Ragnar Granit’s speech at the Nobel Banquet in Stockholm, December 10, 1967 (in Swedish)

Eders Majestät, Eders Kungliga Högheter, Ärade Festförsamling:

Ingen kan ta emot ett nobelpris utan känslor av djup tacksamhet och glädje. Mitt tack riktar sig inte enbart till prisutdelarna – intill helt nyligen mitt eget lärarkollegium – utan också till personer och institutioner i fyra länder, Sverige, Finland, England och Förenta Staterna, lika mycket till enskilda individer som till vissa organisationer i dessa länder. Glädjen finner man sig dela med en så stor krets av vänner och kolleger, att det känns som om man icke blott fått utan även gett en stor gåva. Om jag särskilt ägnar min finlands-svenska hembygd en tanke denna kväll så är anledningen inte enbart personlig. Den måste också ses emot den historiska bakgrund, vars underlag i verkligheten min generation upplevt med sådan obönhörlig genomslagskraft.

Om ögat, vårt ädlaste sinnesorgan, sade Charles Darwin: “I remember well the time when the thought of the eye made me cold all over”. Också jag har känt dessa kalla kårar over ryggen inför ögats komplexa problematik, men just nu erfar jag bara den värme, som ögon kan utstråla och solar mig däri. – Tack.