Harry Martinson – Poetry

English
Swedish

Har ni sett en koltramp …

Har ni sett en koltramp komma ur en orkan –
med bräckta bommar, sönderslitna relingar,
bucklig, stånkande, förfelad –
och med en skeppare som är alldeles hes?
Fnysande lägger den till vid den soliga kajen,
utmattad slickande sina sår,
medan ångan tynar i pannorna.

Av Harry Martinson
Ur Spökskepp, 1929
Publicerad med tillstånd av Eva Martinson

 

Från Lyssnare

Jag var liten i lyssnandets dagar.
Tandlösa munnar berättade i sena höstar
om spetälsk kärrsäd och
beska mjöldrygans blomma.
Jag frös vid min barndoms härd.

Av Harry Martinson
Ur Nomad, 1931
Publicerad med tillstånd av Eva Martinson

 

Synen

Med skrämsel i ögonen
sågo frälsningssoldaterna
från observatoriets tornhjälm: himlaharporna;
de titaniska, svängande nebulosornas
kaotiska strängar av guldgas.

Långt ut i tidslösheternas omätliga kristall
där tanken skrämd
kan störta evigt genom årtusendena
rörde sig de gasartade gyllene harpobågar
som ryka i Skytten.

Av Harry Martinson
Ur Natur, 1934
Publicerad med tillstånd av Eva Martinson

 

Besök på observatorium

Vi såg en nebulosa i en tub.
En gyllne dimflock tyckte vi oss se.
I större tuber kunde den sig te
som tusen solars ofattbara rum.

Vår tankes svindel föreställde sig
att den sig lyfte, högt från jordens krig,
från tid och rum – vårt livs naivitet –
till andra dimensioners majestät.

Där härskar ingen lag av livets sort.
Där härska lagarna för världars värld.
Där bölja solarna till mognad bort
och klinga in i alla solars härd.

En rikedom av solar finnes där.
Var sol pulserar där med alltets lag
i större solars oerhörda sken.
Och allt är klarhet där och dagars dag.

Av Harry Martinson
Ur Passad, 1945
Publicerad med tillstånd av Eva Martinson

 

Från Li Kan talar under trädet

Alla upprors vågor åldras fort
och alla upprors stigar blir snart till allfarvägar.
Kvar står en längtan till något som inte
är begärens eller vedergällningarnas hjul.

Bäst är mänskan när hon önskar det goda hon inte förmår
och slutar odla det onda som hon lättare förmår.
Då har hon dock en riktning. Den har inget mål.
Den är fri från hänsynslös strävan.

Av Harry Martinson
Ur Passad, 1945
Publicerad med tillstånd av Eva Martinson

 

Li Ti’s råd

Äger du tvenne slantar, sade Li Ti på en resa,
köp då ett bröd och en blomma.
Brödet är till för din föda.
Blomman du köper betyder
att livet är värt att leva.

Av Harry Martinson
Ur Gräsen i Thule, 1958
Publicerad med tillstånd av Eva Martinson

 

Elektronerna

Elektronerna spinner med sin ringdans
förblivandets puppor,
de innersta kokongerna
som inte självmant öppnar sig
emedan de är förblivandets.

Det gäller där inte att kläckas utåt.
Där gäller det att vakta och bevara
det inres metamorfoser,
de djupare svängande
innersta danserskornas lek.

Av Harry Martinson
Ur Dikter om ljus och mörker, 1971
Publicerad med tillstånd av Eva Martinson

 

Det inre ljuset

I de innersta allra minsta rummen
pågår ett tyst och ständigt färgspel, oåtkomligt för ögon.
Det är det innestängda ljus
som en gång vid skapelsens ögonblick
föddes inåt och förblev där gående,
sedan det delat upp sig till ett minsta spektrum
enligt prismatisk lag
med svängningstal som av de seende skulle kallas färger
om de mötte ögon som kunde se.
Det rörde sig i perioder
ofattbart små till tid och rum
men dock med tid och rum nog för de minsta små.
I själva verket fann det sig ha gott om plats och tid.
Det rörde sig i cykler av nanosekunder och i mikrorymder
från vitt ljus till spektrats färger
och åter till vitt ljus.
Ett slags ljusandning.

Fotonerna andades och pulserade med varandra,
bytte tecken och nivåer.
Så höll sig ljuset gående
i spektral balans
från tätt ljus till delat
och åter till tätt ljus och delat,
i spektrala cykler
infinitivt upprepat.

Det var som ett solfjäderspel,
enligt samma lag som gäller för regnbågar,
men med öppnade och ihopslagna solfjädrar
växlande om med varandra
enligt en ljuslag som fanns inskriven.
Det var ljuset när det dansar omslutet
när det inte är på resa utanför och synes.
Det hör till ljusets natur
att det så kan innestängas
men ändå inte slockna till sin rörelse
att det bevarar sig också i mörkret
som tanke, idé och färdighet,
att det minnes sina skiftningar
och utför sin dans, sitt växelspel.
Med denna sin konst sammanhåller ljuset
materiens tallösa svärmar
och sjunger med ljusets spektralvingar
den eviga sången till världsalltets ära.

Av Harry Martinson
Ur Dikter om ljus och mörker, 1971
Publicerad med tillstånd av Eva Martinson

 

Den stora sorgen

Naturens lagar är redan på väg
att ställa oss alla mot väggen.
Den väggen är lag av naturen.
Den saknar evangelium.
Den stora sorgen måste vi alla dela.
Då blir den möjlig att bära.
Den stora sorgen är den stora omsorgen.
Den måste vi alla lära.

Det finns bland alla bör och borde
ett måste för alla.
Alla måste lära att sörja för världen.

När mänskan nu fått makt nog
att ställa till världssorg
då är tiden inne
att bota världssorg i tid
innan all naturen blir
sorgebarnet för alla.

Detta kallas omsorg i tid.
Den verkliga sorgen
som i tid ser och inser.

Av Harry Martinson
Ur Dikter om ljus och mörker, 1971
Publicerad med tillstånd av Eva Martinson

 

Längs ekots stigar

Längs ekots stigar tillbaka.
Där vilar orden i sina gamla betydelsers skrin.
Men ack så främmande. Vad är det de säger, dessa läppar.
Om andra sammanhang och tillstånd talar de.
Medan du lyssnar till deras tal
formar de något som förändrats också av dem
stavar på ett språk än längre borta
i ännu ett av skrinen
i de sju skrinens berg
tusen och tusen år före Babylon.

Av Harry Martinson
Ur den postumt publicerade diktsamlingen Längs ekots stigar, 1978
Publicerad med tillstånd av Eva Martinson

 

To cite this section
MLA style: Harry Martinson – Poetry. NobelPrize.org. Nobel Prize Outreach AB 2022. Wed. 6 Jul 2022. <https://www.nobelprize.org/prizes/literature/1974/martinson/25688-harry-martinson-poetry-swedish/>

Back to top Back To Top Takes users back to the top of the page

Explore prizes and laureates

Look for popular awards and laureates in different fields, and discover the history of the Nobel Prize.