, and halfway still under the awful spell of Stalinist terror, all that remained of the whole experience were a few muddled impressions, a few anecdotes. Like it didn’t even happen to me, as people are wont to say.

It is clear that such visionary moments have a long prehistory. Sigmund Freud would trace them back to a repressed traumatic experience. And he may well be right. I, too, am inclined toward the rational approach; mysticism and unreasoning rapture of all kinds are alien to me. So when I speak of a vision, I must mean something real that assumes a supernatural guise – the sudden, almost violent eruption of a slowly ripening thought within me. Something conveyed in the ancient cry, “Eureka!” – “I’ve got it!” But what?

I once said that so-called Socialism for me was the petite madeleine cake that, dipped into Proust’s tea, evoked in him the flavor of bygone years. For reasons having to do with the language I spoke, I decided, after the suppression of the 1956 revolt, to remain in Hungary. Thus I was able to observe, not as a child this time but as an adult, how a dictatorship functions. I saw how an entire nation could be made to deny its ideals, and watched the early, cautious moves toward accommodation. I understood that hope is an instrument of evil, and the Kantian categorical imperative – ethics in general – is but the pliable handmaiden of self-preservation.

Can one imagine greater freedom than that enjoyed by a writer in a relatively limited, rather tired, even decadent dictatorship? By the nineteen-sixties, the dictatorship in Hungary had reached a state of consolidation that could almost be called a societal consensus. The West later dubbed it, with good-humored forbearance, “goulash Communism”. It seemed that after the initial foreign disapproval, Hungary’s own version quickly turned into the West’s favorite brand of Communism. In the miry depths of this consensus, one either gave up the struggle or found the winding paths to inner freedom. A writer’s overhead, after all, is very low; to practice his profession, all he needs are paper and pencil. The nausea and depression to which I awoke each morning led me at once into the world I intended to describe. I had to discover that I had placed a man groaning under the logic of one type of totalitarianism in another totalitarian system, and this turned the language of my novel into a highly allusive medium. If I look back now and size up honestly the situation I was in at the time, I have to conclude that in the West, in a free society, I probably would not have been able to write the novel known by readers today as Fateless, the novel singled out by the Swedish Academy for the highest honor.

No, I probably would have aimed at something different. Which is not to say that I would not have tried to get at the truth, but perhaps at a different kind of truth. In the free marketplace of books and ideas, I, too, might have wanted to produce a showier fiction. For example, I might have tried to break up time in my novel, and narrate only the most powerful scenes. But the hero of my novel does not live his own time in the concentration camps, for neither his time nor his language, not even his own person, is really his. He doesn’t remember; he exists. So he has to languish, poor boy, in the dreary trap of linearity, and cannot shake off the painful details. Instead of a spectacular series of great and tragic moments, he has to live through everything, which is oppressive and offers little variety, like life itself.

But the method led to remarkable insights. Linearity demanded that each situation that arose be completely filled out. It did not allow me, say, to skip cavalierly over twenty minutes of time, if only because those twenty minutes were there before me, like a gaping, terrifying black hole, like a mass grave. I am speaking of the twenty minutes spent on the arrival platform of the Birkenau extermination camp – the time it took people clambering down from the train to reach the officer doing the selecting. I more or less remembered the twenty minutes, but the novel demanded that I distrust my memory. No matter how many survivors’ accounts, reminiscences and confessions I had read, they all agreed that everything proceeded all too quickly and unnoticably. The doors of the railroad cars were flung open, they heard shouts, the barking of dogs, men and women were abruptly separated, and in the midst of the hubbub, they found themselves in front of an officer. He cast a fleeting glance at them, pointed to something with his outstretched arm, and before they knew it they were wearing prison clothes.

I remembered these twenty minutes differently. Turning to authentic sources, I first read Tadeusz Borowski’s stark, unsparing and self-tormenting narratives, among them the story entitled “This Way for the Gas, Ladies and Gentlemen”. Later, I came upon a series of photographs of human cargo arriving at the Birkenau railroad platform – photographs taken by an SS soldier and found by American soldiers in a former SS barracks in the already liberated camp at Dachau. I looked at these photographs in utter amazement. I saw lovely, smiling women and bright-eyed young men, all of them well-intentioned, eager to cooperate. Now I understood how and why those humiliating twenty minutes of idleness and helplessness faded from their memories. And when I thought how all this was repeated the same way for days, weeks, months and years on end, I gained an insight into the mechanism of horror; I learned how it became possible to turn human nature against one’s own life.

So I proceeded, step by step, on the linear path of discovery; this was my heuristic method, if you will. I realized soon enough that I was not the least bit interested in whom I was writing for and why. One question interested me: What have I still got to do with literature? For it was clear to me that an uncrossable line separated me from literature and the ideals, the spirit associated with the concept of literature. The name of this demarcation line, as of many other things, is Auschwitz. When we write about Auschwitz, we must know that Auschwitz, in a certain sense at least, suspended literature. One can only write a black novel about Auschwitz, or – you should excuse the expression – a cheap serial, which begins in Auschwitz and is still not over. By which I mean that nothing has happened since Auschwitz that could reverse or refute Auschwitz. In my writings the Holocaust could never be present in the past tense.

It is often said of me – some intend it as a compliment, others as a complaint – that I write about a single subject: the Holocaust. I have no quarrel with that. Why shouldn’t I accept, with certain qualifications, the place assigned to me on the shelves of libraries? Which writer today is not a writer of the Holocaust? One does not have to choose the Holocaust as one’s subject to detect the broken voice that has dominated modern European art for decades. I will go so far as to say that I know of no genuine work of art that does not reflect this break. It is as if, after a night of terrible dreams, one looked around the world, defeated, helpless. I have never tried to see the complex of problems referred to as the Holocaust merely as the insolvable conflict between Germans and Jews. I never believed that it was the latest chapter in the history of Jewish suffering, which followed logically from their earlier trials and tribulations. I never saw it as a one-time aberration, a large-scale pogrom, a precondition for the creation of Israel. What I discovered in Auschwitz is the human condition, the end point of a great adventure, where the European traveler arrived after his two-thousand-year-old moral and cultural history.

Now the only thing to reflect on is where we go from here. The problem of Auschwitz is not whether to draw a line under it, as it were; whether to preserve its memory or slip it into the appropriate pigeonhole of history; whether to erect a monument to the murdered millions, and if so, what kind. The real problem with Auschwitz is that it happened, and this cannot be altered – not with the best, or worst, will in the world. This gravest of situations was characterized most accurately by the Hungarian Catholic poet János Pilinszky when he called it a “scandal”. What he meant by it, clearly, is that Auschwitz occurred in a Christian cultural environment, so for those with a metaphysical turn of mind it can never be overcome.

Old prophecies speak of the death of God. Since Auschwitz we are more alone, that much is certain. We must create our values ourselves, day by day, with that persistent though invisible ethical work that will give them life, and perhaps turn them into the foundation of a new European culture. I consider the prize with which the Swedish Academy has seen fit to honor my work as an indication that Europe again needs the experience that witnesses to Auschwitz, to the Holocaust were forced to acquire. The decision – permit me to say this – bespeaks courage, firm resolve even – for those who made it wished me to come here, though they could have easily guessed what they would hear from me. What was revealed in the Final Solution, in l’univers concentrationnaire, cannot be misunderstood, and the only way survival is possible, and the preservation of creative power, is if we recognize the zero point that is Auschwitz. Why couldn’t this clarity of vision be fruitful? At the bottom of all great realizations, even if they are born of unsurpassed tragedies, there lies the greatest European value of all, the longing for liberty, which suffuses our lives with something more, a richness, making us aware of the positive fact of our existence, and the responsibility we all bear for it.

