Richard L.M. Synge’s speech at the Nobel Banquet in Stockholm, December 10, 1952 (in Swedish)

Eders Majestät, Eders kungliga högheter, mina damer och herrar.

Jag vill ge uttryck åt den stora glädje jag känner över Kungl. Vetenskapsakademins beslut att utmärka vårt arbete med Nobelpriset i kemi. Jag vill också tacka för Riksmarskalkens vackra tal i Konserthuset och för professor Cramérs vänliga ord har i kväll. Jag behöver inte tala mera om fördelningskromatografin, eftersom nästan alla här har hört professor Tiselius’ uppfattning om metoden och vad man kan använda den till. Men jag vill säga, att det är en särskild glädje for mig att komma hit i sällskap med doktor Martin för att dela äran med honom. Det väcker erinringar om den tid då vi samarbetade i Cambridge och i Leeds och om dem som hjälpte till att göra vårt arbete lättare. Jag syftar särskilt på dem som en av edra tidningar har kallat for “ullgubbarna” – International Wool Secretariat och Wool Industries Research Association med deras vetenskapliga rådgivare dr Hedley R. Marston i Adelaide, Sydaustralien, professor Chibnall i Cambridge och Sir Charles Martin, som nu är nästan 90 år gammal och fortfarande bor i Cambridge. Jag vill tacka dem alla.

Det är också en stor glädje for min maka, mina barn och mig att återvända till Sverige. Det var för sex år sedan vi bodde här under en vinter och lärde oss känna litet till landet och trivdes så bra. Vi fick många vänner här i landet; flera av dem är närvarande här i salen i kväll. Vi hälsar Er så hjärtligt.

Nu vill jag anknyta till Riksmarskalkens tal. Han talade om internationalismen vid slutet av 1800-talet och om Alfred Nobels kanske för optimistiska förhoppningar på den. Det finns numera en strävan bland alla världens folk, oavsett deras politiska system, att slå vakt om nationella särdrag och utveckla sina nationella traditioner. Denna strävan står inte i motsättning till utan överensstämmer väl med sann internationalism. Men av internationalism finns det olika slag. Jag tror att den bästa internationalismen, och den enda som kan främja freden överallt i världen, är den som visar respekt for andra nationers oberoende och inte blandar sig i deras inrikes angelägenheter. För att komma dithän är det bäst att varje nation kan stå på egna ben och inte blir alltför beroende av någon främmande ekonomi. I allt detta har Sverige visat sig vara ett mönster, som flera av oss andra nationer borde lägga märke till. Jag tror att ett öppet internationellt utbyte av vetenskapliga erfarenheter, tillsammans med den moderna teknologin, väsentligt kan hjälpa de olika nationerna att stå på egna ben genom att bidra till en bättre användning av deras egna resurser och minska beroendeställningen till främmande nationer.

Här hoppas jag att fördelningskromatografin, som är så billig och enkel, kan hjälpa till en liten bit. Jag har märkt, sedan kemipriset utdelades, hur många vänliga brev jag fått från kolleger i Indien – ett fattigt land där folket vill försvara sitt oberoende. Jag tror att vetenskapliga framsteg på ett sådant sätt kan rent praktiskt främja den äkta internationalismen. Det är säkert ingen tillfällighet, att vetenskapen aktas så högt här i Sverige. Av alla dessa skäl har det blivit en så stor glädje for mig att komma hit, och jag tackar Er alla.

Prior to the speech, Harald Cramér, member of the Royal Academy of Sciences, addressed the laureate: “Dr. Martin and Dr. Synge! The wonderful chromatographic methods invented by you have that joint character of genius and simplicity, which will never fail to evoke the admiration of men. Instead of Columbus and the egg we may well in future talk of Martin, Synge and the spot on the paper! The applications of your analytic methods to problems in chemistry and biology are already numerous and important, and we may confidently expect to see new ones of even greater importance.”