English
Swedish

Presentationstal av författaren Pär Wästberg, ledamot av Svenska Akademien, ledamot i Nobelkommittén för litteratur, 10 december 2019.

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter, ärade Nobelpristagare, mina damer och herrar!

Polsk litteratur lyser över Europa, flera Nobelpris och nu en diktare i världsformat, med en bredd som få, poetisk och humoristisk. Polen, Europas korsväg, kanske dess hjärta – i dess historia ser Olga Tokarczuk ett offer förintat av stormakter men också med ett förflutet av kolonialism och antisemitism. Hon väjer inte för en svårsmält sanning ens under dödshot.

Hennes förening av intensiv konkretion och svävande overklighet, närgången iakttagelse och mytologisk besatthet gör henne till en av samtidens mest originella prosaister, med nya sätt att betrakta verkligheten. Hon är snabbporträttets virtuos och fångar sina karaktärer just när de bryter sig ut ur vardagen. Hon skriver om sådant ingen annan skriver om: ”världens olidliga konstighet”.

Löparna är en underbart varierad skildring av förflyttningar mellan transithallar och hotell, möten med dem vi vet så lite om, ett regn av notiser ur uppslagsböcker, sagor och dokument. Hon cirklar kring polerna natur kultur, förnuft vansinne, manligt kvinnligt och ilar som en sprinter över socialt och kulturellt konstruerade gränser.

Hennes prosa, drastisk, idérik, är i nomadisk rörelse genom ett femtontal böcker. Hennes byar är mitt i världsalltet, platsen är huvudperson, dess egenartade livsöden flätas till en fresk av fabel och myt. Vi lever och dör i andras berättelser, och där blir till exempel Katyn än en skog än en massaker.

”Mitt skrivande är översättning av bilder till ord.” Ur dessa bilder stiger apokalyptiska historier och vardagsepisoder och formar hennes storverk, Jakobsböckerna, till en pikareskroman och ett färgstarkt panorama över epoken kring 1752.

Det är idéhistoria och religionshistoria, det är tidens tvångstankar och metafysik, vidskepelse och galenskap. Det är salonger och bönemöten och personer så levande och närgångna att Tokarszuk verkar ha mött dem på gatan. Hon slösar med interiörer från herrgårdar, kloster och judiska hem, med klänningar, trädgårdsodlingar, matsedlar. Inte minst gör hon de anonyma kvinnorna till individer och ger en röst till de livegna som försvunnit utan spår.

Sektledaren Jakob Frank är en karismatisk mystiker, manipulatör och svindlare, en upprorsmakare som vill provocera Gud. Han ifrågasätter den rådande ordningen, särskilt kvinnornas underkastelse. Med sina lärjungar, frankisterna, vill han få en ny värld att stiga fram. Det var också nazisternas motiv för att utplåna Polen. Utopier är lockrop som vill ersätta vårt historiska minne. Men vi kommer aldrig att möta Messias, bara förfalskare och bedragare.

Som undertext anas Tokarczuks judiska arv och hopp om ett Europa utan gränser för kunskapen. I Polens 1700-tal ser hon paralleller till en senare tids nazism och stalinism, rentav till dagens högerpopulister som – med hennes ord – pratar om landets förflutna som en pojkbok om hjältar och förrädare. Men, säger hon, ”det finns inget som historia, det finns bara människors liv”.

Jakobsböckerna är en enastående berättelse. De stora frågorna om ondska, Gud och framtiden sys ihop med en vardagsskildring där Tokarczuk med sinnlig fantasi granskar en kaffekvarn så den blir en tidskvarn, verklighetens egen axel.

Till Olga Tokarczuks tusensidiga mirakel kommer generationer att återvända för att hitta en rikedom vi knappt urskiljer idag. Jag ser Alfred Nobel nicka vänligt bifall från sin himmel.

Pani Tokarczuk, Akademia Szwedzka gratuluje wam. Proszę o odebranie literackiej nagrody Nobla z rąk Jego Królewskej Mośći, Króla Szwecji.