It makes me especially happy to be expressing these thoughts in my native language: Hungarian. I was born in Budapest, in a Jewish family, whose maternal branch hailed from the Transylvanian city of Kolozsvár (Cluj) and the paternal side from the southwestern corner of the Lake Balaton region. My grandparents still lit the Sabbath candles every Friday night, but they changed their name to a Hungarian one, and it was natural for them to consider Judaism their religion and Hungary their homeland. My maternal grandparents perished in the Holocaust; my paternal grandparents’ lives were destroyed by Mátyás Rákosi’s Communist rule, when Budapest’s Jewish old age home was relocated to the northern border region of the country. I think this brief family history encapsulates and symbolizes this country’s modern-day travails. What it teaches me, though, is that there is not only bitterness in grief, but also extraordinary moral potential. Being a Jew to me is once again, first and foremost, a moral challenge. If the Holocaust has by now created a culture, as it undeniably has, its aim must be that an irredeemable reality give rise by way of the spirit to restoration – a catharsis. This desire has inspired me in all my creative endeavors.

Though I am nearing the end of my speech, I must confess I still have not found the reassuring balance between my life, my works and the Nobel Prize. For now I feel profound gratitude – gratitude for the love that saved me and sustains me still. But let us consider that in this difficult-to-follow life journey, in this “career” of mine, if I could so put it, there is something stirring, something absurd, something which cannot be pondered without one being touched by a belief in an otherworldly order, in providence, in metaphysical justice – in other words, without falling into the trap of self-deception, and thus running aground, going under, severing the deep and tortuous ties with the millions who perished and who never knew mercy. It is not so easy to be an exception. But if we were destined to be exceptions, we must make our peace with the absurd order of chance, which reigns over our lives with the whim of a death squad, exposing us to inhuman powers, monstrous tyrannies.

And yet something very special happened while I was preparing this lecture, which in a way reassured me. One day I received a large brown envelope in the mail. It was sent to me by Doctor Volkhard Knigge, the director of the Buchenwald Memorial Center. He enclosed a small envelope with his congratulatory note, and described what was in the envelope, so, in case I didn’t have the strength to look, I wouldn’t have to. The envelope contained a copy of the original daily report on the camp’s prisoners for February 18, 1945. In the “Abgänge”, that is, the “Decrement” column, I learned about the death of Prisoner #64,921 – Imre Kertész, factory worker, born in 1927. The two false data: the year of my birth and my occupation were entered in the official registry when I was brought to Buchenwald. I had made myself two years older so I wouldn’t be classified as a child, and had said worker rather than student to appear more useful to them.

In short, I died once, so I could live. Perhaps that is my real story. If it is, I dedicate this work, born of a child’s death, to the millions who died and to those who still remember them. But, since we are talking about literature, after all, the kind of literature that, in the view of your Academy, is also a testimony, my work may yet serve a useful purpose in the future, and – this is my heart’s desire – may even speak to the future. Whenever I think of the traumatic impact of Auschwitz, I end up dwelling on the vitality and creativity of those living today. Thus, in thinking about Auschwitz, I reflect, paradoxically, not on the past but the future.

Translated by Ivan Sanders.

Imre Kertész – Photo gallery

Imre Kertész receiving his Nobel Prize from His Majesty King Carl XVI Gustaf of Sweden at the Stockholm Concert Hall, 10 December 2002. Copyright © The Nobel Foundation 2002
Photo: Hans Mehlin

Imre Kertész after receiving his Nobel Prize from His Majesty the King at the Stockholm Concert Hall, 10 December 2002. Copyright © The Nobel Foundation 2002
Photo: Hans Mehlin

Imre Kertész at the Nobel Prize Award Ceremony in the Stockholm Concert Hall, 10 December 2002. Copyright © The Nobel Foundation 2002
Photo: Hans Mehlin

The Nobel Laureates assembled at the Stockholm Concert Hall (front row). Imre Kertész is third from right. Copyright © The Nobel Foundation 2002
Photo: Hans Mehlin

Nobel Laureate in Literature, Imre Kertész, talks with Princess Benedikte of Denmark during the Nobel Banquet in the Stockholm City Hall, 10 December 2002.

© Pressens Bild AB 2002, S-112 88 Stockholm, Sweden, telephone: +46(0)87383800. Photo: Ola Torkelsson

The 2002 Nobel Laureates assembled for a group photo. Back row from left: John E. Sulston, Daniel Kahneman, Kurt Wüthrich, Raymond Davis Jr., Masatoshi Koshiba, H. Robert Horvitz and Imre Kertész. Front row from left: Sydney Brenner, Koichi Tanaka, Jimmy Carter, Riccardo Giacconi and Vernon L. Smith. John B. Fenn is missing in photo. Copyright © Nobel Media AB 2002
Photo: Hans Mehlin

Imre Kertész – Nobelföreläsning

Imre Kertész.

English
Swedish
French
German
Hungarian
Hungarian (pdf)

Heureka!

Först av allt är jag skyldig er en bekännelse, en måhända märklig men uppriktig bekännelse. Alltsedan jag gick ombord på flygplanet för att här i Stockholm ta emot årets Nobelpris i litteratur, har jag oavlåtligt känt en lidelsefri iakttagares genomträngande blick i min rygg; och i detta högtidliga ögonblick då jag oförmodat står i centrum för det allmänna intresset känner jag mig snarare som ett med denne kylige iakttagare än med den plötsligt överallt läste författaren. Och jag kan bara hoppas att det tal som jag får hålla vid detta hedrande tillfälle kommer att hjälpa mig att häva denna dubbelhet och till slut förena de båda personer som lever i mig.

Än så länge förstår jag inte heller själv tillräckligt klart det svårlösta problem som jag upplever i motsättningen mellan å ena sidan denna höga utmärkelse och mitt verk, å andra sidan mitt liv. Kanske levde jag alltför länge i diktaturer, i en fientlig och för mig hopplöst främmande miljö, för att kunna skaffa mig ett litterärt medvetande: detta var det helt enkelt inte värt att jag funderade över. Dessutom lät man mig från alla håll förstå att det som mina tankar kretsade kring, mitt så kallade “tema”, det som upptog mig, var inaktuellt och icke attraktivt. Av denna anledning således, och även därför att det överensstämde med min övertygelse, har jag alltid betraktat skrivandet som i strängaste mening min privatsak.

Privatsak: detta utesluter i sig inte allvaret, även om ett sådant allvar verkade smått löjeväckande i den värld där endast lögnen togs på allvar. Det filosofiska axiomet löd här att världen är en av oss oberoende objektiv verklighet. Jag däremot kom en vacker vårdag 1955 plötsligt på den tanken att det existerar endast en verklighet, och att denna verklighet är jag själv, mitt liv, denna sköra gåva som jag har fått för en oviss tid, och som för mig främmande, okända krafter har lagt beslag på, gjort till statens egendom, bestämt över och satt sin stämpel på, och som jag måste återerövra från den så kallade historien, denna hemska Molok, ty det bara tillhör mig, och jag måste handskas med det därefter.

Detta kom att ställa mig i radikal opposition mot det som var den om också inte objektiva så dock otvivelaktiga verkligheten runtomkring mig. Jag talar om det kommunistiska Ungern, om den dag för dag allt vackrare socialism som man var i färd med att bygga. Om världen är en av oss oberoende verklighet, då är individen ingenting annat – inte ens i sitt eget medvetande – än ett objekt, och hans livshistoria en osammanhängande serie av historiska tillfälligheter som han visserligen kan förundras över men inte påverka. Det är inte värt att han försöker sätta ihop dem till en sammanhängande helhet, ty det kan finnas moment i den vilka är alltför objektiva för att hans subjektiva jag skall kunna bära ansvar för dem.

Ett år senare, 1956, utbröt den ungerska revolten. För ett ögonblick blev landet subjektivt. Men de sovjetiska stridsvagnarna återställde snabbt objektiviteten.

Om det förefaller som om jag ironiserar, ber jag er betänka vad orden och språket förvandlades till under nittonhundratalet. Jag håller för sannolikt att den mest omskakande upptäckt som vår tids författare har gjort är att språket, såsom det har traderats till oss från en kultur före vår tideräkning, helt enkelt är olämpligt att återge verkliga förlopp, begrepp som en gång varit entydiga. Tänk på Kafka, tänk på Orwell, hos vilka det gamla språket helt enkelt smälter ner, som i en eld, för att de skall kunna visa upp dess aska, i vilken nya och dittills okända figurer träder fram.

Men jag skulle vilja återkomma till min strängt privata syssla, skrivandet. Det finns här vissa frågor som man i min situation inte ens ställer sig. Jean-Paul Sartre till exempel ägnar en hel liten bok åt frågan: “Vem skriver vi för?” Det är en intressant fråga, men den kan också vara farlig, och jag är i varje fall tacksam mot ödet för att jag aldrig har behövt fundera över den. Låt oss se vad denna fara består i. Om vi till exempel utser en samhällsklass som vi inte bara vill roa utan också påverka, då skärskådar vi framför allt vår egen stil för att se om den är ett lämpligt instrument för en sådan påverkan. Författaren grips snabbt av tvivel: problemet är att han i vilket fall som helst kommer att vara sysselsatt med att iaktta sig själv. Dessutom, hur skall han veta vad läsarna vill ha, vad de tilltalas av? När allt kommer omkring kan han inte fråga varenda människa. För övrigt vore det till ingen nytta. Han kan bara utgå ifrån hur han föreställer sig denna läsekrets, vilka behov han tillskriver den, vad som på honom själv skulle åstadkomma den påverkan som han vill uppnå. Vem skriver alltså författaren för? Svaret är uppenbart: för sig själv.

Jag kan i varje fall berätta att jag inte behövde gå några omvägar för att komma fram till detta svar. Det är sant, min situation var enklare: någon läsekrets hade jag inte, och inte heller ville jag påverka någon. Jag började inte skriva med ett mål för ögonen, och det jag skrev vände sig inte till någon. Om mitt skrivande hade ett formulerbart syfte, då bestod det i en formell och språklig trohet mot ämnet, ingenting annat. Det var viktigt att göra det klart för sig både i den av staten styrda litteraturens och i den så kallade engagerade litteraturens löjliga men sorgliga epok.

Jag skulle ha väsentligt svårare att besvara den med all rätt men inte utan en viss tvekan ställda frågan, varför vi skriver. Jag hade tur även i detta fall, ty frågan uppstod inte ens om jag hade möjlighet att välja. Denna händelse beskrev jag för övrigt troget i min roman Fiasko. Jag stod i en öde korridor i en offentlig byggnad, och det enda som hände var att jag hörde ekande steg från den korsande korridoren. Jag greps av en egendomlig upphetsning, därför att stegen närmade sig mig, och fastän de härrörde från en enda osynlig person, kände jag det plötsligt som om jag hörde steg av hundratusentals människor. Som om ett tåg närmade sig med dånande steg, uppfattade jag med ens dragningskraften hos detta tåg, i dessa steg. Här, i denna korridor, i en enda minut, förstod jag självuppgivelsens berusning, den berusande glädjen i att förlora sig i massan, det som Nietzsche – visserligen i ett annat men ändå besläktat sammanhang – kallar den dionysiska upplevelsen. En nästan fysisk kraft drog mig in i ledet, jag kände att jag måste stödja mig mot väggen och göra mig liten för att inte ge efter för denna frestande dragningskraft.

Jag redogör för detta intensiva ögonblick så som jag upplevde det; som om källan från vilken det bröt fram funnes någonstans utanför mig och inte inuti mig. Varje konstnär känner den sortens ögonblick. Förr brukade man kalla det oväntad inspiration. Men det som jag var med om skulle jag likväl inte vilja kalla en konstnärlig upplevelse. Snarare ett existentiellt uppvaknande. Det skänkte mig inte min konst, vars verktyg jag ännu länge skulle behöva söka efter, utan mitt liv som jag höll på att mista. Det talade om ensamhet, om ett svårare liv, om det som jag talade om i början: om att lämna det berusande tåget, om historien som tar ifrån oss vår personlighet och vårt öde. Förskräckt insåg jag att ett årtionde efter min hemkomst från de nazistiska koncentrationslägren och med en fot fortfarande kvar i den stalinistiska terrorns hemska förtrollning hade jag bara kvar några grumliga intryck och anekdoter. Som om det inte var mig det hade hänt, som det brukar heta.

Det är uppenbart att sådana visionsliknande ögonblick har sin långa förhistoria som Sigmund Freud måhända skulle härleda ur bortträngningen av en traumatisk upplevelse. Vem vet om han inte hade rätt. Eftersom jag själv snarare är rationellt lagd och varje form av mysticism och svärmeri är mig främmande, så måste jag, när jag talar om vision, likväl mena något verkligt som antar det övernaturligas form; den plötsliga och nästan revolutionära manifestationen av en tanke som håller på att mogna inom mig, något som det gamla utropet “heureka” uttrycker. “Jag har funnit!” Men vad är det jag har funnit?

En gång sade jag att det som man brukade kalla socialism betydde samma sak för mig som den i teet doppade madeleinekakan för Marcel Proust, som med ens väckte minnen av svunna tider hos honom. Framför allt av språkliga skäl valde jag att efter krossandet av 1956 års revolt stanna i Ungern. Denna gång kunde jag alltså iaktta, inte som barn utan som vuxen, hur en diktatur fungerar. Jag såg hur man förmår ett folk att förneka sina ideal, jag såg de första försiktiga tecknen på anpassning, jag förstod att hoppet är ett verktyg i det ondas tjänst, och att det kantska kategoriska imperativet, det etiska förhållningssättet, bara är självbevarelsens medgörliga tjänarinna.

Kan man tänka sig en större frihet än den som författaren åtnjuter i en relativt sett begränsad, nästan trött, nedåtgående diktatur? Under sextiotalet uppnådde diktaturen i Ungern ett tillstånd av konsolidering som närmast kunde kallas socialt samförstånd och som västvärlden längre fram med muntert överseende gav smeknamnet “gulaschkommunism”: det tycktes som om den ungerska varianten av kommunism, efter att ha bemötts med ogillande, plötsligt hade förvandlats till den västliga världens favoritkommunism. I detta samförstånds djupa träsk gav man antingen definitivt upp kampen eller hittade de slingrande stigar som ledde till ens inre frihet. Författaren har låga omkostnader, för att utöva sitt yrke behöver han bara papper och penna. Äcklet och depressionen som jag upplevde vid uppvaknandet förde mig raka vägen in i den värld jag ville skildra. Jag måste inse att jag skildrade den under totalitarismens logik försmäktande människan i en annan totalitarism, och detta gjorde otvivelaktigt det språk på vilket jag skrev min roman till ett suggestivt medium. Om jag fullständigt uppriktigt skärskådar min dåvarande situation, vet jag inte om jag i Väst, i ett fritt samhälle, hade varit i stånd att skriva samma roman, den som världen i dag känner under titeln Mannen utan öde och som tillerkänns Svenska Akademiens högsta utmärkelse.

Nej, jag skulle antagligen ha strävat efter något annat. Jag säger inte att det inte skulle ha varit sanningen, men kanske en annan sorts sanning. På böckernas och idéernas fria marknad skulle kanske också jag ha försökt mig på en mer glansfull romanform: jag hade till exempel kunnat bryta sönder romantiden för att bara berätta de effektfulla scenerna. Det är bara det att min romanhjälte i koncentrationslägren inte lever sin egen tid, ty han äger inte vare sig sin tid, sitt språk eller sin personlighet. Han minns inte utan existerar. Därför fick stackaren försmäkta i linearitetens grå fälla, han kunde inte befria sig från de plågsamma detaljerna. I stället för en serie stora tragiska ögonblick måste han genomleva helheten, vilket är kvävande och erbjuder föga variation, liksom livet.

Men den ledde till häpnadsväckande lärdomar. Lineariteten krävde att de givna situationerna skildrades i sin helhet. Den gjorde det omöjligt för mig att elegant hoppa över om också bara så mycket som tjugo minuter, därför att dessa tjugo minuter gapade framför mig som ett okänt och skrämmande svart hål, likt en massgrav. Jag talar om de tjugo minuter som förflöt på järnvägsrampen i förintelselägret i Birkenau, medan de människor som stigit ut ur tågsättet var på väg fram till officeren som skötte selektionen. Jag själv mindes i stora drag dessa tjugo minuter, men min roman krävde att jag inte skulle lita på mitt minne. Men hur många överlevandes redogörelser, bekännelser, minnen jag än läste, överensstämde så gott som alla i det att allt försiggick mycket snabbt och oöverskådligt: vagnsdörrarna slets upp, man hörde vrål och hundskall, männen och kvinnorna rycktes från varandra, och under ett vilt tumult kom de fram till en officer som kastade en flyktig blick på dem, pekade på något med sin utsträckta arm; därefter fann de sig snart klädda i fångkläder.

Dessa tjugo minuter mindes jag annorlunda. I sökandet efter trovärdiga källor läste jag först Tadeusz Borowskis rena, självplågande, grymma berättelser, bland dem en med titeln “Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar”. Senare fick jag i min hand den serie fotografier som en SS-soldat hade tagit av människolaster som anlände till rampen i Birkenau, och som amerikanska soldater fann i den före detta SS-kasernen i det redan befriade Dachau. Jag tittade med häpnad på dessa bilder. Vackra, leende kvinnoansikten, unga män med kloka ögon, fulla av goda avsikter och beredda till samarbete. Först då förstod jag varför och hur minnet av dessa förödmjukande tjugo minuter av overksamhet och vanmakt hade kunnat blekna hos dem. Och när jag tänkte på att allt detta upprepades dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, under en lång rad av år, då fick jag inblick i fasans teknik, jag förstod hur det är möjligt att vända själva den mänskliga naturen mot människans liv.

Så skred jag fram, steg för steg, på insikternas lineära väg; det var, om ni så vill, min heuristiska metod. Snart insåg jag att jag ingalunda var intresserad av vem jag skrev för och inte heller varför jag skrev. Jag intresserade mig uteslutande för vad jag över huvud taget ännu hade att skaffa med litteraturen. Ty det stod klart att en oöverstiglig gränslinje skiljer mig från litteraturen och de ideal, och den anda som är förknippade med den, och denna gränslinje – som så mycket annat – heter Auschwitz. Om man skriver om Auschwitz måste man vara medveten om att Auschwitz – åtminstone i en viss mening – har upphävt litteraturen. Om Auschwitz kan man med förlov sagt bara skriva kolportagelitteratur: en kolportageroman i följetongsform, som börjar i Auschwitz och fortsätter ända in i vår tid. Med det vill jag säga att alltsedan Auschwitz ingenting har hänt som upphäver eller dementerar Auschwitz. Förintelsen har aldrig kunnat gestaltas i förfluten tid i mina skrifter.

Man brukar säga om mig – och detta är avsett än som beröm, än som klander – att jag bara skriver om ett enda ämne: Förintelsen. Jag har inget att invända, varför skulle jag inte med vissa förbehåll godta den plats på bibliotekens hyllor som reserverats för mina böcker? Vilken författare är i dag inte präglad av Förintelsen? Jag menar att man inte behöver välja Förintelsen som direkt tema för att vi skall uppfatta den brustna klang som har behärskat Europas moderna konst i årtionden. Jag går ännu längre: jag känner inte till någon god, äkta konst som inte präglas av denna skiljelinje i historien, som när en människa efter en mardrömsfylld natt slagen och villrådig ser sig omkring i världen. Det frågekomplex som kallas Förintelsen har jag aldrig försökt betrakta som en olöslig konflikt mellan tyskar och judar; jag har aldrig trott att den är det senaste kapitlet i den judiska lidandeshistorien som logiskt följer på de tidigare prövningarna; jag har aldrig sett den som den så kallade historiens engångsurspåring, som en pogrom av större mått än de tidigare, som en förutsättning för den judiska statens tillkomst. I Förintelsen kände jag igen människans villkor, det stora äventyrets ändpunkt dit den europeiska människan har kommit i slutet av sin tvåtusenåriga etiska och moraliska kultur.

Nu återstår bara att tänka ut hur vi skall gå vidare. Problemet med Auschwitz är inte om vi skall betrakta det som avslutat eller inte; om vi skall bevara minnet av det eller stoppa ner det i historiens byrålåda; om vi skall resa ett minnesmärke åt de mördade miljonerna och hurdant detta minnesmärke egentligen skall vara. Det verkliga problemet med Auschwitz är att det har hänt, och detta faktum kan varken den bästa eller den sämsta vilja i världen ändra på. Det var kanske den ungerske katolske poeten János Pilinszky som gav denna svåra situation det mest exakta namnet, när han kallade den “stötesten”; därmed menade han uppenbarligen att Auschwitz hände inom den kristna kulturkretsen och att det metafysiska tänkandet därför inte kan återhämta sig från det.

Enligt gamla spådomar är Gud död. Otvivelaktigt har vi blivit ensamma efter Auschwitz. Våra värden måste vi skapa själva, från dag till dag, med det uthålliga men osynliga etiska arbete som till slut kommer att ge liv åt dessa värden och kanske upphöja dem till ny europeisk kultur. Det pris med vilket Svenska Akademien har funnit för gott att hedra just mitt verk betraktar jag som bevis på att Europa på nytt behöver den erfarenhet som Auschwitz’, som Förintelsens vittnen var tvungna att skaffa sig. Detta – tillåt mig säga det – vittnar i mina ögon om mod, i viss mån rentav om beslutsamhet, ty Akademien ville att jag skulle framträda här fastän den måste ha anat vad den skulle höra mig säga. Men det som manifesterade sig genom Endlösung och “l’Univers concentrationnaire” kan inte missförstås, och den enda möjligheten att överleva, att bevara skaparkraften är att känna igen denna nollpunkt. Varför skulle inte denna klarsynthet kunna vara produktiv? I djupet av de stora insikterna, även om de har sin grund i tragedier som i sin vederstygglighet inte kan överträffas, döljer sig alltid det sublimaste europeiska värdet, friheten, som skänker vårt liv en sorts överflöd, en sorts rikedom, genom att väcka oss till medvetande om vår verkliga existens och vårt ansvar för den.

Det är en särskild glädje för mig att kunna framföra dessa tankar på mitt modersmål, ungerska. Jag är född i Budapest, i en judisk familj som på mödernet härstammar från Kolozsvár i Transsylvanien och på fädernet från sydvästra delen av Balatontrakten. Mina mor- och farföräldrar tände ännu ljus vid sabbatens inbrott, på fredag kväll, men sina namn hade de redan magyariserat, och det var naturligt för dem att betrakta judendomen som sin religion och Ungern som sitt fosterland. Mina morföräldrar fann sin död i Förintelsen och mina farföräldrar bragtes om livet av Rákosis kommunistiska regim, när det judiska ålderdomshemmet tvångsförflyttades från Budapest till landets norra gränstrakter. Jag har en känsla av att denna korta familjehistoria i sig innesluter och symboliserar landets lidandeshistoria i modern tid. Av allt detta drar jag den lärdomen att det i sorgen döljer sig inte bara bitterhet utan också en utomordentlig moralisk tillgång. Att vara jude: enligt min uppfattning är det i dag på nytt i första hand en moralisk uppgift. Om Förintelsen redan har skapat en kultur – och det har den otvivelaktigt gjort – då kan dess mål bara vara att den irreparabla verkligheten genom anden skall leda fram till gottgörelsen: till katharsis. Det är denna önskan som har inspirerat mig till allt som jag någonsin har skrivit.

När jag nu närmar mig slutet av mitt tal, medger jag uppriktigt att jag alltjämt inte har funnit den tillfredsställande balansen mellan mitt liv, mitt verk och Nobelpriset. För närvarande känner jag bara djup tacksamhet – tacksamhet för kärleken som har räddat mig och håller mig vid liv än i dag. Men låt oss inse att i denna knappt överblickbara levnadsbana, i denna, om jag så får kalla den, “karriär” – min -, finns det något uppskakande, något absurt; något som inte kan tänkas till slut utan att man grips av frestelsen att tro på en överjordisk ordning, en försyn, en metafysisk rättvisa: det vill säga utan att man faller i självbedrägeriets fälla och därigenom går på grund, dukar under, förlorar sin djupa och plågsamma kontakt med miljonerna som har förintats och aldrig fått del i barmhärtigheten. Det är inte lätt att vara ett undantag; och om nu ödet en gång har bestämt oss för att vara undantag, så måste vi förlika oss med tillfälligheternas absurda ordning som med exekutionsplutonernas nyckfullhet härskar över våra åt omänskliga makter och hemska diktaturer utlämnade liv.

Medan jag arbetade på detta tal hände likväl något speciellt som i viss mån återställde mitt lugn. En dag kom brevbäraren med ett stort brunt kuvert. Den som sände det var doktor Volkhard Knigge, intendent vid museet i Buchenwald. Till sina hjärtliga lyckönskningar fogade han ett mindre kuvert. Han förvarnade mig om innehållet så att jag skulle slippa konfronteras med det, om jag ansåg att jag inte hade kraft till det. I kuvertet fann jag nämligen en kopia av den ursprungliga dagsrapporten rörande antalet fångar den 18 februari 1945. Under rubriken “Abgänge”, det vill säga “bortfall”, fick jag veta att fånge nummer sextiofyratusen niohundratjugoen, fabriksarbetaren Imre Kertész, jude, född 1927, hade dött. De båda felaktiga uppgifterna: mitt födelseår och mitt yrke, hamnade där på så vis att jag, när jag registrerades av lägeradministrationen i Buchenwald, uppgav mig vara två år äldre än jag var för att inte räknas som barn, och fabriksarbetare i stället för student för att visa mig mer användbar.

En gång har jag alltså redan dött för att kunna leva – och kanske är detta min sanna historia. Om det är så, tillägnar jag detta verk, som föddes ur ett barns död, de många miljonerna döda och alla dem som alltjämt minns dessa döda. Men eftersom det när allt kommer omkring handlar om litteratur, en litteratur som enligt er Akademis motivering samtidigt är ett vittnesbörd, kommer mitt verk kanske att kunna bli till gagn också för framtiden, ja, om mitt hjärta får tala: det kommer att tjäna framtiden. Ty jag känner att när jag låter mina tankar kretsa kring Auschwitz’ traumatiska verkan, så leder det mig fram till grundfrågorna om den samtida människans vitalitet och kreativitet; och när jag tänker på detta sätt om Auschwitz, så tänker jag, kanske paradoxalt, snarare på framtiden än på det förflutna.

Översättning av Ervin Rosenberg.

Imre Kertész – Prize presentation

Imre Kertész – Nobel diploma

Copyright © The Nobel Foundation 2002
Artist: Bo Larsson
Calligrapher: Annika Rücker

Imre Kertész – Conférence Nobel

Imre Kertész.

English
Swedish
French
German
Hungarian
Hungarian (pdf)

Eurêka !

Avant toute chose, je dois vous faire un aveu, un aveu peut-être étrange mais sincère. Depuis que je suis monté dans l’avion pour venir ici, à Stockholm, recevoir le prix Nobel qui m’a été décerné cette année, je sens dans mon dos le regard scrutateur d’un observateur impassible ; et en cet instant solennel qui me place au centre de l’attention générale, je m’identifie plutôt à ce témoin imperturbable qu’à l’écrivain soudain révélé au monde entier. Et j’espère seulement que le discours que je vais prononcer pour cette occasion m’aidera à mettre fin à cette dualité, à réunir ces deux personnes qui vivent en moi.

Pour l’instant, moi-même, je ne comprends pas assez clairement l’aporie que je sens entre cette haute distinction et mon œuvre, ou plutôt ma vie. J’ai peut-être vécu trop longtemps dans des dictatures, dans un environnement intellectuel hostile et désespérément étranger, pour pouvoir prendre conscience de mon éventuelle valeur littéraire : la question ne valait tout simplement pas la peine d’être posée. De surcroît, on me faisait comprendre de toutes parts que le « sujet » qui occupait mes pensées, qui m’habitait, était dépassé et inintéressant. Voilà pourquoi(,) j’ai toujours considéré l’écriture comme une affaire strictement privée, ce qui rejoignait d’ailleurs mes plus intimes convictions.

Dire qu’il s’agit d’une affaire privée n’exclut nullement le sérieux, même si ce dernier semblait quelque peu ridicule dans un monde où seul le mensonge était pris au sérieux. Or, l’axiome philosophique définissait le monde comme réalité existant indépendamment de nous. Mais moi, en 1955, par un beau jour de printemps, j’ai compris d’un coup qu’il n’existait qu’une seule réalité, et que cette réalité, c’était moi, ma vie, ce cadeau fragile et d’une durée incertaine que des puissances étrangères et inconnues s’étaient approprié, avaient nationalisé, déterminé et scellé, et j’ai su que je devais la reprendre à ce monstrueux Moloch qu’on appelle l’histoire, car elle n’appartenait qu’à moi et je devais en disposer en tant que telle.

En tout cas, cela m’opposait radicalement à tout ce qui m’entourait, à cette réalité qui n’était peut-être pas objective, mais certainement indéniable. Je parle de la Hongrie communiste, du socialisme qui promettait un avenir radieux. Si le monde est une réalité objective qui existe indépendamment de nous, alors l’individu n’est qu’un objet – y compris pour lui-même, et l’histoire de sa vie n’est qu’une suite incohérente de hasards historiques qu’il peut certes contempler, mais qui ne le concernent pas. Il ne lui sert à rien de les ordonner en un ensemble cohérent, car son moi subjectif ne saurait assumer la responsabilité des éléments trop objectifs qui pourraient s’y trouver.

Un an plus tard, en 1956, a éclaté la révolution hongroise. Pour un seul et bref instant, le pays est devenu subjectif. Mais les chars soviétiques ont bien vite rétabli l’objectivité.

S’il vous semble que je fais de l’ironie, alors pensez, je vous prie, à ce que sont devenus la langue et les mots au cours du 20e siècle. Selon moi, il est vraisemblable que la plus importante, la plus bouleversante découverte des écrivains de notre temps est que la langue, telle que nous l’avons héritée d’une culture ancienne, est tout simplement incapable de représenter les processus réels, les concepts autrefois simples. Pensez à Kafka, pensez à Orwell qui ont vu la langue ancienne fondre dans leurs mains, comme s’ils l’avaient mise au feu pour ensuite en montrer les cendres où apparaissaient des images nouvelles et jusqu’alors inconnues.

Mais je voudrais revenir à mon affaire strictement personnelle, c’est-à-dire à l’écriture. Il y a là quelques questions que tout homme dans ma situation ne se pose même pas. Jean-Paul Sartre, par exemple, a consacré tout un opuscule à la question de savoir pour qui on écrit. La question est intéressante, mais elle peut également être dangereuse et je suis en tout cas reconnaissant à la vie de n’avoir jamais eu à y réfléchir. Voyons en quoi consiste le danger. Par exemple, si on vise une classe sociale qu’on voudrait non seulement divertir mais aussi influencer, il faut avant tout prendre en considération son propre style et se demander s’il est adapté à l’objectif qu’on s’est fixé. L’écrivain est bientôt assailli de doutes : le problème est qu’il est dès lors occupé à s’observer lui-même. De plus, comment pourrait-il savoir quelles sont les vraies attentes de son public, ce qui lui plaît vraiment ? Il ne peut tout de même pas interroger chaque individu. D’ailleurs, cela ne servirait à rien. En définitive, son seul point de départ possible est l’idée qu’il a lui-même de son public, les exigences que lui-même lui attribue, l’effet qu’aura sur lui-même l’influence qu’il souhaite exercer. Pour qui donc l’écrivain écrit-il ? La réponse est évidente : pour lui-même.

Moi au moins, je peux dire que j’étais arrivé à cette réponse sans aucun détour. Il est vrai que mon cas était plus simple : je n’avais pas de public et ne voulais influencer personne. Je n’avais pas de but précis quand j’ai commencé à écrire et ce que j’écrivais ne s’adressait à personne. Si mon écriture n’avait pas d’objectif clairement exprimable, elle consistait néanmoins à garder une fidélité formelle et linguistique à mon sujet, rien d’autre. Il importait de le préciser à cette époque ridicule mais triste où la littérature dite engagée était dirigée par l’Etat.

Il m’aurait en revanche été plus difficile de répondre à la question, posée à juste titre et non sans un certain scepticisme, de savoir pourquoi on écrit. A nouveau, j’ai eu de la chance, car je n’ai jamais eu l’occasion de trancher cette question. J’ai d’ailleurs relaté fidèlement cet événement dans mon roman intitulé Le refus. Je me trouvais dans le couloir désert d’un immeuble administratif et j’entendais des pas résonner dans un couloir perpendiculaire, c’est tout. J’ai été pris d’une sorte d’agitation particulière, les pas venaient dans ma direction, c’étaient ceux d’une seule personne que je ne voyais pas, et brusquement, j’ai eu l’impression d’en entendre marcher des centaines de milliers, une véritable colonne dont les pas retentissaient et alors j’ai saisi la force d’attraction de ce défilé, de ces pas. Là, dans ce couloir, j’ai compris en une seule seconde l’ivresse de l’abandon de soi, le plaisir vertigineux de se fondre dans la masse, ce que Nietzsche – dans un autre contexte, certes, mais avec pertinence – nomme l’extase dionysiaque. Une force quasi physique me poussait et m’attirait dans les rangs, je sentais que je devais m’appuyer et m’aplatir contre le mur, pour ne pas céder à cette attraction.

Je rends compte de cet instant intense comme je l’ai vécu ; la source d’où il avait jailli telle une vision semblait se trouver en dehors de moi et non en moi-même. Tout artiste connaît de tels instants. Autrefois, on les s’appelait des inspirations soudaines. Mais je ne mettrais pas ce que j’ai vécu au nombre des expériences artistiques. Je parlerais plutôt d’une prise de conscience existentielle, laquelle ne m’a pas donné la maîtrise de mon art, car j’ai dû encore longtemps en chercher les outils, mais celle de ma vie, alors que je l’avais presque perdue. Il y était question de la solitude, d’une vie plus difficile, de ce dont j’ai parlé au début : il s’agissait de sortir du cortège enivrant, de l’histoire qui dépouille l’homme de sa personnalité et de son destin. J’avais constaté avec effroi que dix ans après être revenu des camps nazis et avec pour ainsi dire un pied dans la fascination de la terreur stalinienne, il ne me restait plus de tout cela qu’une vague impression et quelques anecdotes. Comme si c’était arrivé à quelqu’un d’autre.

Il est évident que ces instants visionnaires ont une longue histoire que Sigmund Freud déduirait peut-être du refoulement de quelque traumatisme. Qui sait, peut-être aurait-il raison. Or moi aussi, je penche plutôt pour la rationalité et suis loin de tout mysticisme ou enthousiasme : quand je parle de vision, j’entends une réalité qui a pris la forme du surnaturel – à savoir la révélation soudaine, on pourrait dire révolutionnaire, d’une idée qui mûrissait en moi, une chose qu’exprime l’antique exclamation « eurêka ! ». « J’ai trouvé ! » Certes, mais quoi ?

J’ai dit un jour que pour moi, ce qu’on appelle le socialisme avait la même signification qu’eut pour Marcel Proust la madeleine qui, trempée dans le thé, avait ressuscité en lui les saveurs du temps passé. Après la défaite de la révolution de 1956, j’ai décidé, essentiellement pour des raisons linguistiques, de rester en Hongrie. Ainsi j’ai pu observer, non plus en tant qu’enfant, mais avec ma tête d’adulte, le fonctionnement d’une dictature. J’ai vu comment un peuple est amené à nier ses idéaux, j’ai vu les débuts de l’adaptation, les gestes prudents, j’ai compris que l’espoir était un instrument du mal et que l’impératif catégorique de Kant, l’éthique, n’étaient que les valets dociles de la subsistance.

Peut-on imaginer liberté plus grande que celle dont jouit un écrivain dans une dictature relativement limitée, pour ainsi dire fatiguée voire décadente ? Dans les années soixante, la dictature hongroise était arrivée à un point de consolidation qu’on peut appeler consensus social et auquel le monde occidental donnerait plus tard, avec condescendance, le petit nom de « communisme de goulache » : après l’animosité du début, le communisme hongrois était devenu d’un coup le communisme préféré de l’Occident. Dans le bourbier de ce consensus, il ne restait qu’une alternative : ou bien renoncer définitivement au combat, ou bien chercher les chemins tortueux de la liberté intérieure. Un écrivain n’a pas de grands besoins, un crayon et du papier suffisent à l’exercice de son art. Le dégoût et la dépression avec lesquels je me réveillais chaque matin m’introduisaient vite dans le monde que je voulais décrire. Je me suis rendu compte que je décrivais un homme broyé par la logique d’un totalitarisme en vivant moi-même dans un autre totalitarisme, et cela a sans aucun doute fait de la langue de mon roman un moyen de communication suggestif. Si j’évalue en toute sincérité ma situation à cette époque-là, je ne sais pas si en Occident, dans une société libre, j’aurais été capable d’écrire le même roman que celui qui est connu aujourd’hui sous le titre d’Etre sans destin et qui a obtenu la plus haute distinction de l’Académie Suédoise.

Non, car j’aurais certainement eu d’autres préoccupations. Je n’aurais certes pas renoncé à chercher la vérité, mais c’eût été peut-être une autre vérité. Dans le marché libre des livres et des esprits, je me serais peut-être efforcé de trouver une forme romanesque plus brillante : j’aurais pu, par exemple, fragmenter la narration pour ne raconter que les moments frappants. Sauf que dans les camps de concentration, mon héros ne vit pas son propre temps, puisqu’il est dépossédé de son temps, de sa langue, de sa personnalité. Il n’a pas de mémoire, il est dans l’instant. Si bien que le pauvre doit dépérir dans le piège morne de la linéarité et ne peut se libérer des détails pénibles. Au lieu d’une succession spectaculaire de grands moments tragiques, il doit vivre le tout, ce qui est pesant et offre peu de variété, comme la vie.

Mais cela m’a permis de tirer des enseignements étonnants. La linéarité exige que chaque situation s’accomplisse intégralement. Elle m’a interdit, par exemple, de sauter élégamment une vingtaine de minutes pour la seule raison que ces vingt minutes béaient devant moi tel un gouffre noir, inconnu et effrayant comme une fosse commune. Je parle de ces vingt minutes qui se sont écoulées sur le quai du camp d’extermination de Birkenau avant que les personnes descendues des wagons ne se retrouvent devant l’officier qui faisait la sélection. Moi-même, j’avais un souvenir approximatif de ces vingt minutes, mais le roman m’interdisait de me fier à mes réminiscences. Presque tous les témoignages, confessions et souvenirs de survivants que j’avais lus étaient d’accord sur le fait que tout s’était déroulé très vite et dans la plus grande confusion : les portes des wagons s’ouvraient violemment au milieu des cris et des aboiements, les hommes étaient séparés des femmes, dans une cohue démentielle ils se retrouvaient devant un officier qui leur jetait un rapide coup d’œil, montrait quelque chose en tendant le bras, puis ils se retrouvaient en tenue de prisonnier.

Moi, j’avais un autre souvenir de ces vingt minutes. En cherchant des sources authentiques, j’ai commencé par lire Tadeusz Borowski, ses récits limpides, d’une cruauté masochiste, dont celui qui s’intitule « Au gaz, messieurs-dames ! » Ensuite, j’ai eu entre les mains une série de photos qu’un SS avait prises sur le quai de Birkenau lors de l’arrivée des convois et que les soldats américains ont retrouvées à Dachau, dans l’ancienne caserne des SS. J’ai été sidéré par ces photos : beaux visages souriants de femmes, de jeunes hommes au regard intelligent, pleins de bonne volonté, prêts à coopérer. Alors j’ai compris comment et pourquoi ces vingt minutes humiliantes d’inaction et d’impuissance s’étaient estompées dans leur mémoire. Et quand en pensant que tout cela s’était répété jour après jour, semaine après semaine, mois après mois, durant de longues années, j’ai pu entrevoir la technique de l’horreur, j’ai compris comment on pouvait retourner la nature humaine contre la vie humaine.

J’avançais ainsi, pas à pas, sur la voie linéaire des découvertes ; c’était, si on veut, ma méthode heuristique. J’ai vite compris que les questions de savoir pour qui et pour quoi j’écrivais ne m’intéressaient pas. Une seule question me travaillait : qu’avais-je encore en commun avec la littérature ? Car il était clair qu’une ligne infranchissable me séparait de la littérature et de ses idéaux, de son esprit, et cette ligne – comme tant d’autres choses – s’appelle Auschwitz. Quand on écrit sur Auschwitz, il faut savoir que, du moins dans un certain sens, Auschwitz a mis la littérature en suspens. A propos d’Auschwitz, on ne peut écrire qu’un roman noir ou, sauf votre respect, un roman-feuilleton dont l’action commence à Auschwitz et dure jusqu’à nos jours. Je veux dire par là qu’il ne s’est rien passé depuis Auschwitz qui ait annulé Auschwitz, qui ait réfuté Auschwitz. Dans mes écrits, l’Holocauste n’a jamais pu apparaître au passé.

On dit à mon propos – pour m’en féliciter ou pour me le reprocher – que je suis l’écrivain d’un seul thème, l’Holocauste. Je ne trouve rien à y redire, pourquoi n’accepterais-je pas, avec quelques réserves, la place qui m’a été attribuée sur l’étagère idoine des bibliothèques ? En effet, quel écrivain aujourd’hui n’est pas un écrivain de l’Holocauste ? Je veux dire qu’il n’est pas nécessaire de choisir expressément l’Holocauste comme sujet pour remarquer la dissonance qui règne depuis des décennies dans l’art contemporain en Europe. De plus : il n’y a, à ma connaissance, pas d’art valable ou authentique où on ne sente pas la cassure qu’on éprouve en regardant le monde après une nuit de cauchemars, brisé et perplexe. Je n’ai jamais eu la tentation de considérer les questions relatives à l’Holocauste comme un conflit inextricable entre les Allemands et les Juifs ; je n’ai jamais cru que c’était l’un des chapitres du martyre juif qui succède logiquement aux épreuves précédentes ; je n’y ai jamais vu un déraillement soudain de l’histoire, un pogrome d’une ampleur plus importante que les autres ou encore les conditions de la fondation d’un Etat juif. Dans l’Holocauste, j’ai découvert la condition humaine, le terminus d’une grande aventure où les Européens sont arrivés au bout de deux mille ans de culture et de morale.

A présent il faut réfléchir au moyen d’aller plus loin. Le problème d’Auschwitz n’est pas de savoir s’il faut tirer un trait dessus ou non, si nous devons en garder la mémoire ou plutôt le jeter dans le tiroir approprié de l’histoire, s’il faut ériger des monuments aux millions de victimes et quel doit être ce monument. Le véritable problème d’Auschwitz est qu’il a eu lieu, et avec la meilleure ou la plus méchante volonté du monde, nous ne pouvons rien y changer. En parlant de « scandale », le poète hongrois catholique János Pilinszky a sans doute trouvé la meilleure dénomination de ce pénible état de fait ; et par là, il voulait à l’évidence dire qu’Auschwitz a eu lieu dans la culture chrétienne et constitue ainsi pour un esprit métaphysique une plaie ouverte.

D’anciennes prophéties disent que Dieu est mort. Il ne fait aucun doute, qu’après Auschwitz, nous sommes restés livrés à nous-mêmes. Il nous a fallu créer nos valeurs, jour après jour, par un travail éthique opiniâtre mais invisible qui finira par produire les valeurs qui donneront peut-être naissance à la nouvelle culture européenne. Que l’Académie Suédoise ait jugé bon de distinguer précisément mon œuvre prouve à mes yeux que l’Europe éprouve à nouveau le besoin que les survivants d’Auschwitz et de l’Holocauste lui rappellent l’expérience qu’ils ont été obligés d’acquérir. A mes yeux, permettez-moi de le dire, c’est une marque de courage, voire d’une certaine détermination ; car on a souhaité me voir venir ici tout en se doutant de ce que j’allais dire. Mais ce qui a été révélé à travers la solution finale et « l’univers concentrationnaire  » ne peut pas prêter à confusion, et la seule possibilité de survivre, de conserver des forces créatrices est de découvrir ce point zéro. Pourquoi cette lucidité ne serait-elle pas fertile ? Au fond des grandes découvertes, même si elles se fondent sur des tragédies extrêmes, réside toujours la plus admirable valeur européenne, à savoir le frémissement de la liberté qui confère à notre vie une certaine plus-value, une certaine richesse en nous faisant prendre conscience de la réalité de notre existence et de notre responsabilité envers celle-ci.

C’est pour moi une joie particulière de pouvoir exprimer ces pensées en hongrois, ma langue maternelle. Je suis né à Budapest, dans une famille juive, ma mère était originaire de Kolozsvár en Transylvanie, mon père, du sud-ouest du Balaton. Mes grands-parents allumaient encore les bougies le vendredi soir pour saluer le sabbat, mais ils avaient déjà changé leur nom pour lui donner une consonance hongroise et il était naturel pour eux d’avoir le judaïsme comme religion et de considérer la Hongrie comme leur patrie. Mes grands-parents maternels ont trouvé la mort durant l’Holocauste, mes grands-parents paternels ont été anéantis par le pouvoir communiste de Rákosi, après que la maison de retraite des Juifs a été transférée de Budapest vers la frontière du nord. Il me semble que cette brève histoire familiale résume et symbolise à la fois les souffrances récentes de ce pays. Tout cela m’apprend que le deuil ne recèle pas que de l’amertume, mais aussi des réserves morales extraordinaires. Etre juif : je pense qu’aujourd’hui, c’est redevenu avant tout un devoir moral. Si l’Holocauste a créé une culture – ce qui est incontestablement le cas – le but de celle-ci peut être seulement que la réalité irréparable enfante spirituellement la réparation, c’est-à-dire la catharsis. Ce désir a inspiré tout ce que j’ai jamais réalisé.

Bien que mon discours touche à sa fin, j’avoue sincèrement que je n’ai toujours pas trouvé d’équilibre apaisant entre ma vie, mon œuvre et le prix Nobel. Pour l’instant, je ne sens qu’une profonde reconnaissance – pour l’amour qui m’a sauvé et me maintient encore en vie. Mais admettons que dans le parcours à peine visible, la « carrière », si j’ose m’exprimer ainsi, qui est la mienne, il y a quelque chose de troublant, d’absurde ; une chose qu’on peut difficilement penser sans être tenté de croire en un ordre surnaturel, une providence, une justice métaphysique, c’est-à-dire sans se leurrer, et donc s’engager dans une impasse, se détruire et perdre le contact profond et douloureux avec les millions d’êtres qui sont morts et n’ont jamais connu la miséricorde. Il n’est pas simple d’être une exception ; et si le sort a fait de nous des exceptions, il faut se résigner à l’ordre absurde du hasard qui, pareil aux caprices d’un peloton d’exécution, règne sur nos vies soumises à des puissances inhumaines et à de terribles dictatures.

Pourtant, pendant que je préparais ce discours, il m’est arrivé une chose très étrange qui, en un certain sens, m’a rendu ma sérénité. Un jour, j’ai reçu par la poste une grande enveloppe en papier kraft. Elle m’avait été envoyée par le directeur du mémorial de Buchenwald, M. Volkhard Knigge. Il avait joint à ses cordiales félicitations une autre enveloppe, plus petite, dont il précisait le contenu, pour le cas où je n’aurais pas la force de l’affronter. A l’intérieur, il y avait une copie du registre journalier des détenus du 18 février 1945. Dans la colonne « Abgänge », c’est-à-dire « pertes  », j’ai appris la mort du détenu numéro soixante-quatre mille neuf cent vingt et un, Imre Kertész, né en 1927, juif, ouvrier. Les deux données fausses, à savoir ma date de naissance et ma profession, s’expliquent par le fait que lors de leur enregistrement par l’administration du camp de concentration de Buchenwald, je m’étais vieilli de deux ans pour ne pas être mis parmi les enfants et avais prétendu être ouvrier plutôt que lycéen pour paraître plus utile.

Je suis donc mort une fois pour pouvoir continuer à vivre – et c’est peut-être là ma véritable histoire. Puisque c’est ainsi, je dédie mon œuvre née de la mort de cet enfant aux millions de morts et à tous ceux qui se souviennent encore de ces morts. Mais comme en définitive il s’agit de littérature, d’une littérature qui est aussi, selon l’argumentation de votre Académie, un acte de témoignage, peut-être sera-t-elle utile à l’avenir, et si j’écoutais mon cœur, je dirais même plus : elle servira l’avenir. Car j’ai l’impression qu’en pensant à l’effet traumatisant d’Auschwitz, je touche les questions fondamentales de la vitalité et de la créativité humaines ; et en pensant ainsi à Auschwitz, d’une manière peut-être paradoxale, je pense plutôt à l’avenir qu’au passé.

Traduction: Natalia et Charles Zaremba